Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

onsdag 4 april 2012

...dussinvis med upplagor

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.

söndag 31 juli 2011

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot.




Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

För detta inlägg har jag stängt kommentarfunktionen. Skälen är två: jag vill inte höra fler “synpunkter” från de politiskt korrekta, och jag vill inte få klappar på huvudet från de oskuldsfulla. De ställningstaganden jag gör är väl genomtänkta.

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Foto: Ulrika W.

onsdag 19 januari 2011

En bild och minnena den väcker.

Bilden är nu 35 år gammal. Den togs på en bakgård till ett hus i Stockholm där hela SKP:s verksamhet fanns inrymd: partiexpedition, Gnistan-redaktionen och Oktoberförlaget. SKP var den svenska maoismens största organisation. Centralen där Jan Myrdal-gänget styrde och ställde bakom kulisserna i Folket i Bild och minst hundra andra organisationer.

Jo, det är jag på bilden, 24 år gammal. Det är Robert Aschberg som tagit den. Jag skulle prosadebutera på Oktoberförlaget med en bok som hette Fabrik, ett taffligt försök att skriva så att det passade "revolutionära syften" utifrån min erfarenhet som fabriksarbetare på Nordsjö färg i Malmö. Där lärde jag känna de andra på förlaget: Kalle Hägglund (som gav ut Stalin på den tiden och sedan fortsatte med Hitler av bara farten), Kicki Askelin, Anders Johansson (som var en fin musikproducent, med bland annat Peps Perssons Fyra tunnland bedor om dan) och Aschberg. Både skönlitteraturen (från Kadaré till Fogelbäck, från Ivar Lo till Tor Obrestad) och populärmusiken utgavs som ett slags blomster i den rabatt som annars bara bestod av politiskt ogräs: Mao, Enver Hoxha, Kim il-Sung, Pol Pot, Stalin, Lenin och "den stora polemiken" kring brytningen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Här fanns också allt det som importerats från norska AKP(m-l) med flaggskeppen Solstad och Haavardsholm.

Vad tänker jag när jag ser den bilden? Jag tänker: ung var jag men redan tvåbarnsfar. Ung och mycket naiv. Det skulle dröja fyra år till innan jag med högt huvud lämnade den sekten. Jag var förvisso bara medlem några månader (fanns med i kretsen som "sympatisör" - vilket var det högtidliga ord som var i bruk - sedan 1975-76), men invald som medlem från våren 1978 till sensommaren, då maoismen (både som statsbärande ideologi och partiapparat) brutit med albanerna och jag tagit parti för de senare (eftersom jag vid tidpunkten befann mig i Tirana och det hade varit synnerligen oklokt att göra något annat före hemresan - dock behöll jag ståndpunkten att det var den lilla nationen på Balkan, liten som Småland, som blev offret i den striden).

Då blev jag utesluten ur SKP:s Malmöavdelning. Men att jag gav ut boken Fabrik får jag fortsätta leva med. Hade man stigit in i litteraturen från ett annat håll - mindre styrt av politiska klichéer - hade naturligtvis saken sett helt annorlunda ut. Men det förflutna kan man inte ändra på. Man kan bara lära av det, en livslång läxa.

Det var 35 år sedan. Fortfarande lever jag med den bilden på näthinnan: klädd i skinnjacka och med mörk blick mot en sliten bakgårdsmur på Östermalm i Stockholm. Den tiden kommer aldrig tillbaka och tur är det.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

tisdag 5 november 2013

Anders Johansson: Ålderstrappan - en lärodikt.


