Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Ida Jessen. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Ida Jessen. Sortera efter datum Visa alla inlägg

lördag 3 juni 2017

Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)


Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)

Med sin roman En ny tid skrev sig Ida Jessen in i Lilly Bagges liv, med dagboken som berättelseform. Hon var länge gift med distriktsläkaren Vigand Bagge som skildras genom hennes ögon där han ligger döende. Om den boken kan man läsa längre ner i denna bloggpost.

I denna nya roman är det Vigand Bagge som berättar. Han är en mycket intressant och speciell figur som Jessen fångar på kornet. Hans läkaryrke ger honom respekt, som man föreställer sig att det en gång i tiden kunde ha varit, och därmed också ett självförtroende. Medan En ny tid skildrade livet för hustrun efter att Vigand dött, så är det själva tiden fram till döendet som Vigand själv berättar om. Han blir uppmanad därtill av en man från Dansk Lægerforening som planerar en antologi där läkare berättar om sina liv. Det är meningen att den ska heta Fra Doktorstolens Tid. Bortom sin vresighet och i ensamhet börjar Vigand skriva. Han pysslar med sina anagram, men ibland flyter pennans berättelse iväg på ett luftigare och personligare sätt. 

Ida Jessen. Gyldendals pressavdelning.
Vigands människosyn är minst sagt krass. Han gör sig inga illusioner om de människor han möter och vårdar. Ytterst sett är de blott kött, slem och blod. Inte mycket att upphöja. Hans syn tycks också påverka hela hans äktenskap med Lilly. Han kan säga till henne att hon har rätt att skiljas, med tillägget att det blott är ett teoretiskt och filosofiskt yttrande. Hon tolkar det däremot bokstavligt. Hon känner sig självklart oälskad. Han skriver att han till en början var rädd för henne. 

Genom Vigands anteckningar får vi också en bild av det lilla samhället och dess invånare. Och tiden är mogen för honom att skriva ett brev till hustrun. När han tänker på sitt eget och på hustruns namn blir det istället ett anagram, Lovgyldig lian.

Om sina lösa anteckningar har han inga höga tankar. Han ler för sig själv, och tänker på dem som något helt annat än läsning.

Ida Jessens böcker håller alltid hög klass. Det är en sann glädje att läsa dem. Detta gripande mansporträtt är inget undantag. Man bör absolut läsa den tillsammans med En ny tid, men det är samtidigt två helt fristående verk.


*

Ida Jessens förra roman En nya tid är således en pendang till Doktor Bagges anagrammer. Om den skrev jag här i bloggen: 

Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en roman som är ett fantastiskt fint porträtt av en kvinna. Den här gången går hon tillbaka till 1927-1928 och kvinnans berättelse är skriven i dagboksform. 

Hon har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L. Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift med distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende. Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon inte kommer att klara det. 

Men steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper tillbaka bilen som Vigand låtit sälja. Flyttar till det nya stället. Går på krogen. Och en man i hennes krets kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland, som uttalar hennes förnamn och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är det inte. Rakt tvärtom: det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i livet, ser den första delen försvinna med makens död, och hur den andra delen inleds med löften om något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara ett bihangs-liv.

I ett pressmeddelande från förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi ser är sådana som hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har gjort. Jag har själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången har jag haft lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men som hanterar det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett sansat och samlat sätt.” 

Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.

Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa. 

Två andra Ida Jessen-böcker kan du läsa om här i bloggen, Postkort til Annie




måndag 19 augusti 2013

Ida Jessen: Postkort til Annie. Noveller (Gyldendal)

NY BOK IDAG. Få prosaister i den samtida danska litteraturen kan berättandets konst så bra som Ida Jessen. Oavsett om det är en roman eller en novellsamling man läser så lyckas hon fängsla redan från start och en bit in i berättelsen lever man med i dess skiftningar och kast.

