Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

tisdag 5 november 2013

Anders Johansson: Ålderstrappan - en lärodikt.


Foto: Anders Johansson

När sommarens dagar blir korta som månblänket i en stensatt källare, synlig genom ett trasigt brunnslock, då önskar jag att det som rör sig där ska ha en mening. Men månens glitter gäckar mina föreställningar. Som sorg förtunnas de i ständigt nya cirklar. Berättelserna svajar; ingen minns dem, men vi noterar skiftningarna som om vi väntade att några kvarlevande skulle komma fram ur skogarna och berätta sina historier.
Kanske är de flesta ögonblick i våra liv gemensamma; historien en röst i nuet som ger minnet del i samtalet. Hundar visar sin uppskattning genom att föra oväsen. De känner hörnen och de heliga platserna. Jag försöker fullfölja min påbörjade historia. Vilken historia? Historien om att bli glömd? Eller att få tillhöra tiden? - Nödvändigheten av min egen ensamhet.
Vem har inte sökt undfly sig själv? Till sist funnit sig stå vid sidan av - sig själv, överst på ålderstrappan, med en trasig handske i sin hand, ännu inkapslad i en särskild dag i det förflutna, en dag från vilken åren skulle komma att räknas.
Jag glömmer saker jag inte kände till som ung. Delar av mig rör sig om natten på gator jag gick på då. En spegelvärld av länge stängda rum, alltid tomma, utan blommor eller tavlor. Det finns gånger då jag önskat möta denna yngre, svagt konturerade person som var jag och berätta något för honom, något han ännu inte vet, om framtiden som han inte känner, om det förflutna som är hans nu. Halvt samtalande rör jag mig i utkanten av hans värld medan det osedda löper som rykten före mig.
Det förflutna hinner till sist ikapp. Det har väntat bakom ett hörn, sett allt, alltid beredd. Jag har nosat runt som en hund som letar efter ett ben. Jag har funnit det och inte funnit det. Jag vet för mycket och för lite. Med sensationer har jag förväxlat känslor, förblivit ett mysterium för mig själv.
Träden drar bort i solnedgången mot det nästan sedda, det jag inte sett sedan jag var barn. Jag försöker samla mina minnen, men dagarna flyr bort som en dröm där jag springer och springer och springer...
Så mycket av mitt liv har levts i efterhand; det som inte nådde ytan då vaknade långt senare. Något dröjde sig kvar, något ville bli sagt, en skuld kanske, något ännu inte avgjort. Är det en värld som väntar på att bli upptäckt? Att namnge dessa känslor och sedan leva dem, ett ögonblick i taget, bland många andra möjligheter. Men man bör inte uttala namnet på det man upplever helt och fullt.
Åren försvinner med en hastighet jag missbedömde. Hela min ungdom tänkte jag mig livet som ett mål, med delmål. Jag trodde att mitt liv skulle ta formen av en byggnad, rest av stenar fogade mot ett krön. Som ålderstrappan, i mormors kök, med dess trygga avsatser och astronomiska avstånd till mitt eget liv.
Jag famlar efter bilder. En ström där hala stenar blänker och ej ger foten fäste? En fallucka ner i ett annat sekel där breven skickas utan frimärken? Åldrandet är dödens förmak, det som till sist ska skilja mig från värld och kropp. Den äldre kyrkogården tillhör kulturhistorien, den yngre endast döden. Paradiset existerar därför att det är förlorat. Vi speglar oss i det ickemänskliga, tills mörkret faller.
Jag måste acceptera att mitt språk aldrig kan möta naturens. Det är lockande att fly till religionen, och göra naturen till en styvmor. Men det är den som gett mig möjligheten att leva här en tid. Dostojevski studerade den svarta himlen. Balzac tillverkade nya själar av damm och lera. Jag litar på träden, de ensamma och de i skogarna; många vid randen av varat, många skuggor blott i en större skugga. Men de skimrar i brons, zink och grönt, i nyanser som suger upp det vita ljuset och till min sista stund vill jag bevara en kärlek till djuren, molnen och själva luften - men också glädjas åt det underbara att få leva här en tid som människa. Att som ett medium få bära gåtan vidare.
