Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter datum Visa alla inlägg

lördag 25 maj 2013

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, som är under utgivning i Portugal, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kuskligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar. Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad. Tro inte att en Läckberg eller en Mankell blir ihågkomna som en McBain. Självklart inte. Inte ens en omedelbar framgång är självklar. I senaste TLS recenserade man Läckberg med ord som var allt annat än vänliga. I landet Kråkvinkel tycks sådant skräp ändå duga.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

Tack till Aleksandra, som förde hem boken från Lissabon.


Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

fredag 5 augusti 2011

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

torsdag 12 januari 2017

Fernando Pessoa igen...

Foto: Astrid Nydahl
Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag". Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.  Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…” Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”  

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.


onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

tisdag 5 februari 2013

Fernando Pessoas vägledning och oro

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

onsdag 3 november 2010

Att lära av Pessoa.

Pessoas penna.

Fernando Pessoa
skriver i Orons bok:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

tisdag 14 februari 2012

Fernando Pessoa ställs ut.

I Lissabon pågår fram till och med 30 april en utställning om Fernando Pessoas liv och verk. Jag fick idag material från vännen Marianne Sandels, översättare och förläggare av portugisisk-språkig litteratur, bland annat, som varit nere och tittat. Hon säger att själva utställningen är “en sådan där fräsig skärmutställning” som väl knappast ger något som inte Pessoas egna texter redan kunnat ge.

Men att det finns några anmärkningsvärda inslag där.

Dels visar man originalmanuskript, dels den stora kista i vilken Pessoa hade förvarat hela den rikedom av texter, som upptäcktes efter hans död.

Utställningen arrangeras av Gulbenkian-stiftelsen (Portugals största och viktigaste kulturinstitution), Casa Fernando Pessoa och Roberto Marinho-stiftelsen. Den visas på Gulbenkian-museet i Lissabons centrum.

Mycket har jag skrivit här i bloggen om just Pessoa. Du kan försöka här, och sedan hittar du kanske mer...

fredag 24 september 2010

Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)

Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.

När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.

Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.

Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.

Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:

”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”

heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:

”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”

Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män

fredag 1 oktober 2010

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning Lars W Freij)

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon. I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.”

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom. Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad ”en ordens guldsmed” kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

*

Pascal Merciers roman ingår i en lång tradition där författaren döljer sig bakom en pseudonym, och där hans eller hennes verk i sig refererar till andra historiska personer eller skeenden av samma art. I Merciers fall är det framför allt Fernando Pessoa som stått modell för romanidén. Pessoa, som levde i Lissabon mellan 1888 och 1935, räknas idag som en av den europeiska litteraturens stora modernister, som uttryckte sig i såväl poesi som prosa, dagbok som aforism. Han har blivit mycket upphöjd i sitt hemland och nationalutgåvan av hans samlade verk är under långt framskriden utgivning. Under sin livstid publicerade Pessoa endast några mindre saker. Han försörjde sig som kontorist och var svårt alkoholiserad. Hans kanske viktigaste verk, Orons bok, som utgavs under en av heteronymernas namn, Bernardo Soares, finns på svenska.

Kanske skulle man också påpeka att författaren Pascal Merciers namn också är en pseudonym? Han heter egentligen Peter Bieri, och är en välkänd schweizisk filosof, men det upplyser inte förlaget oss om. Marknadsavdelningen på förlaget kanske misstrodde uppgiften? Jag tycker själv att det ger hans roman ytterligare en komisk dimension.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.

Livet, Lisboa, Pessoa

“Livet är vår uppfattning av det” säger Fernando Pessoa. Illusionen av ägande är kanske den största och mest bedrägliga, eftersom vi bara “äger våra egna intryck”.

Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?

“När jag först kom till Lisssabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

UPPDATERING 12:06

Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.

UPDATERING 2, 12:59

En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."

lördag 30 december 2017

Tankar om en fotobiografi över Pessoa


Dagarna mellan jul och nyår inbjuder till botaniserande i biblioteket. Jag läser mina nya böcker och jag bläddrar i gamla.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.