Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

fredag 13 juni 2014

Fredag. Fridag. Fredsdag?

Äppelblom. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det är fredag. Men det är också en dag jag gärna sluppit. Nu ser jag, tydligare än på flera veckor, att den dator jag arbetar med håller på att närma sig infarkten. Jag har väntat på det, men skjutit sanningen framför mig av rent ekonomiska skäl.

Nå, fredag blir det varje vecka. Jag drar en mycket djup suck och försöker stiga in i den nya dagen. Fotbolls-VM har börjat. Bryr jag mig om det? Kanske ändå en smula, eftersom jag är allena i huset. Det kan väl, tillsammans med en rejäl whisky, skingra en del av de sena kvällarnas leda.

Helgen ska jag ägna åt judiska ämnen. Arbetar nu med ett manus som växer ganska vilt och jag har bestämt mig för att ta med fyra avsnitt ur den bok jag utgav den 15 november 1988, samma dag som PNC-mötet i Alger utropade den självständiga staten Palestina. Det var förstås en ren tillfällighet, och nu, så här många år senare kan vi konstatera att en sådan stat förstås inte finns.

Kapitlen jag ska ta med i nästa bok är bland annat intervjuer jag gjort i Jerusalem med poeten Yehuda Amichai, konfliktforskaren Arye Shalev och hans fru, den fina poeten och journalisten Shulamith Hareven - två av dem är döda sedan flera år, bara Shalev är i livet så vitt jag vet. Dessutom har jag en mer personlig text om Lova Eliav som jag intervjuade första gången i Malmö och andra gången tillsammans med min äldsta son i Tel Aviv (och de hade förstås Ryssland som gemensam faktor, Eliav som före detta ambassadör i Moskva och min son som då ännu studerade ryska). Jag vill väcka deras kloka ord till nytt liv och det gör jag nu.

Pessoa som kakel, den som kallas azulejo i Portugal

Uppdatering: Anna i Porto påminde just om att det idag är Fernando Pessoas födelsedag. Klart vi skålar för honom. Vad hade livet varit utan Pessoa. Du kan läsa mycket om honom här i bloggen. Detta är ett exempel.


fredag 25 april 2014

25 april - för 40:e och 30:e gången

Med mina två yngsta döttrar
i Lissabon 1997


25 april har i fyrtio år varit en märkesdag för mig.

Idag, 25 april 2014, fyller min yngsta dotter 30 år.

Hon föddes på den portugisiska revolutionens 10-årsdag.

Så idag dubbel-firar jag. Trots att utvecklingen i Portugal ter sig både olycksbådande och ser dyster ut, finns det skäl minnas att landet före 25 april 1974 var en hård och brutal diktatur. Kolonialkrigen hade förstört en hel generation av landets söner. Portugal befann sig djupt ner i social, politisk och geografisk isolering.

Portugal blev aldrig ett turistmål för mig. Den första resan dit gick tillsammans med en vän, född i Lissabon men bosatt i Malmö, då han ville visa sin barndoms kvarter.

Det var också då, i april 1983, som jag föll ner i fadons värld. Det räckte med en kväll och det var klippt. Sedan stannade jag där, år efter år, i fado-kulturen med allt vad den innebär av musik, sång, poesi, vin och värme. 

Nu är det många år sedan jag befann mig i Lissabon. Nu odlar jag staden, kulturen och 25 april som minnen av ett tidigare liv. Förvisso läser jag fortfarande Fernando Pessoa och lyssnar till den fina musiken. Just idag är en minnesdag - och en dag jag gärna firar.

***

Ur min bok Lissabon - miljöer, människor, musik:

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)






tisdag 11 mars 2014

Lissabontåget - roman och film

Eftersom jag just sett Nattåg till Lissabon som film (den säljs med den engelska titeln Night Train to Lisbon) i regi av Bille August, med Jeremy Irons i huvudrollen och Charlotte Rampling i en tung, bärande roll, samt Lena Olin och Bruno Ganz i två av de mindre rollerna - och tyckt väldigt mycket om den (trots de negativa omdömen den fick både i Danmark och i USA) - vill jag ändå ta tillfället i akt att påminna om romanen:

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier (Peter Bieri) gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.


torsdag 9 januari 2014

Imre Kertész, erfarenheten och ödet

Imre Kertész, Torgny Lindgren och Ervin Rosenberg
som är Imre Kertész svenske översättare. Privat bild.
"Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande."

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész  med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans  solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar. Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. 

Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.” Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.” Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.” Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

 Debutboken, romanen Mannen utan öde utkom i det totalitära Ungern  redan 1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion.  Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt annat än gängse ”självintervjun” i Dossier K.  Egentligen skulle jag vilja karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän. ”Att leva och skriva en och samma roman” säger Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till Kermode: ”Vi alla skriver vår egen roman”. Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det faktum, att ett av fyra citat som inleder En annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt."

Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken. 

Från det statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer, och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska ”människovärde.” Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet; id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan te sig lika besvärande som rent fysiska men. 

Alltfler människor lider av denna ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria – inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider av livet” utan att finna någon väg ut. Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen” I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något.”Att bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är präglad av de stora totalitära systemen. 

I en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990, nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik. Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en militärdisciplin, en kommandodisciplin.” Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras. 

I den kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös, kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som ”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda, förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika ekonomier som de indiska och kinesiska. 

 Hos Kertész finns förstås argument om klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets- situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse.” Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”Det är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av att vara utan hem i en tidsepok som trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt. 

På samma sätt förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen, som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer. Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.” Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet antisemitism.”
 
Är det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig inför Kertész författarskap.

Aris Fioretos  skrev i Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det "ödeslöshet".
 
Det är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa. Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde. I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att  säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.




Denna text är hämtad ur min bok Alla de andra som också skrev.