Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

onsdag 15 februari 2012

Fem nya betraktelser av Anders Johansson.

Gräsmattan

En granne går omkring och plockar ogräset ur sin hela natten bevattnade gräsmatta för att få den ”perfekt”. Det slår mig plötsligt att perfektion, i mänskliga termer, är ett annat begrepp för destruktion.

*

My Way

I datorn kan jag betrakta alla de rockband och musiker jag endast hörde som ung. Jag kan bokstavligt talat blicka ner i min ungdoms musik och uppleva det jag inte upplevde då trots att jag alltid lyssnat mycket på musik. På så vis tillförs retroaktivt en ny dimension till min bild av både musiken och min ungdom. Mycket är bra, bättre än jag väntat mig. En kväll lyssnade jag på Elvis, som jag uppskattar mer nu än när det begav sig. Jailhouse rock var för mycket för den drömmande tolvåring som var jag i slutet av 50-talet. Nu vandrade jag allt längre ut i gränsmarkerna av hans musik och plötsligt såg jag en full eller drogad Elvis som fånigt halvskrattar sig genom en sång. Men när jag på nytt tittade på sekvensen såg jag något annat. Det fanns något på samma gång rörande och distanserat i hans sätt att sjunga; som om han ville säga till sin publik: tyck om mig ändå för nu driver jag både med mig själv och med min roll som rockens största stjärna. Och publikens ansikten, som speglades i en panorerande kamera, vittnade om att man såg med mer än ögonen. Man såg en skyddslös man som plötslig stigit ner från sin roll som ikon.

Varför skulle inte Elvis få vara full på några konserter, liksom här hemma Lundell, och Evert Taube? Det förminskar inte deras storhet och den glädje de gett så många människor. Tvärtom visar det dem just så sårbara som vi alla är. De är inga offer.

Men, och det är en annan sak; musiker, författare och konstnärer bör inse att deras talang inte varar i evighet, att den inte är förnyelsebar. Det är bara Dylan som får sjunga som en kråka kraxar, i kraft av sin oöverträffade förmåga som kompositör och lyriker.

Vad jag gillade hos den berusade Elvis var den mänskliga tonen. Se här, jag är äldre nu, jag har druckit, jag är rädd, jag har panik och jag är inte precis stolt över allt jag gör men jag gör det ändå därför att det här är vad som händer i den fas av mitt liv där jag befinner mig.

Till sist lyssnar jag på Elvis när han sjunger My Way och jag tror verkligen på varje ord.

*

Stenarna

Jag vaknar i det bleka ljuset av andra liv. Jag har gått så länge bland träden och stenarna att jag blivit en smula bekant med dem. Jag förstår allt bättre den lilla öländska pigan som min vän Lage Nilsson en gång berättade om, hon som gick i vall med korna och hälsade på stenarna och hälsade från andra stenar och människor, berättade för dem vad hon hade för sig. Nu vill jag dröja vid en särskild sten när ljuset faller på den mot eftermiddagen.

*

Mina motståndare

Uppvaknandet och den timme jag ligger kvar i sängen har alltmer blivit ett slagfält där jag måste försöka passa ihop mina drömmar och önskningar med verkligheten. Ofta går mina tankar, trots att jag försöker bekämpa detta, till mina tillkortakommanden. I de ”krig” jag utkämpar vill jag att mina motståndare ska lida. Men när något är tabubelagt tvingas jag kämpa en hopplös kamp – mot mig själv. Här är jag själv vedersakare. Det är den största av frustrationer, att vara sin egen motståndare.

