Aris Fioretos i Calvinos fotspår

Bosarpasjön 17 april. Foto: Astrid Nydahl

"De kontextlösa kvinnorna tilltalade mig. Min roman skulle ju inte bara handla om en ung, gravid person som grips i samband med ett studentuppror, utan också skildra relationen mellan kvinnor." (Fioretos)

Aris Fioretos: Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen (Norstedts, essä).

Aris Fioretos roman Mary får utgöra ett fundament i hans nya bok, som bygger på föreläsningar på Literaturhaus Zürich i november 2015. I bokens förord hänvisar han till Italo Calvinos Sex punkter inför nästa århundrade, eftersom han vill ”drömma om romanen”. En annan huvudperson i boken består av en antik keramikmålning, redan visad på bokens omslag. I bokens marginaler löper hela tiden ord, till synes fristående men alltid med en koppling till brödtexten. Dessutom bilder i frimärksformat,vilket gör marginalerna till en egen berättelse, särskilt i samverkan med den utförliga notapparaten.

Fioretos berättar att hans roman Mary hade ett helt annat arbetsnamn, nämligen Sju kapitel om smärta. Men så kom bilden in i hans medvetande, bilden från en grekisk film på Youtube, Pantelis Voulgaris Krönika över diktaturen. Här erbjuds ett antal bilder som först inspirerat till och sedan smälter samman med Fioretos roman, och en bild får förkroppsliga Mary själv, den unga, gravida kvinna som grips i en militärräd och skickas till tortyren. Fioretos roman blir en krönika om ett Grekland i militärjuntans våld. Hela den berättelse han här bjuder på blir en fascinerande skildring av hur en roman går från idé till färdig text.

"Voulgaris skildrade en tid som jag mindes; kvarteren och gatorna som syntes skulle jag kort tid senare själv bo i eller uppsöka."

Fioretos böcker går djupt ner i hans egen historia. Hans grekiska arv förkroppsligas i fiktiva berättelser. Fiktiva är de, ibland med självbiografisk bakgrund, men det finns en djup sanning i varje enskilt arbete. Grekland som utvandrarland, europeisk sydlig utpost, militärdiktatur, öden som pendlar mellan Norden och det grekiska och inte bara skildrat som familjeberättelse utan också som i Mary, ett allmängiltigt, "representativt" öde och ett offer för den brutalaste av makter. 

Aris Fioretos öppnar här också dörren till flera andra, tunga författarskap. Särskilt mycket uppehåller han sig vid nämnde Calvino, Kafka och Nabokov, vars Lolita (men också andra verk av honom) blir föremål för spännande resonemang. 

"Lo.Li.Ta... Det är en ond värld av ord, begär och övergrepp, figurerad i tre diskreta steg."

Runt alla de litterära analyserna och djupdykningar rör sig, som en virvel i vatten, allt det som är förankrat i de klassiska grekiska myterna, navet, till vilket han hela tiden återkommer. Vad vet vi om dem? Nästan ingenting. Vill vi lära oss något om dem? Fioretos erbjuder vägar in i myterna, men han har också en förmåga att lyfta dem ur de historiska dimmorna, hålla fram dem, se dem som skärvor vi kanske kan pussla samman på nytt, oavsett om det är Medusa, kanske den viktigaste av alla, eller någon annan vi ser på.

Aris Fioretos: Mary (Norstedts)

Foto: Astrid Nydahl

En ung kvinna, deporterad till en fängelse-ö. Svårt plågad av hunger och umbäranden. Inne i henne det växande frö som ska bli en ny människa. De två parallella rörelserna; en nedåtgående, en uppåtgående, den första mot den fängslade människans undergång, den andra på väg ut ur moderlivet till en ny, självständig människa.

Så läser jag Aris Fioretos nya roman Mary som utkommer idag.

Men jag har förmodligen fel. Det spirande fröet blir något annat. Berättelsen förenas med och blir en del av min djupaste pessimism. Ändå tror jag inte att författaren skrivit berättelsen med sådana ambitioner. Ibland ger den nämligen sken av att kamp lönar sig, att motståndet i sig är en kärlekshandling och att den människa som kämpar och gör motstånd alltid segrar. Också i undergångens minut.

Fioretos söker sig här tillbaka till den olyckliga tid då den grekiska militärjuntan griper makten. Det är en tid av ohyggligt plågade omständigheter. Jag mötte i unga år flera av dessa flyktingar från Grekland som fått lämna sitt land förnedrade och märkta av tortyr. Juntan styrde landet mellan 1967 och 1974. I Fioretos roman befinner vi oss i ett av studenterna initierat uppror 1973. Det är, som alltid i diktaturer med några år på nacken, den punkt där människor vågar utmana ödet. De säger stopp. De vägrar delta mer.

Några av studenterna kommer oss så småningom nära i berättelsen, två av dem är 23-åriga Mary och hennes pojkvän Dimos. Han betraktar kondomerna som apotekens viktigaste varor, ändå gör han Mary med barn. När hon grips i en räd mot demonstranterna, lurad i fällan av en ”taxichaufför”, är hon redan gravid.

Hela romanen utspelar sig i praktiken i fångenskapen. Visserligen gör den fragmentariska återblickar på Marys och Dimos gemensamma liv, förhoppningar och planer. Den mediterar kring den tidens grekiska familjer och hur de splittrades av tvingande exil. Mycket av det som glimtar förbi kunde ha hämtats från den nu pågående grekiska tragedin.

Flera gånger under läsningen slår det mig att man en gång i tiden hävdade att manliga författare inte kan gestalta kvinnliga öden. Om det hade behövts kunde Fioretos med sin nya roman kraftfullt dementera sådana teorier. Han går in under huden på sin Mary, talar med hennes röst och tankar. Hennes smärta, hennes längtan, också hennes djupa gemenskap med de andra kvinnorna i fångenskapen, och hennes allra största förtvivlan delar man. Och man tvekar aldrig om huruvida hon är en autentisk, levande och svårt plågad människa, en av dessa litteraturens märkvärdiga skapelser.