Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

tisdag 14 februari 2012

Fernando Pessoa ställs ut.

I Lissabon pågår fram till och med 30 april en utställning om Fernando Pessoas liv och verk. Jag fick idag material från vännen Marianne Sandels, översättare och förläggare av portugisisk-språkig litteratur, bland annat, som varit nere och tittat. Hon säger att själva utställningen är “en sådan där fräsig skärmutställning” som väl knappast ger något som inte Pessoas egna texter redan kunnat ge.

Men att det finns några anmärkningsvärda inslag där.

Dels visar man originalmanuskript, dels den stora kista i vilken Pessoa hade förvarat hela den rikedom av texter, som upptäcktes efter hans död.

Utställningen arrangeras av Gulbenkian-stiftelsen (Portugals största och viktigaste kulturinstitution), Casa Fernando Pessoa och Roberto Marinho-stiftelsen. Den visas på Gulbenkian-museet i Lissabons centrum.

Mycket har jag skrivit här i bloggen om just Pessoa. Du kan försöka här, och sedan hittar du kanske mer...

måndag 13 februari 2012

Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande.

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar.

Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik.

Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom.

Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.”

Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.”

Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

Debutboken, romanen Mannen utan öde utkom i det totalitära Ungern redan 1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion. Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt annat än gängse ”självintervjun” i Dossier K. Egentligen skulle jag vilja karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän.

”Att leva och skriva en och samma roman” säger Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till Kermode: ”Vi alla skriver vår egen roman”.

Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det faktum, att ett av fyra citat som inleder En annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt.”

Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.

Från det statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer, och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska ”människovärde.”

Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet; id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan te sig lika besvärande som rent fysiska men. Alltfler människor lider av denna ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria – inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider av livet” utan att finna någon väg ut.

Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen”.

I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något.”

Att bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är präglad av de stora totalitära systemen.

I en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990, nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik. Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en militärdisciplin, en kommandodisciplin.”

Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras. I den kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös, kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som ”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda, förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika ekonomier som de indiska och kinesiska.

Hos Kertész finns förstås argument om klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets- situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.”

Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse.”

Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”

Det är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av att vara utan hem i en tidsepok som trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt.

På samma sätt förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen, som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer. Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.”

Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet antisemitism.”

Är det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig inför Kertész författarskap.

Aris Fioretos skrev i Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det "ödeslöshet".

Det är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa. Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde.

I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.

Citaten är hämtade ur olika verk av Imre Kertész, de flesta i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Texten i original, med bifogad notapparat till samtliga citat, finns publicerad i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

torsdag 9 februari 2012

Vila vid denna källa. Ur några dikter av José Craveirinha.


Den som inte kan gilla
många kvinnor
hur skall han kunna
älska en enda?

*

Men de bådas kyss
i tiden de glömt
förändrade natten.

*

Det
är
gudarna
jag åkallar.

Men det är du, Maria
som svarar mig.

Gudarna
brukar vara
döva.

*

Jag är ensam
men jag reser
i mina tankar.

Och vid min sänggavel
lyssnar jag till
Fernando Pessoa
som svarar.


(ur Att stava till kosmos,
av José Craveirinha,
översättning av
Marianne Sandels)

fredag 5 augusti 2011

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.

Livet, Lisboa, Pessoa

“Livet är vår uppfattning av det” säger Fernando Pessoa. Illusionen av ägande är kanske den största och mest bedrägliga, eftersom vi bara “äger våra egna intryck”.

Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?

“När jag först kom till Lisssabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

UPPDATERING 12:06

Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.

UPDATERING 2, 12:59

En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."

söndag 10 april 2011

Lissabon. Bara Lissabon.

Lissabon är det europeiska fastlandets västligaste huvudstad, där hon ligger vid floden Tejos utlopp i Atlanten. Stadens namn, Lisboa, sägs stamma från antingen det feniciska Allis Ubbo (som betydde säker hamn) eller från det romerska ordet för floden Tejo (Lisso eller Lucio). Grekerna kände staden som Olissipo eller Olissipona vilket anknöt till Ulysses.