*

Sången i mitt liv

En decembermorgon, 41 år senare, spelar jag den igen, på min dator. Det är Early morning rain jag talar om, med Rank Strangers. Den låten gick rakt in i min själ när jag första gången hörde den i ett vintrigt Umeå, i en studentlägenhet. Nu lyssnar jag igen och förstår att det är steelguitaren som i första hand står för det smäktande och översinnliga. Sången är välgjord, Mats Rådberg sjunger nästan som en amerikan. Men, som sagt, det är steelguitaren som måste ha fångat in mig när jag hörde denna sång som sägs ha fått fart på countryvågen i Sverige. Tio år senare flög jag för första gången i ett av de jumboplan om vilket det talas om i Early morning rain och skulle så småningom få mitt lystmäte av den här sortens countrymusik.

Vid ett tillfälle såg och hörde jag Gordon Lightfoot som har skrivit sången i Seattles operahouse. Jag hade bokat tågbiljett för att resa över den amerikanska kontinenten men lyckades boka om biljetten när jag fick veta att Mr Lightfoot was in town. Han var min absoluta favorit vid den tiden och jag väntade på honom vid utgången och när han dök upp bad jag att få ta några bilder på honom. Han stod vid ett element men jag var blyg och kom mig inte för att säga något särskilt. Efteråt förbannade jag min oförmåga. Naturligtvis borde jag ha sagt något i stil med ”I have come all the way from Sweden to listen to you”. Det var om inte alldeles sant ändå en utsaga med mycket substans i. Jag hade gärna hört honom berätta något om sina sånger.

Han stod där dröjande vid elementet och undrade kanske vad jag ville. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom och jag borde förstås ha frågat om vi kunde gå och ta en öl och tala lite om hans musik. Han var en stor stjärna som fyllde konsertsalen men det var ingen larmande rockpublik utan en huvudsakligen medelålders sådan som knappast gallskriker framför sina idoler. Jag minns att Gordon Lightfoot bad om ursäkt för att han varit berusad vid sitt förra framträdande i Seattle. Publiken förlät honom så gärna. Och så spelade han och sjöng Early morning rain.

Nu lyssnar jag till Early morning rain med Rank Strangers. Sedan lyssnar jag till den med Gordon Lightfoot. Jo, det är nog ändå sången i mitt liv. Jämsides med John Lennons Across the Universe förstås.

*

Avsnitten är hämtade ur Anders Johanssons nya bok som släpps inom kort. Så fort den finns tillgänglig lägger jag ut information om den i bloggen. Bilden är också Anders Johanssons. En tidigare blogg med avsnitt ur boken finner du här. Annat om och av Anders Johansson här, här, här, och här.

måndag 26 mars 2012

Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.

lördag 30 juli 2011

Anders Johansson: Vid Stensjön.

Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.

Text och bild: Anders Johansson

torsdag 24 april 2014

Putins skepnader. En fotosvit av Anders Johansson

Poeten och fotografen Anders Johansson:

I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:







söndag 2 oktober 2011

Surdeg, söndag, korrektur.

Huggorm på en grusväg i Småland.
Foto: Anders Johansson.

Surdegsbrödbak är en av de bästa metoderna att motstå tidens press med. Jag satte en ny surdeg i förrgår. Idag stod den puttrande och syrligt doftande i skålen. Jag gjorde sista tillsatsen som ska stå till ikväll. Lite ljummet vatten, grovt rågmjöl och honung, så föds detta mirakel som ger bröd resten av vintern.

Igår använde jag Bachs cellosonater. Idag surdegen. Varje dag finner sin metod. Jag försöker, misslyckas för det mesta, men försöker igen. Att stå emot det mediala bruset, kraven på underhållning, kraven på ständigt ny information - allt detta och mer därtill måste jag motstå.

Korrekturläsningen av nya boken är ljuva stunder vid bordet, med pennan i beredskap. Att föda en ny bok är lika fascinerande varje gång.

Idag ska jag, i väntan på kvällens brödbak, skriva vidare och i vilostunderna vandra ut i landskapet med kameran. Det är en alldeles stilla söndag. Byvägen är tom, bara någon enstaka bil kör förbi.

