En annan människa då?

1952 i mamma Ylvas famn.

Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.

Valeria Parrella.

I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”

När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.

Antonio Tabucchi

Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).

Marilyn Monroe läser till synes ostörd.

Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.

E.M. Cioran

När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.

Intervju med fadosångerskan Mariza. Jag väljer livet, är inte livet en känsla?!

Mariza är kanske fadons allra märkligaste fenomen i modern tid. Hon föddes i Moçambique och kom som barn med sina föräldrar till Lissabon. De drev under hennes barndom en krog i stadsdelen Mouraria, just där fadon har sina allra äldsta rötter. Marizas pappa var portugisisk kolonialtjänsteman, hennes mamma afrikanska med indiska rötter. Mariza själv förkroppsligar därmed föreningen mellan moderlandet och en av dess forna kolonier, och blir därmed också ett slags exponent för hur samtiden hör ihop med det förflutna. Hon var bara fem år gammal när hon började sjunga fado på föräldrarnas krog. En av pojkarna i kvarteret, endast femton år gammal, ackompanjerade henne på gitarr. Han brukade skryta om hennes talang och han puffade på henne. Några år senare ställde sig Mariza på fadoklubben Senhor Vinho liksom så många andra gjort både före och efter henne, och sjöng. I publiken fanns gitarristen och kompositören Jorge Fernando, som tidigare spelat med Amália Rodrigues. Han förstod genast vad han såg och hörde. Från allra första stund har han varit hennes mentor, kompositör och producent, och det är han som skrivit en av hennes allra populäraste sånger, Chuva (Regn), en fado som bättre än de flesta uttrycker musikformens innersta väsen.

Mariza började sin skivkarriär när hon 26 år gammal släppte Fado em mim. Med sin andra skiva, Fado Curvo, befäste hon redan en position som fadons nya, unga drottning.

I och med tredje skivan, Transparente, kunde man se hur hon både fortsatte utmed den väg de två första stakat ut, men också vågade göra något alldeles nytt. Nyheten hade två beståndsdelar: inspelningsplatsen, Brasilien, och producenten, brasilianaren Jaques Morelenbaum (känd för att tidigare ha producerat artister som Caetano Veleso och Tom Jobim). Ingen behöver för en sekund tvivla på att vi har att göra med en artist som är oerhört medveten om både form och innehåll. Hennes skiva utstrålar självsäkerhet av det slag som bara den medvetne konstnären kan kosta på sig: den är ödmjuk samtidigt som den är tydlig utan att för en sekund pråla med vad den vet. Man skulle kunna säga att Transparente sluter den musikaliska cirkeln på samma sätt som Marizas eget liv sluter den rent mänskliga: här slås en bro över haven mellan Portugal och Brasilien, på samma sätt som bron i livet slagits mellan Portugal och Afrika, och därmed har den moderna fadon också definitivt återupprättat banden mellan det förflutna och det samtida.

När jag skrev min första bok om fado ville jag intervjua Mariza. Det var en självklarhet att hon skulle finnas med i framställningen. Men hur jag än gjorde lyckades jag inte etablera kontakt med henne. Jag hade kontakt med såväl skivbolag som producent och impressario, alla lyckades stänga dörrar som jag kanske fått upp på glänt.

                      Jag gav upp därför att jag förstod att det hos Mariza redan fanns ett slags diva-drag. Och så fick jag på omvägar höra att hon själv skrev på en bok om fado. Varför skulle hon då vilja bidra till att en annan blev skriven? Svaret gav sig självt.

                      Och så plötsligt, sensommaren 2005, fick jag napp. Jag blev ombedd av hennes manager att sända över mina frågor. Så fort Mariza hade en ledig dag mellan konserterna lovade han mig att jag skulle få mina svar. Jag misstrodde honom. Och tiden gick utan att jag hörde ett ljud. Såg på nätet att hon turnerade både i USA och Canada, så det var väl inte så märkligt om hon inte fick någon tid över att besvara några perifera svenska frågor. Men sent en natt i oktober kom det ett mail från Mariza. Först ett mycket personligt och vänligt brev till mig, sedan utförliga svar på mina frågor. Lycklig tog jag mig an dem. Jag kände att trägen vinner och att det aldrig är för sent att nå dit man ämnat sig. Jag kunde börja om igen. Nu fick jag möjligheten att presentera henne ordentligt och dessutom bifogade en intervju. Jag tog utgångspunkt i hennes senaste cd-skiva, inte bara för att den tedde sig mest aktuell utan för att den också visade på något väsentligt i Marizas artistiska karriär.