Förra gången jag läste Ida Jessen var det med en för henne mycket ovanlig bok, Ramt af ingenting - en glemmebog. Om den skrev jag bland annat:
"Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten."
Just detta, att tala om sig själv, är inte Jessens kännemärke. Tvärtom är hon ju en fin människokännare och hon kan teckna och gestalta såväl män som kvinnor, vuxna som barn, så övertygande att man nog både ser och hör dem. Men det märkvärdiga är att också den förra boken blev en stor läsarframgång, den har sålt i mer än tiotusen exemplar. I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:
”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
Ida Jessen. Foto: Miklos Szabo, Gyldendal, Köpenhamn.

Med den nya novellsamlingen återvänder Jessen just till att via orden bli en annan genom att gestalta andra människor. Jag vill bara nämna tre exempel ur den här fina boken som innehåller fem längre noveller och en sjätte kortare text. Inledningsnovellen, En udflugt, är en mycket typisk Jessen-text. Man leds in i en kvinnas tankar och drar slutsatsen att hon är på väg att lämna sitt hem och sin man för gott. När hon tar cykeln bort följer man med i hennes grubblande om vad som ska hända och man ser framför sig mannen, när han väl kommit hem och upptäckt att hon är borta. Från den bilden leds vi sedan vidare in i något annat, som möjligen kunde beskrivas som kvinnan Toves tillbakablickar på ett samliv med uppenbara brister och sprickor. När Tove till exempel har bjudit hem väninnan Larna ställs saker och ting på sin spets. Men hur novellen sedan fortsätter och avrundas kan man inte berätta utan att förstöra den. Jag kan däremot försäkra att det är just den förmågan att avsluta en liten berättelse som är Jessens främsta kvalitet.

Det visar hon också i novellen December er en grusom måned, som är riktigt skakande. Den öppnar med en scen som andas tomhet och tystnad. I ett Brugsenvaruhus är en kvinna kvar för att städa. Hon vet att barnen väntar där hemma på henne och hon vill inte bli försenad. Så stiger Jessen ut ur den scenen och växlar till en annan. En allvarlig trafikolycka inträffar. Man ser polisavspärrningarna vid Brugsen. En kvinna har mördats. De två barnen blir ensamma kvar med pappan. Några varv till skruvas berättelsen. Nej, det är ingen "mordgåta" eller den sorts "kriminalhistoria" som det går tretton på dussinet av. Det här är istället en bild av hur ett litet samhälle idag kan se ut. Det går rykten. Man talar illa om folk. Den stora ensamheten griper tag. Barn förlorar det viktigaste.

Boken avslutas efter att också novellerna Et skænderi, Postkort til Annie och Mor og søn följt, med en kort, mycket annorlunda text som heter I min hjemby. I den får vi blicka in i den danska familjens julbjudningar. I denna, Jessens egen, barndomsstad fanns det
"et hav af buttiker og små næringsdrivende. Ud over Saugmanns boghandel var der to slagtere, to bagere, fire købmænd, en skohandel, en trikotageforreting, en blomsterforretning, en guldsmed, en tobakshandel, en Tatol och Marys Magasiner."
Det är som om Ida Jessen hur lätt som helst kan trolla fram den tiden och den miljön. Hennes nya novellsamling visar vilken fin och betydande författare hon är.



onsdag 24 augusti 2022

Ida Jessen: Endnu en bog jeg aldrig skrev (Gyldendal)

 

”Kraften bor i periferien. Det vilde sted. Det vilde er at være udenfor. Ikke med. Men udenfor.” ( ur essän Øen)

 

Det är alltid en stor glädje när Ida Jessen ger ut en ny bok. Denna är inget undantag. Men den är ovanlig, ty det är ingen skönlitterär bok utan en essäsamling. Den kretsar kring ett antal av Jessens favoritförfattare, men är samtidigt en bok där hon berättar om sig själv i relation till litteraturen och till sitt eget författarskap.

 

I hennes krets finns Sigrid Undset, Alice Munro, Marilynne Robinson, Katherine Mansfield, Steen Steensen Blicher och flera andra, klassiker såväl som moderna och/eller samtida. Hennes essäer kretsar också kring människor i dessa författares krets. En längre essä behandlar Judas, en karaktär de flesta av oss känner eller tror sig känna. 


Jessen öppnar sitt resonemang med två essäer om Sigrid Undset. Det jag genast ser, är hur hon skildrar denna kvinnas kamp för att erövra timmarna till författarskapet – det är nattetid – eftersom så mycket krävs av henne för de traditionella kvinnosysslorna - ”Sigrid Undset var en soldat, der drog i krig” skriver hon, och denna soldat skrev några av den nordiska litteraturens storverk, inte minst Kristin Lavransdatter. Men Undset ville vara ifred, hon accepterade inte andras nyfikenhet. Jessen skriver: ”Jeg har selv svært ved at tale om mit eget arbejde og kan blive undselig når det sker…”

 

I kapitlet Det mørke kammer går hon in på det privata livet versus litteraturen: ”Dybt i hver bog jeg har skrevet ligger der en privat kerne, en tvivl, en nagen i mit eget liv.” I vår tid, när alla medier vill rota i författarnas liv, ligger den stora utmaningen i att säga nej tack, att skydda sig mot en spekulativ journalistik som vill tillfredsställa den värsta formen av nyfikenhet, den som gränsar till våldgästande.

 

Ida Jessen har, tillsammans med sin mamma Gudrun Jessen, översatt mycket av Alice Munro. Det har blivit ett intressant kapitel om detta arbete där hon bl.a. framhäver Munros solidaritet med de litterära gestalterna, ”en medfølelse, der er hinsides medlidenhed.”

 

Jessen berättar att hon drömde om att skriva roman om Steen Steensen Blicher. Blicher är en centralgestalt i dansk litteratur. Prästson var han, men han ville inte bli präst. Hela detta kapitel berättar om litteraturens karaktär vid den tiden, och om Blichers memoarer säger hon att det är anmärkningsvärt att ordet ”jag” inte förekommer. Blicher minns i tredje person, ”han”. Ida Jessen är själv prästdotter – hon berättar fint om sin pappa och hans läsning – och det är ingen tillfällighet att hon ägnar Blicher så mycket möda.

 

”Jeg tænker på Blicher. Han ville ikke være præst. Han ville være digter. Og digter blev han. Men præst blev han også.” Blicher hade många barn, för många påpekar Jessen. Praktiska problem ska inte underskattas.

 

I texterna där Katherine Mansfield är närvarande, finns det ett stråk av mörker. Inget konstigt med det. Mansfield var svårt sjuk i bland annat tuberkulos och hon dog redan vid 34 års ålder. Sist i boken följer vi Jessen på ett besök vid Hotel Beau Rivage i det lilla fiskeläget Bandol-sur-Mer. I närheten hyr Mansfield ett hus, där börjar hennes författarskap ta fart. Det handlade om några månader. 

 

Med Mansfield, som med de andra författarna i denna fina bok, mäter sig Jessen konkret och fint. När debuterar en författare? När finner författaren sin stil? När kan man tala om ett livsverk?

 

Jag är förvissad om att Ida Jessens författarskap kommer att fortsätta växa. Ändå kan jag säga att hon redan nu, med stolthet, kan visa sitt rätt så omfattande livsverk.


Här kan du läsa mina recensioner av Ida Jessens tidigare böcker: här och här.

 

 

måndag 21 september 2015

Ida Jessen: En ny tid (Gyldendal)

Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en roman som är ett fantastiskt fint porträtt av en kvinna. Den här gången går hon tillbaka till 1927-1928 och kvinnans berättelse är skriven i dagboksform. 

Hon har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L. Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift med distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende. Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon inte kommer att klara det. 

Men steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper tillbaka bilen som Vigand låtit sälja. Flyttar till det nya stället. Går på krogen. Och en man i hennes krets kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland, som uttalar hennes förnamn och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är det inte. Rakt tvärtom: det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i livet, ser den första delen försvinna med makens död, och hur den andra delen inleds med löften om något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara ett bihangs-liv.


I ett pressmeddelande från förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi ser är sådana som hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har gjort. Jag har själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången har jag haft lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men som hanterar det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett sansat och samlat sätt.” 

Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.

Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa.