Det erotiske menneske. Jørgen Leths nya film och en essä om hans vägran att vara en perfekt människa.

Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.

Idag har Jørgen Leths nya film premiär på 40 danska biografer. Det är en film som kommer att låta tala om sig: Det erotiske menneske.

Indiewire skriver bl.a. så här om filmen: "Still nothing he’s done in the past to quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of "Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal, Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman, usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined, at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics, "Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down); highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation the film is aware of but never directly addresses.)"

För att sätta lite ljus på Leth också från denna skånska horisont repriserar jag här min essä om honom som poet, filmare och reporter.

ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA.
Om den danske författaren Jørgen Leth


Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Ur filmen Det erotiske menneske.

*

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

Leth med Bud Powell i Paris 1960.

*

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

*

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

*

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

*

Böcker som tas upp i texten:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)

*

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av essäförfattaren.

Det erotiske menneske. Jørgen Leths film och en essä om hans vägran att vara en perfekt människa

Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.

2010 hade Jørgen Leths film Det erotiske menneske premiär på 40 danska biografer.

Indiewire skrev bland annat så här om filmen:

"Still nothing he’s done in the past to quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of "Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal, Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman, usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined, at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics, "Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down); highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation the film is aware of but never directly addresses.)"

För att sätta lite ljus på Leth också från denna skånska horisont visar jag här idag min essä om honom som poet, filmare och reporter.

ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA
Om den danske författaren Jørgen Leth


Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Ur filmen Det erotiske menneske.

 

*

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

*

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

*

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

*

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

*

Böcker som tas upp i texten:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)

*

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av undertecknad.

Tillykke på 75-årsdagen Jørgen Leth!

Tomas Joshua Leth har tagit den fina svartvita bilden av sin far.

Jørgen Leth: Et hus er mere end en ting. Det uperfekte menneske/ 3 (Gyldendal)
Jørgen Leth: Samlede digte (Gyldendal).

Idag fyller poeten, filmaren och journalisten Jørgen Leth 75 år. Jag som här i bloggen ofta läser just Leth eller ser hans filmer stämmer förstås in i gratulationskören. Tillykke Jørgen och tack för allt vackert du skänker oss!

Den nya självbiografiska boken som alltså följer på Det uperfekte menneske (2005) och Gulvet på havets bund. Det uperfekte menneske/ 2 (2007) har en mycket dramatisk och tragisk klangbotten. Den börjar nämligen i Leths bostad i Jacmel, Haiti. Där har han levt i många herrans år. Tisdagen den 12 januari 2010 trasas allt sönder. Den ohyggliga jordbävningen som tog 200.000 människors liv slog också Leths hus och liv i spillrar. Han överlevde. De övriga i huset överlevde. Men inget av det som skapats under många år fanns kvar. I ett av efterskalven föll också de sista hela väggarna i hans hus samman.

Det som hände kommer att prägla Leth framöver. Först befinner han sig i ett chocktillstånd då han mer som en automat än som en människa redogör för vad som hänt. Men gång efter annan återkommer han till det faktum att jordbävningen förändrade honom. Hela boken är tillägnad ”mine haitianske venner for alt det, jeg har lært af dem”. Han blev mer inåtvänd, kanske permanent nedstämd, mer ifrågasättande inför den värld som fanns framför hans ögon.

Skildringen av tiden efter katastrofen är oerhört stark, också när han börjar berätta om hur han istället försöka skaffa sig ett hem i grannlandet Dominikanska republiken. Han återser sin käresta från Haiti, Shilaine, som han hjälper på fötter med att finansiera den butik hon vill öppna. Försöken att hitta tillbaka till sammanhanget tycks ändå misslyckas, det är alltför mycket mörker som finns inuti Leth. Till råga på allt får han veta att Shilaine föder en son som alla tror är Leths. Det är han nu inte, men barnets födelse skapar ännu mera tumult i hans liv.

”Gennem hela det forløb var jeg godt i gang med at skrive digte. Jeg havde fået hul, og når jeg daglig kunne overvinde min modvilje mod at gå på bjergstien, kunne jeg vel også overvinde min blokering mod at skrive. Ja, jeg var igang, og digtene kom til at handle om at starte forfra. At begynde at gå, den ene fod foran den anden. Pludselig blev det en forttælling om ÅR NUL. Det havde fem barske professorer i Port-au-Prince kaldt situationen lige efter jordskælvet, og det, syntes jeg, var meget rammende.”