Om huggormen säger Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"

måndag 5 januari 2015

Snöljus, dödsskugga, mardrömmar

Snösöndag, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl
"Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall." ( Ur Sång om snöfallet över Örkullegölen av Anders Johansson).

Natten till måndagen blev den värsta sedan 10 oktober. Nu har verkligen mardrömmarna landat och rett sig ett bo i själen. Låter det som flummigt? Det är det inte, men det är ett fenomen som är ytterst svårt att sätta ord på. När medicinerna inte längre har avsedd effekt, när det är lika långt till friden som till Tibet, då vet man att något nytt, okänt och mycket hotfullt, börjat. Om världen blir upplyst av ett snöfall - som Anders Johansson skriver - kanske något annat kunde skönjas. Men den gör inte det. Det är bara mörker att vistas i denna förlängda höst i dödens skugga.

Hur tar man sig upp ur mardrömmarna? Jag har inga svar ännu. De kommer kanske.

måndag 27 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Nu har den kommit från trycket, Anders Johanssons nya bok. Du kan läsa utdrag ur den här och här. Om du är intresserad av boken, skicka ett mail direkt till författaren: anders@andersikalmar.se

Foto: Anders Johansson.

tisdag 12 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt två: naturskildraren i ord och bild.

Eftersom jag själv rest till Öland i mer än trettio år, oftast på sommaren, men också under vinterhalvåret, och vistats på Södra bruket med en känsla av lättnad och frid, har jag också med stor glädje och nyfikenhet följt Anders Johanssons idoga arbete med att i ord och bild dokumentera öns liv. När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter. Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.

I Fåglar på Öland (2008) läser jag:

”Bofastheten är en vattendelare i hela vår kulturutveckling. Den måste ha omformat människan, betvingat hennes oro, utan att lyckas helt. Det löper en linje från dessa frostnupna stenar från stenåldern till vår tids maskinkultur. När jag tänker på detta undrar jag också om något gått förlorat på vägen. Ingen kan tro att de 5000 åren bara har varit en oavbruten skördetid i människans historia. Var människan en gång i djup kontakt med sin omgivning eller är det bara ett fromt talesätt? Finns det verkligen ett förbund mellan allt levande?”

Jag kan inte läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna. Ölandsbron är en mycket bra symbol för denna så ofta företagna resa i hans verksamhet. Rastlöst återkommer han ständigt till detta landskap, i hela dess mångfald och komplexitet skildrat med en nästan fysisk kärlek:

” Är det en dialog jag för med detta landskap? Eller är det en ordlös undersökning av världen, lik den vi alla gör i barndomen, innan vi erövrat språket. Att inte ha ord för det man ser. Så har jag ofta känt mig inför Ölands Stora alvar. Det är en känsla av ensamhet, av en sorg, när kvällen kommer. Hur kan vi förstå naturen och, för den delen, allt omkring oss, på ett oberoende och individuellt sätt?” (Ölands Stora alvar, mitt i ett världsarv, 2006)

Hans egna böcker om Öland och andra landskap är ett slags egensinnigt svar på sådana frågor. De föder ord och berättelser mitt i det ordlösa, gör begripligt också mitt i häpnaden.

Foto: Astrid Nydahl.

tisdag 14 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.

Här ett par av bokens betraktelser med bilder, av Anders Johansson också de, förstås. Jag återkommer med fler bilder och betraktelser de närmaste dagarna.

*

Barnet

”Jag försvinner”, säger den ungerske poeten Attila Jozsef, ”men en vild darrning av liv går genom världen, och den kalla himlen kan ses genom den”. Det tror jag inte ett ögonblick.

Örkullegölen, och alla andra småländska skogssjöar, skulle inte bry sig om ifall jag föll ner i den och för alltid blev borta bland sjögräs och näckrosor.

De stora tallarna runt gölen skulle inte ens ge ifrån sig en suck om jag försvann i skogen. Koltrasten skulle fortsätta som förr att strö sitt silver från en grantopp.

