![]() |
| Ida Jessen. Gyldendals pressavdelning. |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 3 juni 2017
Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer (Gyldendal)
måndag 19 augusti 2013
Ida Jessen: Postkort til Annie. Noveller (Gyldendal)
Förra gången jag läste Ida Jessen var det med en för henne mycket ovanlig bok, Ramt af ingenting - en glemmebog. Om den skrev jag bland annat:
"Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten."
”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
![]() |
| Ida Jessen. Foto: Miklos Szabo, Gyldendal, Köpenhamn. |
Med den nya novellsamlingen återvänder Jessen just till att via orden bli en annan genom att gestalta andra människor. Jag vill bara nämna tre exempel ur den här fina boken som innehåller fem längre noveller och en sjätte kortare text. Inledningsnovellen, En udflugt, är en mycket typisk Jessen-text. Man leds in i en kvinnas tankar och drar slutsatsen att hon är på väg att lämna sitt hem och sin man för gott. När hon tar cykeln bort följer man med i hennes grubblande om vad som ska hända och man ser framför sig mannen, när han väl kommit hem och upptäckt att hon är borta. Från den bilden leds vi sedan vidare in i något annat, som möjligen kunde beskrivas som kvinnan Toves tillbakablickar på ett samliv med uppenbara brister och sprickor. När Tove till exempel har bjudit hem väninnan Larna ställs saker och ting på sin spets. Men hur novellen sedan fortsätter och avrundas kan man inte berätta utan att förstöra den. Jag kan däremot försäkra att det är just den förmågan att avsluta en liten berättelse som är Jessens främsta kvalitet.
Det visar hon också i novellen December er en grusom måned, som är riktigt skakande. Den öppnar med en scen som andas tomhet och tystnad. I ett Brugsenvaruhus är en kvinna kvar för att städa. Hon vet att barnen väntar där hemma på henne och hon vill inte bli försenad. Så stiger Jessen ut ur den scenen och växlar till en annan. En allvarlig trafikolycka inträffar. Man ser polisavspärrningarna vid Brugsen. En kvinna har mördats. De två barnen blir ensamma kvar med pappan. Några varv till skruvas berättelsen. Nej, det är ingen "mordgåta" eller den sorts "kriminalhistoria" som det går tretton på dussinet av. Det här är istället en bild av hur ett litet samhälle idag kan se ut. Det går rykten. Man talar illa om folk. Den stora ensamheten griper tag. Barn förlorar det viktigaste.
Boken avslutas efter att också novellerna Et skænderi, Postkort til Annie och Mor og søn följt, med en kort, mycket annorlunda text som heter I min hjemby. I den får vi blicka in i den danska familjens julbjudningar. I denna, Jessens egen, barndomsstad fanns det
"et hav af buttiker og små næringsdrivende. Ud over Saugmanns boghandel var der to slagtere, to bagere, fire købmænd, en skohandel, en trikotageforreting, en blomsterforretning, en guldsmed, en tobakshandel, en Tatol och Marys Magasiner."Det är som om Ida Jessen hur lätt som helst kan trolla fram den tiden och den miljön. Hennes nya novellsamling visar vilken fin och betydande författare hon är.
onsdag 24 augusti 2022
Ida Jessen: Endnu en bog jeg aldrig skrev (Gyldendal)
”Kraften bor i periferien. Det vilde sted. Det vilde er at være udenfor. Ikke med. Men udenfor.” ( ur essän Øen)
Det är alltid en stor glädje när Ida Jessen ger ut en ny bok. Denna är inget undantag. Men den är ovanlig, ty det är ingen skönlitterär bok utan en essäsamling. Den kretsar kring ett antal av Jessens favoritförfattare, men är samtidigt en bok där hon berättar om sig själv i relation till litteraturen och till sitt eget författarskap.
I hennes krets finns Sigrid Undset, Alice Munro, Marilynne Robinson, Katherine Mansfield, Steen Steensen Blicher och flera andra, klassiker såväl som moderna och/eller samtida. Hennes essäer kretsar också kring människor i dessa författares krets. En längre essä behandlar Judas, en karaktär de flesta av oss känner eller tror sig känna.
Jessen öppnar sitt resonemang med två essäer om Sigrid Undset. Det jag genast ser, är hur hon skildrar denna kvinnas kamp för att erövra timmarna till författarskapet – det är nattetid – eftersom så mycket krävs av henne för de traditionella kvinnosysslorna - ”Sigrid Undset var en soldat, der drog i krig” skriver hon, och denna soldat skrev några av den nordiska litteraturens storverk, inte minst Kristin Lavransdatter. Men Undset ville vara ifred, hon accepterade inte andras nyfikenhet. Jessen skriver: ”Jeg har selv svært ved at tale om mit eget arbejde og kan blive undselig når det sker…”
I kapitlet Det mørke kammer går hon in på det privata livet versus litteraturen: ”Dybt i hver bog jeg har skrevet ligger der en privat kerne, en tvivl, en nagen i mit eget liv.” I vår tid, när alla medier vill rota i författarnas liv, ligger den stora utmaningen i att säga nej tack, att skydda sig mot en spekulativ journalistik som vill tillfredsställa den värsta formen av nyfikenhet, den som gränsar till våldgästande.
Ida Jessen har, tillsammans med sin mamma Gudrun Jessen, översatt mycket av Alice Munro. Det har blivit ett intressant kapitel om detta arbete där hon bl.a. framhäver Munros solidaritet med de litterära gestalterna, ”en medfølelse, der er hinsides medlidenhed.”
Jessen berättar att hon drömde om att skriva roman om Steen Steensen Blicher. Blicher är en centralgestalt i dansk litteratur. Prästson var han, men han ville inte bli präst. Hela detta kapitel berättar om litteraturens karaktär vid den tiden, och om Blichers memoarer säger hon att det är anmärkningsvärt att ordet ”jag” inte förekommer. Blicher minns i tredje person, ”han”. Ida Jessen är själv prästdotter – hon berättar fint om sin pappa och hans läsning – och det är ingen tillfällighet att hon ägnar Blicher så mycket möda.
”Jeg tænker på Blicher. Han ville ikke være præst. Han ville være digter. Og digter blev han. Men præst blev han også.” Blicher hade många barn, för många påpekar Jessen. Praktiska problem ska inte underskattas.
I texterna där Katherine Mansfield är närvarande, finns det ett stråk av mörker. Inget konstigt med det. Mansfield var svårt sjuk i bland annat tuberkulos och hon dog redan vid 34 års ålder. Sist i boken följer vi Jessen på ett besök vid Hotel Beau Rivage i det lilla fiskeläget Bandol-sur-Mer. I närheten hyr Mansfield ett hus, där börjar hennes författarskap ta fart. Det handlade om några månader.
Med Mansfield, som med de andra författarna i denna fina bok, mäter sig Jessen konkret och fint. När debuterar en författare? När finner författaren sin stil? När kan man tala om ett livsverk?
Jag är förvissad om att Ida Jessens författarskap kommer att fortsätta växa. Ändå kan jag säga att hon redan nu, med stolthet, kan visa sitt rätt så omfattande livsverk.
Här kan du läsa mina recensioner av Ida Jessens tidigare böcker: här och här.
måndag 21 september 2015
Ida Jessen: En ny tid (Gyldendal)
Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.



.jpg)