Foto: Anders Johansson

När sommarens dagar blir korta som månblänket i en stensatt källare, synlig genom ett trasigt brunnslock, då önskar jag att det som rör sig där ska ha en mening. Men månens glitter gäckar mina föreställningar. Som sorg förtunnas de i ständigt nya cirklar. Berättelserna svajar; ingen minns dem, men vi noterar skiftningarna som om vi väntade att några kvarlevande skulle komma fram ur skogarna och berätta sina historier.
Kanske är de flesta ögonblick i våra liv gemensamma; historien en röst i nuet som ger minnet del i samtalet. Hundar visar sin uppskattning genom att föra oväsen. De känner hörnen och de heliga platserna. Jag försöker fullfölja min påbörjade historia. Vilken historia? Historien om att bli glömd? Eller att få tillhöra tiden? - Nödvändigheten av min egen ensamhet.
Vem har inte sökt undfly sig själv? Till sist funnit sig stå vid sidan av - sig själv, överst på ålderstrappan, med en trasig handske i sin hand, ännu inkapslad i en särskild dag i det förflutna, en dag från vilken åren skulle komma att räknas.
Jag glömmer saker jag inte kände till som ung. Delar av mig rör sig om natten på gator jag gick på då. En spegelvärld av länge stängda rum, alltid tomma, utan blommor eller tavlor. Det finns gånger då jag önskat möta denna yngre, svagt konturerade person som var jag och berätta något för honom, något han ännu inte vet, om framtiden som han inte känner, om det förflutna som är hans nu. Halvt samtalande rör jag mig i utkanten av hans värld medan det osedda löper som rykten före mig.
Det förflutna hinner till sist ikapp. Det har väntat bakom ett hörn, sett allt, alltid beredd. Jag har nosat runt som en hund som letar efter ett ben. Jag har funnit det och inte funnit det. Jag vet för mycket och för lite. Med sensationer har jag förväxlat känslor, förblivit ett mysterium för mig själv.
Träden drar bort i solnedgången mot det nästan sedda, det jag inte sett sedan jag var barn. Jag försöker samla mina minnen, men dagarna flyr bort som en dröm där jag springer och springer och springer...
Så mycket av mitt liv har levts i efterhand; det som inte nådde ytan då vaknade långt senare. Något dröjde sig kvar, något ville bli sagt, en skuld kanske, något ännu inte avgjort. Är det en värld som väntar på att bli upptäckt? Att namnge dessa känslor och sedan leva dem, ett ögonblick i taget, bland många andra möjligheter. Men man bör inte uttala namnet på det man upplever helt och fullt.
Åren försvinner med en hastighet jag missbedömde. Hela min ungdom tänkte jag mig livet som ett mål, med delmål. Jag trodde att mitt liv skulle ta formen av en byggnad, rest av stenar fogade mot ett krön. Som ålderstrappan, i mormors kök, med dess trygga avsatser och astronomiska avstånd till mitt eget liv.
Jag famlar efter bilder. En ström där hala stenar blänker och ej ger foten fäste? En fallucka ner i ett annat sekel där breven skickas utan frimärken? Åldrandet är dödens förmak, det som till sist ska skilja mig från värld och kropp. Den äldre kyrkogården tillhör kulturhistorien, den yngre endast döden. Paradiset existerar därför att det är förlorat. Vi speglar oss i det ickemänskliga, tills mörkret faller.
Jag måste acceptera att mitt språk aldrig kan möta naturens. Det är lockande att fly till religionen, och göra naturen till en styvmor. Men det är den som gett mig möjligheten att leva här en tid. Dostojevski studerade den svarta himlen. Balzac tillverkade nya själar av damm och lera. Jag litar på träden, de ensamma och de i skogarna; många vid randen av varat, många skuggor blott i en större skugga. Men de skimrar i brons, zink och grönt, i nyanser som suger upp det vita ljuset och till min sista stund vill jag bevara en kärlek till djuren, molnen och själva luften - men också glädjas åt det underbara att få leva här en tid som människa. Att som ett medium få bära gåtan vidare.
