Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

onsdag 20 november 2013

Nya boken på väg

Nu går den i tryck. Tack till er som förhandsbeställt.

Från och med idag kan man inte göra det mer. Från och med idag gäller endast reguljära beställningar. Boken kostar 250:- och kommer med all säkerhet att kunna levereras till beställarna före jul. Egentligen skulle den utkomma i februari 2014, men eftersom hjulen rullat på så bra har det gått fortare.

När boken levereras från tryckeriet till mig kommer först och främst de förhandsbeställda och betalda exemplaren att distribueras.

För beställningar, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Ur Urban Anderssons förord i boken (detta avsnitt finns också tryckt på bokens omslagsbaksida):


Hur står man då emot trycket från tiden? Exilplatser finns förstås. Hos Thomas Nydahl intar begrepp som tystnad, långsamhet, ensamhet och monotoni en central plats – det är välsignade tillstånd. I konflikt med sin tid måste man ”stå utanför. Stå bortom”, citerar han från E.M. Cioran. Ett annat sätt är att lyssna på Bachs cellosviter, eller att ge sig ut i landskapet med kameran. Den främsta exilplatsen av alla är dock litteraturen, där man kan umgås med en underjordisk international, ”de fria andarna”. Till denna krets hör Zenta Maurina när hon skriver om tigandet som ett skyddsrum, en läkningsprocess bortom det mediala bruset, underhållningen, floden av ”information”. Och dit hör förstås även Albert Camus, Sandor Marai, Simone Weil, Thomas Merton, Imre Kertész, Joseph Brodsky, Botho Strauss, Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, för att nu antyda spännvidden hos Nydahls umgänge. Hur många är vi inte som ofta söker oss till en sådan international för att uthärda.



onsdag 26 juni 2013

Onsdag, mörker, regn, väntan

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” (Fernando Pessoa)

lördag 25 maj 2013

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, som är under utgivning i Portugal, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kuskligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar. Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad. Tro inte att en Läckberg eller en Mankell blir ihågkomna som en McBain. Självklart inte. Inte ens en omedelbar framgång är självklar. I senaste TLS recenserade man Läckberg med ord som var allt annat än vänliga. I landet Kråkvinkel tycks sådant skräp ändå duga.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

Tack till Aleksandra, som förde hem boken från Lissabon.


Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

tisdag 5 februari 2013

Fernando Pessoas vägledning och oro

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

lördag 8 september 2012

På Pessoas fik - en liten återblick

Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon. Lavering: Thomas Nydahl.
Det var där han hängde, Fernando Pessoa. Redan vid mitt första besök i Lissabon, 1983, besökte jag stället tillsammans med Carlos och Per. Det var högtidligt och ännu hade den stora turistanstormingen inte börjat. Man kunde i lugn och ro sätta sig vid ett av marmorborden, beställa in en lätt måltid och en flaska vin.

Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår. Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada:

Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".


lördag 1 september 2012

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.


söndag 13 maj 2012

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon.

Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.
Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

söndag 25 mars 2012

En annan människa då?

1952 i mamma Ylvas famn.

Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.


I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”

När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.

Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).


Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.

E.M. Cioran

När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.

onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

tisdag 14 februari 2012

Fernando Pessoa ställs ut.

I Lissabon pågår fram till och med 30 april en utställning om Fernando Pessoas liv och verk. Jag fick idag material från vännen Marianne Sandels, översättare och förläggare av portugisisk-språkig litteratur, bland annat, som varit nere och tittat. Hon säger att själva utställningen är “en sådan där fräsig skärmutställning” som väl knappast ger något som inte Pessoas egna texter redan kunnat ge.

Men att det finns några anmärkningsvärda inslag där.

Dels visar man originalmanuskript, dels den stora kista i vilken Pessoa hade förvarat hela den rikedom av texter, som upptäcktes efter hans död.

Utställningen arrangeras av Gulbenkian-stiftelsen (Portugals största och viktigaste kulturinstitution), Casa Fernando Pessoa och Roberto Marinho-stiftelsen. Den visas på Gulbenkian-museet i Lissabons centrum.

Mycket har jag skrivit här i bloggen om just Pessoa. Du kan försöka här, och sedan hittar du kanske mer...

måndag 13 februari 2012

Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande.

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar.

Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik.

Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom.

Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.”

Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.”

Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

Debutboken, romanen Mannen utan öde utkom i det totalitära Ungern redan 1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion. Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt annat än gängse ”självintervjun” i Dossier K. Egentligen skulle jag vilja karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän.

”Att leva och skriva en och samma roman” säger Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till Kermode: ”Vi alla skriver vår egen roman”.

Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det faktum, att ett av fyra citat som inleder En annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt.”

Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.

Från det statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer, och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska ”människovärde.”

Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet; id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan te sig lika besvärande som rent fysiska men. Alltfler människor lider av denna ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria – inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider av livet” utan att finna någon väg ut.

Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen”.

I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något.”

Att bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är präglad av de stora totalitära systemen.

I en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990, nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik. Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en militärdisciplin, en kommandodisciplin.”

Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras. I den kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös, kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som ”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda, förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika ekonomier som de indiska och kinesiska.

Hos Kertész finns förstås argument om klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets- situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.”

Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse.”

Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”

Det är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av att vara utan hem i en tidsepok som trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt.

På samma sätt förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen, som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer. Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.”

Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet antisemitism.”

Är det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig inför Kertész författarskap.

Aris Fioretos skrev i Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det "ödeslöshet".

Det är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa. Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde.

I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.

Citaten är hämtade ur olika verk av Imre Kertész, de flesta i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Texten i original, med bifogad notapparat till samtliga citat, finns publicerad i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

torsdag 9 februari 2012

Vila vid denna källa. Ur några dikter av José Craveirinha.


Den som inte kan gilla
många kvinnor
hur skall han kunna
älska en enda?

*

Men de bådas kyss
i tiden de glömt
förändrade natten.

*

Det
är
gudarna
jag åkallar.

Men det är du, Maria
som svarar mig.

Gudarna
brukar vara
döva.

*

Jag är ensam
men jag reser
i mina tankar.

Och vid min sänggavel
lyssnar jag till
Fernando Pessoa
som svarar.


(ur Att stava till kosmos,
av José Craveirinha,
översättning av
Marianne Sandels)

fredag 5 augusti 2011

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.