Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

fredag 20 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del tre




                                                                             Det bortjagade

Den process då tystnaden och det tidigare bortjagade bryter in i språket. När dörrar mot det tabubelagda öppnas inom ramen för de lögner vi är satta att leva i. Att finna överraskande förbindelser mellan jaget och världen, ögonblicket och historien.

                                                                                 Mot kvällen

Molnen blir fjäderlika. Det falnande ljuset sammansmälter med ljuset från en måne, som stiger över horisonten. Jag väntar på skymningens blåa färg och dess ännu blåare efterglans. Jag ser på mönster och detaljer, tills smådelarna får en intensitet som närmar sig det magiska.

                                                                                     Utvägar


Att återvända till en dörr man stängt bakom sig, knacka, och finna att ingen finns där. Inget ord uttrycker samma sak som ett annat. Det existerar inga absoluta synonymer. Men vi är tränade att finna utvägar. Konsten är en vrå där man kan få vara hjälplös och sårbar som om livet självt är vad livet handlar om. Kanske måste jag förlora mig själv för att ha en möjlighet att återfinna mig: skapa en ny stig medan jag går längs den gamla och finna en riktning jag inte förr kände. Det finns inga standardsvar, inte ens naturen kan anvisa en väg till en osynlig himmel av total förståelse där vi inte besväras av förvirring, tvetydighet, ambivalens, oordning, av...liv. 


                                                                            Civilisation

Det är inte svårt att se vad all stolthet, all mänsklig självupptagenhet och planering har tillfört den så kallade civilisationen. Fröna till destruktion är alltid närvarande i det som betecknas som framgång. Samma språk som en gång lärde oss att hålla elden vid liv och transportera den gör det möjligt att tillåta och utveckla kärnvapen, osunda ekonomier, mäktiga lobbygrupper och cancerogena grödor. Ingen annan varelse än människan torterar sin egen art, ingen förstör sin omgivning med sådan hänsynslöshet. Människan är Guds gissel i naturen. I en värld där språket används för lögner, undanflykter och förvrängningar - allt detta gödslat av konventioner och fördomar - tycks det mig inte bara mer intressant, utan också mer nyttigt, ja, även ärbart, man kunde säga, moraliskt  - för allt seriöst författarskap att lämna varje avsiktlig bana, att fly från varje förkalkad utväxt av urbaniteten till platser där stövlarna blir leriga. Men när detta blivit sagt måste jag konstatera att jag skulle stå mig slätt utan det som civilisationen gett mig. De här orden skulle till exempel inte nå fram till någon.



måndag 30 september 2013

Ny vecka, gamla problem

Foto: Anders Johansson
Det är en ny vecka, men jag fortsätter att kämpa med samma problem som tidigare. Några texter har jag haft inlagda i datorn sedan tidigare, som dagens recension av Urban Anderssons nya, fina diktsamling. Nytt har jag svårt att skriva. Bara att besvara mail tar emot. Smärtan överröstar nu det mesta. Den är så dominant att den tvingar mig till tystnad.

I eftermiddag går jag på café med mitt barnbarn Vera. Hon fyllde sju i förra veckan, och vår fika tillsammans blir ett eget litet kalas.

I fredags var det begravning för lilla Gabriel. En värdig men absurd timme (man önskar aldrig hade behövt inträffa) tillsammans i en av Malmös riktigt gamla kyrkor. Där under valven från 1200-talet satt jag och tittade på tavlorna med alla prästnamnen från den tiden och fram till idag. Tankar kring vårt danska arv snurrade runt i mitt huvud medan begravningsgudtjänsten fortskred i den stora svensk-grekiska kretsen. Föräldrarna tog farväl av sin nyfödde son, och vi gick alla fram till den mycket lilla, vita kistan med våra blommor och avsked.

Jag tar nu livet timme för timme. Jag svarar och reagerar när jag orkar och förmår. Önskar er alla en god höstvecka!


söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

torsdag 1 augusti 2013

Människoröster och minnesvärda ting

Foto: Anders Johansson
När jag går uppför en gata på de små sommarutflykterna brukar jag snappa upp fragment av samtal. Varje gång tänker jag att jag borde skriva ner det jag hör för att sedan använda det. Men det gör jag aldrig. Har varken block eller penna med för det mesta. Min lilla väska innehåller insulinspruta och plånbok, vid en längre utflykt också en liten flaska vatten. Inget annat.

