Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

söndag 25 augusti 2013

Ny bok: Medborgaren, makten och moskén



”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.” Lars Vilks

Min nya bok heter Medborgaren, makten och moskén. Den är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Den senaste utvecklingen i Egypten och Syrien är konkreta exempel på vad som händer när Muslimska Brödraskapet och andra salafister griper makten eller för krig i avsikt att störta en regim. Egypten står på randen av ett katastrofalt inbördeskrig. Syrien hotas av en USA-ledd invasion efter den senaste tidens eskalerande krigföring. Syrierna flyr i hundratusental och hotar nu också det som var en fredlig och framtidstroende kurdisk region i Irak.

Ur innehållet: Från socialism och panarabism till jihad och islamism, Wafa Sultan och den hatande guden, I krigets hus, Yttrandefriheten och islamismen, Fay Weldon och Salman Rushdie, Den franske islamologin Gilles Kepel, Om en tunisisk bloggares erfarenhet av ”arabiska våren”, Till frågan om ”islamofobin”, Religionskritikern Anders Johansson, Fjordman, Eastwood och Brodsky, Finns det svenska Jihad-krigare?, Om David Goodharts angrepp på den brittiska multikulturen, Finsk och dansk kritik av islams makt, Besa - ett hedersbegrepp bortom islam, En dansk kulturminister om det totalitära och islamismen, Från folkhem till demontering, Att stena otrogna, Beslan-massakern och mycket mer.

Min bok kostar 150:- inklusive frakt. Den är linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, 144 sidor. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com om du vill köpa boken.
  
Några röster om boken:
”Tystnaden kring muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar.” Går han för långt? Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam. Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man är en demokrat av förnuftet”.” Bloggaren Bernur, Björn Kohlström


”Frankrike och Sverige är i flera viktiga avseenden mycket olika. Det är därför betänksamt att de två länderna är så lika i ett väsentligt stycke: i båda länderna har rädslan slagit rot och drivit etablissemanget till tystnad och eftergifter. Det är i och för sig inte förvånande att folk blir rädda, framför allt att journalister, författare, bildkonstnärer med flera, som vet att kolleger redan är under dödshot. Men fruktan för islamistiskt våld har gripit också den breda allmänheten efter alla bombdåd som riktats mot anonyma civila. Och vad värre är: det politiska korrekta har lagt munkavle även på debatten på kaféer och andra offentliga platser. Jag hör ofta folk säga att de inte vågar säga sin mening om islamismen. De vet att de då blir stämplade som "reaktionärer", "rasister", "islamofober" eller annat ännu värre. Alltså håller man tyst.” Jan Valdelin, Frankrike.


"Detta är en bok med intryck från en process som författaren bedömer som farlig: hur aktiva islamister i Västerlandet kräver större hänsyn till egna intressen och makt i de områden man kontrollerar, och ibland blir våldsamma. Man kan se det på ytan, som folk med konstiga kläder. Eller försöka gå djupare. Undertiteln är ”Betraktelser & anteckningar”, men jag undrar om inte den verkliga undertiteln kommer som rubrik på första sidan: ”Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism”? Det är ju där som en del av problemet ligger. En ganska hoppfull utveckling omkring östra och södra Medelhavet föll sönder och ersattes av ibland väldigt mörka krafter. Revolutionerna blev kontrarevolutioner. Och detta sköljer över till Europa. Ett Europa som dessutom är i kris. Att ta det här ämnet är som att vandra in i ett minfält, som att utan skyddsnät eller livlina försöka gå på flera knivseggar samtidigt (ursäkta staplandet av liknelser). För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." Bloggaren Björnbrum.