Den stora stjärnan, som kanske är Venus kyler trakten och håller tillbaka alla drömmar. Fast det är midnatt med ljus endast från stjärnorna kan jag se mitt dödliga ögonblick skuret ur tiden. Döden har kommit närmare; först som legend och saga, en skugga som dröjer under trädgårdsbordet varma sommarkvällar. Nu har den nått mitt medvetande och slutligen erövrat mitt undermedvetna, den sista bastionen.
Tanken på döden är en smärta som kommer i vågor, en hunger att återvända till tomma rum där ljuset samlas, omgivet av tystnad där drömmar dyker upp som öar i ljudlös dimma. I drömmen färdas jag ofta till en plats i skogen: ett rött hus skymtar vid en sjö; jag lever där, med utsikt över vattnet, stjärnor och måne över skogen och en stig som leder vidare mot ett större vatten som tar färg av skyarna. När jag vaknar förlorar jag både det förflutna och framtiden ur sikte. I drömmen darrar gräset av närvaro, solen kastar reflexer in i minsta skreva.
Plötsligt förstår jag: begränsningen är min smala lycka, medan språket envisas med föreställningar om både framtid och förflutenhet. Genom mitt medvetande rinner ett flöde - det enda verkliga; som urskiljer, suddar ut konturer, registrerar intrycken och fogar samman dem. I en dröm har jag förvandlats till en gammal man och i honom tagit boning. Nu tänker jag mig situationen omvänd.
Måste något hända i den värld jag erfar med mina vakna sinnen för att vara verkligt? Tillhör inte drömmarna verkligheten lika väl som en solig dag med vindkårar över sjön? Ingenting har fler grenar än sorgen. Historien om döden ligger under alla andra berättelser. Någons död kan komma som ett rykte, nämnd i en bisats. Den kan komma mitt i ett ord.
Jag kunde låtsas att perspektivet var annorlunda och kompositionen ej så sträng - och tillbakavisa känslan av slut med ständigt nya infall. Men det som kommer sedan ska alltid förråda det som varit. Nu är tid för små listor, de långa måste jag lämna. Det som förankrar mig här, ett gott stycke ner på ålderstrappans bortre sida är allt som gått förlorat.
Jag skriver detta för att sommaren är förbi och jag ännu vill ha sällskap med mig själv och med dem jag tycker om. Jag skriver för att hålla oss kvar som om det med en besvärjelse var möjligt. I skogen har jag stått och lyssnat till det okända: sett, känt och luktat, lyssnat på nytt till tystnaden som finns i all musik, och i all skönhet, som kommer ur jord och vind.
En gång, en enda, som mycket ung har jag skådat insidan av evigheten. En blodröd solskiva på kvällshimlen i farfars skog. Men några ord för det jag förnam kan jag inte minnas. En fågel sjunger ej med ord och när ett ting benämns har det fått mänsklig temperatur.
I gryningen utväxlar vi metaforer, kråkorna och jag. Varför sitter de så sällan på de runda vita halmbalarna, som bryter landskapets linje och liknar jordens rundning? Lever de ännu kvar i tron att jorden är en skiva och fruktar fallet över den skarpa kanten?
Vildmarken genljuder inte; det är hos oss ekot hörs. Verkligheten måste föra en kamp mot språket, denna främling som tvingar mig att tala från båda sidor av min mun, som en tvåhövdad Janus. Är människan alltings mått, som Aristoteles påstod? I den tysta höstskogen saknar hon röst. Där pågår existensen utan rang. När jag betraktar livet där frigörs jaget från sig självt och virvlar bort. Vandrade aldrig Aristoteles i skogen, lyfte sin hand, detta instrument bland instrument, denna formernas form? Kanske undvek han platser där skuggan löper snabb med gröna ögon och föredrog den säkra vägen mellan hem och skola där inget barn var faderlöst?
Som om ett rop ännu ekade: Kom hem, vi har saknat dig i sekler! Svårt att veta varifrån idéerna kommer. Jag minns att jag tänkte så när jag såg bilderna från rymden, så lika dem i kartboken: förvåningen över att världen går att avbilda, som motstånd eller sevärdhet. Och den ännu större förvåningen, att den verkligen existerar.