Historiker menar att arkeologiska fynd visar att fenicierna sedan 1200 före Kristus använde de södra kullarna av staden som en bas för handel. Hamnen vid Tejo utgjorde en perfekt plats för bunkring av livsmedel för de feniciska skepp som skulle vidare norrut mot det som idag är Cornwall. Lissabon var också en bra plats för handel med metaller längre norrut inåt landet. Dessa teorier är dock omstridda och det finns idag historiker som menar att Lissabon i bästa fall var vad romarna kallade Oppidum (ett administrativt centrum för handel inom Romarriket).

För en modern besökare i Lissabon ter sig kanske den moriska perioden som en av de allra viktigaste. Runt år 711 ockuperades staden av morerna som kallade den al-Isbunah på arabiska. Staden befolkades av muslimer från Nordafrika och Mellanöstern, ett stort antal moskéer byggdes, liksom stadsmuren Cerca Moura. Nu blev islam statsreligion och arabiska det språk alla skulle tala. Stadens kristna och judar blev uttalade dhimmi-folk (den icke-muslimska befolkning som styrs av sharia-lagarna och som får leva i fred på villkor att de uttrycker lojalitet gentemot muslimerna) och underordnades därmed islam och tvingades betala jizyah (en skatt som också uttryckte denna lojalitet).

Än idag är den moriska epoken så tydlig i Lissabon. I stadsdelen Alfama kan en vandring kännas som ägde den rum i en arabisk stad. De trånga gränderna, de vindlade och till synes labyrintiska smala gatorna som förbinder kvarteren nedför höjderna till kvarteren runt hamnen är förvillande lika en nordafrikansk stadsdel. Att Alfama än idag ter sig så moriskt, beror på att stadsdelen klarade sig så gott som oskadd undan den stora jordbävningen och tsunamin 1755 (se särskilt kapitel, sidan xx), som förstörde stora delar av den övriga staden. Morerna styrde staden ända fram till 1147 då den återtogs av de kristna under ledning av kung Afonso I av Portugal.

I och med detta korståg förlorade arabiskan sin ställning, muslimerna drevs på flykten eller tvingades konvertera till kristendomen. Moskéerna gjordes om till kyrkor, och Lissabons stora katedral, Sé-katedralen, centralt belägen i Alfama, byggdes på ruinerna av en moské samma år som staden återgick i kristet styre.

1179 fick Lissabon sina stadsprivilegier av kungen och var från 1255 Portugals huvudstad. Lissabon expanderade snabbt, ett universitet byggdes redan 1290 (men flyttades så småningom till Coimbra där det finns än idag), och staden blev en viktig handelsstad för både norra Europa och Medelhavsländerna.

1497 tvingades 20 000 judar från olika delar av Portugal till Lissabon, där de fick veta att deras barn skulle tas ifrån dem för att placeras i kristna familjer. Man ”döpte” de vuxna och kallade dem sedan ny-kristna. I praktiken var enda sättet för en jude att överleva, att han eller hon godtog detta. Många fortsatte att praktisera sin judendom i hemlighet, de kallades marraner och betraktades fortfarande som judar av majoritetsbefolkningen. Bland judiska forskare har det sagts att denna nykristna jude var ”en katolik utan tro och en jude utan vetande”.

Mer än tusen inkvisitionsprocesser i mitten och slutet av 1500-talet gjorde slut på det mesta av judiskt liv i Lissabon. Först med markis de Pombal tvåhundra år senare kunde marranerna skönja ett visst ljus. Pombal upphävde då kyrkans krav på intyg om ”blodets renhet” – detta extrema uttryck för förakt och förtryck. Runt år 1800 började man rentav bjuda in judar från andra länder att bosätta sig i Lissabon, de flesta som hörsammade det kom från Storbritannien. Med republiken 1912 fick judarna tillbaka alla sociala rättigheter, egna begravningsbyråer och gravplatser samt slakträttigheter.

För den som vill få en liten påminnelse om detta tragiska judiska liv finns det en synagoga i centrala Lissabon. Den ligger på Rua Alexandre Herculano nummer 59, en inte alldeles lätt adress att hitta eftersom bara numren 57 och 61 skyltas utåt gatan. Synagogan byggdes färdig och öppnade 1904 och heter Shaare Tikva (Hoppets portar) och är sefardisk. En askenasisk finns också, den heter Ohel Yahoov (Jakobs tält) och ligger på andra våningen i ett förfallet hus på Avenida Elias Garcia 110. Det lär endast finnas 300 utövande judar kvar i hela staden.

