Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 12 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt tre: samhällskritikern.

Det händer ofta att man möter religionskritikern i Johanssons texter. Låt mig börja med en ganska typisk dikt, Nu (ur I kometens tid, 1998). Där skildrar han sin reaktion inför en predikan med ordet Hästskit! och tillägger: ”eller något annat påtagligt/ som håller oss kvar här/ nu, nu, nu. /Och efter oss/ de förträffliga maskarna.”

Kanske kan man här frestas tro att han är helt renons på andliga eller mystika dimensioner. Inget kunde vara mer fel. Det han vänder sig emot är med all säkerhet teologin, gud som vetenskap och myndighet. Kyrkan och moskén symboliserar en övermakt, förklädd till andlighet. Han vänder sig i vrede och går därifrån. Gång på gång möter man dels en traditionell religionskritik riktad mot kristendomen. Ingen har, så vitt jag vet, invänt mot den. Men när han tar till storsläggan mot världens nu fortast växande religion, islam, då försöker den etablerade mediamakten förlöjliga och sätta stämplar på honom.

Och ändå är det exakt samma kritik han riktar mot islam, i dess egenskap av politisk rörelse med maktanspråk, i samband med en omfattande invandringsvåg från de muslimska länderna i arabvärlden, som på bara några årtionden förvandlat inte bara vårt eget land utan det mesta av Europa, med gettobildning, segregation, kriminalitet och religiöst-politiska särintressen och krav på omdaning av det sekulära samhället. Kanske har Anders Johanssons kritik här varit pionjärens. Innan de flesta av oss yppat annan kritik än den som kommer fram vid köksbordet, skrev han i ämnet, debatterade och försökte få fjällen att falla från våra ögon.

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas ”mångkultur” och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc.

Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Idag har vi en öppen och politiskt organiserad front mot etablissemanget som inte räds klarspråket. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

”Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet.” (ur När samtalet tystnar, från Sanningen är originell, 2005).

Min text ingår i denna nyutkomna antologi.

Redan vårvintern 2003 initierade Anders Johansson en klargörande debatt i Ölandsbladet om invandringspolitikens skuggsidor, och i stridsskriften I landet Censurien (2008) samlade han ett antal viktiga texter i denna anda, om vår tid, dess medgörliga underdånighet och vår brist på oppositionellt sanningssökande och revolt mot de av överheten påbjudna åsikterna. I titelessän skriver han om Ezra Pound och hur omöjligt det hade varit för honom att verka också i vårt land, idag, i en kultur av ”godhet” och vingbruten demokrati. Han avslutar med orden:

”Men också de sympatiska karaktärer som i sin synbarliga ärlighet ber om gillande är olidliga. Jag avskyr den röst som vädjar om att bli uppskattad, som försöker vara ”korrekt” och följa den politiskt korrekta linjen. Det är både rotariansk skrytmentalitet och stalinistisk partigängarmentalitet. Kultur är i grunden något annat, något evigt pågående, ett kaleidoskop av röster.”

Det kaleidoskopiska går alltid förlorat i samhällen där den kritiska synpunkten undertrycks. Också i Sverige, med grundlagsfäst yttrande- och tryckfrihet ser vi hur varje motröst undertrycks eller tystas. Det är i det perspektivet Anders Johanssons skriftställningar i de frågor som rör det mytologiskt mångkulturella eller det islamistiska hotet mot vår samhällsordning, blir så viktigt.

Att diskussionen om islamismen och dess terror och vardagliga krav på särbehandling av muslimer som lever i vårt land, så länge undertryckts, förlöjligats eller helt stoppats, har skadat grundläggande egenskaper för det svenska samhället och bidragit till att göda extrema krafter. Om vi inte kan enas om demokratins mest grundläggande beståndsdelar kan vi varken förändra eller förbättra sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella villkor.

I den sociala debatt Johansson deltar ska man också komma ihåg att han till exempel utförligt skrivit om vetenskapsmän som Linné och Darwin. Den senare ägnade han volymen Darwins skugga 2008, i vilken han betonar naturens, djurens och människornas värde på individnivå. Det är ett av de återkommande inslagen i hans texter, det idag så viktiga individ-perspektivet, ur vilket allt som har med skyldigheter och rättigheter att göra egentligen stammar. I den vackra volymen Linné på Öland och i vår tid (utgiven 2006) problematiserar han bl.a. människans anspråk på överhöghet och resonerar kring vår plats i den jordiska helheten, där de andra, icke-mänskliga varelsernas perspektiv också lyfts fram.

I den del av Anders Johanssons författarskap som ägnas de sociala och politiska frågorna tycker jag mig se den röda tråden. Det är den som kan kallas hembygden, hemorten, den egna byn eller staden, huset, hemmet, familjen. Att bejaka den tillhörigheten borde vara alldeles självklart, men eftersom vi lever i en tid som premierar rotlöshet och hyllar famlandet efter identitet och kallar själva famlandet för ideal, framstår hans författarskap som mycket ovanligt. Jag är däremot övertygad om att det har livskraft och att det för kommande generationer kommer att säga mycket om oss som lever, verkar och skapar i detta kaotiska nu.