De flesta tankar som vi ännu tänker tycks komma från en tid då jorden var universums medelpunkt. Var ligger centrum nu? Överallt? Gör det oss modigare? Mer ödmjuka? Människan är den enda djurart som utsätts för välsignelse. Det gör oss oåtkomliga och stänger in oss i en unken helighet. Att bli beundrad för annat än sina egenskaper medför stora faror. Den som blickar djupt i Narcissus källa och trevar efter bilden som skymtar där får som belöning endast våta, kalla kyssar.
Vem skrev först den historia som gjorde oss till spegelbilder av oss själva? Ingen som sett månglittret över skogen och den kalla dimman som sveper bort den. Ingen som försökt gömma sig bakom ett träd, vid havet, eller i mörkret trevat sig runt ett hus eller som främling återsett sin hemstad och där känt smaken av aska i sin mun.
För mig återstår av det heliga bara tystnaden: den absoluta närvaron av de resta stenarna, och den absoluta frånvaron. Allt vad vi gör som människor är mänskligt. Det existerar varken minuter eller tid, ej heller ord som hav och klippa, och för den delen lagar eller fakta - förrän vi börjar leva efter dem som opponenter till naturen. Hur många fakta kan vi vara överens om? Finns det "sanna fakta"? Till dem hör inte historien om ett liv, som pågick för länge sedan, i den muntliga historien eller i tv-skärmarnas ljus. Vad vet vi mer än gissningar? Vem berättar sanningen? Vem känner den? Och vad är sanning? Det som betyder något tycks vara skenet, knappast innehållet. Så sällan något duger som det är.
Så mycket har försvunnit i mitt liv; historien har jag fått till tröst. Av ständiga förluster gör vi konst, så som alkemisten försöker göra guld. Är det förflutna skiljt från historien? Det förflutna är vad som hände. Historia är påståenden om det som varit. Men det vi håller för att vara sant är besudlat av fel och sättet på vilket det är det är säkert mer värt en undersökning än de triviala fakta vi kan vara överens om.
Hela natten har jag tillhört natten, nu återbördas jag långsamt till mig själv. Jag märker att det som omger mig ej är skiljt från mig. Men detta visste redan Heisenberg som påstår, i sin osäkerhetsprincip att observatören ej kan åtskiljas från det han observerar. Han förändrar det han ser i ett system han ej kan lämna. Till hälften tar vi naturen till oss, till hälften skapar vi, och den ger det svar vi frågar efter. Hur han kom fram till detta vet jag inte. Jag kände det, plötsligt, som när en varm vind berör en kall kroppsdel.
Det vi kallar regnbåge är ett moln. Vi kallar det moln fast det egentligen är vattenånga. Vi kallar det vattenånga fast det egentligen är molekyler. Ja, vi kallar dem så... Allt det som lever utanför språket - detta mummel av ogripbara röster, det osagda som höjer sig och faller när något stiger in i rösten. Förvåningen i att något som sägs kan låta sant.
Folktron föreställer sig hur älgen kommer ur kärret med ett barn på sin rygg. Fåglarnas stora ensamma blick; ögat från vars glob världen tar sin form. När Adam namngav djuren, lyfte han dem in i ljuset ur en namnlös massa, så sägs det. Vi satte latinska namn på existensen och trodde oss ha kartlagt den. Men tvivel skulle uppstå. Hade namnet växt ur egenarten, eller bar det en sanning i sig självt, en början till den stora hösten av förtryck? Om orden tog oss bort från Eden, kan de ta oss dit på nytt?
Kan jag dra slutsatser om historien från det jag ser i dag?: En husgrund, en förbommad ladugård. Förbindelser, med vad? Med marken och fåglarna som flyger över den? Den stora stenen nära trappan berättar sin historia. Långa skuggor faller över trädgårdar där landskapet hejdar sig, och skär provinser i det magra gräset. Skogarna är blå i skymningen. De är sinnestillstånd. Det verkliga tillhör inte modernismen. Vad hände? De dödas blickar finns överallt. Hemma är knappast här, men där, inte nu, men då. Lätt att föreställa sig hur människorna samlades i husen som om de ännu stod där, tysta.
