Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
torsdag 18 november 2010
Yttrandefriheten, islam och islamismen.
Låt mig börja med ett citat. Orden är skriven av en svensk intellektuell som tidigt i livet konverterade till islam:
"För drygt fem år sedan började jag ifrågasätta min tro på Gud. Det var en smärtsam, men nödvändig process. En drivande faktor i denna process har varit mina erfarenheter av islamiskt kvinnoförtryck. Som muslim hävdade jag att det inte var islam det var fel på, utan muslimerna (...) Efter min "avislamisering" har jag insett att det förhåller sig precis tvärtom: det är inte muslimerna det är fel på, det är islam. Jag menar att många troende muslimer blir låsta av islam till vissa åsikter och praktiker. Att hävda att det inte finns objektiva kriterier för förtryck klingar falskt."(Pernilla Ouis i tidskriften Humanisten, november 2009).
Det som här följer är några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Texten ingick i min bok Stormar och vilopunkter som utkom 2006.
Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005).
Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005)
Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000)
Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).
”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det.
Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.
Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci (" Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”.
För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131). Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47)
I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga.
I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.
Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad.
Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är det fria ordet.
Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten.
Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)
Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: ”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.”
Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.
Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse” (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?
Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?
Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.
Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning.
När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?
När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.
tisdag 19 oktober 2010
Ung kommunist, blivande författare. Irrvägar och återvändsgränder på 1970-talet.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.
Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.
Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.
Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.
Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.
I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.
Bilden: Drumsö, Finland. Foto: U.W.
tisdag 12 oktober 2010
Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt tre: samhällskritikern.
Kanske kan man här frestas tro att han är helt renons på andliga eller mystika dimensioner. Inget kunde vara mer fel. Det han vänder sig emot är med all säkerhet teologin, gud som vetenskap och myndighet. Kyrkan och moskén symboliserar en övermakt, förklädd till andlighet. Han vänder sig i vrede och går därifrån. Gång på gång möter man dels en traditionell religionskritik riktad mot kristendomen. Ingen har, så vitt jag vet, invänt mot den. Men när han tar till storsläggan mot världens nu fortast växande religion, islam, då försöker den etablerade mediamakten förlöjliga och sätta stämplar på honom.
Och ändå är det exakt samma kritik han riktar mot islam, i dess egenskap av politisk rörelse med maktanspråk, i samband med en omfattande invandringsvåg från de muslimska länderna i arabvärlden, som på bara några årtionden förvandlat inte bara vårt eget land utan det mesta av Europa, med gettobildning, segregation, kriminalitet och religiöst-politiska särintressen och krav på omdaning av det sekulära samhället. Kanske har Anders Johanssons kritik här varit pionjärens. Innan de flesta av oss yppat annan kritik än den som kommer fram vid köksbordet, skrev han i ämnet, debatterade och försökte få fjällen att falla från våra ögon.
Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas ”mångkultur” och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc.
Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Idag har vi en öppen och politiskt organiserad front mot etablissemanget som inte räds klarspråket. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:
”Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet.” (ur När samtalet tystnar, från Sanningen är originell, 2005).
Redan vårvintern 2003 initierade Anders Johansson en klargörande debatt i Ölandsbladet om invandringspolitikens skuggsidor, och i stridsskriften I landet Censurien (2008) samlade han ett antal viktiga texter i denna anda, om vår tid, dess medgörliga underdånighet och vår brist på oppositionellt sanningssökande och revolt mot de av överheten påbjudna åsikterna. I titelessän skriver han om Ezra Pound och hur omöjligt det hade varit för honom att verka också i vårt land, idag, i en kultur av ”godhet” och vingbruten demokrati. Han avslutar med orden:
”Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara ”korrekt” och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.”
Det kaleidoskopiska går alltid förlorat i samhällen där den kritiska synpunkten undertrycks. Också i Sverige, med grundlagsfäst yttrande- och tryckfrihet ser vi hur varje motröst undertrycks eller tystas. Det är i det perspektivet Anders Johanssons skriftställningar i de frågor som rör det mytologiskt mångkulturella eller det islamistiska hotet mot vår samhällsordning, blir så viktigt.
Att diskussionen om islamismen och dess terror och vardagliga krav på särbehandling av muslimer som lever i vårt land, så länge undertryckts, förlöjligats eller helt stoppats, har skadat grundläggande egenskaper för det svenska samhället och bidragit till att göda extrema krafter. Om vi inte kan enas om demokratins mest grundläggande beståndsdelar kan vi varken förändra eller förbättra sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella villkor.
I den sociala debatt Johansson deltar ska man också komma ihåg att han till exempel utförligt skrivit om vetenskapsmän som Linné och Darwin. Den senare ägnade han volymen Darwins skugga 2008, i vilken han betonar naturens, djurens och människornas värde på individnivå. Det är ett av de återkommande inslagen i hans texter, det idag så viktiga individ-perspektivet, ur vilket allt som har med skyldigheter och rättigheter att göra egentligen stammar. I den vackra volymen Linné på Öland och i vår tid (utgiven 2006) problematiserar han bl.a. människans anspråk på överhöghet och resonerar kring vår plats i den jordiska helheten, där de andra, icke-mänskliga varelsernas perspektiv också lyfts fram.
I den del av Anders Johanssons författarskap som ägnas de sociala och politiska frågorna tycker jag mig se den röda tråden. Det är den som kan kallas hembygden, hemorten, den egna byn eller staden, huset, hemmet, familjen. Att bejaka den tillhörigheten borde vara alldeles självklart, men eftersom vi lever i en tid som premierar rotlöshet och hyllar famlandet efter identitet och kallar själva famlandet för ideal, framstår hans författarskap som mycket ovanligt. Jag är däremot övertygad om att det har livskraft och att det för kommande generationer kommer att säga mycket om oss som lever, verkar och skapar i detta kaotiska nu.
