 |
| De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar. |
Jag gjorde mitt första besök
som blivande författare hos
Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha
varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där
tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt
Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms
gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på
soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta
och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna
ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.
Kalle Hägglund (1943-2005) var
Oktoberförlagets chef
och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti
som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut
partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också
skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp.
Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös
förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm
där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat
redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett
par rum arbetade Kicki Askelin,
Robert Aschberg,
Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all
formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets
musikutgivning.
Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under
mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget,
och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade
han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen
var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda
bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid
mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde
sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns
en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri
människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag
ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i
vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet,
ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs
då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren
Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än
de flesta aktivisterna.
Jag hade börjat mitt liv som
vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram
till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från
organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär
mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde
på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras
tidning
Gnistan,
så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen
Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 –
1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska
Parti skickade ut
Albanska Arbetets Parti
i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska
föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt
ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med
SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att
föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).
 |
| Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl |
Men
åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en
förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna
och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur
kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att
vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när
vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta
och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den
följdes sedan av
Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.
Kalle
Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga
funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren
Ismail Kadaré.
Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare
honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet.
Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror
inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål
var.
Kalle brukade berätta en liten historia som kunde
illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg
amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När
filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade
imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred
Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte,
där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli
trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos
honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och
den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna
partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.
I
soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där
Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta
gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid
snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i
livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.