Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Fernando Pessoa. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

fredag 15 juli 2022

Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon

Ur fotobiografin 
 

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

lördag 30 december 2017

Tankar om en fotobiografi över Pessoa


Dagarna mellan jul och nyår inbjuder till botaniserande i biblioteket. Jag läser mina nya böcker och jag bläddrar i gamla.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

tisdag 31 oktober 2017

Lotus Turèll om det faderliga alkoholhelvetet

Lotus Turèll. Pressbild: Frida Gregersen

Hennes far var väl det närmaste man kunde komma beat-generationens motsvarighet till hovpoeter, i alla fall i hemlandet Danmark. Dan Turèll hette han. Föddes 1946 och dog redan 1993. Dessa korta alkoholistliv, jag har skrivit om dem många gånger. 

Medan Fernando Pessoa var barnlös och mest skadade bara sig själv hade Dan Turéll en dotter. Hon heter Lotus, är strax under fyrtio och född i samma generation som mina egna barn. Lotus hade två hem: en vanlig lägenhet med pappa och mamma (Chili Turèll) och så förstås krogen, där Dan gärna satt i samtal och drickande.

Dottern har nu skrivit en bok som är en mycket givande - och gripande - kombination av memoar och handbok. Hemmeligheder for pige heter den ju, och det kanske både kan och skall tolkas som att Lotus här talar till andra flickor/kvinnor som blivit präglade av föräldragenerationens alkoholism. Handgripliga, kloka och ytterst värda att tillämpas är hennes råd och idéer. 

Hon har också gjort radiodokumentär om problematiken, den kom 2016, men redan året innan började hon arbeta tillsammans med föreningen Drugrebels med upplysning och hon gör detsamma i landets skolor och andra offentliga sammanhang.

När jag läser vad Lotus Turèll skriver tänker jag att hon med all säkerhet är en mycket viktig korrigerande röst för alla alkoholens offer. Har man själv sådana erfarenheter läser man henne utifrån dessa. Och inser att det är en mycket stark bok.

måndag 30 oktober 2017

Fernando Pessoas Orons bok för första gången helt komplett på ett begripligt språk

Praktfullt omslag
Få böcker har betytt så mycket för mig som Fernando Pessoas Orons bok. Jag har i mina egna böcker sedan många år, och ofta här i bloggen kommit in på den.

Exempel på originalmanus ur inlagan

När jag i TLS såg att den kompletta versionen alldeles nyligen kommit i en praktfull engelsk översättning fanns det inget att tveka om. 

Pessoa ska man läsa antingen i original eller svensk översättning. Men det är knappast troligt att en sådan skulle komma. De två tidigare utgåvorna, den senaste kom 2007, har båda utgivits av förlaget Pontes i Lars Axelssons och Margareta Marins översättningar, och de har alltid funnits till hands. Det kommer de fortsatt också att göra. Men detta kompletta verk blir ett intressant och välgörande både som sakligt referensverk och som inspirationskälla.

Tilläggas måste att Pessoa de facto både talade och skrev på engelska lika bra som på portugiska. Han levde många år i Sydafrika, dit hans föräldrar flyttade med honom från Lissabon i hans barndomsår (han återvände hem vid sjutton års ålder och blev staden trogen till sin alkoholtidiga död 1935, då han var endast 47 år gammal). 

Omslagets framsida

Det är Jerónimo Pizzaro som är redaktör för verket och Margaret Jull Costa som översatt det till engelska. Pizzaro har arbetat med sju volymer i nationalutgåvan av Pessoas omfattande verk. Jull Costa är översättare från spanska och portugisiska och har bland annat prisats för sin första översättning av Orons bok (1992).

Handskrifter i inlagan
I den här bloggen har jag nog aldrig citerat Pessoa på engelska förut, men nu avslutar jag med just det:
"I don´t have the right qualities to be either a leader or a follower. I don´t even have the merit of being contented, which, if all fails, is what remains."

måndag 23 oktober 2017

Händelser på ofrivillig tågresa

Foto: Thomas Nydahl

"Du är fri om du kan dra dig undan människorna."

(Fernando Pessoa, ur Orons bok, översättning av Lars Axelsson och Margareta Marin)

Det slumpade sig så att vi i förra veckan fick sätta oss på tåget till Helsingborg. Det handlade om en viktig insats för ett svårt sjukt barn. Inte en nöjesresa, rakt tvärtom var det en resa som gjorde oss båda spända och oroliga.

Nå, vi skulle förstås byta tåg i Hässleholm. Efter att ha stått stilla på spåret strax före den stationen kom vi för sent till avgående tåg. Konduktören tröstade oss med att det skulle invänta oss, det hade "en kär kollega" på Helsingborgs-tåget lovat henne. Vi var en skara som sprang den långa vägen och just som vi var framme rullade tåget i väg utan oss. Det blev en timmes väntan på nästa. Vi bad en stilla bön att det inte skulle vara "en kär kollega" som körde det.

Vi hade väl hunnit i höjd med Klippan då en man på tåget reser sig upp, sakta drar ner gylfen och pinkar rakt ut i luften inför häpna medresenärer. Det plaskar och skvätter runt benen på folk.

Vi flyttar till en annan vagn och meddelar tågvärdinnan. Vi försökte ge henne vår sympati men insåg att hon gärna hade sluppit detta. Hon hällde sågspån över golvet och sprutade med rengöringsvätska. Efter en stund kom hon tillbaka till oss och berättade att resenärerna nu klagade på att det luktade citron. Hon hade sagt till dem att de fick välja mellan urin och citron.

Det var under denna resa jag drog mig till minnes Pessoas ord: "Du är fri om du kan dra dig undan människorna." Om inte en nödsituation tvingar mig kommer det att dröja mycket länge innan jag nästa gång går ombord på ett tåg.

onsdag 15 februari 2017

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon

 Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.