Carson McCullers: Balladen om det sorgsna kaféet (Norstedts, översättning av Håkan Bravinger)

1951 kom originalet ut. Nu har vi den på svenska. Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers. Det är en fantastisk kortroman (eller långnovell) på 121 sidor i en fin översättning av Håkan Bravinger. När jag läste hennes debutroman, Hjärtat jagar allena, blev det en omedelbar förälskelse för mig. Den nya boken är gripande på samma sätt. I titeltexten handlar det om Miss Amelia som ärvt ett hus av sin far i en gudsförgäten håla. Där driver hon butik. Den utvecklas så småningom till en blandning av café och krog, och det är där man träffas över en kopp eller ett glas. Scenförändringen sker när Amelias får besök av en puckelryggig man som presenterar sig som en släkting. Utan många ord flyttar han in i huset. Den berättelse som föds av detta vill jag inte ens försöka återberätta. Den är fantastisk! Men det ska bli fler scenbyten, och den verkliga dramatiken - om än lågmäld till en början - kommer när Amelias exman Marvin Macey också dyker upp efter avslutad fängelsevistelse. Förutom denna huvudberättelse finns det mellan pärmarna också sju fristående noveller. Man kan egentligen inte göra annat än att rekommendera dem alla.

Så här skrev jag bland annat om debutromanen Hjärtat jagar allena:

Jag har läst den mycket sakta, Carson McCullers debutroman Hjärtat jagar allena (Norstedts, översättning av Nils Jacobsson). Hon var väldigt ung när hon skrev den, bara 23 år. Och nog är det som litteraturhistorikerna säger, man förbluffas över att en så ung människa kan fylla en debutroman med så mycket mänsklig vishet och kunskap. 

Och:

Centralgestalten är den dövstumme John Singer. Runt honom spinns flera berättelser. Gripande människoöden. Pregnanta miljöbilder. Singer skiljs ifrån sin grekiskättade vän Spiris Antonapoulos, också han dövstum och hans liv blir förstås fattigare. Men han överger inte vännen utan besöker honom där han finns. Med en ung flickas blick följs och kommenteras skeendet av Mick Kelly (som också har betraktats som alter ego för McCullers). Från oskuld till drickande melankoliker går hon.

Carson McCullers: Hjärtat jagar allena

Jag har läst den mycket sakta, Carson McCullers debutroman Hjärtat jagar allena (Norstedts, översättning av Nils Jacobsson). Hon var väldigt ung när hon skrev den, bara 23 år. Och nog är det som litteraturhistorikerna säger, man förbluffas över att en så ung människa kan fylla en debutroman med så mycket mänsklig vishet och kunskap.

Jag ska inte ens försöka referera romanens innehåll, än mindre recensera den. Men jag vill peka på några tunga inslag som fått mig att kväll efter kväll gå till den för att läsa ett eller två kapitel.

Centralgestalten är den dövstumme John Singer. Runt honom spinns flera berättelser. Gripande människoöden. Pregnanta miljöbilder. Singer skiljs ifrån sin grekiskättade vän Spiris Antonapoulos, också han dövstum och hans liv blir förstås fattigare. Men han överger inte vännen utan besöker honom där han finns. Med en ung flickas blick följs och kommenteras skeendet av Mick Kelly (som också har betraktats som alter ego för McCullers). Från oskuld till drickande melankoliker går hon.

Men den man som jag tagit störst intryck av är utan tvekan doktor Copeland, traktens svarte läkare och människovän. Kring honom spinns dessutom berättelserna om den svarta befolkningens umbäranden. Det är 1930-tal, man är högst medveten om att Hitler gripit makten någonstans i Europa och den revolutionsromantiske agitatorn Jack Blount gör vad han kan för att förändra världen. Men de som tvingas lyssna - han är en verklig pratkvarn - reagerar som jag själv, med trötthet och en gäspning.

Vill man läsa en amerikansk klassiker så finns den här. Jag ska inte säga något förnumstigt om den utan bara rekommendera den som ett stycke historia i litterär form. Jag hade inte läst en rad av McCullers. Nu ska jag läsa fler, för Hjärtat jagar allena ger verkligen mersmak.

För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var

Carson McCullers. Vykortsfoto av Bettmann/Corbis

När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.

 

Om Mercè Rodoredas roman Diamanttorget

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)

Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.

Mercè Rodoreda (1908-1983)

Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!

John Steinbeck: Det stora kalaset (Lindelöws förlag, nyöversättning av Einar Heckscher)

Nog minns man sina tonår i Malmö när man smakar på orden Cannery Row. Där finns något av det första av betydelse, nämligen John Steinbecks författarskap. Cannery Row var en av dessa rätt så tunna romaner som gick laget runt, de flesta i pocketutgåvor, och som öppnade dörren till verklig litteratur. Med Steinbeck kunde man lägga Fem-böckerna bakom sig för alltid. Det bör ha varit tidigt 1960-tal på Lorensborg i Malmö, och vid våra fötter fanns de vid våra fötter, böcker som Riddarna kring Dannys bord, Möss och människor, Vredens druvor, Buss på villovägar, Pärlan, En underbar torsdag och andra. Fast Vredens druvor läste jag längre fram, det var de tunna böckerna som var tidig tonårsläsning, och där pendlade det mellan de burdust roliga och drastiska berättelserna och gripande saker som Pärlan. Möss och människor åt sig fast för alltid.

Miljön i Det stora kalaset kunde ha kallats proletär, entydigt, om det inte vore för… ja, just dessa människor som blir Steinbecks huvudkaraktärer, ”de arbetsskygga dagdrivarna”, de män som lever på flytande föda och så småningom får tak över huvudet i den gamla, fallfärdiga lagerbyggnaden som döps till Ungkarlspalatset. De omges av Montereys proletära basekonomi, som helt och hållet finns i fiskindustrin. Det är kärva villkor som gäller. I den sociala struktur som Steinbeck så kärleksfullt porträtterar finns förstås också bordellen med sina säregna och stolta kvinnor. Kring själva kalaset – det till synes praktiskt omöjliga och ogenomförbara – växer berättelsen om läkaren och maribiologen Doc. Det är hans behov av grodor och annat levande som ibland bidrar till dagdrivarnas överlevnad. Och det är i djupaste tacksamhet dessa vill bjuda honom på Kalaset med stort K.

Det är en fröjd att bli påmind om Steinbecks skenbart enkla berättarstil. I den förenas värme med humor, kärv realism med människokännedom. Vågar man hoppas att Tomas Lindelöw nu med denna magnifika nyöversättning signerad Einar Heckscher tar steget ut i en satsning på Steinbeck, med samma konsekventa entusiasm som tidigare med Charles Bukowski? I så fall är kommande generation läsare bara att gratulera.

Nio år efter att Steinbeck publicerat Det stora kalaset, 1951 utkom Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet (Norstedts, översättning av Håkan Bravinger). Det är en skildring av en miljö inte alldeles olik den vi mötte i Steinbecks bok. Balladen… ingår i den svenska översättningsvolymen tillsammans med en dryg handfull andra noveller. Jag rekommenderar dem varmt.

Söndagen bland andra söndagar

Foto: Astrid Nydahl

Det luktar också. Vår. Det luktar från mitt öppna fönster. Men det går inte att beskriva den lukten. Skulle jag hellre säga doft?

När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.