Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

onsdag 25 december 2013

Jag är livrädd och saknar varje form av svar

Foto: Anders Johansson
Jag har svårt att föreställa mig en dag efter julafton. På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen  

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra! Kan jag gå vidare efter detta? Jag är livrädd och saknar varje form av svar. 



tisdag 24 december 2013

En riktigt god jul och ett gott 2014.



Foto: Anders Johansson

Julafton blev det i år också. Det har varit en alldeles ovanligt spektakelbefriad julmånad för min del. Jag har inte befunnit mig i miljöer där julshoppandet pågår. Istället har jag valt att vistas vid havet, hemma och framför i min egen symboliska öken av vila, tystnad och avskildhet. Befriande och nödvändigt året runt, och de få gånger jag besökt min egen eller andra städer har det berott på konkreta ärenden. Malmö besökte jag två gånger i år, min födelsestad som ter sig alltmer som en arabisk främling. Den ena gången var för att besöka Lars Vilks utställning på Gamla Väster, vilket jag är glad att jag gjorde. I de vanliga sommarresorna ingick dagsturen till Simrishamn, där jag fick återse en mycket gammal vän efter många år. Men inga utlandsresor annat än till Köpenhamn då gamle vännen Erik Grip firade femtio år som scenartist.

Det har varit ett i flera avseenden tungt år med många hälsokrascher. Men jag ser nu ett ljus i tunneln, då jag utlovats den första knäprotesoperationen redan i februari. På det nya årets första vardag börjar jag i artrosskola, vilket innebär gymnastik inför operationen.

Ljuspunkterna har varit privilegiet att få skriva, sammanställa och utge två böcker. Också det faktum att jag fick ett ettårigt, skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond bidrog till ljuset och arbetsmoralen. Men inget lyser ljusare än barnbarnens närvaro, som det gångna året varit särskilt stark. När de kommer hit händer något alldeles särskilt inom mig. Det är en glädje som inte går att beskriva med ord. Tacksam tar jag emot den och delar tiden med dem.

Nu önskar jag bloggens alla läsare – ni är många – en fin och fridfull jul. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt. Men just idag finns det skäl att sända denna hälsning. Med tacksamhet för att ni finns, läser, skriver, kommenterar och visar uppskattning över mitt arbete. Allt detta motiverar mig att fortsätta. 

En riktigt god jul och ett gott 2014.


måndag 23 december 2013

Måndagen den 23 december 2013

Foto: Anders Johansson
Det är förvisso bara den 23:e december idag, men jag konstaterar att allt är färdigt för julfirande. Det hemlagade julgodiset, maten som gjorts, de få men angelägna julklapparna, julkort och böcker som skickats - allt kan summeras.

Till bords satt jag idag med en sista vardagsrätt: rårakor med stekt lax. Men jag drack julbrygd till. Nu är det den som gäller. Fram till och med 1 januari 2014 blir det julbrygd, dansk snaps, och så förstås en champagnestund vid midnatt då det nya året rings in. Sedan börjar det allvar som kulminerar med första knäoperationen i mitten av februari.

Min identitär-bok är färdigskriven. Vad som återstår är bara några mindre kompletteringar. Jag har fått bra hjälp av människor från olika kretsar, både här i Sverige och utomlands. Men när boken kan färdigsställas för tryckning vågar inte säga något om nu. Det handlar om en enda sak som jag inte har: pengar.

Idag körde vi en runda med några små vardagligheter: kastade skräp vid sopstationen, pantade alla tomburkar och flaskor, postade de sista beställda böckerna för året. Vad som var så påtagligt - trots att vi inte ens var i närheten av stadskärnan - var den iver och hets med vilket människor tog sig mellan de stora butikerna och annat. Som om de måsten julen tycks bestå av hade tornat upp sig sista dagen före julafton.

De mycket små och symboliska julklapparna jag skaffat till barnbarnen fanns här hemma redan i oktober. Mina vuxna barn får sådant som jag inte ens behövde ge mig iväg hemifrån för att skaffa - som ni förstår handlar det främst om litteratur, men också musik.

Snart är det kväll den 23:e december. Då sitter jag ner med första skivan vörtbröd med julskinkan jag gjort idag. Till den självklart också julbrygd. Men ingen snaps. Premiär för den är det först imorgon.

Världens - och Sveriges - politiska dårskap plågar mig alltid, också idag och i julhelgen. Men jag orkar inte kommentera de senaste händelserna här och nu. De finns ju till allmän beskådan.


Anders Johansson: En bro i universum, del sex



                                                                               

                                                                            Hoppet

Vad är det som bestämmer "hoppet" vid varje tidpunkt i historien om inte möjligheten av alternativa strukturer hos tanken, språket och medvetandet, strukturer som tillåter oss att förstå oss själva på ett nytt sätt och frigöra oss från en upprepande och tvingande förtvivlan. Är det inte till sist konstens yttersta uppgift att ge oss dessa alternativ?

