 |
| Foto: Ulrika W. |
Religionskritik
har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många
intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en
idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den
kristna kyrkan (
Hedenius, är han bekant?
Vilhelm Moberg?
Bertrand Russell, Blaise Pascal,
Karl Marx,
Fernando Arrabal -
någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den
ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes
åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras
argument äger än idag giltighet.
Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt.
Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den
som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa
med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i
det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem
psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.
När
mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska
aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt
skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta
tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I
den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.
Jag
har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De
senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten
fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot
dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.
Men
det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det
slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig
som “godhet”. Idag har jag genom
Ken Loach film Fatherland
från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket
de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.
Efter
terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att
problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det
som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga
att jag framöver kommer att argumentera emot
alla former av terror,
oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och
kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.
De människor som betraktar
religion som en privatsak
har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika
tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag
högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma
hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut
bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag
undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler.
"Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?
Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:
"I
väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka
och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även
under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare
och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär
vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast
till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder
någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse
de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!
Den som
försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt
aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära
landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska
pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse
för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens
hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror
att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men
också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde
vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har
för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går
långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar
godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre
ha någon hemortsrätt i pressen.
"