Det erotiske menneske, filmen som kom i slutet av 2010, tio månader efter katastrofen. Filmen är ett långtida projekt som Leth från och till skapat under femton år. Kanske blir det återupptagna arbetet tillsammans med kollegor och vänner det som räddar honom ut i verkligheten igen. Det är i alla fall en vacker tanke, att människan som erotiskt väsen, blir symbolen för livets återkomst. Det anas en återhämtning.

Leth reser som  vanligt mellan världsdelarna, ibland kommer han rent av till Danmark. Uppbrottet är en del av hans livsrytm. Han köper kläder igen. Han spelar in berättelser och dikter. Han skapar. Men så, alldeles i slutet av boken beklagar han sig över alla de förändringar som skett efter katastrofen och han säger, att ”alle forandringen er uhyggelige”. Han vill in i rutinerna igen. Leva i vardag av skapande, äta den goda maten han får sig tillagad. Men han är realistisk, förstås och konstaterar att han faktiskt förlorade något, förlorade det och är inte med där längre, trots att det är det enda han vill. Och han slutar berättelsen:

”Jeg synes alt nyt er uhyggeligt. Alt som jeg ikke kender fra dagligdagens rutiner. Forandring gør ondt. Forandring er noget skidt. Jeg holder fast ved mine ting. Jeg vil ikke lave det om.”

Alldeles nyligen släppte förlaget också Leths samlade dikter, i en vacker och 665 sidor tjock volym. Här finns allt, både det som utgivits som böcker och som publicerats på annat sätt, i tidningar eller tidskrifter.

Jørgen Leth x 2.

Tomas Joshua Leth har tagit den fina svartvita bilden av sin far.

Jørgen Leth: Et hus er mere end en ting. Det uperfekte menneske/ 3 (Gyldendal)
Jørgen Leth: Samlede digte (Gyldendal).

Den 14 juni fyller poeten, filmaren och journalisten Jørgen Leth 75 år. Jag som här i bloggen ofta läser just Leth eller ser hans filmer stämmer förstås in i gratulationskören, som under födelsedagen samlas hos förlaget Gyldendal i Klareboderne i Köpenhamn. Eftersom jag själv – efter Englandsresan på stipendium från författarfonden, det som nu är helt slut - inte ens har råd med en tågbiljett över Sundet får gratulera härifrån. Tillykke Jørgen och tack för allt vackert du skänker oss!

Den nya självbiografiska boken – den utkommer på torsdag -  som alltså följer på Det uperfekte menneske (2005) och Gulvet på havets bund. Det uperfekte menneske/ 2 (2007) har en mycket dramatisk och tragisk klangbotten. Den börjar nämligen i Leths bostad i Jacmel, Haiti. Där har han levt i många herrans år. Tisdagen den 12 januari 2010 trasas allt sönder. Den ohyggliga jordbävningen som tog 200.000 människors liv slog också Leths hus och liv i spillrar. Han överlevde. De övriga i huset överlevde. Men inget av det som skapats under många år fanns kvar. I ett av efterskalven föll också de sista hela väggarna i hans hus samman.

Det som hände kommer att prägla Leth framöver. Först befinner han sig i ett chocktillstånd då han mer som en automat än som en människa redogör för vad som hänt. Men gång efter annan återkommer han till det faktum att jordbävningen förändrade honom. Hela boken är tillägnad ”mine haitianske venner for alt det, jeg har lært af dem”. Han blev mer inåtvänd, kanske permanent nedstämd, mer ifrågasättande inför den värld som fanns framför hans ögon.

Skildringen av tiden efter katastrofen är oerhört stark, också när han börjar berätta om hur han istället försöka skaffa sig ett hem i grannlandet Dominikanska republiken. Han återser sin käresta från Haiti, Shilaine, som han hjälper på fötter med att finansiera den butik hon vill öppna. Försöken att hitta tillbaka till sammanhanget tycks ändå misslyckas, det är alltför mycket mörker som finns inuti Leth. Till råga på allt får han veta att Shilaine föder en son som alla tror är Leths. Det är han nu inte, men barnets födelse skapar ännu mera tumult i hans liv.

”Gennem hela det forløb var jeg godt i gang med at skrive digte. Jeg havde fået hul, og når jeg daglig kunne overvinde min modvilje mod at gå på bjergstien, kunne jeg vel også overvinde min blokering mod at skrive. Ja, jeg var igang, og digtene kom til at handle om at starte forfra. At begynde at gå, den ene fod foran den anden. Pludselig blev det en forttælling om ÅR NUL. Det havde fem barske professorer i Port-au-Prince kaldt situationen lige efter jordskælvet, og det, syntes jeg, var meget rammende.”