Lissabons historia är i hög grad förknippad med de europeiska upptäcktsresorna. Bartolomeu Dias nådde Afrikas sydspets 1488. Från den portugisiska huvudstaden seglade Vasco da Gama 1497 till Indien. En verklig guldålder inleds. Lissabon blir europeiskt centrum för handel med Afrika, Indien, Fjärran östern och senare också Brasilien med varor som kryddor, socker, textilier men också och inte minst slavar. För Lissabonresenären finns det två viktiga platser att besöka, som båda stammar från denna period: Belémtornet vid vattnet, och mitt emot det, en bit inåt land, det magnifika Jerónimoklostret. Båda dess byggnader är idag en del av UNESCOS världsarv. Hit kommer man enkelt med buss, spårvagn eller lokaltåg.

Lissabons två senaste århundraden kan beskrivas som en både politiskt turbulent och hoppfull tid. Stadens expansion har skildrats både av en portugisisk författare som Fernando Pessoa och av danske H.C. Andersen som var märkbart tagen av sitt besök i staden under sin portugisiska resa, åren 1862–63. 1879 invigdes stadens paradgata Avenida da Liberdade, som än idag är en pulsåder för all trafik; fotgängare, bussar, taxi och privattrafik. Längs med paradgatan löper två mindre parallella gator som skuggas av mäktiga palmer, planteringar och små vattenarrangemang som ger svalka och vila. Vid dessa parallellgator är också ett antal caféer är belägna.

1910 genomfördes en republikansk kupp riktad mot monarken Carlos I. Republiken blev inte särskilt långlivad, men den genomförde bland annat tidigt ett skiljande av kyrka och stat. Trots ett omfattande reformprogram kunde inte den unga republiken stå emot trycket från den tilltagande politiska oron.

Under andra världskriget var Portugal ett av få neutrala länder och fungerade inte minst som en utskeppningsplats för flyktingar som ville ta sig undan Hitlers krig och förintelse till USA. Lissabon var också ett getingbo av spioner från olika krigförande länder.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)

1986 kom Portugal med i den europeiska unionen, och landet var bland den grupp på elva länder som införde euron 1 januari 2002. Ekonomin bygger fortfarande till stor del på jorbruk (spannmål, olivträd, vingårdar, tobak, frukt med mera) De viktigaste industrinäringarna är textil, skor, läder, möbler, keramik och kork. Också en omfattande petrokemisk industri och elektronik finns med i ekonomins bas. Privatiseringar av offentligt ägda företag har ägt rum i Portugal på ungefär samma sätt som i Sverige, bland annat inom finans- och telekommunikationssektorerna. Sol- och badturismen har länge varit en viktig ekonomisk sektor, men på grund av de problem den orsakar försöker man nu utveckla en kulturturism som kan leda till att utländska besökare bättre lär känna landet. Massturismen i Algarve har orsakat stora ekologiska skador, bland annat vattenbrist.

I Lissabonområdet har det skett påtagliga förändringar sedan landet kom med i EU. Stora summor har använts för att modernisera infrastrukturen, men också omfattande renoveringsarbeten har utförts i stadens centrum, vars byggnader skyddas av en särskild lag som förhindrar rivningar och skövlingar. Också runtom i landet har infrastrukturen moderniserats med hjälp av EU-pengar. Dessa förbättringar kan förklara varför portugiserna länge ansågs vara Europas mest EU-vänliga folk. Arbetslösheten sjönk under EU-genomsnittet på 1990-talet och beräknas officiellt ligga runt 7 procent.

I själva Lissabon bor idag knappt 600 000 människor, men med alla förstäder, vilka i praktiken är sammanbyggda med stadskärnan – och kallas Área Metropolitana de Lisboa – uppgår befolkningen till runt 2,8 miljoner.

Staden har Europas mildaste klimat. Vårtemperaturen ligger mellan 6 och 27 grader med mycket solsken.

Sommarmånaderna är för det mesta mycket soliga, med temperaturer som kan närma sig 40 grader. Hösten är mild och ostadig, temperaturen ligger ungefär som på våren, medan vintern för det mesta är regnig, blåsig och med en medeltemperatur runt tio grader.

Klimatet i Lissabon påverkas mycket av Golfströmmen.

lördag 25 december 2010

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort som julhälsning. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

Idag är det juldagen. Vilan fortsätter. Läsningen och den vackra musiken av Manuel de Tavares från 1600-talet. På återhörande.

onsdag 3 november 2010

Att lära av Pessoa.

Pessoas penna.

Fernando Pessoa
skriver i Orons bok:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

fredag 1 oktober 2010

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning Lars W Freij)

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon. I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv.”

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom. Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad ”en ordens guldsmed” kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

*

Pascal Merciers roman ingår i en lång tradition där författaren döljer sig bakom en pseudonym, och där hans eller hennes verk i sig refererar till andra historiska personer eller skeenden av samma art. I Merciers fall är det framför allt Fernando Pessoa som stått modell för romanidén. Pessoa, som levde i Lissabon mellan 1888 och 1935, räknas idag som en av den europeiska litteraturens stora modernister, som uttryckte sig i såväl poesi som prosa, dagbok som aforism. Han har blivit mycket upphöjd i sitt hemland och nationalutgåvan av hans samlade verk är under långt framskriden utgivning. Under sin livstid publicerade Pessoa endast några mindre saker. Han försörjde sig som kontorist och var svårt alkoholiserad. Hans kanske viktigaste verk, Orons bok, som utgavs under en av heteronymernas namn, Bernardo Soares, finns på svenska.

Kanske skulle man också påpeka att författaren Pascal Merciers namn också är en pseudonym? Han heter egentligen Peter Bieri, och är en välkänd schweizisk filosof, men det upplyser inte förlaget oss om. Marknadsavdelningen på förlaget kanske misstrodde uppgiften? Jag tycker själv att det ger hans roman ytterligare en komisk dimension.

fredag 24 september 2010

Portugisiska cantigas och klassiker i litteraturen i nytt bokverk.

Luís de Camões

Repris från 9 september i Occident:

TLS är varje vecka en outtömlig källa till glädje och kunskap. Förra veckans nummer (5605/ 3 september) innehåller vid sidan av allt annat en recension av A Companion to Portuguese Literature, ett historiskt verk skrivet av Stephen Parkinson , Cláudia Pazos Alonso och T. F. Earle. Det är ju oundvikligt att mycket av denna artikel handlar om Luís de Camões (c. 1524 – June 10, 1580) och hans Os Lusíadas. Bland annat heter det:

"Camões is by far the greatest figure in Portuguese literature, and the one who has left the largest mark on English literature. He was an accomplished but conventional court poet until exile in Africa and India forced him to recast his work. He took with him the resources of Portuguese folksong, as represented in the cantigas, together with a deep knowledge of the Latin classics, particularly Virgil and Ovid. "

Desto intressantare är det att Eça de Queiroz (1845-1900) omtalas som "Portugals främste prosaist". Förutom utförliga resonemang kring Fernando Pessoa, hans heteronymer och förekomst i Saramagos fina roman om Ricardo Reis, så är väl annars textens höjdpunkt resonemanget kring den moriska epoken. Den var lång. Ändå tycks den inte ha frambringat särskilt mycket av betydelse för portugisisk litteratur och recensenten Landeg White finner det vara en anmärkningsvärd lucka i beskrivningen av landets litterära historia, men påpekar att det faktiskt finns en förbindelse mellan dåtidens arabiska poesi och den europeiska trubadurtraditionen. Den som studerat fadons rötter har ju också stött på denna förbindelse.

Avslutningsvis skriver White:

"There are other silences in Portuguese culture more generally: over the Iberian connection, over the colonial wars with their violent aftermath, over the long inheritance of absolutism, today in uneasy and at times comic dialogue with democracy. Such absences do not make for continuity. But the major Portuguese writers belong on every educated person's reading list, while there are numerous lesser authors rewarding to encounter. It is the achievement of this Companion to show why."

Kanske är det här som Portugals litteratur verkligen bränner till. Vi vet att betydande moderna författarskap ägnats just kolonialkrigens djävulska destruktivitet, och vi vet att mycket av denna historia ännu är tabubelagd. Men som alltid tackar jag TLS för dess förmåga att öppna nya dörrar och belysa ännu okända sidor av den occidentala litteraturtraditionen.

Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)

Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.

När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.

Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.

Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.

Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:

”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”

heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:

”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”

Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män