Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

onsdag 18 december 2013

Ny serie: Anders Johanssons En bro i universum

Dagarna runt jul kommer jag här i bloggen att publicera en ny serie bilder och texter av fotografen och poeten Anders Johansson. De första avsnitten kommer redan idag.



                                                                  En bro i universum

Jag vill be läsaren föreställa sig att en tänkt utsiktspunkt för dessa betraktelser är en bro över en å i Småland. Den bron och den ån finns och i verkligheten. På kartan heter ån Alsterån och platsen för bron kallas Rummehölj. Ån utvidgas här och får närmast karaktär av sjö. Jag har otaliga gånger stannat på den bron, ibland suttit där under timmar i stillheten, ty stilla är det; kanske rullar tio bilar över bron under en dag. Runt om utbreder sig mader där myrhö tidigare togs tillvara som vinterfoder åt kreaturen. Allt är inbäddat i skog. Det är en småländsk bro, belägen mitt i universum.

                                                                                 Naturen

Månens vita klo skrapade horisonten. Det löper en smärta genom naturen. Men det eviga finns där också. Det är bara vägen dit som är brutal. Upplevelser i naturen kan hjälpa mig att bli mer rikt osäker.

                                                                            En annan tid

Allt oftare kommer den tanken för mig att det funnits en annan tid. Jag undrar då hur den tiden har ansamlats och gjort avtryck i marken. Hur många lager finns över den tid som kallas förhistoria? Hur många himlar har seglat över? Hur djupt ner förs essensen av det som varit, under asfalt, grästorv. 



                                                                                   Ljuden

De flesta ljud i naturen är inte ämnade att bli avlyssnade av någon, i synnerhet inte av någon människa. Som barn samlade jag snäckskal och skakade dem i en cigarrask. Jag brukade lyssna efter den ekande tystnaden inne i snäckornas spiralvridna innandöme.

                                                                          Aldrig detsamma

Förändrat, aldrig detsamma. Ibland ser jag skillnaden från gång till gång. Främst har jag sett himlen ändra färg, från grön till blå, till djupnande svart, lyssnat till vind och fågelröster och till det torra ljudet av mina egna tankar. Ett mumlande har ibland hörts över vattenytan.


måndag 2 september 2013

Döden, tvånget och skuggorna

Foto: Anders Johansson
Vad gör man när döden ännu en gång knackar på ens axel och ber en vända sig om och se den i ögonen? Uppriktigt sagt vet jag inte. Det handlar inte om min egen förestående - vi ska ju alla dö, inte sant - utan om en nära anhörig som i grunden tröttnat på allt det jordiska. Jag har inga ord kvar att ge råd, trösta, tänka nytt, försöka igen... jag sjunker bara allt djupare ner mellan mina axlar.

Är det där mitt diskbråck uppstod, i ren uppgivenhet? Jag sitter en söndagkväll med mina smärtor och min känsla av att det mesta är på väg bort.

Jag ser en dokumentär om en kristen sekt som bestämt sig för att leva utan pengar och utan det omgivande samhällets inflytande. Jag ser de uniformt klädda kvinnorna tala om att varje flicka får en symaskin på sin 17-årsdag, jag hör dem lovprisa de egna matvarorna, infrysta i ett gigantiskt frysrum. Ja, så kan man göra. Sektlivet har alltid attraherat förtvivlade människor. Men sektlivet är det ultimata tvånget, förtrycket, av nya generationer.

Kan man ställa frågan så här: varför är den obligatoriska symaskinen till flickorna och det absoluta bibeltvånget till alla en felaktig väg att gå, när självmordets frihet hela tiden erbjuds oss? Jag ställer frågan alldeles oavsett och vet inte när min egen ork tar slut. Med måndagen börjar en vecka med flera klinikbesök. Jag vandrar i den dal där både skuggorna och ljuset släpps in. Försiktigt sätter jag ner mina fötter på den sylvassa marken.

fredag 28 december 2012

Nationalismen. Ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande

Ack Sverige! Foto: Anders Johansson
Två böcker utgivna sent i höst har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska.

Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på Avpixlat (SD-lierad) och Realisten (som är knuten till Svenskarnas Parti)."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med två:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.

Jag skulle kunna sammanfatta med de ord jag skriver i textutdraget om John Lukacs näst längst ner:
"Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare."

*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:
”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”
Den 20 augusti 2009 skrev jag:
 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”
Och så vill jag visa vad jag i oktober 2010 skrev om en bok i ämnet:
”Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering. En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv gett oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.”
Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:
”Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”



måndag 9 juni 2014

Döda dagars hetta och ytputsande

Foto: Anders Johansson
Jag har inte mer än precis påbörjat serien av döda dagar. Gjorde ett litet utbrytningsförsök, tog mig med krycka ombord på bussen till centrum, men det gick inte, så när jag stigit av bussen fick jag gå till närmaste hållplats för hemresa igen. Jag såpatvättar mattor, skurar och fixar. Men det är med en död mans blick jag går runt i det som måste göras. Normalt sett är riktig sommarvärme det bästa jag vet. Men jag vill känna den vid en sjö eller ett hav, inte inomhus i stiltje.

Fortsätter med det jag redan inlett i läsningsväg. Tiominuterspass och sedan sluts ögonen. Tvättmaskinen centrifugerar mig tillbaka till vakenheten. Vet att det sitter en människa i Rom som jag saknar. Hon sitter, flanerar och befinner sig i det som erbjuder goda, lätta måltider vid uteserveringar där vinet är både vitt och kallt.

Sakta, sakta tar jag mig tillbaka till något som kunde verka normalt, efter de överhettade och övertygade - men alls inte övertygande - politiska utbrotten vid EU-valet. Jag konstaterar att talibanernas dödskult frodas och att deras senaste attack skördade många offer. Spiralen fortsätter - neråt. Inte bara bland talibaner utan också här i Europa, där den ena dåren försöker övertrumfa den andra. Vår egen Reinfeldt ror runt på Harpsund och tror att han kan fylla forna tiders kläder. Det kan han inte, allt pekar på att han får ta taxi hem i september.

Det är inte utan intresse som jag noterar att gamle Le Pen släppt ur sig ännu en  replik som gjort dottern Marine upprörd. Hon vill ju blir Frankrikes president, så hon önskar säkert att fadern snart lämnar in eller i varje fall lämna partiet och politiken. Att putsa ytor är mycket svårare än att formulera det som tål dagsljuset. Hela Europa putsar just nu ytor; politiska, ekonomiska och kulturella ytor.


måndag 8 juli 2013

Lundakasse varnar mot rasism

Foto: Anders Johansson
"Rasism skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning" Så lyder sommarens varning till alla som inte redan förstått hur man ska vara funtad för att betraktas som en riktig människa i det nya riket. Nyheten - eller ska vi kalla den gammalheten? - presenteras i nattens Sydsvenskan, tidningen som alltid har en vägvisare att erbjuda.

Vill du veta mer? Läs:
"Antirassekassen – så är namnet på den tygkasse med antirasistiskt tryck som snart börjar säljas i Lund. Fem gymnasieungdomar ligger bakom och idén till kassen har de utvecklat under praktiktiden som sommarlovsentreprenörer.
På den sista tiden har det spridits en mer vardaglig rasism. Det har blivit okej att vara rasist, men inte kalla sig det. Rasismen har smugit sig in överallt. Vi vill att antirasismen ska komma in på ett lika subtilt sätt, säger Eira Jenssen, en av de fem.
Tre olika tryck har tagits fram. Förutom varningstexten, som ska påminna om den varning som finns på cigarettförpackningarna, finns ett tryck med texten "Riv Reva" samt ett än så länge hemligt motiv. 225 kassar har beställts och de närmaste dagarna ska försäljningen starta. Idén till kassen växte fram successivt. De fem gruppmedlemmarnas politiska åsikter går från vänster till borgerligt, men antirasismen förenar. – Och vi visste att vi hade en målgrupp i Lund, säger Elsa Bergendal."
Precis så ser den nya politiska korrektheten ut i vårt arma land. Man ska "subtilt" vänja sig vid ett politiskt klimat där duktiga och medelklasspräktiga kvinnor och män - fostrade av socialmoderaterna och deras anhängare mitt i hönstret - berättar för oss alla, oavsett om vi är män, kvinnor eller tvåtrekönade, vad som är rätt och vad som är fel. I Lund går det säkert hem. Där finns den skånska ängsligheten samlad. Men i resten av Skåne och Sverige? Jag vet inte, men tror mig tillhöra den förskräckande minoritet som lärt sig läsa mellan raderna.