Det erotiske menneske, filmen som kom i slutet av 2010, tio månader efter katastrofen. Filmen är ett långtida projekt som Leth från och till skapat under femton år. Kanske blir det återupptagna arbetet tillsammans med kollegor och vänner det som räddar honom ut i verkligheten igen. Det är i alla fall en vacker tanke, att människan som erotiskt väsen, blir symbolen för livets återkomst. Det anas en återhämtning.

Leth reser som  vanligt mellan världsdelarna, ibland kommer han rent av till Danmark. Uppbrottet är en del av hans livsrytm. Han köper kläder igen. Han spelar in berättelser och dikter. Han skapar. Men så, alldeles i slutet av boken beklagar han sig över alla de förändringar som skett efter katastrofen och han säger, att ”alle forandringen er uhyggelige”. Han vill in i rutinerna igen. Leva i vardag av skapande, äta den goda maten han får sig tillagad. Men han är realistisk, förstås och konstaterar att han faktiskt förlorade något, förlorade det och är inte med där längre, trots att det är det enda han vill. Och han slutar berättelsen:

”Jeg synes alt nyt er uhyggeligt. Alt som jeg ikke kender fra dagligdagens rutiner. Forandring gør ondt. Forandring er noget skidt. Jeg holder fast ved mine ting. Jeg vil ikke lave det om.”

Alldeles nyligen släppte förlaget också Leths samlade dikter, i en vacker och 665 sidor tjock volym. Här finns allt, både det som utgivits som böcker och som publicerats på annat sätt, i tidningar eller tidskrifter.

Jørgen Leth: Kunsten at gå på gaden. Tekster fra tresserne (Gyldendal. Redigeret og med efterskrift af Lars Movin).

Jag har haft anledning att skriva om Jørgen Leth många gånger förut. Han finns med i min bok Kulturen vid stupet och jag har skrivit om honom i bloggen. Idag utkommer årets tredje bok av och med honom. Tidigare i år, i samband med hans 75-årsdag kom Samlede digte och den fina memoarboken Et hus er mere end en ting, tredje bandet i sviten Det uperfekte menneske.

Men i ärlighetens namn ska nämnas att han gett ut två andra verk under året, Netop gentagelsen er det smukke. Samtaler om cykling med Rolf Sørensen, samt Vi sidder bare her. Ord og musik.

Och så får man förstås inte glömma filmen Det erotiske menneske. Den skriver jag om här, samtidigt som jag lagt ut min essä om honom från Kulturen vid stupet.

Boken som kommer ut idag är rena godisbutiken för oss som älskar Leth. Här ser vi den unge författaren, journalisten och diktaren i full frihet. Gång på gång ser jag hur texterna i den pekar fram mot resten av livsverket. Resetexterna, inte minst de från Polen, är ruskigt bra. Socialreportage och estetiska resonemang i samma andetag. Ömsinta människoporträtt. Saklighet och kritik. Det finns där alltihop.

Redan 1960 kommer han till Polen och skriver med upptäckarens ögon om detta land som på femton år rest sig ur krigets aska och återuppbyggt sin huvudstad;

”Warszawa er en mærkelig by. Den er ny og dog ikke ny. Da russiske tropper for femten år siden stod foran ruinerna, var der slet ingen by mer (…) Nu er en ny levende by vokset op, og det er helt forbløffende – og gribende – at bykernen er genopbygget ganske korrekt, som den var før krigen.”

Med alla dessa års perspektiv vet vi också att den sovjetiska armén stannade kvar i många år, och att först ett folkligt uppror så småningom kunde befria Polen från den kommunistiska tvångströjan.

Boken är indelad i avdelningar som avgränsar både ämnen och metoder. I journalistik-avdelningen möter vi en ung Leth som vill gräva fram och presentera samtidens författare, filmregissörer och såväl jazz- som popmusiker. Bara att få läsa hans artiklar om The Beatles första konserter i Danmark är oerhört befriade. De ger mig ständiga återblickar till det som var barn- och ungdom i mitt eget liv.

Intervjun med Mick Jagger, gjord redan 1965, är en viktig pusselbit in i den populärkultur som också skulle påverka så många unga människor att det nu, fyrtiofem år senare framstår som ett mindre mysterium. Jagger säger att han känner sig som en berömmelsens fånge, och att han tänker syssla med något helt annat ”når det ikke er sjovt mere”, och med övertygelse förkunnar han att Rolling Stones inte

”er min  tilværelse om nogle år. Ingen skal tro, at jeg er så naiv at tro, at jeg kan blive ved med at synge sådan, som jeg synger nu.”

Det är onekligen ett fint perspektiv man får på saker och ting, när man läser ett sådant uttalande först nu. Vem kunde tänka sig Mick Jagger eller John Lennon göra något helt annat?

Och när jag ser hur han möter författarna, inte minst poeterna, i Danmark tänker jag på, att de är unga men redan formade till de konstnärer man möter långt senare i livet, många av dem nu döda sedan länge: Thorkild Bjørnvig, Uffe Harder, Ole Sarvig och Ole Wivel, bland andra.

I samtalet med Jørgen Gustava Brandt (1929-2006) hävdar denne:

”Digte er til for at vække slumrende sjæle, skærpe deres kritiske evne, deres nysgerrighed.”

Uffe Harder (1930-2002) slår ett slag för möten med läsarna och säger:

”Personligt mener jeg, at når man har udgivet en bog, så er det konsekvensen, at man er indstillet på at svare på folks spørgsmål og altså stå til ansvar for den handling, man har gjort.”

Sist i avsnittet har redaktör Movin valt ut fjorton recensioner skrivna av Leth, där han bland annat tar sig an Henrik Nordbrandt, Kirstens Thorup och Inger Christensen (diktsamlingen Det). Om Det skriver han:

”Det hér kan ikke riktigt blive en anmeldelse. Jeg har læst Inger Christensens ny bog Det, men jeg er ikke færdig med Det. For mig er Det slet ikke en bog, man sådan kan lægge ned foran sig og sige: Det var den bog, det var sådan og sådan, og nu til den næste. Det er nemlig en af sjældne bøger, som laver et kæmpekrater i det litterære øjeblikbillede – og som giver én mærkelige dage, man ikke kommer urørt fra.”

Det skulle ju visa sig att Leth hade rätt. Diktsamlingen Det är idag en självklar del av en nordisk, poetisk kanon.

Och att här finns en hel svit recensioner av balett hade jag inte väntat mig. De är mycket intressanta.

Avsnittet om resorna är bokens höjdpunkt. Där tar oss reseskildraren med till Spanien, Polen, olika afrikanska och sydamerikanska länder och miljöer, samt till den tidens högsta hippie-dröm: Nepal. Det är skoningslöst uppriktiga texter om de västerlänningar som iklädda såväl hippiens som turistens skepnader våldförde sig både kulturellt och handgripligt på människor vid Himalaya i sökandet efter Shangri-la. Dessa texter tar oss också med till Tibet och norra Indien, där fientligheten mot utlänningar är särskilt påtaglig. Boken innehåller sist ett antal skönlitterära texter samt Leths samtal med den legendariske tävlingscyklisten Ole Ritter.

I sitt förord till boken skriver Leth:

”Altså, den selvforelskede Jørgen Leth er blæst omkuld af det arbejde han lavede engang.”

Så kan man se på sitt unga, skrivande liv, utan all högtidlighet, men i medvetande om de årens formande betydelse. Jag menar att den här volymen kommer att bli viktig i Leths verkförteckning. Inte som kuriosum eller arkivexempel, utan därför att den består av så fantastiska texter, som alla erbjuder något av vikt för en Leth-läsare. Det förblir jag.

Jørgen Leths nya bok Mine helte (Gyldendals forlag, København)

Jørgen Leth. Pressfoto, Gyldendals

Jag går direk till albumet och lyssnar: Lee Konitz (altsax), Bill Frisell (gitarr), Jakob Bro (gitarr/komposition), Ben Street (bas) och Paul Motian (trummor). Albumet heter Balladeering och kom 2008. 

En dansk musiker och kompositör möter några av jazzens legendarer i en New York-studio för att återuppfinna jazzballaden. Den är svindlande vackert.

Och jag lyssnar därför att berättelsen om skivans tillkomst är central i Jørgen Leths nya bok Mine helte som är del fyra i hans pågående projekt Den uperfekte menneske.  (Om det finns det tidigare artiklar här i bloggen här, här och i periferin också här. Och i Kristianstadsbladet har jag skrivit här och här)

Jørgen Leths nya bok berättar alltså om hans hjältar (med reservation för att han också presenterar några riktiga onda gestalter som han fascineras av). Levande och döda. Eftersom Jørgen Leth är en av mina stora favoriter i dansk litteratur (som poet, berättare, filmare, journalist, kritiker) tar jag mig an hjältesamlingen med stor entusiasm. Jag finner rätt snart att jazzens gestalter, både de mytologiska och de legendariska, står i centrum för hans livsintressen, vid sidan av diktare, skådespelare, filmregissörer och idrottsmänniskor och en hel rad enskilda särlingar. Det är en bok som inleds med orden

”Jeg har alltid haft helte. Den første var min far (…) Jeg bryder mig ikke om ordet rollemodel. Det er et dumt pædagogisk  begrep (…) Jeg synes, helte er godt. En helt, det er én, der står og lyser i natmørket.”