”Det är ingen linjär skildring vi möter, ingen faktabok med otvetydiga analyser, ingen stridsskrift. Snarare är det en personlig genomgång av Nydahls egna upplevelser av islam och debatten omkring, uppblandat med frukten av ett intensivt läsande av bland annat kända namn som Ayaan Hirsi Ali, Helle Merete Brix, David Goodhart, Salman Rushdie och Fay Weldon. Bilden som framkallas är fasetterad, men förstås knappast ljus. För den som själv läst mycket i ämnet och deltagit i debatten fungerar nog Nydahls bok mer som en summering och repetition än som en aha-upplevelse. Men även som sådan är den betydelsefull. Den tydliggör ett skeende som när man tittar tillbaka torde upplevas som totalt absurt. Där minsta kritik av utvecklingen omedelbart kan stämplas såsom varande uttryck för rasism och fascism. Hur den västliga intelligentian lagt sig platt för en växande religiös/politisk kraft. Och där tystnaden växer i denna anpassningens kölvatten.” K. Karlsson, Dispatch International.
 

Foto, samtliga engelska bilder: Thomas Nydahl
Foto: bokens omslag, tagen i Benghazi, Libyen 1983 av Thomas Nydahl

Privata läsarreaktioner:

”Personligen menar jag att man inte kan bortse från det faktum att islamism har sina rötter i religionen islam och att det därför är riktigt och viktig att granska och även kritisera själva den religiösa grunden. ”Kränker” man då alla utövande muslimer? Ja, det är vad alla förskrämda och förvirrade ”gutmenschen” eller röstfiskande politiker vill få oss att tro. Och när då högerextrema fanatiker, xenofober och ”äkta” rasister stämmer in i religionskritiken blir det svårt att hålla fast vid sin egen linje. Du har ju alltid gjort det och också fått betala priset.” Bengt / ”Jag tycker boken var mycket välkomponerad. Uppskattade formen, de skilda kapitlen som bildade en flödande och naturlig enhet, inte minst genom det personliga men för den skull inte påträngande intima tilltalet.” Einar / ”Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare. Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!!” Ullmar / ”Även en sån alltmer världsfrånvänd gammal stöt som jag ser utan svårighet att detta är en viktig och angelägen, dessvärre nog också nödvändig, bok. Och jag är imponerad av ditt sätt att skriva och resonera. Då tänker jag inte i första hand på att den är ytterst välskriven, vilket är en självklarhet att vänta sig från dig, utan än mer på den sakliga – om än lite dova och sammanbitna – tonen, som behåller sitt lugn och sin behärskning medan texten oförtröttligt argumenterar vidare. Med tanke på hur explosivt ämnet är, är det en prestation i sig.” Per / ”Slutkläm: tack för en ytterst intressant bok (borde var obligatorisk läsning för inskränkta politiker och journalister). Du dyngsprider inte och frågorna som väckts är viktiga — viktigare för mig nu när jag läst Medborgaren, makten och moskén. Du haver bildat mig!” Peter / ”Tacksam är jag också för litteraturhänvisningarna. Till några av verken har jag tidigare hittat men exempelvis Gilles Kepel förstår jag av dina ord att jag måste skaffa mig.” Urban/ ”Det är en viktig bok du har skrivit. Lars Vilks är en hedersman, en verklig intellektuell som söker sanningen om den så försöker krypa ner i helvetet och gömma sig. Sådana män är sällsynta i alla tider. Att få beröm av honom är därför en stor sak.” Anders / ”Jag har nästan läst boken färdig och jag tycker att den är riktigt bra. Gratulerar! Du har fångat problemen på ett mycket bra sätt. Vill gärna ge den i present till några fler vänner. Köper därför gärna tre till.” Lars / ”Trots att jag så gärna ville läsa din bok så snabbt som möjligt kände jag att jag bara orkade en liten bit varje dag. Under flera år har jag läst så mycket jag har kommit över om islamiseringen, men jag tycker att utvecklingen är mycket otäck och måste därför få en stund att andas, få tänka på annat en stund, innan jag kastar mig in i nästa otäcka beskrivning om islams utbredning Det är en otroligt viktig bok du har skrivit! Den är lättläst, språket flödar på och jag är övertygad om att de flesta med en normal skolgång skulle kunna ta sig igenom den. Du är en mycket skicklig författare.” Marie


 






 

 
 

fredag 23 augusti 2013

Anders Johansson: strömmarna (Björkmans förlag)