Det är bara inbilska poeter som tror att de gör ett sådant avtryck.

Jag kan ändå känna sympati för poeterna eftersom vi delar vår egocentricitet med det skrämda barn vi förblivit.

*

Förundran

Poesi, precis som filosofi, har sitt ursprung i en känsla av förundran – det är Platon som säger så och jag ber, i all enkelhet, att få instämma i detta den här morgonen.

När jag betraktar naturen, närmare bestämt från en väldig sandbank vid Ölands sydspets, är det med förundran; allt jag ser är i någon mening gåtfullt.

Jag står vid den smala kanalen till nästa sandbank som försvinner ännu längre ut i havet. Som ett minne svävar morgonen där ute, sjunker och höjer sig som om den förde upp sanden ur vattnet, där livet först uppenbarade sig.

Och djupt under sanden, på havets botten, där strömmarna är snabba över kalkstensgolvet, finns det vi kallar skapelse inskrivet i fossil, nu överspolat av klart, kallt vatten. Det är, kunde man säga, mineraliska strategier som försöker närma sig evigheten.

Eftersom det är högvatten kommer jag inte över till nästa sandbank. Ett ögonblick griper skräcken tag i mig vid vetskapen om att jag är fullständigt omgiven av vatten – vatten under jorden och på sidorna, som den mytologiska svarta flod grekerna trodde att de kunde passera för att nå den eftervärld där de sedan kunde fortsätta att existera, men bara som skuggor.

Där jag står den här höstdagen med tranropen ringande i mina öron minns jag vårens solljus då vattnet steg i alla bäckar fyllda med blont solljus och rann mot havet. Det var den tid då Kore, dotter till Demeter, åter fick stiga upp i ljuset från helvetes mörker. Nu måste hon tyvärr inom kort åter nedstiga i detta hemska dödsrike. Och jag som står kvar på stranden gör det med – förundran.

*

Örkullegölen

Allt hör ihop

När jag ser in i mitt eget skrivande märker jag att jag skriver mot ett fokus i mitt eget liv genom att försöka föra samman tid och plats i dess olika skepnader. Världen måste komma till mig, smältas ner i mitt medvetande och tolkas av mig och jag vill ogärna lämna det jag redan sagt om det fortsätter att vara betydelsefullt för mig, trots att det innebär en upprepning.

Jaget föreställer jag mig som en helhet som innehåller inte bara alla känslor utan också all tid och alla platser som alstrat dessa känslor. Jag drömmer om ett möte där jaget, platsen och språket slutligen ska vara tillfreds med varandra, var och en finna sitt uttryck, i sällskap med de andra. Språket rör sig i överensstämmelse med jagets begrundande av platsen. Att låta det förflutna hända på nytt kräver mycket av alla inblandade. Det kräver en plats där nuet är laddat med allt som varit, där det förflutna och nuet är så djupt sammanslingrade att det ena är det andra.

Några gånger har jag återfunnit mig på platser där hela livet en stund lägger sig till ro, där jaget, platsen och språket inte kan åtskiljas. Två av dem vill jag omtala därför att redan detta är lustfyllt: Albrunna lund och Örkullegölen.

tisdag 19 oktober 2010

Ung kommunist, blivande författare. Irrvägar och återvändsgränder på 1970-talet.

Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.

Bilden: Drumsö, Finland. Foto: U.W.

måndag 2 maj 2016

Regeringen talar om "ordning och reda" men befrämjar kaos

Foto: Astrid Nydahl
– Grundläggande i asylpolitiken är att det råder ordning och reda, säger Morgan Johansson.

Så lät det vid måndagens presskonferens som han och inrikesminister Anders Ygeman höll. Det som sades ger upphov till många kritiska funderingar. Låt mig nämna ett par:

Ett: Var det ”ordning och reda” under hösten 2015? Var i så fall målet att verkligen, med öppna ögon, ta emot dryga 160.000 personer?