Historierna här från trakten blir mörkare för varje gång de berättas. Historien har ingen riktig fästpunkt, som speglingarna på sjön är den föränderlig, mineralisk, vegetabilisk, formad som rök som om den flöt ur nattens hål. I detta ljus vandrade människorna ut och in genom sekler, som påhittade drömmar och röster från det förflutna. Liksom vägarna dyker de upp och försvinner, som lövskuggor, som djuren och deras andedräkt.
Det finns tillräckligt med platser här längs vägen där isen stelnade på fönstren och den korta dagern gjorde rummen mörka. Dimman sökte man skingra med rösten som när den blinda trevar mot en olåst dörr. Fallande stjärnor bredvid den tunna månskäran. Vi är av detta. Den blanka horisonten försvinner i ett ännu ljusare vatten. Som tänder med inget att tugga, utom natten.
På kartan är socknens konturer streckade. Detta är mitt land, om jag färdas ofta genom det. Jag gick där som barn och vinkade till varje välkänt ansikte. Aldrig föreställde jag mig sorgen då. Det namngivna och det namnlösa drar förbi. Men skogsgläntan minns när den var åker.
Ska jag bejaka all skönhet runt mig och bortse från den vinter som ska förgöra allt? Hur kom jag hit? Min trädgård liknar någon gång ett paradis, men det har hänt att jag i månljus, i tanken fått ett bårhus. Endast genom envis upprepning blir vi oss själva. Tills skalet brister och ett nytt jag tittar fram.
Solen som hela dagen vandrat med mig genom skogen är plötsligt en brinnande eld vid horisonten.  Månen, ännu lättare än luft, är på väg upp ur skogen. Snart ska den ha konturen av död i sitt ansikte. Plötsligt rämnar molnen där skogarna delar sig som när en flod bryter sin fåra drar färgkaskader fram och tumlar vilt genom landskapet. Var det något sådant äldre upptäcktsresande såg vid rundningen av en stormpiskad udde? Berättelser om de gyllene, nu försvunna städerna?
Att röra sig bakåt genom tiden till källan av det som är. Vad begärs av mig där jag står nu när allt på nytt tillhör natten? I själva verket, ingenting. Därför står jag tyst, bland brottstycken av det liv som varit mitt, och minns ett träd som inte längre finns, en paus i ett språk som används för första gången.
Så klingar sorgen i vårt skelett och tvingar benmärgen till stillhet medan det blå ljuset ännu en stund mildrar det fallande mörkret. Något av mig ska stanna kvar där jag en gång lämnade mig när jag på nytt återvänder till dagen: Att gömma sig i en skog och hitta hem efter många år och långsamt lära sig på nytt att leva.
Vinden från barndomen blåser mot mig, som en mistlur, långt i fjärran. Den har gjort det länge, utan att jag observerat den, men fortsätter nu med ökad styrka. Vad vill den mig? Jag ser ut mot ett landskap där vintern väntar. Mellan det som är friskt och det som faller samman finns också ett tillstånd, där ögonblicken återkommer.
Träden står längs stränderna, en svag vind går genom deras kronor. Det är en genomlyst kväll, full av död, av natt och stjärnor. Jag mumlar för mig själv: En gång bodde jag här, det här var min plats. Att vara melankolisk är att vara hemma.   
De ofödda ska skriva vår historia.

söndag 1 september 2013

Ny bok: Medborgaren, makten och moskén

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks
Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.
  
Några röster om boken:

”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström
 
”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.



"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie

 
 

söndag 25 augusti 2013

Ny bok: Medborgaren, makten och moskén



”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks

Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.
  
Några röster om boken:
”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström


”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.


"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie