Helle Merete Brix, Torben Hansen, Lars Hedegaard: "I krigens hus. Islams kolonisering af Vesten" (Forlaget Hovedland)Kåre Bluitgen: "Til gavn for de sorte. Om tilslørede øjne i den danske invandrerdebat" (Forlaget Centrum).
Den bild av dansk samtid som präglat svensk rapportering sedan Dansk Folkepartis parlamentariska genombrott har omöjliggjort en nyanserad framställning av den faktiska debatt som pågår i landet. Istället för att rapportera om de artiklar och essäer som trycks i flera av landets bättre tidningar har siktet varit inställt på kvällspressens insändarsidor eller på utfall från enskilda representanter för Dansk Folkeparti, där en allt aggressivare ton kunnat förmärkas. Den ström av seriös litteratur som utgivits de senaste åren har med få undantag ignorerats i svensk press.
Jag vill därför uppmärksamma två böcker, som utifrån ett frihetligt vänsterperspektiv diskuterar den danska samtiden. Båda böckerna är mycket kritiska mot islam som religion och mot islamismen som ideologi och politisk rörelse, och de getton som skapats i de danska städerna, men de har det gemensamt att de inte utgår från en nymornad insikt om vart den politiska vinden blåser.
Deras gemensamma underlag är istället en personlig erfarenhet, som i Kåre Bluitgens fall, och ett långvarigt studium av islams historia, som i fallet med den författartrio som skrivit I krigens hus. Kåre Bluitgen är i Köpenhamn en känd vänsterprofil, lärare och författare till yrket, och en av Nørrebros aktivister. Han menar att den danska vänsterns oförmåga att hantera frågorna om invandringen och integrationen, lämnat fältet fritt för Dansk Folkeparti och de krafter som han kallar "de sorte". De senaste årens "svarta" politiska offensiv har i praktiken utplånat alla liberala och vänsterpolitiska initiativ. Bluitgen är själv uppvuxen, boende och verksam i stadsdelen Nørrebro i centrala Köpenhamn, där fundamentalism och gettomentalitet syns tydligare än någon annanstans.
Segregationen har där gått så långt att de olika befolkningsgrupperna har egna daghem och skolor och sällan eller aldrig möts. I stadsdelen har Bluitgen varit engagerad för palestiniernas sak. Nu konstaterar han med sorg att just deras barn mobbar hans egna, för att de anses "kristna". Hur har det kunnat gå så fel? Bluitgen lägger en del av skulden på vänstern som aldrig ens brytt sig om att ta tag i frågorna. I ett slags beröringsångest har denna vänster låtsats som om problemen inte ens funnits. Och istället för att bekämpa reaktionära inslag i muslimska miljöer har de konsekvent ställt sig på invandrarmiljöernas sida i varje social konflikt, av rädsla för att "hamna fel".
Bluitgen menar att de "genom att stödja extremt konservativa muslimska kretsar" därmed hamnat på samma sida som dem som förespråkar kvinnlig omskärelse och segregation. En dansk imam som Abdul Wahid Pedersen, själv konvertit av svensk-dansk bakgrund, har till och med drivit en friskola dit bara somaliska barn var välkomna, en skola i vars trycksaker man kunde läsa att kvinnlig omskärelse "inte vållar några stora äktenskapliga problem" (Skolan fick sina stadsbidrag indragna sedan dessa fakta avslöjats, och fick därför stänga).
Det är denna danska vardag som har varit utgångspunkt också för Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard i deras arbete med boken I krigens hus. De ger ett stort antal exempel på segregationens yttringar i dagens Danmark, men låter dessa mer bilda fond för ett mer djupgående studium av den muslimska traditionens sätt att förhålla sig till icke-muslimskt territorium.
De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör. Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras.
Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda.
Denna uppgift står och faller med att de muslimska invandrarna inte blir integrerade, utan skapar stabila minoritetssamhällen utifrån vilka de kan verka.
Den algeriske statsvetaren Slimane Zéghidour förklarade 1990 att dessa uppnås genom skapandet av "affärer" som ger starkt eko i samhället, till exempel om "rätten att bära slöja", krav på "särbehandling i alla slags institutioner", allt i syfte att framställa den muslimska minoriteten som "offer för rasism" (Zéghidour: Le voile et la banniére, Paris 1990). Alla sociala spänningar och konflikter förklaras medvetet som ett resultat av majoritetssamhällets "rasism".
Den framgångsrikaste vägen att nå sina mål, är att upprätta vad den franske marxistiske politikern Yves Lacoste kallar "frivilliga getton", främst i de stora städerna. Typiskt nog spreds det i bostadsområdet Nørrebro, i oktober 2001, ett flygblad som uppmanade invånarna att kämpa för att förklara området för muslimskt territorium: "Det har tagit oss 1400 år att komma till Danmark och vi reser aldrig hem, eftersom vi inte får svika islams mål Khalifa". I flygbladet, som sägs vara en fatwa, understryker man särskilt att muslimska kvinnor inte får komma i kontakt med danska icke-muslimska män.