NY BOK IDAG. Det finns i hela Anders Johanssons diktargärning en förhöjd medvetenhet om människans plats på jorden. Den medvetenheten handlar ytterst om att ge henne de rätta proportionerna. Anders Johansson är nämligen en av vår tids diktare som ser och skildrar helheten, hur oviktig, skruttig eller ointressant den än ter sig. När jag läser Anders Johansson tänker jag på två andra diktare av betydelse: Lennart Sjögren som så tidigt fick mig att också våga se på råttans ungar med ömhet, och så Lars Gustafsson som i sina till synes förströdda naturdikter egentligen försöker fånga in de beståndsdelar av varat som brukar forma en filosofi. För hos Anders Johansson finns det just en filosofi, en livsfilosofi.

Den kommer förstås också tydligt till uttryck i hans fenomenala fotoböcker från Öland och Småland. Men nu är det som poet vi har privilegiet att möta honom igen – på Peter Björkmans nystartade bokförlag. Som tidigare placerar han sig i olika natur- och kulturmiljöer, där han kan spana mot det som bestämmer och avgör våra liv. Han kan stå i skogen eller ute på öppen mark, han kan vandra vid havet liksom på en kyrkogård. Han ser tillbaka på ett liv som nu börjat göra honom åldrande. Döden blir därför så självklart närvarande: ”Nu när jag börjat säga farväl till träd och/ katter, de lövtunna varelserna, och formerna av/ försummad skönhet” heter det till exempel i dikten Kartan, och i Minnen av natten avslutar han: ”Längtan säger vi, men menar åtrå med dess/oändliga distans. Var befann jag mig? Vad sade/ jag? Vilket land är detta? Jag minns inte och/ kanske reste jag i en cirkel. Kanske stannade jag kvar/ på samma plats medan världen tumlade genom/ mig i drömmen. Närvarande, men så flyktig att/ den liknar mest en frånvaro.”

Över Anders Johanssons landskap välver sig förstås den oändliga stjärnhimlen. Men han gör onekligen en poäng av att han betraktar den i skogens mörka göl. På samma sätt blir hans närstudier av marken och gräset till bilder av just den mänskliga vandring som beskrivs i dikten ovan – som så flyktig att den mest liknar frånvaro. Inte behöver jag läsa många av Anders Johanssons dikter för att övermannas av det vemod som understryker vad jag redan vet: att vi kan ingenting ta med oss när vi går. Visst kan man skriva testamente för barnens skull. Visst kan man ömsint återvända till både musikstycken och konstverk. Den skönhet som vissa människor förmår gestalta i sina verk blir för mig, nu i denna ålder liksom när jag var ung, ett av ytterst få argument för människans vistelse i det jordiska livet. Den skönheten blir också en konkret och tungt vägande bild av det mänskliga när det för ovanlighetens skulle ger istället för att ta, berikar istället för att nivellera och fördumma. Anders Johanssons diktsamling är, i all sin anspråkslöshet, litteratur av den sorten. Hans dikt spänner över hela den verklighet som rymmer hästarnas andedräkt, lövens flikar, hundars svansar och koltrastar i solnedgången – och den diktande, skapande människan.

***

Till sist ett par exempel ur den nya boken, här återgivna med författarens tillstånd:


Inte här, men var?

Fårens röster kom långt bortifrån, flöt över den vida slätten, som långsamt gav upp sin mening när solen från dag till dag fann allt djupare platser. Det finns inget slut på historien, och ingen historia. Pilgrimsresor måste man göra ensam. Bara drömmen fullföljer den bortre sidan av det som hände. Det avlägsna åskvädret är inget krig, inte ens en bra metafor för krig. Men fåglarna sjöng alltför högt, tusenskönorna lyste länge vita och dagen slutade i lätt, blå dimma när den svarta båten i skymningen återvände genom ett mycket smalt sund och blekte natten till tystnad.