Foto: Astrid Nydahl

lördag 20 juli 2013

Anders Johansson om sin mamma, religionen, Vilhelm Moberg och sekulariteten


Foto: Anders Johansson
16 januari. Sol. Mamma avled i går. Hon var snäll och välmenande. Det började så bra; i min tidiga barndom hade vi en mycket nära gemenskap. Senare fördystrades tyvärr vår samvaro inte sällan därigenom att hon försökte pracka sin religiösa tro på mig vilket hade till följd att jag fjärmade mig allt mer från hennes värld. Och aldrig kan dessa världar riktigt mötas. Likadant med min moster Majken. Vi var de allra bästa av vänner ända tills jag i tonåren försökte formulera egna sanningar om världen och inte kunde, som hon, omfatta Gud och den rätta politiska uppfattningen, på respektive himmel. Religionsfrihet? Tankefrihet? Existerar sådana ting? Nej, det tror jag inte mycket på. Att hävda en egen åsikt har alltid ett pris, inte minst i vårt samhälle där en demokrati som är öppen för ett spektrum av åsikter är en verklig bristvara. I århundraden har vi här i landet fört en kamp för ett sekulärt samhälle. Hur jag än grubblar på saken kan jag inte för mitt liv begripa varför en nästan samlad mediekår i realiteten med näbbar och klor slåss för att utbreda en så mot all sekulär frihet och rationellt tänkande fientlig lära som islam. Detta är spik i egen fot, ty få yrkeskategorier är så beroende av frihetliga värderingar.

Vad har detta med Småland att göra? Jo, även om begreppet Småland alls inte är entydigt vill jag gärna tillskriva det vissa upproriska traditioner, allt från Dacke till Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga. En invandring med rimlig integration i det svenska samhället är en sak. Den pågående invandringspolitiken har däremot drag av bekostad kolonisation med omvälvande konsekvenser för samhället. Kontentan av detta är att vårt land nu på nytt kommer att tvingas in i en kamp mellan tro och vetande, mellan religiös kunskap och empirisk, mellan mystik och förnuft, mellan ljus och mörker.

Denna kamp började föras på 1600-talet mellan den blinda trons och den kritiska iakttagelsens företrädare, mellan dem som företräder de yttersta tingen och dem som misstror dem. En mer än tusenårig trygghet när det gäller varats natur och de yttersta tingen började skakas i sina grundvalar. När den teologiska dogmatismen vid medeltidens slut långsamt började släppa sitt grepp öppnade sig en möjlighet till att ur naturen hämta stoff till beskrivningar om den nya världsbild som växte fram. Men den nya tiden sprang ingalunda, likt en Pallas Athena, fram ur de intellektuella landvinningarna. Motståndet var massivt. Bruno brändes på bål och för att undgå hans öde tvingades Galilei förneka vad han med sitt teleskop empiriskt lyckats bevisa: det är jorden som rör sig runt solen.

Vi kommer inom de närmaste decennierna att få se mödosamt framvuxna sanningar "tas tillbaka" och ifrågasättas. Att människan med Darwin förvandlas från att i biblisk mening vara "Guds avbild" till att i vetenskaplig mening bli en "naturprodukt", det är en sanning som kommer att dras i tvivelsmål, dock inte med hjälp av förnuft och vetenskapliga argument utan med en tro som inget annat tolererar.

Paradoxen är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vårda yttrandefriheten och den frihetliga demokratin i realiteten har gjort allt för att skapa en politisk korrekt bur med starka åsiktsgaller. Hur många insändarredaktörer har inte agerat åsiktspoliser i stället för befrämjare av en mångfald av uppfattningar? Detta sker i det land där sedan gammalt "frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring".

Den som vill förstå djupet av vad som skett och nu sker i Sverige får en god hjälp på vägen av Thomas Nydahls bok Medborgaren, makten och moskén som övertygande hävdar att makten i ett samhälle alltid måste vara sekulär och fri från religiöst inflytande: "Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

...

Tack mamma, för dina omsorger. Nu är alla rum mot barndomen stängda och när jag blundar minns jag sommardagar med skyar av mygg då du stod barbent och diskade bakom vår sommarstuga. Jag hörde hammarslag och kanske var det barnets upplevelse av att det var världen som skapades.

Anders Johansson

tisdag 31 december 2013

Anders Johansson: Nyårsdikt

I år vill jag önska läsarna ett riktigt gott 2014 med en nyskriven dikt från Anders Johansson, poeten och fotografen från Kalmar. Läs och fundera inför det nya året som är här alldeles strax.