                                                                             Småvägar

Allt oftare undrar jag hur långt mitt liv ska bli. Längre än min farfars, min morfars eller min fars? Redan faller mörkret i sena eftermiddagen nu i november. Jag kör hem från skogarna norröver där isen ligger över sjöar och ljuden är få. Jag vet åtskilligt om hur småvägar ringlar genom landskapet men inte mycket om var de till sist slutar. Som en transistorradio som avlägsnar sig medan den spelar en välkänd sång.

                                                                           Allt levande 

Svarta silkessjöar, där gult pollen samlas. Allt levande rör sig genom ett grönt, lätt skimrande dis som när det kalla blå försvinner bort i koncentriska cirklar över skogen en vinterdag. 

                                                                      Att få återvända

Det är vad man tror som räknas. Att en sommar få återvända till jorden. Som Kore, från underjorden. Eller som Odysseus, till Ithaka. Eller som berättaren och hans följeslagare Vergilius i Dantes Den gudomliga komedin med dess resa genom helvetet. Vi läsare av denna pilgrimsresa kastas rakt ner i helvetets frusna djup i jordens mitt och letar oss fram genom en annan födelse för att så småningom få skymta stjärnorna igen. Vi står på en strand och ser det första ljuset före gryningen glimma på himlen och vi ser morgonstjärnan - och tröstas efter alla hemskheter i den undre världen. Vi ser himlen, vår himmel, den himmel vi vaknar till i våra dagar. I helvetet finns ingen himmel, inga stjärnor, inget dagsljus, ingen färg hos sky och hav. 

Här hade jag tänkt placera in min egen, något enklare person i det stora sammanhanget. Jag biter därför huvudet av skammen och tillägger: Eller att få återvända, som Sörta från Västerås, till en berghäll med isräfflor vid Mälaren, en av mina ursprungliga platser. 

Inget förblir i den rytm av stillastående som ger oss jämvikt. Över Kore, Odysseus, Dante, Vergilius och Sörta rullar ödets stora hjul.


                                                                           Vårbilder

Jag bombarderas av purpurfärgade skuggor, så långa att de inte längre ryms på de snabbt igenväxande åkerlyckorna. Ett rådjur glider fram ur skogen. I tystnad ser vi på varandra. Månen vandrar genom trädgrenarna, som när en båt ros på en spegelblank sjö. Metafysiken är en tomhet som jag fyller med bilder. Ingen tanke utan känsla. Vilket kommer först? Är ett konstverk bäst när det närmar sig det absurda? Mitt öga fotograferar samtidigt som min kamera gör det och jag undrar var bilden bevaras längst?



                                                                    Makaonfjärilen

Makaonfjärilen, Papilio Machaon, flyger över skogarna, snabb som en fågel, en idealbild av sig själv, av något jag sett för länge sedan. Jag tar ordet makaonfjäril i min mun. Det smakar sommar, tidig sommar, när årstiden föds ur våren. Där jag sett den stora fjärilen landa har jag funnit en plats, dit jag kan gå och erfara något av livets mening.

                                                                      Som alla andra

Vi är förvisso komna från naturen och bestämda att återgå till den precis som alla andra levande varelser, medvetna eller inte. Vid vårt medvetandes slut återvänder vi till det ingenting som också är allt, helheten, den råmassa som naturen knådar och bygger nytt av.

                                                                              Orden

Hur betvingade man naturen? Hur förhöll man sig till den? Långt in i våra dagar var föreställningen om människans förmåga att med olika konstgrepp och trollmedel behärska naturen så djupt rotad att dessa bruk levde vid sidan av kristendomen. De som ristade våra första skrivna ord, runorna, måste ha varit djupt medvetna om betydelsen av ord som slungas ut i ett tomrum. Vad betyder orden i dag, i den cyberrymd som är så full av dem?

                                                                             Kyrkan

Föremål från kyrkor ansågs vara av särskilt värde. År 1596 åtalades fyra bönder från Ryssby socken i Norra Möre för att de hade stulit järn på kyrkdörren och därav gjort krokar för att få god fiskelycka. De skyllde på att de lärt detta av sina föräldrar. Här erinrar jag mig att när den gamla träkyrkan i grannsocknen Bäckebo revs vid 1800-talets början spreds brädor, dörrar och trappstenar till gårdarna i trakten där de infogades i befintliga byggnader och nybyggen. En robust madonna, som förr blickade ut över församlingen, målad med limfärg på grovt timmer, har fått en ny och mera anspråkslös plats på en vind i en av byarna.   

                                                                   När livet är ungt

Många är de säkert som har hyllat naturen i en slags uppblossande livsglädje när livet är ungt och brusande, men sedan dragit sig tillbaka in i de mänskliga myternas värld när livet blivit kallare. Jag kommer i all hast att tänka på Strindberg och Wordsworth, som båda på äldre dar hängav sig åt kristna tankar och förklarade naturen som en styvmor. Fegisar! Jag undrar nu om min egen kärlek till skogar, sjöar, berg och träd ska rädda mig undan sorg och mörka tankar. Ska jag undgå att gripas av den föreställningen att allt detta bara finns där för sin egen skull, av en händelse, utan minsta samband med mitt liv? Det återstår att se. Eller ska jag fortsätta min resa in i naturen och allt starkare erkänna min släktskap med den? 



söndag 22 december 2013

Down and out...

Foto: Anders Johansson
Just som jag börjat räkna ner för julhelgen blev jag själv uträknad igår. Febern fick mig tidigt i säng för en lång, mardrömsfylld natt.

I sängen funderar jag över språkligheter.

I tv-nyheterna hörde jag i veckan om en ny rymdraket som skjutits upp. Till bilderna av den vackra farkosten sade en helt ung reporter: "Raketen avfärdade i morse". I gårdagens nyhetssändning talades det om något annat europeiskt och en annan lika ung reporter sa: "Alla kontinenter i den världsdelen". Är det den senaste PISA-undersökningen som illustreras på detta eleganta sätt?

Är det bara feberhallucinationer? Jag sätter mig bredvid A. i bilen, och hon kör oss båda till sju av mina barnbarn i eftermiddag. Lite små julklappar och en helt kort julfika och sedan tillbaka till febersängen.


Anders Johansson: En bro i universum, del fem





                                                                Så gott det går

Jag trevar efter någon slags livsprincip som delas av alla varelser och försöker se på naturen och världen med oförvillade blickar, så gott det går.

                                                                     Vinden

En zenpoet skulle säga att vinden blåser genom oss, att vi alltid befinner oss på samma plats och att någon tid inte existerar. På ett gåtfullt vis tycker jag att det ligger något i detta. Möjligen vill jag säga att den vind som blåser även rör sig i riktning mot min början och kanske mot ett ändlöst förflutet. Zen-poeten skulle kanske invända: Lyssna noga, du har hört allt.

                                                               En sträng uppgift

Att vara sig själv i en värld med få hasselnötter är en sträng uppgift. För en ekorre   

                                                               Subtil balans

När jag ser på naturens medborgare måste jag säga mig att balansen mellan de korta ögonblicken av kroppslig glädje och den stora bakgrunden av kroppslig sorg utgör en subtil balans.

                                                                       Ekologi

                                  Andedräkten från alla levande varelser blandas.

                                                                        Smärtan

Finns det en smärta i förlusten så finns det även en smärta vid tanken på olika möjligheter. Inte heller den smärta som följer på glädjen ska glömmas.  

                                                                           Kunskap

Var ska jag söka kunskap om mänskliga förhållanden? I den västerländska tradition där jag vuxit upp? I en tradition från öst, eller kanske, i naturen?


                                                                               Historien

Jag visste inte att platsen existerade förrän jag kom dit. Här hade historien utspelat sig; den blev verklig för mig, höjde sig över legenden och blev en faktisk verklighet där ett val hade gjorts.



                                                                    Molnen och träden

Jag kan lita på molnen, träden och åarna därför att de existerar utanför det mänskliga.

                                                                              Konsten

Konst är aldrig självtillräcklig: dess enda berättigande är i människans liv, psyke och hjärta, och dess påverkan sker hos individen, i ett förändrat jag.

                                                                            En kort tid

Vi värderar, mer eller mindre omedvetet, vår relation till naturen utifrån vår egen korta tid på jorden. Det är en djupt antropocentrisk tanke att jorden är till för oss, nota bene för oss som vandrar här just nu. Det är psykologiskt svårt att föreställa sig något utanför sin egen tid, den som avslutas med döden. Vi vill så innerligt gärna tro att vi finns här och föreställa oss detta som en självklarhet bortom tid och rum. Naturens eget förlopp har en annan kronologi. Den hör sammans med klimat och geologiska förändringar, ytterst med inlandsisens avsmältande och en vikande isrand. Naturen är en annan värld och en annan tillvaro som försiggår bortom, men strax intill vår värld. Den är ouppnåelig men i korta glimtar kan den bli vår.

                                                                                 Ögat

Påfågelögats "ögon" liknar sparvugglans, musens största fiende. Med sina falska ögon skrämmer fjärilen många fiender.

                                                                               Ångest

Kierkegaard hävdar att endast i eller i närheten av ångest kan vi förverkliga det specifikt mänskliga. Vi bör därför leva med den och erkänna den. Jag erkänner den, men kan inte acceptera den. Att se djupt in i naturen är mitt botemedel. Återstår att se hur långt det räcker.