Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 24 december 2013

En riktigt god jul och ett gott 2014.



Foto: Anders Johansson

Julafton blev det i år också. Det har varit en alldeles ovanligt spektakelbefriad julmånad för min del. Jag har inte befunnit mig i miljöer där julshoppandet pågår. Istället har jag valt att vistas vid havet, hemma och framför i min egen symboliska öken av vila, tystnad och avskildhet. Befriande och nödvändigt året runt, och de få gånger jag besökt min egen eller andra städer har det berott på konkreta ärenden. Malmö besökte jag två gånger i år, min födelsestad som ter sig alltmer som en arabisk främling. Den ena gången var för att besöka Lars Vilks utställning på Gamla Väster, vilket jag är glad att jag gjorde. I de vanliga sommarresorna ingick dagsturen till Simrishamn, där jag fick återse en mycket gammal vän efter många år. Men inga utlandsresor annat än till Köpenhamn då gamle vännen Erik Grip firade femtio år som scenartist.

Det har varit ett i flera avseenden tungt år med många hälsokrascher. Men jag ser nu ett ljus i tunneln, då jag utlovats den första knäprotesoperationen redan i februari. På det nya årets första vardag börjar jag i artrosskola, vilket innebär gymnastik inför operationen.

Ljuspunkterna har varit privilegiet att få skriva, sammanställa och utge två böcker. Också det faktum att jag fick ett ettårigt, skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond bidrog till ljuset och arbetsmoralen. Men inget lyser ljusare än barnbarnens närvaro, som det gångna året varit särskilt stark. När de kommer hit händer något alldeles särskilt inom mig. Det är en glädje som inte går att beskriva med ord. Tacksam tar jag emot den och delar tiden med dem.

Nu önskar jag bloggens alla läsare – ni är många – en fin och fridfull jul. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt. Men just idag finns det skäl att sända denna hälsning. Med tacksamhet för att ni finns, läser, skriver, kommenterar och visar uppskattning över mitt arbete. Allt detta motiverar mig att fortsätta. 

En riktigt god jul och ett gott 2014.


måndag 2 april 2012

Aprilvardag

Jag får rådet att vara ute i naturen istället för att brytas ner av de politiska, ideologiska och kulturella stridsämnena. Det är ett nog så klokt råd. När jag ändå såg andra och avslutande delen av den franska serien om krigen i guds namn igår kväll, så slog det mig att den verklighet vi alla stiger upp till varje dag är så beskaffad att man omöjligen kan blunda. Oavsett var i naturen jag befinner mig tänker jag på det faktum att mina barnbarn ska bli vuxna i ett land och en värld där de groteska vanföreställningarna styr tillvaron.

Två saker kan man göra en sådan dag. Man kan läsa om en av de modiga i Ryssland och inse att det finns uppfordrande exempel. Eller så kan man, som ofta i stämningslägen som detta, gå till tröstaren Eugénio de Andrade:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk,
i brådska eller med all tid att slösa bort,
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo,
detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om,
på väg ned för trappan.


(översättningen gjord av Marianne Sandels)

Foto: Anders Johansson.

tisdag 1 oktober 2013

Där de döda andas på oss

Foto: Anders Johansson

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.

Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.

Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...




torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

tisdag 3 april 2012

Delfiner i Hammarsjön

Dröm i natt: i en tunn bäckliknande sträng invid Hammarsjön får jag och barnbarnen syn på två delfiner. Jag blir häpen, böjer mig ner och sträcker fram handen, varpå den ena delfinen hoppar upp mot mig och börjar kela med min arm. Jag säger till barnen: ”De gör verkligen så som man sagt. Men inte trodde jag det fanns delfiner i Kristianstad.” Ett av barnen vänder sig om och pekar ut mot Hammarsjön och säger: ”Men Thomas, där kommer två ännu större fiskar”. Jag ser dem genast, det är två blåvalar. Nu förstår jag att något är konstigt och vi hjälper både valarna och delfinerna att komma ut på öppet hav, vi följer dem från Hammarsjön hela vägen mot Åhus där de simmar ut i Östersjön.

I nästa scen står jag och talar med min vän Per och säger till honom: ”Du kanske tror att jag ljuger, men det är dagens sanning: ”Monica Zetterlund är inte alls död, hon ska sjunga med en trio på jazzfestivalen i Kristianstad.” Per svarar: ”Klart hon inte är död, det är bara ett exempel på hur kvällspressen jagar nyheter när de påstår det”.

Ur min bok Inre frihet (2007). Foto: Anders Johansson.

tisdag 19 april 2011

Carl-Erik af Geijerstam och Marina Tsvetajeva.

Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.

Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson. Klicka på den för helskärmsformat.

fredag 28 juni 2013

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot

Foto: Ulrika W.
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

torsdag 22 december 2011

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

måndag 8 juli 2013

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson
Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?


onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



söndag 22 december 2013

Down and out...

Foto: Anders Johansson
Just som jag börjat räkna ner för julhelgen blev jag själv uträknad igår. Febern fick mig tidigt i säng för en lång, mardrömsfylld natt.

I sängen funderar jag över språkligheter.

I tv-nyheterna hörde jag i veckan om en ny rymdraket som skjutits upp. Till bilderna av den vackra farkosten sade en helt ung reporter: "Raketen avfärdade i morse". I gårdagens nyhetssändning talades det om något annat europeiskt och en annan lika ung reporter sa: "Alla kontinenter i den världsdelen". Är det den senaste PISA-undersökningen som illustreras på detta eleganta sätt?

Är det bara feberhallucinationer? Jag sätter mig bredvid A. i bilen, och hon kör oss båda till sju av mina barnbarn i eftermiddag. Lite små julklappar och en helt kort julfika och sedan tillbaka till febersängen.


lördag 14 april 2012

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

torsdag 19 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del två



                                                                       

                                                                       Ögonblicket

Ett ögonblick händer ibland; när träden längs stranden håller andan. Eller när ett rådjur kommer till stranden för att dricka. Vi igenkänner varandra som medlemmar i olika stammar vilka sällan kommer till samma oas. I forntidens gravar fick de döda en färjpenning att lämna vid färden över dödens flod. Arkeologerna har funnit denna nyckel till ett kommande rike krampaktigt kvarhållen i de dödas händer. Slutsatsen är obönhörlig: det fanns inget annat rike.

                                                                     Den första snön

Den första snön, som jag kunde betrakta under timmar. Sjöarna som blev mina under vintern. Över de djup som annars var oåtkomliga var det möjligt att åka skridsko. Björkstammarna skar ut ljus mot den mörka barrskogen.


                                                                             Tiden

Hur har tidsbegreppet förändrats i vår tid när informationen flödar blixtsnabbt och fyller hela cyberrymden? Vad dröjer sig kvar? Vad fortsätter att existera bortom ögonblicket? Är historia i dag en kategori värd att begrunda eller har den dimensionen förlorat sin mening? Jag vill föreställa mig att det som överlever sitt ögonblick i en given tid och plats förvandlas till ett skiftande kaleidoskop av perceptioner, var och en av dem i sin tur tillfällig och föremål för tidens förändringar, och naturligtvis främmande för de horisonter i den mänskliga historien som skapade de ursprungliga bilderna och referenserna.