Den stora stjärnan, som kanske är Venus kyler trakten och håller tillbaka alla drömmar. Fast det är midnatt med ljus endast från stjärnorna kan jag se mitt dödliga ögonblick skuret ur tiden. Döden har kommit närmare; först som legend och saga, en skugga som dröjer under trädgårdsbordet varma sommarkvällar. Nu har den nått mitt medvetande och slutligen erövrat mitt undermedvetna, den sista bastionen.
Tanken på döden är en smärta som kommer i vågor, en hunger att återvända till tomma rum där ljuset samlas, omgivet av tystnad där drömmar dyker upp som öar i ljudlös dimma. I drömmen färdas jag ofta till en plats i skogen: ett rött hus skymtar vid en sjö; jag lever där, med utsikt över vattnet, stjärnor och måne över skogen och en stig som leder vidare mot ett större vatten som tar färg av skyarna. När jag vaknar förlorar jag både det förflutna och framtiden ur sikte. I drömmen darrar gräset av närvaro, solen kastar reflexer in i minsta skreva.
Plötsligt förstår jag: begränsningen är min smala lycka, medan språket envisas med föreställningar om både framtid och förflutenhet. Genom mitt medvetande rinner ett flöde - det enda verkliga; som urskiljer, suddar ut konturer, registrerar intrycken och fogar samman dem. I en dröm har jag förvandlats till en gammal man och i honom tagit boning. Nu tänker jag mig situationen omvänd.
Måste något hända i den värld jag erfar med mina vakna sinnen för att vara verkligt? Tillhör inte drömmarna verkligheten lika väl som en solig dag med vindkårar över sjön? Ingenting har fler grenar än sorgen. Historien om döden ligger under alla andra berättelser. Någons död kan komma som ett rykte, nämnd i en bisats. Den kan komma mitt i ett ord.
Jag kunde låtsas att perspektivet var annorlunda och kompositionen ej så sträng - och tillbakavisa känslan av slut med ständigt nya infall. Men det som kommer sedan ska alltid förråda det som varit. Nu är tid för små listor, de långa måste jag lämna. Det som förankrar mig här, ett gott stycke ner på ålderstrappans bortre sida är allt som gått förlorat.
Jag skriver detta för att sommaren är förbi och jag ännu vill ha sällskap med mig själv och med dem jag tycker om. Jag skriver för att hålla oss kvar som om det med en besvärjelse var möjligt. I skogen har jag stått och lyssnat till det okända: sett, känt och luktat, lyssnat på nytt till tystnaden som finns i all musik, och i all skönhet, som kommer ur jord och vind.
En gång, en enda, som mycket ung har jag skådat insidan av evigheten. En blodröd solskiva på kvällshimlen i farfars skog. Men några ord för det jag förnam kan jag inte minnas. En fågel sjunger ej med ord och när ett ting benämns har det fått mänsklig temperatur.
I gryningen utväxlar vi metaforer, kråkorna och jag. Varför sitter de så sällan på de runda vita halmbalarna, som bryter landskapets linje och liknar jordens rundning? Lever de ännu kvar i tron att jorden är en skiva och fruktar fallet över den skarpa kanten?
Vildmarken genljuder inte; det är hos oss ekot hörs. Verkligheten måste föra en kamp mot språket, denna främling som tvingar mig att tala från båda sidor av min mun, som en tvåhövdad Janus. Är människan alltings mått, som Aristoteles påstod? I den tysta höstskogen saknar hon röst. Där pågår existensen utan rang. När jag betraktar livet där frigörs jaget från sig självt och virvlar bort. Vandrade aldrig Aristoteles i skogen, lyfte sin hand, detta instrument bland instrument, denna formernas form? Kanske undvek han platser där skuggan löper snabb med gröna ögon och föredrog den säkra vägen mellan hem och skola där inget barn var faderlöst?