Alltmer en djup misstro
mot tvärsäkra omdömen
och namngivande.
Men att bara hänge
sig åt ögonblicken
är varken rätt eller lätt.
Svårt att igenkänna lyckan
när den visar sig.
Jag tänker mig andra slut
på romaner jag läser
och bannar gudarna
för alla dumma påhitt,
Syndafloden till exempel.
Sådant ger de trosvissa
rätt att visa sitt förakt och säga:
Vad var det vi sa!
Hur många Sodom
borde inte brännas ner i dag
Om gudarna var på det humöret?.
Vem kan vara lycklig
när man är hungrig?
Och allt tal om tålmodighet
som ska få sin belöning.
Min katt biter mig i foten
när han vill mig något.
Och det gör han
alldeles rätt i.
Nej, jag tror inte allt mänskligt beteende
härstammar från trauman.
Och hur såg hästarna
på krigen de tvingades delta i?
Att söka skydd
i en grotta i skogen.
Vacker musik
i vinden.
Allt hör inte ihop,
allra minst i dikten.
Några hemligheter finns inte
i vår tid.
Många stränder uppsöker vi
bara i fantasin.
Inte ens arton olika tv-program,
körda samtidigt
kan hålla mörkret borta.
Och just därför:
Gott Nytt År!


Dikt och bild: Anders Johansson



fredag 14 december 2012

Fredagsgalleriet: Anders Johansson på vandring i småländska skogen

Författaren och fotografen Anders Johansson har mer eller mindre lämnat den offentlighet som styrs av den mediala och politiska maktens väg mot socialt, kulturellt och politiskt ingenmans-land. Ändå var det han som skrev några av de viktigaste texterna, både i artikel- och bokform, om vart Sverige var och alltjämt är på väg. Nu hittar man honom främst i naturen. Från de många åren på Ölands alvarsmarker har han alltmer förflyttat sig till skogarna. Han bor i Kalmar, och därifrån utgår turerna till ett underskönt vinterlandskap. Här får ni fyra nya bilder. Betrakta dem som vilopunkter för både ögat och själen.


 
Mer om Anders Johansson hittar du här, här och här och på många fler platser i bloggen.


söndag 13 januari 2013

Anders Johansson aktuell med två nya böcker

Det finns få naturskildrare av Anders Johanssons sort. Att jag tycker mycket om hans böcker vet förstås alla som läser min blogg. Jag har vid ett stort antal tillfällen skrivit om hans poesi, prosa, fotokonst och naturskildringar, och dessutom haft honom som gästbloggare vid ett par tillfällen, här, här, här och här till exempel. Nu utkommer han samtidigt med två nya böcker, den ena om Öland och den andra om Småland. Ölandsboken tar fasta på två fina lundar, den i Ottenby och den i Albrunna. Boken bjuder också på berättelser om näktergalen och den mindre flugsnapparen, liksom några fina dagboksblad. Smålandsboken berättar om att "världen är en socken" (orden inspirerade av vad Linné skrev i sin Västgöta-Resa 1748), en lärarinna i skogen och en distriktsköterska och ett kommunalråd, samt "anteckningar från en vår och sommar i Småland". Ur Ölandsboken citerar jag:
"Under ett decennium och mer mötte jag i lunden ofta Nils Henell, bonde i Albrunna, född 1930. Han promenerade där varje dag och vi stannade alltid för en pratstund när vi möttes. Vid ett tillfälle berättade han att det han fann särskilt märkvärdigt med byn Albrunna var att det är lika långt till havet som till lunden. Han sade sig föredra lunden där det alltid är lugnt. Redan som barn när han följde med sin mamma som tyckte om att gå där greps han av stämningen."
Smålandsboken är representativ för en nyare inriktning i Anders Johanssons författarskap. Från de fria vidderna Alvarsmark och stränderna på Öland har han sökt sig in i storskogens myller av liv. Han trivs där inne. I ensamheten möter han både de allra minsta och de allra största djuren. I den nya boken finns det fantastiska bilder på såväl älgar som små fjärilar. En stor skönhet strålar också från bokens alla blombilder. Och människorna i de små samhällena inte att förglömma. Det här är såväl Astrid Lindgrens som Vilhelm Mobergs trakter, här finns berättelserna och minnena också impregnerade i de små torpens trä. Ur boken citerar jag:
"4 april. En fantastisk vårkväll, men bara två plusgrader. Jag har suttit vid Bruddesjön i den varma solen, sett rådjur och älg och hört rödhakens glittrande sång medan lommen ropade som en människa i nöd. Min hund Noah reagerade på ett sätt han aldrig annars gör inför naturens egna ljud. En gammal råbock skäller ilsket över min närvaro. Jag färdas långsamt längs Alsterån och passerar broarna vid Flasgölerum och Ekenäs. Vi åker hemåt i det sista ljuset."
Den som är intresserad av böckerna kan sända Anders Johansson ett mail direkt: anders@andersikalmar.se


måndag 11 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.

lördag 14 december 2013

Yttrandefriheten och islamismen



Några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten (ur min bok Medborgaren, makten och moskén).

Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005). Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005) Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000) Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).


”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” 

Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det. 

Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.

Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. 

Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci  (" Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”. För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131). 

Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47) I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. 

Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga. I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. 

I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.

Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad. Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är  det fria ordet.

Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten. 

Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik,  i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: 

”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.”  

Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse”  (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?

Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?

Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.

Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning. När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?

När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.