Sång om snöfallet över Örkullegölen

Det snöar över Örkullegölen, ett vattenöga i den stora skogen. Det är ensamt här, men inte så ensamt som på socknens kyrkogård där jaget är en illusion, en såpbubbla som brister och tar form på nytt. Att vara människa, human, är att förbindas med jorden, humus, och med de döda; de som var före dem som sedan kom. Men det som slipas i naturen förändrar ursprung i en dekorativ riktning. Som om det fanns en mening. Som om havets arbete var förbundet med en önskan om en skapande hand, en tanke lika lockande som den att bodens gamla nycklar på sin knippa, som alltid funnits där, ska passa till de nya låsen. Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall.

Strömmarna

 
Höstens torra löv
Prasslar runt min sjöbod;
De faller eftertänksamt
Som om de memorerade sitt träd.

Stigen som leder dit
Finns inte för att den behövs
Men kanske för att påminna om
Att det ännu finns tid.

I halvmörkret mellan en krans av tallar
Står jag en stund i gläntan.
En ung lövsångare sjunger, trevande
sin enda melodi.
Bernes mahognybåt
Glimmar i dunklet;
Han dog i går.

Men havets vågbräm
Är av samma stoft som grönskan i maj.
Graniten fortsätter.
Mineralerna pulserar av strömmar.
Grodans öga är gulare än kroppen,
Som om färgen destillerats fram.

Det ser ut att bli vinter tidigt.
Säg att mitt liv
Är en människas liv,
Men min död är ett djurs.


 

söndag 11 augusti 2013

Stolarna tomma idag med

Vinden tar i. Björkarna gungar utanför mitt fönster. De mörka molnen samlas. Det är en helt annan dag idag. Temperaturmässigt ganska lik gårdagen men annars också som om hösten bara ville säga att den är på väg.

Finalen igår blev så bra med mat från en ganska ny grekisk restaurang i staden. Retsinan till det var pricken över i. Söndagen kommer att bli en dag i vila och eftertanke.

Hur ska vardagen se ut från och med imorgon? Den ska i första hand präglas av rutinens makt. Det är bara i rutinen jag förmår åstadkomma något. Rutinen är som en ram runt verket. Det man gör måste ha sådana ramar. Om jag inte har dessa ramar från och med ögonblicket jag stiger upp är dagen redan ödelagd. Jag ödelägger alldeles för lätt både dagar och annat. Men måndagen den 12 augusti ska bli starten på det nya som är mycket välbekant och egentligen också gammalt och inarbetat. Jag går till gruvan med sång!

***

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige. Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, poeten (om knappt två veckor kommer hans nya diktsamling, den recenseras förstås här i bloggen) och naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.

torsdag 1 augusti 2013

Människoröster och minnesvärda ting

Foto: Anders Johansson
När jag går uppför en gata på de små sommarutflykterna brukar jag snappa upp fragment av samtal. Varje gång tänker jag att jag borde skriva ner det jag hör för att sedan använda det. Men det gör jag aldrig. Har varken block eller penna med för det mesta. Min lilla väska innehåller insulinspruta och plånbok, vid en längre utflykt också en liten flaska vatten. Inget annat.

De senaste veckorna har jag, trots brist på papper och penna, kommit ihåg två sådana röstfragment:
"Jaså, menar du hon den lilla? Hon är justitieminister."
 "Jag fattar det bara inte, hon visar sig ute i en klänning som ser rent för jävlig ut."
De två replikerna hänger inte ihop. Men de är minnesvärda av ett enda gemensamt skäl: det behövs inga namn, de diskuterande vet bara alltför väl vem de syftar på. Och jag tänker: vår justitieminister kommer kanske att bli ihågkommen bara för att hon är kort. Några avtryck i rättsväsende och polisiära frågor kommer ingen att minnas. Och hon som går i så ful klänning behöver bara de närmast sörjande minnas.