Mine helte är verkligen i sin helhet ett ljus i det kulturmörker som råder i Sverige, Danmark och andra europeiska länder, ett ljus som inspirerar till annan läsning och till lyssnande, också till det man själv tidigare inte var bekant med.
Leth skriver så att alla kan förstå. Han koketterar inte språkligt med sina kunskaper och erfarenheter. Däremot berättar han med en nästan pojkaktig stolthet och glädje om möten och händelser som i backspegeln ter sig unika, ja ibland rent av sensationella.

Det finns en annan kategori människor som Leth infogar i sitt hjältealbum, och det är hans närmaste på Haiti, kokerskan, trädgårdsmästaren, assistenten - han tecknar kärleksfullt deras porträtt, inte minst mot bakgrund av den fasansfulla jordbävningen 2010 som lade också Leths hus i ruiner. Leth berättar att hans medarbetare förlorade sina jobb hos honom när allt var förstört, men att han sedan den dagen fortsatt att betala lön till dem. De hade helst sett att han byggde sig ett nytt hus i Jacmel, men han avstår för att han saknar krafter till det, de förstår honom inte. Också ex-diktatorn Papa Doc får vara med. Det bidrar till helhetsbilden av ett samhälle Leth tycks ha en mycket komplex relation till. 

Vill man med Leths ögon möta sådana som konstnären Per Kirkeby, den geniale antropologen Bronislaw Malinowski, filmaren Jean-Luc Godard, den trasigt nerknarkade jazztrumpetaren Chet Baker eller cykelstjärnan Fausto Coppi och filmaren Lars von Trier, vid sidan av mer än ett fyrtiotal andra ska man inte tveka. Detta är person porträtt och berättelser som sätter det mesta i perspektiv. Den uperfekte menneske kallar han själv sitt perspektiv för, och jag citerar gärna några av hans tankar i ämnet, hämtade från den nya boken:

"Fejl er en viktig motor i livet. Det er f.eks. nødvendigt i kunstneriskt arbejde at lave fejl. Ellers kommer man aldrig videre. Fejlene kan bruges (...) Man kan ikke gøre det gode hver eneste evige gang. Jeg foretrækker den menneskelige menneske. Han eller hun, der kan begå fejl og leve med det."

 De uppfordrande orden tar jag med mig i livet.

Claus Beck-Nielsen: Mine møder med de danske forfattere (Gyldendal)

NY BOK. Roman kallar han boken, Claus Beck-Nielsen. Jag utgår ifrån att förlaget är ense med honom. Men den är svår att läsa som roman, hela tiden glider blicken ut i den verkliga världen, bort från fiktionen och ända fram till det kött och blod som de omskrivna danska författarna är. Låt mig börja med att säga att det är en hejdlöst rolig bok, det var länge sedan jag skrattade så.

Boken innehåller 13 berättelser. De berör författare som Poul Borum, Jens Christian Grøndahl, Peter Høeg, Pia Tafrdup, Jørgen Leth, Klaus Rifbjerg och ett antal andra. De möten som författaren skildrar är antingen drömska, absurda eller helgalna - och de utspelar sig alla i en dimma som är svår att karaktärisera. För att ytterligare skärpa dramat i dem blir också nära anhöriga förväxlade med författarna - här uppträder en tysk mormor i samma text som författaren ropar efter Inger - är det möjligen Inger Christensen?

Två av texterna har roat mig alldeles särskilt. Den första jag läste var det märkliga mötet med Pia Tafdrup på en fransk järnvägsstation. Hennes namn skrivs inte ut (men det gör det på andra ställen i boken) - istället känner man igen henne på de dikttitlar som finns i texten. Det är ett laddat och ändå alldeles vardagligt möte. Och ändå förbleknar det jämfört med berättelsens andra tema, som skildrar författaren på besök hos en prostituerad i DDR. Det är en skrattförlösande text! Inte minst när kvinnan ber honom att "fräscha till sig" vid vasken före akten - och han tvättar ansiktet! Och så tänker jag på texten om när han, på uppdrag av sin hustru, ska visa Jens Christian Grøndahl en lägenhet de vill hyra ut. Han har ingen nyckel till lägenheten, men har kommit på en metod som ändå gör det möjligt att i alla fall till viss del se den. Också mötet med Klaus Rifbjerg - författaren i vars rent fysiska skugga man alltid kan befinna sig - är oförglömligt.