Foto: Astrid Nydahl
Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt två: naturskildraren i ord och bild.
I Fåglar på Öland (2008) läser jag:
”Bofastheten är en vattendelare i hela vår kulturutveckling. Den måste ha omformat människan, betvingat hennes oro, utan att lyckas helt. Det löper en linje från dessa frostnupna stenar från stenåldern till vår tids maskinkultur. När jag tänker på detta undrar jag också om något gått förlorat på vägen. Ingen kan tro att de 5000 åren bara har varit en oavbruten skördetid i människans historia. Var människan en gång i djup kontakt med sin omgivning eller är det bara ett fromt talesätt? Finns det verkligen ett förbund mellan allt levande?”
Jag kan inte läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna. Ölandsbron är en mycket bra symbol för denna så ofta företagna resa i hans verksamhet. Rastlöst återkommer han ständigt till detta landskap, i hela dess mångfald och komplexitet skildrat med en nästan fysisk kärlek:
” Är det en dialog jag för med detta landskap? Eller är det en ordlös undersökning av världen, lik den vi alla gör i barndomen, innan vi erövrat språket. Att inte ha ord för det man ser. Så har jag ofta känt mig inför Ölands Stora alvar. Det är en känsla av ensamhet, av en sorg, när kvällen kommer. Hur kan vi förstå naturen och, för den delen, allt omkring oss, på ett oberoende och individuellt sätt?” (Ölands Stora alvar, mitt i ett världsarv, 2006)
Hans egna böcker om Öland och andra landskap är ett slags egensinnigt svar på sådana frågor. De föder ord och berättelser mitt i det ordlösa, gör begripligt också mitt i häpnaden.
Foto: Astrid Nydahl.
måndag 11 oktober 2010
Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.
Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.
Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:
Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.
När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker
(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)
eller som här:
Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.
(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)
Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:
En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.
Månen står över viken,
Orangefärgad.
Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.
Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.
(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).
I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.
Foto: A. Nydahl.
Anders Johansson, hembygden och konsten.
Att publicera en hel essä i bloggen är kanske rena vansinnet. Men jag gör ett försök när jag nu lägger ut min essä om författaren och fotografen Anders Johansson. Jag gör det i fyra bloggtexter/ avsnitt, så blir de lättare att hantera och skilja från varandra. Utöver denna prolog blir det ett avsnitt om hans poesi, ett om hans naturskildringar i ord och bild, och ett om hans samhällskritiska texter.*
Prolog.
För Anders Johansson som poet, naturskildrare och samhällskritiker förefaller ordet hembygd vara av central betydelse. Hade han fötts i Tyskland är jag övertygad om att han med självklarhet använt det fina gamla begreppet Heimat, alldeles obekymrad om vad dagens politiska elit skulle tycka om den saken.
Så här kan han skriva i en prosatext:
”Medeltidens målare trodde att själarna bröt sig loss och steg som ånga från nybakat bröd. Mer intresserar mig kropparna. Vi behöver övertygas om att de verkligen tillhörde dem som gick på jorden.” (Vid varje träd gör skuggan en paus, 2001),
eller som här i Huset:
”Ofta välvde sig en mjölkvit himmel över slätten som om den ville beröva huset all dess mening, tömma det. De som senare har bott där tror att deras företrädare råkat ut för olyckor som har med huset att göra. Därför fortsätter de att med händerna treva efter välkända föremål, som darrar vid beröring, pulserande av sitt gamla liv.” (ur Klockan, 1996).
Det finns andra texter där hembygdstemat är mycket tydligare, men jag har ändå valt dessa två exempel där det lyser fram i nyckelbegrepp som ”kropparna”, ”jorden”, ”välkända föremål.” Det är så våra liv ser ut. Vi rör oss på en punkt där vi känner oss hemma, ja faktiskt är hemma, i våra kroppar finns det förflutna inskrivet, från en generation till en annan överflyttas inte bara genetiska koder utan också välkända föremål. Det kunde ha varit en definition på heimat.
Varje människa har ett ursprung, en tillhörighet som sträcker sig både bakåt i historien och djupt ner i nuet, dess förutsättningar och villkor. Men i vår tid är människan hemlös och ett rö för vinden. Som högsta ideal framstår den ständige charterturisten som hellre ser flygplatsen, flygplanskroppen och solstranden som det högst eftersträvansvärda, ett slags platsens konsument snarare än en rotfast människa med språk, släkt och identitet. Charterturistens idealvilla är husvagnen eller flygkabinen och ändå vet han med sig att det inte är alla människor förunnat att leva som han eller hon gör.
Och då kommer jag till den andra punkten i Johanssons författarskap som länge varit så tydligt: hans medvetenhet både om tiden och platsen, hans ovilja att godta vad som helst av allt det som eliten vill pracka på oss, hans oförställt naturliga oppositionslusta och fastnaglande av hyckleriet, oavsett om det handlar om politik och ekonomi eller om kultur och religion.
I dessa avseenden är Anders Johansson en vår tids Vilhelm Moberg. Lustigt nog har han också sina bopålar i det landskap vi inte minst förknippar med ett slags vresigt och avigt allvar. Från Småland har han dock aldrig släppt blicken på Öland där ute i Östersjön. Och såväl öns alvarsmarker som fastlandets skog har fått vara fond för det han skrivit i många år.
Foto: U.W.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