Som om ett rop ännu ekade: Kom hem, vi har saknat dig i sekler! Svårt att veta varifrån idéerna kommer. Jag minns att jag tänkte så när jag såg bilderna från rymden, så lika dem i kartboken: förvåningen över att världen går att avbilda, som motstånd eller sevärdhet. Och den ännu större förvåningen, att den verkligen existerar.
De flesta tankar som vi ännu tänker tycks komma från en tid då jorden var universums medelpunkt. Var ligger centrum nu? Överallt? Gör det oss modigare? Mer ödmjuka? Människan är den enda djurart som utsätts för välsignelse. Det gör oss oåtkomliga och stänger in oss i en unken helighet. Att bli beundrad för annat än sina egenskaper medför stora faror. Den som blickar djupt i Narcissus källa och trevar efter bilden som skymtar där får som belöning endast våta, kalla kyssar.
Vem skrev först den historia som gjorde oss till spegelbilder av oss själva? Ingen som sett månglittret över skogen och den kalla dimman som sveper bort den. Ingen som försökt gömma sig bakom ett träd, vid havet, eller i mörkret trevat sig runt ett hus eller som främling återsett sin hemstad och där känt smaken av aska i sin mun.
För mig återstår av det heliga bara tystnaden: den absoluta närvaron av de resta stenarna, och den absoluta frånvaron. Allt vad vi gör som människor är mänskligt. Det existerar varken minuter eller tid, ej heller ord som hav och klippa, och för den delen lagar eller fakta - förrän vi börjar leva efter dem som opponenter till naturen. Hur många fakta kan vi vara överens om? Finns det "sanna fakta"? Till dem hör inte historien om ett liv, som pågick för länge sedan, i den muntliga historien eller i tv-skärmarnas ljus. Vad vet vi mer än gissningar? Vem berättar sanningen? Vem känner den? Och vad är sanning? Det som betyder något tycks vara skenet, knappast innehållet. Så sällan något duger som det är.
Så mycket har försvunnit i mitt liv; historien har jag fått till tröst. Av ständiga förluster gör vi konst, så som alkemisten försöker göra guld. Är det förflutna skiljt från historien? Det förflutna är vad som hände. Historia är påståenden om det som varit. Men det vi håller för att vara sant är besudlat av fel och sättet på vilket det är det är säkert mer värt en undersökning än de triviala fakta vi kan vara överens om.
Hela natten har jag tillhört natten, nu återbördas jag långsamt till mig själv. Jag märker att det som omger mig ej är skiljt från mig. Men detta visste redan Heisenberg som påstår, i sin osäkerhetsprincip att observatören ej kan åtskiljas från det han observerar. Han förändrar det han ser i ett system han ej kan lämna. Till hälften tar vi naturen till oss, till hälften skapar vi, och den ger det svar vi frågar efter. Hur han kom fram till detta vet jag inte. Jag kände det, plötsligt, som när en varm vind berör en kall kroppsdel.
Det vi kallar regnbåge är ett moln. Vi kallar det moln fast det egentligen är vattenånga. Vi kallar det vattenånga fast det egentligen är molekyler. Ja, vi kallar dem så... Allt det som lever utanför språket - detta mummel av ogripbara röster, det osagda som höjer sig och faller när något stiger in i rösten. Förvåningen i att något som sägs kan låta sant.
Folktron föreställer sig hur älgen kommer ur kärret med ett barn på sin rygg. Fåglarnas stora ensamma blick; ögat från vars glob världen tar sin form. När Adam namngav djuren, lyfte han dem in i ljuset ur en namnlös massa, så sägs det. Vi satte latinska namn på existensen och trodde oss ha kartlagt den. Men tvivel skulle uppstå. Hade namnet växt ur egenarten, eller bar det en sanning i sig självt, en början till den stora hösten av förtryck? Om orden tog oss bort från Eden, kan de ta oss dit på nytt?