TN: När du bestämde dig för att spela in Transparente i Brasilien, fanns det då också en känsla av hemkomst och ett uppsökande av en av fadons väsentliga rötter? Jag frågar för att ge dig en liten uppfattning om hur jag ser på fadotraditionen. Kan fadon hitta sin framtid just genom att bli mer medveten om rötterna? Jag har en stark känsla av att ditt eget uttryckssätt är ett slags smältdegel av Maria Severa, Amália Rodrigues och det som kom efter dem.

Mariza: Jag tänkte på fadotriangeln Portugal, Afrika, Brasilien. Jag tänkte på de portugisiska sjömännen, de afrikanska slavarna, dansen lundum, allt detta som utgör fadons rötter. Ja, jag ville komma i kontakt med en felande länk eftersom jag själv är född afrikanska och uppvuxen i Mouraria, och den felande länken var ju Brasilien där musikvetare hävdar att fado förekom som en dans på 1800-talet, och allt detta passade mig också så bra rent känslomässigt. Jag hade stor hjälp av producenten Jaques Morelenbaum och hans stora kunskap om brasiliansk musik, vi utbytte tankar och allt detta avspeglas i Transparente, som är en skiva där jag mer och mer hittar mig själv, mitt sound, min fado.

                      Många människor frågar mig om rötterna och hur jag förhåller mig till dem. Jag brukar säga att eftersom jag lyssnat till fado med de traditionella fadoartisterna sedan jag var fem år gammal, i Mouraria, så har jag lyssnat väldigt noga och förstått att det finns ett antal regler som föddes med fadon, och som ligger i själva rötterna. Dessa måste man respektera och jag tror att dessa regler finns med som omedvetna vattenstämplar i mitt sätt att sjunga och spela in. Jag följer min instinkt, men jag tror att om man är medveten om rötterna och reglerna så hjälper det en att hitta balansen mellan det som är logiskt och det som inte är det.

TN: Du samarbetar med några av de bästa samtida poeterna i Portugal. Jag vet ju att detta också var ett av Amálias viktigaste bidrag till fadons utveckling och att det var kontroversiellt på hennes tid. Innebär ditt sätt att arbeta också att du vill göra fadon mer samtida, att du söker texter med förankring i den postmoderna tillvaro som Portugal och resten av Europa idag befinner sig i? Kan du förresten sjunga texter som inte har ett samband med dina egna känslor och ditt sätt att se på livet?

Mariza: Fadon är en stadskultur. Den lever och utvecklas i samma takt som samhället utvecklas, och eftersom vi nu lever i en ny tid är det viktigt att samarbeta med kompositörer och poeter i dagens Portugal. Å andra sidan älskar jag att forska kring alla portugisiska poeter, sådana som Fernando Pessoa och Florbela Espanca, och sådan som var verksamma i mitten av 1900-talet, som Alexandre O´Neill. Att jag letar efter denna poesi – jag fick tyvärr inte diktens gåva själv – är grundläggande därför att det är orden i den som blir mitt uttryckssätt, mitt sätt att ge ett budskap om vad jag känner och upplever! Några av de äldsta dikterna jag sjunger är mer än sjuttio år gamla, men de kan ibland te sig mer aktuella än någonsin. Jag älskar också de folkliga poeterna, som José Luis Gordo och Mário Rainho, som bara skrev för fadon, särskilt till de traditionella fadomelodierna där texterna måste anpassas till musikens struktur och meter. Så fungerar det idag också, när så många poeter skriver för fadon, och det är så viktigt, vi får inte förlora det. Samtidigt vill jag hitta poeter i min egen generation  och tillsammans med dem skapa sånger som är intimt förbundna med mig, sånger som blir helt och hållet mina men som ändå är ”afadistado”. Det ska vara min stil, min egen personlighet och då måste jag ha texter som hänger samman med mina egna känslor, mitt sätt att se på livet. Jag respekterar reglerna som de föregående fadisterna skänkte mig eftersom detta är en muntlig tradition som går från generation till generation, men där varje artist har sin egen personlighet, och efterhand som tiden går syns denna personlighet mer och mer. När den egna klangfärgen utvecklas, och det känner jag nu att den gör hos mig, så innebär det att jag blir alltmer mig själv. I vissa avseenden är jag fortfarande mycket traditionell. Och det är just därför som jag tycker att man måste sjunga om livets känslor, om man nu ska sjunga fado, och det är ju därför fado innebär öde.