När jag läser Sydis på nätet påminns jag om varför vi här hemma avslutade ett tidigare livslångt abonnemang för alltid. Tidningen och den ideologi den sprider och förespråkar är själva motsatsen till friheten. Det jag möter nu är vad man skulle kunna kalla för ett ideologiskt fängelse. Galler och tilltäppta trutar. Outhärdigt och motbjudande.



söndag 8 april 2012

Bortom ideologierna.

Njuter av tystnaden och ledigheten. Utanför fönstren spirar våren och bortom ideologierna växer och/eller multnar det precis som det ska. Det eviga kretsloppet skänker oss varje år en påskhelg, men också en påminnelse om villkoren. Livet tar vi inte lätt på. Ändå är det ofta alldeles för svårt att hantera.

Foto: Anders Johansson

tisdag 1 oktober 2013

Tystnad finns nämligen inte...

Foto: Anders Johansson

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.
 
 
 

måndag 3 oktober 2011

Höstens teckenspråk.

När jag steg upp idag bekräftades det som jag redan visste. Den täta dimman låg kvar och löven droppade i snabb takt ner från träden mot den våta, svarta asfalten på vägen. Jag hörde morgonens ljud in i det knappt vakna tillståndet. Mörkret tyngde mig kvar mot kudden.

Hösten har sitt eget teckenspråk. Hösten har sin egen doft. Alldeles nära mitt sovrum ligger nu åkrarna svarta. Den tunga skånska jorden har vänts och lyser med tjocka drivor emot mig i sin svärta. Detta är en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film.

Går jag alls hemifrån en sådan dag blir det inte till andra människors samlingspunkter. Går jag alls hemifrån blir det längre ut i det människotomma, det öde, det tysta. Bara fåglarna över mitt huvud talar med varandra, själv tänker jag på orden jag läste till morgonkaffet, orden som jämförde hösten med livets ålder.

Foton av Anders Johansson.

torsdag 16 februari 2012

Mellan skapandet och smärtan.

Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.

*

Fjärde veckans cellgifter idag. Nog börjar de göra nytta. De extrema svullnaderna i knäna ger med sig, smärtan minskar. Och ändå behöver jag inte längre rikta tankeverksamheten åt sjukdom. Tänker mer på nära och kära som lider. Tänker på deras långvariga och plågsamma tillstånd och försöker, in i mig själv och aldrig ut i något himmelskt, fråga mig vad jag kan göra. Hittills har jag inte hittat några svar.

Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.

Duvfoto: Anders Johansson.

fredag 12 september 2014

Nej, det finns inget val. Inte idag, inte på söndag.


Foto: Anders Johansson
I valet och kvalet. Nog hör man det gamla talesättet också i år. Men om det verkligen inte finns något val så finns det heller inga kval. För mig är saken klar, 14 september är en helt vanlig söndag utan val. Det finns inte någonting att välja i den tragikomiska skara som vill utgöra kommande mandatperiods politikerklass. De är hönster alltsammans, och detta hönster anstränger sig sedan många år till det yttersta för att sälja ut det som var Sveriges allmänna egendom och för att ytterligare befästa landets ställning som extremast bland de extrema. 