Kan jag dra slutsatser om historien från det jag ser i dag?: En husgrund, en förbommad ladugård. Förbindelser, med vad? Med marken och fåglarna som flyger över den? Den stora stenen nära trappan berättar sin historia. Långa skuggor faller över trädgårdar där landskapet hejdar sig, och skär provinser i det magra gräset. Skogarna är blå i skymningen. De är sinnestillstånd. Det verkliga tillhör inte modernismen. Vad hände? De dödas blickar finns överallt. Hemma är knappast här, men där, inte nu, men då. Lätt att föreställa sig hur människorna samlades i husen som om de ännu stod där, tysta.
Historierna här från trakten blir mörkare för varje gång de berättas. Historien har ingen riktig fästpunkt, som speglingarna på sjön är den föränderlig, mineralisk, vegetabilisk, formad som rök som om den flöt ur nattens hål. I detta ljus vandrade människorna ut och in genom sekler, som påhittade drömmar och röster från det förflutna. Liksom vägarna dyker de upp och försvinner, som lövskuggor, som djuren och deras andedräkt.
Det finns tillräckligt med platser här längs vägen där isen stelnade på fönstren och den korta dagern gjorde rummen mörka. Dimman sökte man skingra med rösten som när den blinda trevar mot en olåst dörr. Fallande stjärnor bredvid den tunna månskäran. Vi är av detta. Den blanka horisonten försvinner i ett ännu ljusare vatten. Som tänder med inget att tugga, utom natten.
På kartan är socknens konturer streckade. Detta är mitt land, om jag färdas ofta genom det. Jag gick där som barn och vinkade till varje välkänt ansikte. Aldrig föreställde jag mig sorgen då. Det namngivna och det namnlösa drar förbi. Men skogsgläntan minns när den var åker.
Ska jag bejaka all skönhet runt mig och bortse från den vinter som ska förgöra allt? Hur kom jag hit? Min trädgård liknar någon gång ett paradis, men det har hänt att jag i månljus, i tanken fått ett bårhus. Endast genom envis upprepning blir vi oss själva. Tills skalet brister och ett nytt jag tittar fram.
Solen som hela dagen vandrat med mig genom skogen är plötsligt en brinnande eld vid horisonten.  Månen, ännu lättare än luft, är på väg upp ur skogen. Snart ska den ha konturen av död i sitt ansikte. Plötsligt rämnar molnen där skogarna delar sig som när en flod bryter sin fåra drar färgkaskader fram och tumlar vilt genom landskapet. Var det något sådant äldre upptäcktsresande såg vid rundningen av en stormpiskad udde? Berättelser om de gyllene, nu försvunna städerna?
Att röra sig bakåt genom tiden till källan av det som är. Vad begärs av mig där jag står nu när allt på nytt tillhör natten? I själva verket, ingenting. Därför står jag tyst, bland brottstycken av det liv som varit mitt, och minns ett träd som inte längre finns, en paus i ett språk som används för första gången.
Så klingar sorgen i vårt skelett och tvingar benmärgen till stillhet medan det blå ljuset ännu en stund mildrar det fallande mörkret. Något av mig ska stanna kvar där jag en gång lämnade mig när jag på nytt återvänder till dagen: Att gömma sig i en skog och hitta hem efter många år och långsamt lära sig på nytt att leva.
Vinden från barndomen blåser mot mig, som en mistlur, långt i fjärran. Den har gjort det länge, utan att jag observerat den, men fortsätter nu med ökad styrka. Vad vill den mig? Jag ser ut mot ett landskap där vintern väntar. Mellan det som är friskt och det som faller samman finns också ett tillstånd, där ögonblicken återkommer.
Träden står längs stränderna, en svag vind går genom deras kronor. Det är en genomlyst kväll, full av död, av natt och stjärnor. Jag mumlar för mig själv: En gång bodde jag här, det här var min plats. Att vara melankolisk är att vara hemma.   
De ofödda ska skriva vår historia.