TN: En sak jag funderade på, är att man utomlands alltid automatiskt förknippar fadon med saudade-begreppet. Också för mig är det den känsla eller det uttryck som starkast hör samman med fadon. Men det finns ju så många andra uttryckssätt: Kärlek, längtan, sorgsenhet, glädje, skatt. Vilken känsla är viktigast för dig när du sjunger?

Mariza: Jag kan inte föreställa mig fadon utan alla dessa känslor och därför är det väldigt svårt att peka på en enda. Det är det som är det magiska med fadon, att man kan sjunga och gestalta alla känslor som livet rymmer, och som det innebär att vara människa. Det handlar om att förmedla och dela, att hylla livet, det är då fadon uppstår. Fadon är ju inte en ensamvarg, själva tanken på att den är den ”sköna portugisiska melankolin” eller saudade stämmer inte helt för mig, även om dessa känslor ligger i dess rötter. Vi ska utforska alla känslor. Jag väljer livet, är inte också livet en känsla?!

TN: När du turnerar världen runt och möter människor i många olika kulturer, språkområden och traditioner, känner du att din musik möter en djupare förståelse som går bortom konsertens korta möte? Jag frågar därför att jag vet, att det i dagens fado-kretsar råder mycket delade meningar om huruvida man ska sjunga på de stora scenerna eller på de små fadoklubbarna. Tycker du att det finns några avgörande skillnader och om du gör det, menar du att de är tekniska, kulturella eller bara frågor om tid, rymd och känslor?

Mariza: Jag tycker att det är intressant att känna till båda sidorna, eftersom jag började mycket traditionellt och tyckte att det var det självklara. Det är ju på de små fadoklubbarna som ”lärarna” finns, de som förmedlar sångernas hela kultur, med sina magiska röster och unika utseenden, och jag har så många fina minnen av dem. De stora scenerna är sannerligen ingen lätt uppgift. De kräver en massa arbete och kräver att man är uthållig. Det är stor skillnad på en fado-klubb och Carnegie Hall. Först och främst är det ju rummets storlek som skiljer. Det är ju nödvändigt med ljudanläggning, ljus och annat för att en konsert ska bli bra, och det kräver noggrant arbete för att fadon inte ska framstå som en mindre viktig kultur, vilket ofta hände i det förflutna, utan som en sång som är ett helt folks kultur, rik både i musikaliskt och poetiskt avseende. För att nå en större publik måste man skapa detta slags konserter och samtidigt få scenen att krympa, så att fadons hela renhet kommer till uttryck. Det är kanske det svåraste av allt. På en fadoklubb har man inte alls så här mycket problem, allt är naturligt, det var ju där den föddes. När jag står på scen försöker jag alltid minnas Mouraria, fadisterna, ljuden, alla dessa minnesbilder finns hos mig, och därför blir de stora scenerna min lilla fado-klubb, min fantasis klubb.

                      Jag kan inte välja mellan det ena eller andra sättet att uppträda. Jag tycker om båda uttryckssätten, kanske just för att de är så olika. Fadoklubben, tavernan, är fortfarande mycket viktig, den är fortfarande min skola, där jag kan utbyta idéer med mina läromästare, som dessvärre blir allt färre.

                      Det är viktigt att förstå att det finns en internationell publik som redan vet mycket om musiken och som vill förstå den ännu bättre. De kommer till mina konserter och vet vad de ska få lyssna till, några av dem vet mycket om fadons historia trots att de inte kan portugisiska. Fadon är ett slags magisk möjlighet att bryta ner gränser och göra det möjligt för människor att förstå ljudet, klangen, var och en på sitt sätt, med sina egna känslor, sin egen fado.

                      För mig har scenerna världen över blivit ett sätt att öppna en dörr och visa min kultur, mitt språk och min musik för världen. Är inte just musiken ett folks allra största rikedom?

                      Hur som helst, när du är i Lissabon ska du leta på fado-klubbarna, där hittar du kanske mig. Jag brukar vara där, för att leta efter min fado, mitt öde, min egen fado!

(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven)

På Pessoas fik - en liten återblick

Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon. Lavering: Thomas Nydahl.

Det var där han hängde, Fernando Pessoa. Redan vid mitt första besök i Lissabon, 1983, besökte jag stället tillsammans med Carlos och Per. Det var högtidligt och ännu hade den stora turistanstormingen inte börjat. Man kunde i lugn och ro sätta sig vid ett av marmorborden, beställa in en lätt måltid och en flaska vin.

Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår. Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada:

Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon

 Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.