Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

söndag 22 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fem





                                                                Så gott det går

Jag trevar efter någon slags livsprincip som delas av alla varelser och försöker se på naturen och världen med oförvillade blickar, så gott det går.

                                                                     Vinden

En zenpoet skulle säga att vinden blåser genom oss, att vi alltid befinner oss på samma plats och att någon tid inte existerar. På ett gåtfullt vis tycker jag att det ligger något i detta. Möjligen vill jag säga att den vind som blåser även rör sig i riktning mot min början och kanske mot ett ändlöst förflutet. Zen-poeten skulle kanske invända: Lyssna noga, du har hört allt.

                                                               En sträng uppgift

Att vara sig själv i en värld med få hasselnötter är en sträng uppgift. För en ekorre   

                                                               Subtil balans

När jag ser på naturens medborgare måste jag säga mig att balansen mellan de korta ögonblicken av kroppslig glädje och den stora bakgrunden av kroppslig sorg utgör en subtil balans.

                                                                       Ekologi

                                  Andedräkten från alla levande varelser blandas.

                                                                        Smärtan

Finns det en smärta i förlusten så finns det även en smärta vid tanken på olika möjligheter. Inte heller den smärta som följer på glädjen ska glömmas.  

                                                                           Kunskap

Var ska jag söka kunskap om mänskliga förhållanden? I den västerländska tradition där jag vuxit upp? I en tradition från öst, eller kanske, i naturen?


                                                                               Historien

Jag visste inte att platsen existerade förrän jag kom dit. Här hade historien utspelat sig; den blev verklig för mig, höjde sig över legenden och blev en faktisk verklighet där ett val hade gjorts.



                                                                    Molnen och träden

Jag kan lita på molnen, träden och åarna därför att de existerar utanför det mänskliga.

                                                                              Konsten

Konst är aldrig självtillräcklig: dess enda berättigande är i människans liv, psyke och hjärta, och dess påverkan sker hos individen, i ett förändrat jag.

                                                                            En kort tid

Vi värderar, mer eller mindre omedvetet, vår relation till naturen utifrån vår egen korta tid på jorden. Det är en djupt antropocentrisk tanke att jorden är till för oss, nota bene för oss som vandrar här just nu. Det är psykologiskt svårt att föreställa sig något utanför sin egen tid, den som avslutas med döden. Vi vill så innerligt gärna tro att vi finns här och föreställa oss detta som en självklarhet bortom tid och rum. Naturens eget förlopp har en annan kronologi. Den hör sammans med klimat och geologiska förändringar, ytterst med inlandsisens avsmältande och en vikande isrand. Naturen är en annan värld och en annan tillvaro som försiggår bortom, men strax intill vår värld. Den är ouppnåelig men i korta glimtar kan den bli vår.

                                                                                 Ögat

Påfågelögats "ögon" liknar sparvugglans, musens största fiende. Med sina falska ögon skrämmer fjärilen många fiender.

                                                                               Ångest

Kierkegaard hävdar att endast i eller i närheten av ångest kan vi förverkliga det specifikt mänskliga. Vi bör därför leva med den och erkänna den. Jag erkänner den, men kan inte acceptera den. Att se djupt in i naturen är mitt botemedel. Återstår att se hur långt det räcker.


 

fredag 20 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del tre




                                                                             Det bortjagade

Den process då tystnaden och det tidigare bortjagade bryter in i språket. När dörrar mot det tabubelagda öppnas inom ramen för de lögner vi är satta att leva i. Att finna överraskande förbindelser mellan jaget och världen, ögonblicket och historien.

                                                                                 Mot kvällen

Molnen blir fjäderlika. Det falnande ljuset sammansmälter med ljuset från en måne, som stiger över horisonten. Jag väntar på skymningens blåa färg och dess ännu blåare efterglans. Jag ser på mönster och detaljer, tills smådelarna får en intensitet som närmar sig det magiska.

                                                                                     Utvägar


Att återvända till en dörr man stängt bakom sig, knacka, och finna att ingen finns där. Inget ord uttrycker samma sak som ett annat. Det existerar inga absoluta synonymer. Men vi är tränade att finna utvägar. Konsten är en vrå där man kan få vara hjälplös och sårbar som om livet självt är vad livet handlar om. Kanske måste jag förlora mig själv för att ha en möjlighet att återfinna mig: skapa en ny stig medan jag går längs den gamla och finna en riktning jag inte förr kände. Det finns inga standardsvar, inte ens naturen kan anvisa en väg till en osynlig himmel av total förståelse där vi inte besväras av förvirring, tvetydighet, ambivalens, oordning, av...liv. 


                                                                            Civilisation

Det är inte svårt att se vad all stolthet, all mänsklig självupptagenhet och planering har tillfört den så kallade civilisationen. Fröna till destruktion är alltid närvarande i det som betecknas som framgång. Samma språk som en gång lärde oss att hålla elden vid liv och transportera den gör det möjligt att tillåta och utveckla kärnvapen, osunda ekonomier, mäktiga lobbygrupper och cancerogena grödor. Ingen annan varelse än människan torterar sin egen art, ingen förstör sin omgivning med sådan hänsynslöshet. Människan är Guds gissel i naturen. I en värld där språket används för lögner, undanflykter och förvrängningar - allt detta gödslat av konventioner och fördomar - tycks det mig inte bara mer intressant, utan också mer nyttigt, ja, även ärbart, man kunde säga, moraliskt  - för allt seriöst författarskap att lämna varje avsiktlig bana, att fly från varje förkalkad utväxt av urbaniteten till platser där stövlarna blir leriga. Men när detta blivit sagt måste jag konstatera att jag skulle stå mig slätt utan det som civilisationen gett mig. De här orden skulle till exempel inte nå fram till någon.