Torsdagen är kommen. Från och med imorgon är jag gräsänkling på nytt, men jag tänker varken sjunga blues eller fado. Möjligen tar jag mig en walesisk whisky på kvällen. Vit lyckades jag inte bli. Inte den här gången heller. Ändå går vi idag in i augusti och sommaren blir bara kortare.

lördag 20 juli 2013

Anders Johansson om sin mamma, religionen, Vilhelm Moberg och sekulariteten


Foto: Anders Johansson
16 januari. Sol. Mamma avled i går. Hon var snäll och välmenande. Det började så bra; i min tidiga barndom hade vi en mycket nära gemenskap. Senare fördystrades tyvärr vår samvaro inte sällan därigenom att hon försökte pracka sin religiösa tro på mig vilket hade till följd att jag fjärmade mig allt mer från hennes värld. Och aldrig kan dessa världar riktigt mötas. Likadant med min moster Majken. Vi var de allra bästa av vänner ända tills jag i tonåren försökte formulera egna sanningar om världen och inte kunde, som hon, omfatta Gud och den rätta politiska uppfattningen, på respektive himmel. Religionsfrihet? Tankefrihet? Existerar sådana ting? Nej, det tror jag inte mycket på. Att hävda en egen åsikt har alltid ett pris, inte minst i vårt samhälle där en demokrati som är öppen för ett spektrum av åsikter är en verklig bristvara. I århundraden har vi här i landet fört en kamp för ett sekulärt samhälle. Hur jag än grubblar på saken kan jag inte för mitt liv begripa varför en nästan samlad mediekår i realiteten med näbbar och klor slåss för att utbreda en så mot all sekulär frihet och rationellt tänkande fientlig lära som islam. Detta är spik i egen fot, ty få yrkeskategorier är så beroende av frihetliga värderingar.

Vad har detta med Småland att göra? Jo, även om begreppet Småland alls inte är entydigt vill jag gärna tillskriva det vissa upproriska traditioner, allt från Dacke till Vilhelm Moberg och Emil i Lönneberga. En invandring med rimlig integration i det svenska samhället är en sak. Den pågående invandringspolitiken har däremot drag av bekostad kolonisation med omvälvande konsekvenser för samhället. Kontentan av detta är att vårt land nu på nytt kommer att tvingas in i en kamp mellan tro och vetande, mellan religiös kunskap och empirisk, mellan mystik och förnuft, mellan ljus och mörker.

Denna kamp började föras på 1600-talet mellan den blinda trons och den kritiska iakttagelsens företrädare, mellan dem som företräder de yttersta tingen och dem som misstror dem. En mer än tusenårig trygghet när det gäller varats natur och de yttersta tingen började skakas i sina grundvalar. När den teologiska dogmatismen vid medeltidens slut långsamt började släppa sitt grepp öppnade sig en möjlighet till att ur naturen hämta stoff till beskrivningar om den nya världsbild som växte fram. Men den nya tiden sprang ingalunda, likt en Pallas Athena, fram ur de intellektuella landvinningarna. Motståndet var massivt. Bruno brändes på bål och för att undgå hans öde tvingades Galilei förneka vad han med sitt teleskop empiriskt lyckats bevisa: det är jorden som rör sig runt solen.

Vi kommer inom de närmaste decennierna att få se mödosamt framvuxna sanningar "tas tillbaka" och ifrågasättas. Att människan med Darwin förvandlas från att i biblisk mening vara "Guds avbild" till att i vetenskaplig mening bli en "naturprodukt", det är en sanning som kommer att dras i tvivelsmål, dock inte med hjälp av förnuft och vetenskapliga argument utan med en tro som inget annat tolererar.

Paradoxen är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vårda yttrandefriheten och den frihetliga demokratin i realiteten har gjort allt för att skapa en politisk korrekt bur med starka åsiktsgaller. Hur många insändarredaktörer har inte agerat åsiktspoliser i stället för befrämjare av en mångfald av uppfattningar? Detta sker i det land där sedan gammalt "frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring".

Den som vill förstå djupet av vad som skett och nu sker i Sverige får en god hjälp på vägen av Thomas Nydahls bok Medborgaren, makten och moskén som övertygande hävdar att makten i ett samhälle alltid måste vara sekulär och fri från religiöst inflytande: "Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

...

Tack mamma, för dina omsorger. Nu är alla rum mot barndomen stängda och när jag blundar minns jag sommardagar med skyar av mygg då du stod barbent och diskade bakom vår sommarstuga. Jag hörde hammarslag och kanske var det barnets upplevelse av att det var världen som skapades.