Imanen Fatih Alev, som är en mycket kontroversiell person, har också offentligt sagt, att drömmen är ett muslimskt Danmark: "Den drömmen ska nog gå i uppfyllelse. Många danskar konverterar till islam nu för tiden och förr eller senare blir vi en majoritet."
Av egen erfarenhet vet jag att man idag kan möta kvinnor klädda i heltäckande slöja i Köpenhamn. Det är ett vardagsinslag i områden som Nørrebro, Valby eller i liknande områden i andra danska städer, och en påminnelse om hur djup klyftan blivit mellan den invandrade minoriteten och det omgivande samhället, vars normer och regelsystem konsekvent avvisas. De många muslimska friskolorna är kanske det starkaste tecknet på att klyftan snarast kommer att vidgas i framtiden.
Författarnas perspektiv på islamiseringen kan sägas vara modernitetens och frihetens. De utgår ifrån att de europeiska samhällena frigjort sig från kyrkans och kristendomens makt. Moderniteten innebär att religionen är en privatsak. Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden det kristna systemet gjorde av sina undersåtar.
Islam är dessutom en underkastelsens religion, där världsliga lagar inte tillmäts någon betydelse vid sidan av Koranens ord. Sharialagstiftningen talar runtom i världen sitt tydliga språk på den punkten. När Egyptens regering vintern 2006 ändrade i våldtäktslagstiftningen var det uppseendeväckande inslaget att man inte längre behövde ha fyra manliga vittnen till brottet för att den våldtagna kvinnan skulle tas på allvar, nej det gick nu bra också med åtta kvinnliga vittnen! Lagstiftningen säger det utan omsvep: en kvinna är i guds lag bara värd hälften av mannen.
Det långsiktiga målet för islamismen är just ett samhälle som styrs av sharia-lagar, en teokrati av samma slag som den iranska. Författarna menar därför att det är förvånansvärt att vänstern inte tagit strid mot islamiseringen, eftersom bara en bråkdel av dess moral och etik skulle ha väckt ett ramaskri om den kristna kyrkan varit dess förespråkare.
Bokens slutsats är, att militant islam är en "högerextremistisk rörelse" som har starka likheter med politiskt högerextrema rörelse, där den totalitära tanken är det centrala. Man pekar också på konkreta förbindelser mellan politiska rörelser som tyska nynazister, franska högerextremister och italienska nyfascister å ena sidan, och islamister å den andra. Mest uppseendeväckande är kanske det faktum att imamen och ledaren för italienska Associazione musulmani Italiana i februari 2003 dubbades som storkorsriddare av Ordine dell’Aquila Romana (Den romerska Örnens Orden), en orden som grundades 1942 och fortfarande dubbar sina riddare genom familjen Mussolinis försorg!
Tanken på tolerans och dialog med detta slags slutna tankesystem är inte möjlig i ett samhälle som sedan länge avvisat totalitarismen när den uppträtt i annan skepnad. I Danmark finns inte en svart-vit bild av denna motsättning. Tvärtom visar den livfulla debatten på något helt annat än de demoniseringar som görs av Dansk Folkeparti. Det är verkliga, allvarliga problem som är orsaken till att en politisk rörelse som Pia Kjærsgaards uppstår.
Den klassiska fråga som väcks av dessa två böcker, är hur ett öppet samhälle ska hantera hot från totalitära rörelser.
Vänsterliberala dagstidningen Information hade nyligen en serie om en 12-årig flicka, Aisha Mohammed Yusuf, som förts bort av sin mor från danska Stenlille, där hon vuxit upp och är fast rotad, för att omskäras, uppfostras och giftas bort i föräldrarnas hemland Somalia.
De övergrepp som begicks mot denna flicka ledde så småningom till kortvariga fängelsestraff för de ansvariga i familjen. Alla instanser som Information talat med, från socialsekreterare till poliser, från kommunjuristen till åklagaren, tycks överens om en sak: Danmark förmår inte skydda de människor som ska integreras, och när övergrepp som omskärelse avslöjas står man handfallna. Charlotte Friis, jurist i Stenlille kommun säger att det endast var det faktum att Aishas vårdnadshavare var kommunen och inte hennes biologiska föräldrar, som ledde till en rättegång: "Hade Aishas föräldrar haft vårdnaden om henne kunde vi inte gjort någonting" sammanfattar hon.
Ur min bok Stormar och vilopunkter (h:ström, 2006). Foto: A. Nydahl