De senaste veckorna har jag, trots brist på papper och penna, kommit ihåg två sådana röstfragment:
"Jaså, menar du hon den lilla? Hon är justitieminister."
 "Jag fattar det bara inte, hon visar sig ute i en klänning som ser rent för jävlig ut."
De två replikerna hänger inte ihop. Men de är minnesvärda av ett enda gemensamt skäl: det behövs inga namn, de diskuterande vet bara alltför väl vem de syftar på. Och jag tänker: vår justitieminister kommer kanske att bli ihågkommen bara för att hon är kort. Några avtryck i rättsväsende och polisiära frågor kommer ingen att minnas. Och hon som går i så ful klänning behöver bara de närmast sörjande minnas.

Torsdagen är kommen. Från och med imorgon är jag gräsänkling på nytt, men jag tänker varken sjunga blues eller fado. Möjligen tar jag mig en walesisk whisky på kvällen. Vit lyckades jag inte bli. Inte den här gången heller. Ändå går vi idag in i augusti och sommaren blir bara kortare.

torsdag 19 april 2012

Korta aprilläsningar.

Simon Fruelund: Borgerlig skymning (Lethe, översättning av Jonas Rasmussen).

Den danske författaren Simon Fruelund (född 1966 i Helsingör), med en handfull böcker bakom sig, introduceras på svenska med Borgerlig skymning. Detta är en bok som genom ett fiktivt samhälle utanför Köpenhamn speglar olika människoöden. De bor alla på Dantes Allé. Det är en bok att både drabbas av, le och skratta åt, och inte minst att reflektera utifrån, kring hur vi människor förhåller oss till varandra. Fruelund har en skarp blick inte bara för det avvikande utan särskilt för det alldeles vardagliga och ”normala”. Det är i den blicken vi också som läsare kan lära oss något om detta fiktiva samhälle som naturligtvis kunde vara alldeles äkta, var som helst i västerlandet. Bokens namn kräver en förklaring. Den borgerliga skymningen råder när solen befinner sig 0-6 grader under horisonten, och innebär att man där finner gränsen för att läsning utan belysning ska vara möjlig.

*

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers).

I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.

*

Wael Ghonim: Revolution 2.0 – folkets makt är större än människorna vid makten (Natur & Kultur, översättning av Örjan Sjögren).

Egyptiern Wael Ghonim är Google-anställd i Kairo och har erfarenhet av hur den egyptiska säkerhetstjänsten arbetar. Han har vid flera tillfällen gripits och hållits fången. Wael Ghonim är i 30-årsåldern och han startade våren 2011 en Facebook-sida som samlade protester och i första hand då mot den säkerhetstjänst som mördat en ung landsman. Facebook-sidan leder så småningom fram till de uppmaningar som får människor att samlas på Tahrir-torget, platsen som utlöste Mubarak-regimens fall. Resten är historia. Till årsdagen av den egyptiska revolutionen, den 25 januari 2012, utkom hans bok både på engelska och i svensk översättning. Boken ger en överskådlig bild av skeendet med konkreta, personliga vittnesbörd från såväl Ghonim själv som människorna i kretsen kring upproret. Ghonim är gift med en amerikansk kvinna och hans ställning hos Google möjliggjorde mycket som annars varit omöjligt. Hans sätt att berätta är medryckande och vackert på samma gång.

*

Åsa Stenwall: Att jag vill nånting mer (Schildts förlag, Helsingfors)

Litteraturhistorikern Åsa Stenwall är forskare och kritiker i Helsingfors, hon driver bland annat skrivarkurser och har tidigare publicerat fem verk om litteratur. Hennes nya bok är en samling spännande sociala och politiska analyser av fyra länders moderna litteratur. Med exempel från Sverige, Danmark, Norge och Finland ställer hon frågor om innehållsmässiga tendenser och ämnesområden i det senaste årtiondets litteratur. Hennes analyser är öppna och resonerande.

Stenwall skriver rakt och enkelt men aldrig banaliserat, när hon tar sig an välkända författarskap som t.ex. Jerker Virdborgs, Johanna Nilssons och Naja Marie Aidts. Men också i Sverige relativt okända som Carl Frode Tiller från Norge, och Kaj Korkea-Ahos, Johanna Holmström och Miika Nousiainens i Finland. Sammanlagt rör det sig om tolv författarskap som närläses, analyseras och diskuteras. Stenwall lyckas tydliggöra några särskilt brännbara tendenser och visar framför allt att modern skandinavisk litteratur är allt annat än inåtvänd och svårtillgänglig.

Foto: Anders Johansson.

måndag 23 december 2013

Måndagen den 23 december 2013

Foto: Anders Johansson
Det är förvisso bara den 23:e december idag, men jag konstaterar att allt är färdigt för julfirande. Det hemlagade julgodiset, maten som gjorts, de få men angelägna julklapparna, julkort och böcker som skickats - allt kan summeras.