Jag kan bara rekommendera den här romanen. Den är gränsöverskridande redan i sin metod och den tar läsaren med på ett riktigt äventyr till den danska litterära parnassen. Vem skriver en sådan bok om motsvarande svenska litteraturelit?

Även om författaren är i högsta grad verksam, så påstår han själv att han är död. Här kan du läsa en minnessida över honom och hans verk.

Eftersom jag inte själv orkar reda ut vem som är den verklige författaren och vem som är pseudonym i Nielsens snåriga karriär, bjuder jag er på förlagets version och konstaterar att han inte bara är författare utan också en form av samtida installationskonstnär:

                                   
"CLAUS BECK-NIELSEN er forfatteren Nielsens alter ego, eller rettere hans »old ego«: Claus Beck-Nielsen er den unge håbefulde forfatter, Nielsen engang var. Og Mine møder med De Danske Forfattere er fortællingerne om de tolv uforglemmeligt pinlige møder, Claus Beck-Nielsen i sin tid havde med nationens mest kendte forfattere – fra Poul Borum og Inger Christensen over bl.a. Jørgen Leth og Jens Christian Grøndahl til Klaus Rifbjerg og Ib Michael. Om det mislykkede forsøg på at være Peter Høeg og kunne alt: tale swahili, fægte, danse ballet, stå på ski, bestige bjerge, skrive romaner, sejle på samtlige syv verdenshave (samtidig!). Om at møde Pia Tafdrup i Paris og lokkes ud på en erotisk rejse, der ender hos en tidligere DDR-luder i det genforenede Berlin. Om at låne den ældre forfatters lejlighed og ligge i hans seng, mens den ældre forfatter muligvis ligger i fortællerens og – hvad værre er – med hans kone.   I løbet af møderne med de tolv store vokser billedet af en trettende forfatter langsomt frem. Og tretten er som bekendt et uheldigt tal."

 

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på.

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på. Väl därinne kan jag inte skilja på verkligt och fiktivt. Jørgen Leth har gjort det mest förbjudna av allt: han har flyttat in sina erotiska fantasier i en berättelse om sitt eget liv. Han leker med fiktionen och säger: Nu är det jag som är kolonialherre och jag tar vad jag vill. Och så tar han kockens dotter.

Hela Leths bok är en lek. Men en lek som bygger på ett liv som försvurits åt konsten, erotiken och äventyret. Hans bok fick lysande recensioner och sålde slut rätt så snabbt. Men allt vändes till ett helvete när en av skandaltidningarna i Köpenhamn tryckte en löpsedel där det stod: ”Leth höll sexslav på Haiti”. Vem kunde efter den löpsedeln hålla huvudet kallt? Och vem ville bli sedd tillsammans med en pedofil och slavhandlare? Ingen har ens kommit på tanken att gå till Leths egen bok för att kontrollera vad det faktiskt står i den.

Det har jag. Jag hade läst boken redan innan löpsedeln satt igång hela drevet. Och därför försvarar jag Leth utifrån en principiell ståndpunkt: allt, bokstavligt talat allt, är tillåtet på världens farligaste plats: litteraturen. Den som förväxlar orden i boken med personen som skrivit dem har ett stort problem.

Eller har jag missförstått alltsammans? Ibland tror jag att det mina ögon läser och de slutsatser min hjärna drar står så långt ifrån alla andra människors läsande och slutsatser att jag kanske skulle sluta yttra mig helt, inte bara på Kvällspostens kultursida, utan helt, och i alla sammanhang. Det vore detsamma som att sluta ge ut mina böcker.

Ur Inre frihet, 2007.

Alene - ikke ensom

Som trogna läsare vet är den danske poeten, journalisten, sportkommentatern, jazzentusiasten och globetrottern Jørgen Leth en av mina favoriter. Nu har han släppt en ny skiva med den märkvärdiga konstellation som heter Vi sidder bare her. Tag nu detta som en fin dansk språkövning. Lyssna på Leth när han talar, helt fritt och improviserat, till musik av Mikael Simpson och Frithjof Toksvig.

Här följer ännu ett exempel:



Och här kan man i Politiken läsa om skivan. Det är synnerligen intressant, detta, så låt inte den vackra danskan hindra er. Lyssna och njut. 

Kulturen vid stupet - ett persongalleri för nyfikna.

Nu är det bara tre veckor kvar, lastbilen bör vara här den 19 november med lådorna. I lådorna ska min nya bok, Kulturen vid stupet ligga. Jag vill här bara visa er några av bokens alla personer - som finns med i essäerna och reflektionerna. Här ser ni först Dubravka Ugrešić

... och Tomas Venclova.

... och Pia Tafdrup.

...och Adam Zagajewski.

...och Jørgen Leth.

... och Danilo Kiš.

... och Anne Dorte Michelsen.

... och Alfredo Marceneiro.

... och Zenta Maurina.

Boken, som fortfarande går att beställa, kommer bara att kunna köpas här i bloggen. Inte i bokhandeln. Inte i nätbokhandeln. Inte på ICA. Bloggen står som utgivare av boken. Inte en enda kulturredaktion i Sverige kommer att få den. För att komma med i första utskicket ska du höra av dig senast den 1 november. Vill du komma med i andra utskicket är det 15 november som gäller. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

Ola Klippvik: Vikbodagbok II (Natur och Kultur).

Inom kort utkommer Ola Klippvik med sin andra dagbok från Vikbolandet, vardagen och det som väcker tankar och idéer. Klippviks bok heter helt enkelt Vikbodagbok II och den pryds på omslaget av en fin vinterbild som fått vinjettens behagliga form. Bokens texter är alla ungefär lika långa (en boksida) och de är inte dags- utan veckodaterade. Han börjar i vecka 38, år 2010, och lever sig skrivande fram till vecka 37, 2011.

Jag hade turen att få boken samma dag som jag insjuknade. När jag den dagen fick posten inburen till mig kunde jag öppna Klippviks bok och en ny självbiografisk volym, den tredje, av Jørgen Leth. Det var en bra början. Oavsett hur länge jag skulle bli liggande så hade jag fint och stimulerande sällskap. De två första dagarna läste jag bara korta avsnitt, men efter som tiden gick blev det allt mer.

Eftersom jag är mycket svag för alla typer av dagboks- och brevböcker, passar Vikbodagbok II så bra för mig. Jag tänker att Klippvik är i samma ålder som mina två äldsta barn. Det han skriver ger mig därför också ett perspektiv på hur människor betraktar livet och världen idag. Förbluffande mycket hos Klippvik liknar mitt eget betraktelsesätt, trots den relativt stora åldersskillnaden.

Foto: Gertrud Hellbrand.

Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden.

Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron.

Ola Klippvik har en sällsynt förmåga att skriva ner detta liv så att det framstår precis så som det är: föga upphetsande, alltid oroande, ofta vackert och storartat men ibland också en tragedi på det personliga planet. Jag är tacksam för att jag fick vistas med honom, ett helt år gick medan jag låg i sjuksängen.

Anna Wahlgren: Sanning eller konsekvens. Ickeroman (AWAB förlag).

Författare som skildrar sin barndom är en så vanlig företeelse att det är svårt att ens höja på ögonbrynen. Inte bara i svensk litteratur. Barndomsskildringen - i gränslandet mellan fiktion och fakta - utgör en egen genre. Den går från generation till generation. Jag behöver inte ge några exempel, de är allmänt kända.

Men så kommer det barndomsskildringar som inte bara omnämns på kultursidorna, utan istället blir föremål för kvällspressens löpsedlar och veckopressens förstasidor. Dessa böcker har skrivits av barn till det vi i Sverige kallar ”kändisar”.

När Felicia Feldt utkom med sin bok Felicia försvann fick vi se ett sådant skådespel på den offentliga scenen. Författaren och hennes förläggare reste land och rike runt för uppläsningar, tidningsartiklarna och intervjuerna blev allt fler. Det fanns en människa som var nära att krossas av detta. Hon heter Anna Wahlgren och är mamma till författaren. När det stormade som mest meddelade hon att hon inte tänkte låta sig intervjuas eller avbildas. Skavlan slet och drog i henne, men han fick nej. Först den 29 september 2012 bryter Anna Wahlgren tystnaden i en stor intervju gjord av Ingvar Hedlund i Expressen. Hon ger honom den exklusiva rätten till intervjun. Ingen annan kommer att göras. I intervjun berättar hon att hennes svar är färdigt, i form av en mycket omfattande bok. Boken, Sanning eller konsekvens. Ickeroman visar sig vara 464 tättryckta sidor tjock. 