Två: om det var ett uttryck för ”ordning och reda”, hur kan det då komma sig att 2.000 personer per månad ska avvisas? Vi skulle inte ha några stängda dörrar förkunnade regeringen. Om de var öppna av misstag kan det knappast kallas för ”ordning och reda”.

Vi vet alla vad som hände sedan. Vi vet också att åtgärderna vid de skånska gränserna radikalt minskade människoströmmen. Ändå säger regeringen att man räknar med att mellan 60.000 och 100.000 människor ska söka asyl här under 2016.

– Det klarar vi, också boendet, sa Morgan Johansson i tv-nyheterna i förra veckan. Antingen ljuger han medvetet eller så förstår han inte att årets siffror är väldiga lika fjolårets.

– Den som inte fått bifall utan avslag måste resa hem igen. Annars har vi en växande grupp som lever i en gråzon som lever illegalt och oftast utnyttjas av arbetsgivare.

Det uttalandet av Johansson på dagens presskonferens ter sig mycket märkligt. Det är ett faktum att vi har just det förhållandet i landet. ”Ingen människa är illegal” brukar det heta. Men de människor som inte följer ett avvisningsbeslut befinner sig i Sverige just illegalt. Johansson behöver inte varna för vad som komma skall, vi befinner oss där nu.


2015 verkställdes 2.600 personers avvisning. Jämför den siffran med de andra siffrorna. Räkna, gärna med miniräknare så det verkligen blir rätt, hur lång tid det skulle ta att verkställa i den storleksordning man idag talar om.


torsdag 15 november 2012

De kommunistiska åren

De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.




onsdag 18 december 2013

Ny serie: Anders Johanssons En bro i universum

Dagarna runt jul kommer jag här i bloggen att publicera en ny serie bilder och texter av fotografen och poeten Anders Johansson. De första avsnitten kommer redan idag.



                                                                  En bro i universum

Jag vill be läsaren föreställa sig att en tänkt utsiktspunkt för dessa betraktelser är en bro över en å i Småland. Den bron och den ån finns och i verkligheten. På kartan heter ån Alsterån och platsen för bron kallas Rummehölj. Ån utvidgas här och får närmast karaktär av sjö. Jag har otaliga gånger stannat på den bron, ibland suttit där under timmar i stillheten, ty stilla är det; kanske rullar tio bilar över bron under en dag. Runt om utbreder sig mader där myrhö tidigare togs tillvara som vinterfoder åt kreaturen. Allt är inbäddat i skog. Det är en småländsk bro, belägen mitt i universum.

                                                                                 Naturen

Månens vita klo skrapade horisonten. Det löper en smärta genom naturen. Men det eviga finns där också. Det är bara vägen dit som är brutal. Upplevelser i naturen kan hjälpa mig att bli mer rikt osäker.

                                                                            En annan tid

Allt oftare kommer den tanken för mig att det funnits en annan tid. Jag undrar då hur den tiden har ansamlats och gjort avtryck i marken. Hur många lager finns över den tid som kallas förhistoria? Hur många himlar har seglat över? Hur djupt ner förs essensen av det som varit, under asfalt, grästorv. 



                                                                                   Ljuden

De flesta ljud i naturen är inte ämnade att bli avlyssnade av någon, i synnerhet inte av någon människa. Som barn samlade jag snäckskal och skakade dem i en cigarrask. Jag brukade lyssna efter den ekande tystnaden inne i snäckornas spiralvridna innandöme.

                                                                          Aldrig detsamma

Förändrat, aldrig detsamma. Ibland ser jag skillnaden från gång till gång. Främst har jag sett himlen ändra färg, från grön till blå, till djupnande svart, lyssnat till vind och fågelröster och till det torra ljudet av mina egna tankar. Ett mumlande har ibland hörts över vattenytan.