Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

tisdag 12 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt två: naturskildraren i ord och bild.

Eftersom jag själv rest till Öland i mer än trettio år, oftast på sommaren, men också under vinterhalvåret, och vistats på Södra bruket med en känsla av lättnad och frid, har jag också med stor glädje och nyfikenhet följt Anders Johanssons idoga arbete med att i ord och bild dokumentera öns liv. När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter. Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.

I Fåglar på Öland (2008) läser jag:

”Bofastheten är en vattendelare i hela vår kulturutveckling. Den måste ha omformat människan, betvingat hennes oro, utan att lyckas helt. Det löper en linje från dessa frostnupna stenar från stenåldern till vår tids maskinkultur. När jag tänker på detta undrar jag också om något gått förlorat på vägen. Ingen kan tro att de 5000 åren bara har varit en oavbruten skördetid i människans historia. Var människan en gång i djup kontakt med sin omgivning eller är det bara ett fromt talesätt? Finns det verkligen ett förbund mellan allt levande?”

Jag kan inte läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna. Ölandsbron är en mycket bra symbol för denna så ofta företagna resa i hans verksamhet. Rastlöst återkommer han ständigt till detta landskap, i hela dess mångfald och komplexitet skildrat med en nästan fysisk kärlek:

” Är det en dialog jag för med detta landskap? Eller är det en ordlös undersökning av världen, lik den vi alla gör i barndomen, innan vi erövrat språket. Att inte ha ord för det man ser. Så har jag ofta känt mig inför Ölands Stora alvar. Det är en känsla av ensamhet, av en sorg, när kvällen kommer. Hur kan vi förstå naturen och, för den delen, allt omkring oss, på ett oberoende och individuellt sätt?” (Ölands Stora alvar, mitt i ett världsarv, 2006)

Hans egna böcker om Öland och andra landskap är ett slags egensinnigt svar på sådana frågor. De föder ord och berättelser mitt i det ordlösa, gör begripligt också mitt i häpnaden.

Foto: Astrid Nydahl.

måndag 11 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.

Anders Johansson, hembygden och konsten.

Att publicera en hel essä i bloggen är kanske rena vansinnet. Men jag gör ett försök när jag nu lägger ut min essä om författaren och fotografen Anders Johansson. Jag gör det i fyra bloggtexter/ avsnitt, så blir de lättare att hantera och skilja från varandra. Utöver denna prolog blir det ett avsnitt om hans poesi, ett om hans naturskildringar i ord och bild, och ett om hans samhällskritiska texter.

*

Prolog.

För Anders Johansson som poet, naturskildrare och samhällskritiker förefaller ordet hembygd vara av central betydelse. Hade han fötts i Tyskland är jag övertygad om att han med självklarhet använt det fina gamla begreppet Heimat, alldeles obekymrad om vad dagens politiska elit skulle tycka om den saken.

Så här kan han skriva i en prosatext:

”Medeltidens målare trodde att själarna bröt sig loss och steg som ånga från nybakat bröd. Mer intresserar mig kropparna. Vi behöver övertygas om att de verkligen tillhörde dem som gick på jorden.” (Vid varje träd gör skuggan en paus, 2001),

eller som här i Huset:

”Ofta välvde sig en mjölkvit himmel över slätten som om den ville beröva huset all dess mening, tömma det. De som senare har bott där tror att deras företrädare råkat ut för olyckor som har med huset att göra. Därför fortsätter de att med händerna treva efter välkända föremål, som darrar vid beröring, pulserande av sitt gamla liv.” (ur Klockan, 1996).

Det finns andra texter där hembygdstemat är mycket tydligare, men jag har ändå valt dessa två exempel där det lyser fram i nyckelbegrepp som ”kropparna”, ”jorden”, ”välkända föremål.” Det är så våra liv ser ut. Vi rör oss på en punkt där vi känner oss hemma, ja faktiskt är hemma, i våra kroppar finns det förflutna inskrivet, från en generation till en annan överflyttas inte bara genetiska koder utan också välkända föremål. Det kunde ha varit en definition på heimat.

Varje människa har ett ursprung, en tillhörighet som sträcker sig både bakåt i historien och djupt ner i nuet, dess förutsättningar och villkor. Men i vår tid är människan hemlös och ett rö för vinden. Som högsta ideal framstår den ständige charterturisten som hellre ser flygplatsen, flygplanskroppen och solstranden som det högst eftersträvansvärda, ett slags platsens konsument snarare än en rotfast människa med språk, släkt och identitet. Charterturistens idealvilla är husvagnen eller flygkabinen och ändå vet han med sig att det inte är alla människor förunnat att leva som han eller hon gör.

Och då kommer jag till den andra punkten i Johanssons författarskap som länge varit så tydligt: hans medvetenhet både om tiden och platsen, hans ovilja att godta vad som helst av allt det som eliten vill pracka på oss, hans oförställt naturliga oppositionslusta och fastnaglande av hyckleriet, oavsett om det handlar om politik och ekonomi eller om kultur och religion.

I dessa avseenden är Anders Johansson en vår tids Vilhelm Moberg. Lustigt nog har han också sina bopålar i det landskap vi inte minst förknippar med ett slags vresigt och avigt allvar. Från Småland har han dock aldrig släppt blicken på Öland där ute i Östersjön. Och såväl öns alvarsmarker som fastlandets skog har fått vara fond för det han skrivit i många år.

Foto: U.W.