Hur hanterar Anna Wahlgren det omfattande angrepp hon utsatts för? Hon använder sig av en inte ovanlig metod. Att lägga ett pussel genom att blanda texter från den tid då Felicia Feldt växte upp, med inflikade argument och resonemang direkt knutna till texterna i Felicia försvann.  Det fragmentariska är som metod mycket klargörande. Den metoden medger belysningar från flera olika håll – också kring exakt samma händelser och skeden.

Det sägs nu, inte minst på kultursidorna, att en mamma inte får gå i svaromål när hon angripits. Den utsagan ter sig banal när man betänker att angreppet fått sådan spridning, att det finns tryckt i en storsäljare till bok och att press och andra medier gett så utförliga refererat att ingen nu levande svensk kan tvivla på vad det innehåller. Leif GW Persson, som citeras i Wahlgrens bok, skrev ju, att Felicia försvann var ”det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”. Den sammanfattningen behöver man inte kommentera, det visar brutalt uppriktigt vilken situationen var.

Rätten att ge en motbild har varje människa. Förälderns perspektiv är trots allt ett av två i samma familj. Lika viktigt som barnets perspektiv. Föräldern och barnet är inte bara biologiskt och genetiskt bundna till varandra, också psykologin och livets platser delar de. När de ser tillbaka ser de två helt olika uppsättningar bilder, dofter och ljud. Anna Wahlgren går med största noggrannhet igenom anklagelserna som riktas mot henne. Hon fyller i, hon rättar, hon medger, allt utifrån den konkreta anklagelsen. Med de frikostiga citaten ur hennes egna böcker, inte minst Barnaboken (1983) och Mommo ( del 1, Det var en gång från 1995, del 2, Kvinnoliv från 1996 och del 3, Barnfota från 1997) får läsaren också ta del av autentiska tidsbilder. 

Offentligheten som domstol och avrättningsplats är en del av den postmoderna kulturen. Den är för det mesta ett otyg. Det ena skälet är att den rotar i människors privatliv. Men det andra och ännu viktigare skälet är att den dömer människor, de som dömer kan rimligen inte veta vad som är sant. Vi har sett det under den långdragna processen mot Julian Assange. Människor har med största självklarhet uttalat sig om att han visst våldtog två kvinnor, medan andra med samma självsäkerhet intygat att han inte gjort det. Den offentliga domstolen ställer aldrig frågan till de människor som uttalar sig: ”Var du med där, i sängen, bredvid Assange och kvinnorna?”. Jag menar att det fungerat precis likadant i fallet med Felicia försvann. Det är så ohyggligt många mediala viktigpettrar som intygat att de ”alltid” eller ”redan från början” vetat och förstått vilken hemsk människa Anna Wahlgren var och är. Det är ett minst sagt motbjudande spektakel.

En aspekt som kanske inte kommit fram i den offentliga domstolen är att Anna Wahlgren i dotterns bok faktiskt anklagades för konkreta, brottsliga handlingar. Till exempel att hon skulle ha ägnat sig åt "trafficking" genom att låta döttrarna bli lättåtkomliga byten för kåta karlar som bara hade att klättra in genom fönstret. Den sortens anklagelser gick bortom det som kunde "tolkas". 

Det sista jag vill beröra här är människan som perfektion eller tillkortakommande. Den perfekta människan kontra den operfekta är ett tema som den danske författaren Jørgen Leth ägnat mycket kraft åt. Jag tror att jag utifrån hans böcker kan dra slutsatsen att den domstol som finns i offentligheten egentligen söker den perfekta människa, den felfria varelse som kan vara både ett ideal för oss andra skröpliga stackare och en förebild för denna domstols alla åhörare. Poängen är bara den att den perfekta människan inte finns, varken som förälder eller som avkomma. Jag ryser vid tanken på att man kan jaga efter henne. Det är att jaga vind.

Jag menar att man är skyldig sig själv en läsning av Anna Wahlgrens nya bok. Inte för att kika genom nyckelhål eller snaska i sig läckra detaljer, utan för att den är ett svar från en mamma som befann sig mycket nära den punkt där hon hade kunnat krossas. Istället använde hon sin förtvivlan och sin energi på att skriva denna bok. Jag har läst den, ord för ord, och menar att den är allt annat än oviktig. Kanske kan man rentav lära sig något inför nästa fall som dras inför offentlighetens domstol?! Den frågan riktar jag både till mig själv och andra.