Till bords satt jag idag med en sista vardagsrätt: rårakor med stekt lax. Men jag drack julbrygd till. Nu är det den som gäller. Fram till och med 1 januari 2014 blir det julbrygd, dansk snaps, och så förstås en champagnestund vid midnatt då det nya året rings in. Sedan börjar det allvar som kulminerar med första knäoperationen i mitten av februari.

Min identitär-bok är färdigskriven. Vad som återstår är bara några mindre kompletteringar. Jag har fått bra hjälp av människor från olika kretsar, både här i Sverige och utomlands. Men när boken kan färdigsställas för tryckning vågar inte säga något om nu. Det handlar om en enda sak som jag inte har: pengar.

Idag körde vi en runda med några små vardagligheter: kastade skräp vid sopstationen, pantade alla tomburkar och flaskor, postade de sista beställda böckerna för året. Vad som var så påtagligt - trots att vi inte ens var i närheten av stadskärnan - var den iver och hets med vilket människor tog sig mellan de stora butikerna och annat. Som om de måsten julen tycks bestå av hade tornat upp sig sista dagen före julafton.

De mycket små och symboliska julklapparna jag skaffat till barnbarnen fanns här hemma redan i oktober. Mina vuxna barn får sådant som jag inte ens behövde ge mig iväg hemifrån för att skaffa - som ni förstår handlar det främst om litteratur, men också musik.

Snart är det kväll den 23:e december. Då sitter jag ner med första skivan vörtbröd med julskinkan jag gjort idag. Till den självklart också julbrygd. Men ingen snaps. Premiär för den är det först imorgon.

Världens - och Sveriges - politiska dårskap plågar mig alltid, också idag och i julhelgen. Men jag orkar inte kommentera de senaste händelserna här och nu. De finns ju till allmän beskådan.


tisdag 31 januari 2012

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

fredag 22 juni 2012

Midsommaraftonens pöl.

Foto: Anders Johansson.
I de minsta pölar kan en värld speglas. Just så känns det idag. Jag behöver inte se Atlanten för att få kunskap. Jag behöver bara en enda liten vattenpöl för att påminnas om vem jag är.

Igår ett samtal från Washington. Att samtala så långt är i sig ett mirakel. Idag nöjer jag mig med resan till Åhus. Och lyxen att fram emot natten åka taxi hem till tystnaden och ensamheten i huset.

Imorgon börjar ett nytt liv. Vitt som ett oskrivet ark. Nytt men annars så välbekant.

Igår fick jag en lyckad intervju med Chris Chilvers från vänsterpartiet Respect i England. Jag har föresatt mig att intervjua samtliga de viktiga småpartierna, både till "vänster" och "höger". Vad som är vilket är svårt nog att veta, särskilt om man som jag har svårt för den gamla indelningen från franska revolutionens dagar.

Före resan i maj skrev jag till de tre stora brittiska partierna, men fick inga svar alls. Nu efteråt så tänker jag att det faktiskt inte gör något, eftersom det är de små partierna, som utifrån en eller annan världsbild befinner sig i opposition mot makten, som är de verkligt intressanta att intervjua. Med partiet Respect är det dessutom så, att de har sin starkaste sociala bas i Sparkhill, Birmingham! Det ska jag berätta mer om senare.

Jag önskar er alla en fridfull midsommarafton. Låt inte regnen förstöra gemenskapen. Dansa hellre runt en fiktiv majstång i vardagsrummet.

onsdag 25 december 2013

Jag är livrädd och saknar varje form av svar

Foto: Anders Johansson
Jag har svårt att föreställa mig en dag efter julafton. På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen  

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra! Kan jag gå vidare efter detta? Jag är livrädd och saknar varje form av svar. 



måndag 4 november 2013

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK.

Foto: Anders Johansson
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.


Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Om du beställer boken nu, och betalar den i förskott kostar den 200:- inklusive frakt. Beställningar som görs när boken publicerats – kring februari 2014 – kostar 250:- (Priserna gäller beställningar inom Sverige). Om du gör en förhandsbeställning bidrar du till att jag i bästa fall kan betala bokens produktionskostnad, från formgivning och sättning till tryckning. Till det kommer kostnaderna för vadderade kuvert och frimärken.

Anmäl dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken blir på cirka 200 sidor, den trycks på papper av hög kvalitet och blir linnetrådsbunden.

Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Boken börjar produceras i vecka 46, då sättningen sker.