måndag 4 november 2013

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK.

Foto: Anders Johansson
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.


Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Om du beställer boken nu, och betalar den i förskott kostar den 200:- inklusive frakt. Beställningar som görs när boken publicerats – kring februari 2014 – kostar 250:- (Priserna gäller beställningar inom Sverige). Om du gör en förhandsbeställning bidrar du till att jag i bästa fall kan betala bokens produktionskostnad, från formgivning och sättning till tryckning. Till det kommer kostnaderna för vadderade kuvert och frimärken.

Anmäl dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken blir på cirka 200 sidor, den trycks på papper av hög kvalitet och blir linnetrådsbunden.

Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Boken börjar produceras i vecka 46, då sättningen sker.

tisdag 1 oktober 2013

Tystnad finns nämligen inte...

Foto: Anders Johansson

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.
 
 
 

Där de döda andas på oss

Foto: Anders Johansson

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.

Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.

Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...




måndag 30 september 2013

Ny vecka, gamla problem

Foto: Anders Johansson
Det är en ny vecka, men jag fortsätter att kämpa med samma problem som tidigare. Några texter har jag haft inlagda i datorn sedan tidigare, som dagens recension av Urban Anderssons nya, fina diktsamling. Nytt har jag svårt att skriva. Bara att besvara mail tar emot. Smärtan överröstar nu det mesta. Den är så dominant att den tvingar mig till tystnad.

I eftermiddag går jag på café med mitt barnbarn Vera. Hon fyllde sju i förra veckan, och vår fika tillsammans blir ett eget litet kalas.

I fredags var det begravning för lilla Gabriel. En värdig men absurd timme (man önskar aldrig hade behövt inträffa) tillsammans i en av Malmös riktigt gamla kyrkor. Där under valven från 1200-talet satt jag och tittade på tavlorna med alla prästnamnen från den tiden och fram till idag. Tankar kring vårt danska arv snurrade runt i mitt huvud medan begravningsgudtjänsten fortskred i den stora svensk-grekiska kretsen. Föräldrarna tog farväl av sin nyfödde son, och vi gick alla fram till den mycket lilla, vita kistan med våra blommor och avsked.

Jag tar nu livet timme för timme. Jag svarar och reagerar när jag orkar och förmår. Önskar er alla en god höstvecka!


måndag 16 september 2013

Specialerbjudande hela september

Tripoli, Libyen. Foto: Thomas Nydahl
Till och med den måndagen den 30 september säljer jag två böcker till specialpris. (Priset gäller endast denna period). 

Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa böckerna i samlat paket.

Paketet innehåller:

1/ Min nya bok Medborgaren, makten och moskén. Ursprungligt pris 150:-
2/ Föregående bok i ämnet: Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen. Ursprungligt pris 150:-

Det samlade priset för dessa två böcker är alltså 300:- Men under september får du båda böckerna för endast 150:- inklusive frakt. Det innebär i praktiken att du får den föregående boken helt gratis.

Här en presentation av Sextio år senare.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som utkom hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.



Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. 1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

"Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initerade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)." (Bernur)


Här en presentation av Medborgaren, makten och moskén.
”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks


Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.
 
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.

fredag 6 september 2013

Specialerbjudande hela september

Från och med fredagen den 6 september och fram till och med den måndagen den 30 september säljer jag två böcker till specialpris. (Priset gäller endast denna period). 

Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa böckerna i samlat paket.

Paketet innehåller:

1/ Min nya bok Medborgaren, makten och moskén. Ursprungligt pris 150:-
2/ Föregående bok i ämnet: Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen. Ursprungligt pris 150:-

Det samlade priset för dessa två böcker är alltså 300:- Men under september får du båda böckerna för endast 150:- inklusive frakt. Det innebär i praktiken att du får den föregående boken helt gratis.

Här en presentation av Sextio år senare.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som utkom hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.



Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. 1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.


Här en presentation av Medborgaren, makten och moskén.
”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks


Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.
 
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.