Det som raserats de senaste åtta åren kommer inte att återuppbyggas. Den som påstår det är i bästa fall en bedragare. Eller en socialdemokrat som tror att han har tillgång till ny räls, nya tågsystem, bostäder till alla behövande unga, lärare och klassrum, vårdhem och vårdare, sjukhus och sköterskor och allt annat som först naggats i kanterna och sedan förfallit. Landets infrastruktur fortsätter ju ner mot stupet! De som tågpendlar gråter sedan länge blod. Men de kommer säkert ändå att lydigt stå i kö för ett eller annat hönsterparti.

Det som berör oss alla i vardagen, från daghem och skola till sjukvård och åldringsvård, är i händerna på profitörer som inte känner någon gräns för sin penninghunger. Också de så kallade flyktingboendena är en del av dessa samvetslösa människors verksamhet. När sex personer bor i våningssängar på tolv kvadratmeter golvyta är det för att alla gästgivargårdar, semesteranläggningar, evakuerade ålderdomshem och andra byggnader tagit slut och bara de sista utrymmena köpts upp av "vårdföretag" som säger sig veta vad en krigsskadad syrier behöver.

Att Sverige idag är ett av två europeiska länder som tar emot nästan hela strömmen av förtvivlande, fördrivna och förslavade människor – inte sällan offer för den mordiska islamismen och det nya kalifatet – vet att de kan komma hit och att länder som Finland helst stänger dörren för att vårda det tusental de godtar. Flyktingprofitörerna blir allt rikare. De har i tyst samförstånd nått sin position. Skulle deras kunder dö drunkningsdöden är det bara collateral damage. I flyktingströmmen etablerar de sig, också och självklart i Sverige, de islamister som hotar varje öppet samhälle: al-shabab, al-Qaida, Islamiska staten, Muslimska Brödraskapet, Islamiska Jihad och allt vad de heter. Det är redan för sent att gallra eftersom ingen människa kan dömas ohörd - trots att risken är stor att han hörs mer än väl när bomberna utlöses. Redan för sent att se vem som är vem. 

På den globala scenen har politikerklassen i djupaste enighet anslutit sig till den USA-ledda alliansen. Skulle det leda till ett nytt europeiskt storkrig vet vi på ett ungefär vad vi har att vänta. Vi har ju redan sett hur alliansen beväpnat motståndarna till Saddam, Kaddafi och Assad - för att i nästa vända få de egna vapnen riktade mot sig. Efter oss syndafloden tycks vara Washingtonalliansens valspråk.

Cynismen sprider sig. Klassklyftorna ökar. De ekonomiska avgrunderna öppnar sig för hundratusentals människor samtidigt som en nygammal överklass vältrar sig i lyx och lättja. I pensionärslivet blir jag själv medveten om de nya villkoren. Det är inga glada dagar som väntar, men de är likväl välkomna eftersom jag slipper fjäska för någon obildad och lättjefull kulturredaktör. Den som tror på ”lösningar” vänder sig nu till sekter som i god NS-tradition jagar efter ”Juden!” - och efter dem kommer alltid konspiratörerna som tror sig ha sett ljuset. Men den som tror att framtiden är ”ljus” i etnisk och symbolisk mening håller redan djävulen i sin famn. 

Men finns det ingen som säger att kejsaren är naken? De som säger det finns både här och där, men skulle aldrig motivera mig att lägga en röstsedel. Jag saknar varje illusion om att "lösningar" - slutliga eller provisoriska - finns tillhanda. Jag kan nicka införstått när jag hör någon tala om kejsarens rosa rumpa men jag behåller tankarna för mig själv. I läsningen och skrivandet finns min röst. Den ger jag uttryck för ofta, både här och i böckerna. Men i valbåset kommer ingen att få in mig.

Den andra versionen av populism – inte etnisk men köns- eller klassformulerad – ger sina anhängare ett starkt godhetsrus som kanske varar en hel vecka efter valet. Kvar står landet, lätt gungande, på ett allt smalare bräde hopsnickrat av politikerklassen.

Nej, det finns inget val. Nej, det finns inga kval.