Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Från fatwa till Jihad. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Från fatwa till Jihad. Sortera efter datum Visa alla inlägg

lördag 22 september 2012

Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren).

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad.Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.
Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.

***

Tro inte att Rushdie är den siste att få ett pris på sitt huvud. Islamismens kuffar-jägare gör sig påminda igen, nu i form av en pakistansk minister. Han vill "personligen" betala 100.000 dollar till den som dödar en viss amerikansk amatörfilmare.




måndag 13 juni 2016

Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren)


Efter det avskyvärda terrorbrottet i Orlando - terrorbrott? massmord? islamism i praktiken? vad ska vi kalla det? - finner jag skäl att reflektera över det vi nu lever med dagligen. Islamismen är, vilket många idag erkänner, den tredje totalitarismen. Islamismen är det enskilt största hotet mot vår frihet, ja mot våra liv. Orlando har på värsta tänkbara sätt skrivits in i den dödens bok som islam innebär. Följande text handlar om ett av islams offer, Salman Rushdie, utifrån hans memoarer.

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad.Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. 

Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.

Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. 

Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.


lördag 17 november 2012

Lördagens utdrag ur min nya bok Black Country: Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.

En av många ekorrar i stadsparken, Sparkhill, Birmingham i maj 2012. Foto: A Nydahl
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten.

I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra. Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”. Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:
”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”
Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:
”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför 'lata och tafatta för att bli framgångsrika'.

Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:
”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”
Denna text utgör ett kort avsnitt från min nya bok Black Country. Är du intresserad av att köpa boken ska du klicka på bokens omslag som finns i bloggens högerspalt.

söndag 26 augusti 2012

Monokulturalism kontra multikulturalism. Om Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

I min kommande bok diskuteras monokulturalism kontra multikulturalism utifrån engelskt perspektiv. Eftersom ämnet är hett dessa dagar vill jag visa er det kapitel som handlar om Kenan Maliks bok.

***

I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”multikultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera. Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten. I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra.

Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en nyckel till förmåner, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”.

Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår från en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:

”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”

Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:

”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”

Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Caribbean Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, deras ’djupa rasism som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´ På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:

”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget som asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”

fredag 4 maj 2012

Kenan Malik om "monokulturalism i pluralis" som politisk praktik i dagens Birmingham.

Kanaldistriktet i Birmingham. Foto: A. Nydahl
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik (Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).) mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”mångkultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera.

Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten.  I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra. Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en ”nyckel till förmåner”, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”. Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår ifrån en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:

”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”

Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:

”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom  att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Kenan Malik.

Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Carribian Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, och deras ’djupa rasismen som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:

”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”

söndag 16 september 2012

Ny information om min kommande bok.

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.
Först vill jag säga tack till er som tecknar er som sponsorer för boken. Utan er hade jag inte genomfört det här stora arbetet. Då hade jag traskat runt i förlagsvärlden och kanske fått ett svar om två år. Då hade boken inte känts alldeles aktuell. Så det var inget alternativ för mig.

För det andra vill jag säga tack till er som gjort en förköpsinbetalning. Ni är lika viktiga. Tillsammans med sponsorerna har ni säkrat Black Country-boken ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått hur det varit möjligt att göra så här. Det finns kollegor som med sorg konstaterar att de inte längre har någon förläggare. Det hade jag också gjort om inte experimentet med Kulturen vid stupet fallit så väl ut för två år sedan.

Jag går runt och tvekar om hur jag ska hantera den mediala världen. Ska jag skicka recensionsexemplar till en grupp utvalda medier eller ska jag bara låta boken tala om sig i bloggvärlden? Ytterst viktig fråga för mig, jag tar gärna emot era synpunkter.

***

Informationen om Black Country-boken säger annars att det färdiga korrekturet med bilderna inlagda når mig med posten inom två veckor, allra senast sista helgen i september. Det innebär att jag tar mig an läsningen direkt. Efter det kan sista handen läggas på inlagan och därmed göra den färdig för tryck. Medan det sker ska också omslaget färdigställas. Jag kommer framöver här i bloggen att visa er det fysiska korrekturet, så ni får en bild av hur bokens formgivning ser ut, och därefter förstås också det färdiga omslaget, med både fram- och baksida.

Fram till idag den 16 september har ungefär 150 exemplar av boken sålts, på det ena eller andra sättet. 41 personer har tecknat sig som sponsorer, nästan alla har betalt sin sponsorsumma. En grupp som motsvarar ungefär hälften av beställarna har också betalt in köpesumman. Det innebär att bokens kostnader är i hamn med råge. Det enda som återstår är en del förpackningsmaterial och kompletterande frimärken, som måste köpas in. Om gud vill och det är medvind kanske det rentav blir några hundralappar över till mig också.

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 41 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



torsdag 13 september 2012

Information om Black Country-boken

Omslagsfoto av Astrid Nydahl, föreställer “Stourbridge glassblower” gjord 2008 av  skulptören John McKenna. Den är gjord i brons och står vid centrala buss- och tågstationen i Stourbridge.

Senaste information om Black Country-boken säger att det färdiga korrekturet med bilderna inlagda når mig med posten inom två veckor, allra senast sista helgen i september. Det innebär att jag tar mig an läsningen direkt. Efter det kan sista handen läggas på inlagan och därmed göra den färdig för tryck. Medan det sker ska också omslaget färdigställas. Jag kommer framöver här i bloggen att visa er det fysiska korrekturet, så ni får en bild av hur bokens formgivning ser ut, och därefter förstås också det färdiga omslaget, med både fram- och baksida.

Fram till idag den 13 september har ungefär 150 exemplar av boken sålts, på det ena eller andra sättet. 41 personer har tecknat sig som sponsorer, nästan alla har betalt sin sponsorsumma. En grupp som motsvarar ungefär hälften av beställarna har också betalt in köpesumman. Det innebär att bokens kostnader är i hamn med råge. Det enda som återstår är en del förpackningsmaterial och kompletterande frimärken, som måste köpas in. Om gud vill och det är medvind kanske det rentav blir några hundralappar över till mig också.

***

Är du intresserad av boken kan du sända mig ett mail. Vill du bli sponsor kostar det 600:- (vilket ger två exemplar av boken + ditt namn tryckt inne i boken), vill du beställa ett exemplar kostar det 250:- inklusive frakt (och 400:- för två). Jag har nu 41 sponsorer men fler är naturligtvis välkomna (jag håller den dörren öppen c:a två veckor till). Mer information här.

Här följer bokens innehåll, med de avdelningar och underrubriker den rymmer:

BLACK COUNTRY

Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.

Med fotografier av Astrid Nydahl.

Förord. Birmingham, Black Country.

1/ BLACK COUNTRY. HISTORISK BAKGRUND

Foto: Astrid Nydahl
Black Country som en av industrialismens födelseorter.
Om Friedrich Engels och Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar.
Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden. Från spik och kätting till bilar och flygplan.
Lady Walfruna och Sister Dora of Walsall. Två kvinnliga förebilder i landskapet.

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl
2/ LANDSKAPETS RÖTTER OCH ROTLÖSHET

Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood. En kritisk läsning med jämförelser mellan då och nu.
Yrvakna Cameron och Merkel. Eller har de bara det blöta fingret i luften?
Christopher Caldwell om det nya Europa.
Kenan Malik och vägen från fatwa till Jihad.
Guillaume Fayes bok "Why We Fight"
Frank Sharman om arv och kulturrötter.

Foto: Thomas Nydahl
Black Countrys trasproletärer. På promenad med Dalrymple. White Trash, tonårsmammor och livet som kommunförsörjd.
Prästfrun i Sparkhill.
Lär man känna ett samhälle? Kan man som utomstående förstå vad som händer?
En sidoblick på Leicester med Sydsvenskan. Leicester är staden som blir allt mindre engelsk. Och skryter med det.
Biskopen och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.
En nederlagets kultur. Om skolornas förfall i Black Country.
Importerad sjukdom. Om "tredje världen"- nivån på antalet TBC-fall i Birmingham.
Ett litet tecken på vad obildningen för med sig. Jerome K. Jerome - anonym i sin födelsestad Walsall.

3/ KRIMINALITETEN

Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Gangsterromantik på film. Ny film som romantiserar Birminghams kriminella gäng.
Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham.
Birmingham-upploppen 2011. David Starkey och Zygmunt Bauman.

4/ ISLAMISMEN, SHARIADOMSTOLARNA OCH ”RASISMEN”

Sharialagarna, Shariadomstolarna. Omskärelse och tvångsäktenskap.
Gina Khan – en muslimsk kvinna som strider mot Sharia.
Nadira Naipaul om brittisk-pakistansk islamism.
Siobhan Courtney om kvinnlig omskärelse.
Vad är ”rasistiskt våld”? Vem drabbas, vem är förövarna?

 Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
Dudley och ”främlingsfientligheten”. Två exempel från en av Black Countrys äldsta städer.
Varför detta ämne? Varför är islamismen ett problem?
2011 års folkräkning. Analyser av etnicitet, nationalitet och religion.

5/ GATANS OPPOSITION

English Defence League  (EDL).
Helle Merete Brix om EDL.
British National Party (BNP)
British Freedom Party (BFP)

Foto: Thomas Nydahl
Revolutionära socialister i Wolverhampton.
Vänsterns gatuopposition.

Slutord.



måndag 1 april 2013

Sexuella övergrepp vid fronten. De syriska rebellerna tar sig tunisiska flickor att förlusta sig med

Det kommer mycket oroväckande rapporter från Tunisien, Syrien och Jordanien. En fatwa har utfärdats i av en saudisk "lärd" i religionsfrågor, Mohamed al-Arifi, som innebär att de stridande rebellerna i Syrien får rätt att ingå så kallade "Jihad-äktenskap". Dessa kan, förstås och som exemplet Iran tidigare har lärt oss, vara i allt från femton minuter till flera år. Poängen är att det naturligtvis inte handlar om några äktenskap, utan om en religiöst hycklande variant av våldtäkt.
"The fatwa purportedly allows the jihadis, who abandoned their wives to fight against Assad's regime, to marry girls for a few hours to satisfy their sexual needs. But even if there never were such a fatwa, as the Saudi scholar says, what is evident is that Tunisian girls are being sexually exploited by the jihadis in Syria.
Tunisian Minister for Religious Affairs, Noor Eddin al-Khadimi, said that Tunisians should not abide by the fatwa. Salma al-Raqiq, a Tunisian opposition figure, said that the "jihad marriages" were a disgrace for the Tunisians.
She also called on the authorities to start dealing with the increasing phenomenon of Tunisian jihadis heading to Syria to join radical Islamist groups."
I samma artikel nämner man att unga tunistiska kvinnor kidnappats och försvunnit.
"The sexual exploitation of girls was revealed after several Tunisian families reported that their teenage daughters had gone missing in recent months. It later transpired that the girls had been dispatched to serve to Syria on "jihad marriages." In other words, the girls had been sent to Syria to satisfy the sexual needs of the anti-Assad jihadis."
Att kvinnor och barn alltid får betala det högsta priset i krig är en allmänt etablerade sanning. Men jag tycker mig här se en ännu allvarligare dimension, nämligen den att religiösa auktoriteter inom islam välsignar de allra svåraste övergreppen genom att trixa med juridiska termer där man klär en våldtäkt i äktenskapets skrud. Det är ett omåttligt hyckleri och en tragedi för de tunistiska kvinnor som drabbas - liksom för deras familjer. När "islamiska lärde" säger att den ena eller andra seden är till för att skydda kvinnor tar jag det inte på så stort allvar. Praktiken visar att de gör som de behagar. I det här fallet blir praktiken densamma som bordellägarens vars moral dikteras av helt andra ting - till exempel pengar och makt.

Ett liknande fenomen rapporteras från Jordanien, där unga kvinnor på liknande sätt "hämtas" från flyktinglägren, förs bort och utsätts för olika former av sexuella övergrepp.
"Reports in the Jordanian media revealed that Muslim men from various countries have been converging on Jordan to pick young Syrian girls residing in a temporary refugee camp near the border with Syria. Nearly one million Syrians have fled to Jordan since the beginning of the crisis in their country two years ago. A report on Channel 4 revealed this week that Syrian girls in Jordan were being kidnapped, sexually harassed and raped."
Rapporterna finns i en artikel skriven av Khaled Abu Toameh vid Gatestone Institute. Han presenteras så här:
"Khaled Abu Toameh, an Arab Muslim, is a veteran award-winning journalist who has been covering Palestinian affairs for nearly three decades. He studied at Hebrew University and began his career as a reporter by working for a PLO-affiliated newspaper in Jerusalem. Abu Toameh currently works for the international media, serving as the 'eyes and ears' of foreign journalists in the West Bank and Gaza Strip. Abu Toameh's articles have appeared in numerous newspapers around the world, including The Wall Street Journal, US News & World Report and The Sunday Times of London. Since 2002 he has been writing on Palestinian affairs for The Jerusalem Post. Abu Toameh has also been working as a producer and consultant for NBC News since 1989."



lördag 4 januari 2014

Vad är rasistiskt våld?



Rubrikens fråga fanns i min bok Black Country. Med tanke på de senaste månadernas händelser och debatter/kampanjer här hemma vill jag visa det kapitlet igen. Vad är rasistiskt våld?

Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken. 

Kenan Malik[1] nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership [2]som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.” Och som ett understatement tillägger han : ”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”
Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet. 

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission[3]: ”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”. En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respec[4]t, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts ”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.” 

Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart ”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.” Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur: 
”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.” 
Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet.[5]. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains[6] Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, freden ”i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.


[1] Kenan Malik: Från fatwa till jihad (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).

[2] Organisationen finns på denna adress: http://www.brap.org.uk/
Om sig själva säger de bland annat: “We were among the first to argue that many aspects of people’s identity like ‘race’ and ‘gender’ are social constructs and, as such, equalities thinking needs to move away from traditional, siloed approaches that reinforce artificial divisions.” Organisationen ägnar sig åt en rad sociala frågor, inte minst sådana som har med hälso- och sjukvård att göra, och kan inte insorteras i den kategori som fokuserar på etniska eller religiösa skillnader. Snarare fäster den vikt vid sociala orättvisor, arbetslöshet, nätverk och företagande. De utger tidskriften Speek Out. 

[3] Organisationen finns på denna adress: http://www.ihrc.org.uk/
Den tycks huvudsakligen ägna sig åt att framställa muslimer som kränkta men vid skrivtillfället är fokus inställt på palestiniernas situation, ”martyrerna i Bahrain” och en manifestation utanför Israels Londonambassad med parollen som ”Stop massacre in Gaza”.  Dock har man alltid en rubrik på hemsidan om hur man ska gå tillväga för att ”rapportera anti-muslimsk diskriminering” i Storbritannien.

[4] Partiets hemsidan finns på denna adress: http://www.respectparty.org/ En  av partiets galjonsfigurer är Hamasaktivisten George Galloway. I presentationen av sig själva, säger partiet inledningsvis: ” The Respect Party was set up in January 2004. It was formed because of the need for a left-wing alternative to the three established parties.”

[5] Dhimmi-systemet ger kristna och judar möjlighet att leva i sharia-styrda stater, ”under beskydd” men också med särskilda plikter, som t.ex. den skatt som kallas jizya, samt en högre skatt på egendom och mark, som kallades för kharaj.

[6] ”Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").” Utdrag ur text på hemsidan för Forum för levande historia.