Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

måndag 8 juli 2013

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson
Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?


onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



söndag 22 december 2013

Down and out...

Foto: Anders Johansson
Just som jag börjat räkna ner för julhelgen blev jag själv uträknad igår. Febern fick mig tidigt i säng för en lång, mardrömsfylld natt.

I sängen funderar jag över språkligheter.

I tv-nyheterna hörde jag i veckan om en ny rymdraket som skjutits upp. Till bilderna av den vackra farkosten sade en helt ung reporter: "Raketen avfärdade i morse". I gårdagens nyhetssändning talades det om något annat europeiskt och en annan lika ung reporter sa: "Alla kontinenter i den världsdelen". Är det den senaste PISA-undersökningen som illustreras på detta eleganta sätt?

Är det bara feberhallucinationer? Jag sätter mig bredvid A. i bilen, och hon kör oss båda till sju av mina barnbarn i eftermiddag. Lite små julklappar och en helt kort julfika och sedan tillbaka till febersängen.


lördag 14 april 2012

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

torsdag 19 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del två



                                                                       

                                                                       Ögonblicket

Ett ögonblick händer ibland; när träden längs stranden håller andan. Eller när ett rådjur kommer till stranden för att dricka. Vi igenkänner varandra som medlemmar i olika stammar vilka sällan kommer till samma oas. I forntidens gravar fick de döda en färjpenning att lämna vid färden över dödens flod. Arkeologerna har funnit denna nyckel till ett kommande rike krampaktigt kvarhållen i de dödas händer. Slutsatsen är obönhörlig: det fanns inget annat rike.

                                                                     Den första snön

Den första snön, som jag kunde betrakta under timmar. Sjöarna som blev mina under vintern. Över de djup som annars var oåtkomliga var det möjligt att åka skridsko. Björkstammarna skar ut ljus mot den mörka barrskogen.


                                                                             Tiden

Hur har tidsbegreppet förändrats i vår tid när informationen flödar blixtsnabbt och fyller hela cyberrymden? Vad dröjer sig kvar? Vad fortsätter att existera bortom ögonblicket? Är historia i dag en kategori värd att begrunda eller har den dimensionen förlorat sin mening? Jag vill föreställa mig att det som överlever sitt ögonblick i en given tid och plats förvandlas till ett skiftande kaleidoskop av perceptioner, var och en av dem i sin tur tillfällig och föremål för tidens förändringar, och naturligtvis främmande för de horisonter i den mänskliga historien som skapade de ursprungliga bilderna och referenserna.


fredag 13 april 2012

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

lördag 21 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fyra





                                                                                      Bön

Skratt är en slags bön, säger Kierkegaard. Ja, nog kan bönen se ut på många olika sätt. Är inte fåglarnas sång i maj en bön? 

                                                                                   Ekologi

Nej, inte förneka det mänskliga, dess överlevnad. Men många konventionella distinktioner kring vad vi betecknar som det mänskliga finns det förvisso skäl att begrunda. För att göra människans plats tydligare måste vår roll ifrågasättas och med långt större kraft kopplas till det som i högtidliga sammanhang kallas natur. Jag märker att jag blir varm om hjärtat när jag läser något som handlar om försök att föreställa sig den kunskap eller den förmåga eller medvetenhet som finns hos andra djur än människan. Är inte detta ekologins verkliga kärna?

                                                                         Att välja sitt förflutna

Konformitet är inte sällan den enda tillåtna formen av individualitet, inte minst i den demokrati som vi mot bättre vetande betecknar Sverige som. Ett fritt folk står det fritt att välja sitt förflutna, att vid varje tidpunkt välja de traditioner det vill föra med sig till framtiden.  


   
                                                                                 Lycka

Det finns platser tänker jag mig där vi stiger ut ur tiden och kan försjunka i ett tillstånd av, ja, lycka. Kanske är det platser där man får vara vuxen och ändå behålla sin barndom.

                                                                              Lögnerna

Att lära sig extrahera lögnerna tar mycket tid. Jag märker hur välgörande det är att gå hela dagen under tystnad i sällskap med en hund. Det orediga sorteras, får proportioner, medan bisatser skiljs från huvudsatser.


                                                                          Telefonnumret

Jag återvänder gång på gång till mina platser och betraktar dem så som en målare betraktar sitt verk. Jag ser mina egna, ständigt föränderliga motiv med mitt eget, ständigt föränderliga medvetande. Hur förhåller sig barmhärtighet till rättvisa? Vilket var först? Är tillväxt bara en metafor som kryddar den sura tanken på förändring? Jag ringer det mest ursprungliga telefonnummer jag känner, det till mitt föräldrahem på Knektgatan 5 F i Västerås. Jag ringer det och blir upplyst av en anonym inspelad röst att numret har upphört och att hänvisning saknas. Är det verkligen möjligt? Det är ändå detta telefonnummer jag ringt sedan min tidigaste barndom och framåt genom alla år till den januaridag då också min mamma var borta. Nu ser jag rummen genom min barndoms fönster, när huset är tomt och rummen ekar av det som varit. Jag lägger mörker till tomheten, och uttalar orden mamma och pappa och ingen svarar. Nu, de här höstmånaderna när jag är 66 år gammal, sorterar jag mina papper som inför en lång resa. Visst är det en lång resa jag planerar, på lite sikt. 

                                                                                 Böckerna

När jag var i femårsåldern kunde jag ur minnet läsa upp långa stycken som jag memorerat ur böcker. Fast läsa kunde jag inte, vilket jag lögnaktigt gjorde sken av. Läsning har sedan alltid gett mig hemmahörighet i de rum där jag vistats. På samma sätt tyckte jag om det stora Stifts- och landsbiblioteket i Västerås och dess rader av böcker. Där smög jag omkring, satte mig i ett hörn och kände mig djupt hemmastadd, som om både ord och tankar sipprade ut från alla böcker. Nu undrar jag vilka tankar som är viktiga, nu när jag med stormsteg närmar mig ålderdomen?