En reflektion kring Theodor Fontanes Irrvägar

Theodor Fontane: Irrvägar (CKM förlag, översättning, kommentarer och efterord av Anders Björnsson).

”Han problematiserar sin samtids motsägelser – i fråga om dygd och moral, i fråga om tänkesätt och sinnesförfattning, också i fråga om den politiska och sociala ordningen. Han är en prosaist  av Guds nåde, och hans ordflöde har ingenting artificiellt över sig, det ligger så nära det pratade språket man kan komma, men utan att det blir plumpt eller jargong.” Så skriver Anders Björnsson i efterordet till sin översättning av Theodor Fontanes roman Irrvägar (Irrungen, Wirrungen). Boken utkom i tyskt original 1888. Björnsson skriver också att den ”slängiga konversationen firar triumfer i hans böcker. Man gapskrattar ibland, storknar ibland”.

Detta är Anders Björnssons andra utgivna översättning av Fontane i år. Tidigare utkom Stechlin, författad tio år senare än Irrvägar och samma år som Fontane avled, som jag skrev om här i bloggen. 

Då skrev jag bland annat:

”När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför.”

Det förtjänar att upprepas. Kulturgärningen är således dubbel nu. Och det krävs skickliga översättare för att tillgängliggöra stora författarskap ur det förflutna. Björnsson är en sådan. Det krävs också en passion för uppgiften och det är just en sådan vi finner i honom.

Irrvägar var ursprungligen en följetong publicerad i Vossische Zeitung sommaren 1887, men han omarbetade den en tid före bokpubliceringen. I centrum står Botho von Rienäcker och Lene Nimptschs, han en luspank löjtnant och hon en tvätterska. Mellan dem uppstår en hopplös passion. De betygar varandra sin kärlek. Han lever i sin överklassmiljö och mellan dem går både små brev och kärleksord. De samtalar och Lene uttrycker så väl avståndet dem emellan, när hon till exempel säger: ”Du förstår Botho, om jag nu tog dig med till Lästeralle där borta och vandrade fram och tillbaka, lika tryggt som här bland buxbomhäckarna, (vid ’Slottet’ där Botho bor, min anmärkning) och skulle säga till vem det vara månde att ’titta ni bara, han är han och jag är jag, och han älskar mig och jag älskar honom’ – ja, Botho, vad tror du inte att jag hade gett för det? Men du förstår inte vad jag menar. Ni känner ju bara till era egna cirklar och era klubbar och ert sätt att leva. Era ynkliga liv.”

I dessa rader kan man säga att hela romanens ämne ligger.  Det konkubinat som skildras hörde uppenbarligen till vardagen, men man kunde inte tala om det. Fontane bröt detta tabu. Att romanen väckte anstöt bland ”de anständiga” kan man förstå. Och Fontane visade vad en realistisk roman kan åstadkomma. Kanske är det just därför han ses som en föregångare.

  

En reflektion kring Theodor Fontanes roman Stechlin (Atlantis förlag, översättning av Anders Björnsson)

Theodor Fontane (1819-1898)

"Dubslavs och hans medkonversatörers mångordighet kan framstå som ett kompensatoriskt karaktärsdrag. För att kunna gnälla över modernitetens paradoxer och avigsidor måste de skoja med sig själva, driva gäck med varandra. De får inte bli för gravallvarliga; man förstår ändå att de inte står långt från gravens rand" (Anders Björnsson i förordet till Stechlin)

När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför. Tidigare fanns på svenska bara den av Fassbinder filmatiserade Effi Briest översatt. 

Vad är då Stechlin? Det är tre saker: ett slott, en sjö och en slottsherre. Platsens skönhet tycks oomtvistad. När jag själv ser bilder därifrån tycks den mig likna naturen runt Ivösjön i Skåne, också det trakter för gamla slottsherrar. Björnsson talar om "det sköna Nordbrandenburgska landskapet" - han är noga med att påpeka att det är där romanen utspelar sig och att den bygger på "icke-handling". Stechlin är nämligen "vad man skulle kunna kalla en resonemangsroman. Fattig på yttre händelser och berättelsedramatik, nästan allting utspelar sig i samtalen och där utspelar det sig desto mer. De är ord- och associationsrika". Det kan i sin tur innebär att läsaren ställs inför en stor uppgift. Man läser inte Stechlin som man kanske är van att läsa samtidslitteraturen. Och det är just där utmaningen ligger. Att hejda sig, andas lite lugnare och verkligen sitta ner med den drygt 400 sidor tjocka romanen.

Theodor Fontane var utbildad apotekare liksom sin far. Han kom så småningom att skriva poesi. Samtida med Runeberg som då skrev Fänrik Ståls sägner. Björnsson säger att denna diktning ingick i "den nationella vågen". Han var passionerat intresserad av historia och kom att skriva flera sådana romaner. Björnsson menar att sir Walter Scott var en viktig förebild för honom. Heinrich Mann hävdade att Fontane uppfann, förverkligade och fulländade den moderna romanen i Tyskland.

"Författaren anar slutet på fädernas era. I den epok som han ser födas, vår egen tid, blir verklighetens motsättningar så svåra att de inte längre kan jämkas ihop med hjälp av den typiska humanistiska och faderligt intellektuella verksamheten att medla mellan motståndare."(Claudio Magris ur essän Fäder och söner, som ingår i samlingen Utopi och klarsyn som kom i svensk översättning av Barbro Andersson 1999, här citerad i Björnssons förord till Stechlin)

Hur kommer man vidare i samtiden utan kunskaper om det förflutna? Det gör man inte. Hela den nära nog maskrosliknande vågen av skrivarkurs-litteratur struntar för det mesta i det förflutna. Den tycks växa ur en egocentrisk föreställning som säger att varje enskild individ i grund och botten är författare. Att det är ett missförstånd torde väl stå klart för de flesta. 

Tanken, den hädiska, kommer för mig när jag går bakåt i tiden och läser. Theodor Fontane är ju förstås sin samtids litteratur. Det innebär inte att dess giltighet upphör i vår tid. Anders Björnsson förklarar i bokens förord:

Theodor Fontanes Stechlin spelar i en tid och på en plats som ser en social agrarfråga välla fram. Jordägandet uppfattades av många samtida som en primär politisk angelägenhet. Det var inte bara socialister som ville jordreform, en pockande fråga inte minst i de godsrika områden öster om Elbe där junkerklassen, Dubslav von Stechlins styvnackade ståndsbröder, ännu var det ledande sociala och politiska elementet  (även om de ekonomiskt hade slagits ur brädet).

Stechlin utkom 1898. Ett århundrade gick mot sitt slut. Fontane själv avled själv samma år. Han lämnade en rik skatt till oss efterlevande. Tack vare Anders Björnsson har vi nu hans sista roman på svenska.

Vildsvin, Fontane, Luther, förlorare och andra i litteraturen

Snödroppar vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl

Jag befinner mig redan inne i ett nytt skov. Alkoholen? Psoriasisen?  Nej, varken eller. Jag befinner mig i ett läsandeskov av den gamla sorten: fyra böcker samtidigt, alla fyra facklitteratur, utom en äldre Theodor Fontane-roman i nyutgiven översättning. Jag läser - ja, också jag själv häpnar - Martin Luther-volymen Vildsvinet i vingården. Varför det? För att man ska veta vad man talar om. Jag har aldrig brytt mig om den källan utan bara levt med det faktum att den lutheranska traditionen "styr" hos oss. 

Nu ska jag ta reda på vad han verkligen skrev. Jag gör det inför utgivningen av en ny dansk bok som granskar Luther, den kommer om en månad och heter Syv myter om Luther, och en av myterna som det resoneras om är att Luthers antisemitism skulle ha varit "obetydlig". I själva verket, säger den danska författaren Frederik Stjernfelt, lade Luther den teologiska och ideologiska grunden för de fasansfulla ting som Europas judar skulle komma att drabbas av. Jag återkommer förstås till boken. En annan jag läser är Peter Lutherssons Erfarenhetsunderskott, en uppföljare till Förlorare som kom för några år sedan. Dessa böcker kommer jag att recensera i bloggen, förstås. Men när man befinner sig i ett skov innebär det också långsam läsning, uppmärksamhet och lust i en bra kombination. Numera låter jag inget och ingen stressa mig.

Otrons artiklar och Humboldts tyska universitet

Höstfärger vid Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson: Björnsson själv. Otrons artiklar (Carlssons)

Johan Östling: Humboldts universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia (Atlantis)

”När de offentliga miljöerna och medierna tenderar att bli allt torftigare på sakförstånd och meningsskapande, måste då inte initiativet återgå till individen och till den direkta kontakten mellan människor som har någonting väsentligt att ge och meddela varandra?” (Anders Björnsson om brevskrivandet, sidan 67 i Björnsson själv)

Att läsa Anders Björnsson är alltid en form av samtal. Samtal kan föras i det tysta, i brev som han själv framhäver, eller redan i tanken, i själva läsandet. Det skrivna är inte en monolog utan ena halvan av en dialog. Läsning är i bästa mening en del av den kontakt mellan människor som bevarar bildning och kultur. Utan läsningen återstår endast den stumhet och tystnad som uppstår när människor skriker för att överrösta varandra.

Björnssons nya bok är i bästa mening som ett tidskriftsnummer där alla artiklarna har en och samma upphovsman. Han spänner över ett i och för sig brett spektrum, men igenkänns hela tiden på sin ton och sitt berättarsätt.

Björnsson skriver om Per Nyström, Max Weber, Theodor Fontane och Karl-Markus Gauss med samma lätthet och insikt. Han tar sig an kulturtraditioner för att belysa deras värde och vikt, och han kan diskutera ner i detalj i ämnen han känner, som när han skriver om kepsen och klädedräktens informalisering, eller om verkmästarens roll i en expanderande industriell epok och varför han försvann, ”befälet ersätts av trollkarlen, mellanchefen av konsulten; stadga av tillfällighet”.

Eftersom Elisabeth Åsbrink i år utgivit en ny bok med titeln 1947, finner jag det intressant att läsa Björnssons text Nu var det 1947. Om politikens primat. Där talar han om behovet av stabilitet och trygghet, en insikt, menar Björnsson, som infann sig omedelbart efter andra världskriget. "När det är bråttom får man inte förivra sig."

Jag läser alltid Björnsson med samma nyfikenhet och glädje, av det enkla skälet att han redan i ämnesvalen är unik. Att hans prosa dessutom är personlig och färgad av numera nästan helt bortglömda ideal gör att han framstår som ett ovanligt intressant inslag i ett annars jämngrått intellektuellt klimat i ängslighetens och undfallenhetens rike.

*

När det gäller Johan Östlings högintressanta bok om  Humboldts universitet skulle jag vilja peka på det som handlar om hur man i Tyskland hanterade universiteten efter Hitler och andra världskriget. Det är ju ett faktum att (alltför) många av de anställda vid lärosätena gått med i nationalsocialismens trupper och svurit diktatorn sin trohet. Hur skulle man kunna fortsätta efter 1945 och låtsas som om ingenting hänt? Det kunde man förstås inte göra.

Någon radikal förnyelse blev det inte frågan om i de tre västzonerna. Östling säger att de ”tongivande professorerna hade inget intresse av att bryta med en äldre tradition och ockupationsmakterna saknade kraft och idéer att genomdriva en ny ordning”.  Istället inriktade man sig på att reformera befintliga system och man tog initiativ till en rad konferenser i det syftet. Östling pekar särskilt på Marburger Hochschulegesprächte , där deltagarna 1946 deklarerade att ”det bästa sättet att befrämja demokrati var att värna vetenskapens frihet”.

Wilhelm von Humboldt

Hur såg då utmaningarna ut när det gällde universitetsanställda? Runt 1700 judiska vetenskapsmän hade drivits i landsflykt, och ytterligare många andra hade flytt sitt land under diktaturen. Dessutom fanns ju alla dessa som var politiskt komprometterade sedan de verkat för nazismen. Som exempel nämner Östling att nästan två tredjedelar av alla professorer i Heidelberg varit med i nazipartiet, ungefär hälften i Freiburg och en fjärdedel i Bonn.

Universitetets pånyttfödelse är ett av många intressanta ämnen för Östling. Hans bok kan också läsas för allt det andra den avhandlar. Vad är till exempel betydelsen av en ”-tradition” och på vilket sätt kan den akademiska friheten direkt kopplas till personnamnet? Östling talar redan inledningsvis om akademiska ideal som förknippas med honom. Är man det minsta intresserad av bildningsprocesser och lärosätenas betydelse ska man läsa Östlings bok.