Anders Johansson

måndag 8 juli 2013

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson
Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?


Lundakasse varnar mot rasism

Foto: Anders Johansson
"Rasism skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning" Så lyder sommarens varning till alla som inte redan förstått hur man ska vara funtad för att betraktas som en riktig människa i det nya riket. Nyheten - eller ska vi kalla den gammalheten? - presenteras i nattens Sydsvenskan, tidningen som alltid har en vägvisare att erbjuda.

Vill du veta mer? Läs:
"Antirassekassen – så är namnet på den tygkasse med antirasistiskt tryck som snart börjar säljas i Lund. Fem gymnasieungdomar ligger bakom och idén till kassen har de utvecklat under praktiktiden som sommarlovsentreprenörer.
På den sista tiden har det spridits en mer vardaglig rasism. Det har blivit okej att vara rasist, men inte kalla sig det. Rasismen har smugit sig in överallt. Vi vill att antirasismen ska komma in på ett lika subtilt sätt, säger Eira Jenssen, en av de fem.
Tre olika tryck har tagits fram. Förutom varningstexten, som ska påminna om den varning som finns på cigarettförpackningarna, finns ett tryck med texten "Riv Reva" samt ett än så länge hemligt motiv. 225 kassar har beställts och de närmaste dagarna ska försäljningen starta. Idén till kassen växte fram successivt. De fem gruppmedlemmarnas politiska åsikter går från vänster till borgerligt, men antirasismen förenar. – Och vi visste att vi hade en målgrupp i Lund, säger Elsa Bergendal."
Precis så ser den nya politiska korrektheten ut i vårt arma land. Man ska "subtilt" vänja sig vid ett politiskt klimat där duktiga och medelklasspräktiga kvinnor och män - fostrade av socialmoderaterna och deras anhängare mitt i hönstret - berättar för oss alla, oavsett om vi är män, kvinnor eller tvåtrekönade, vad som är rätt och vad som är fel. I Lund går det säkert hem. Där finns den skånska ängsligheten samlad. Men i resten av Skåne och Sverige? Jag vet inte, men tror mig tillhöra den förskräckande minoritet som lärt sig läsa mellan raderna.

När jag läser Sydis på nätet påminns jag om varför vi här hemma avslutade ett tidigare livslångt abonnemang för alltid. Tidningen och den ideologi den sprider och förespråkar är själva motsatsen till friheten. Det jag möter nu är vad man skulle kunna kalla för ett ideologiskt fängelse. Galler och tilltäppta trutar. Outhärdigt och motbjudande.



fredag 28 juni 2013

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot

Foto: Ulrika W.
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

söndag 13 januari 2013

Anders Johansson aktuell med två nya böcker

Det finns få naturskildrare av Anders Johanssons sort. Att jag tycker mycket om hans böcker vet förstås alla som läser min blogg. Jag har vid ett stort antal tillfällen skrivit om hans poesi, prosa, fotokonst och naturskildringar, och dessutom haft honom som gästbloggare vid ett par tillfällen, här, här, här och här till exempel. Nu utkommer han samtidigt med två nya böcker, den ena om Öland och den andra om Småland. Ölandsboken tar fasta på två fina lundar, den i Ottenby och den i Albrunna. Boken bjuder också på berättelser om näktergalen och den mindre flugsnapparen, liksom några fina dagboksblad. Smålandsboken berättar om att "världen är en socken" (orden inspirerade av vad Linné skrev i sin Västgöta-Resa 1748), en lärarinna i skogen och en distriktsköterska och ett kommunalråd, samt "anteckningar från en vår och sommar i Småland". Ur Ölandsboken citerar jag:
"Under ett decennium och mer mötte jag i lunden ofta Nils Henell, bonde i Albrunna, född 1930. Han promenerade där varje dag och vi stannade alltid för en pratstund när vi möttes. Vid ett tillfälle berättade han att det han fann särskilt märkvärdigt med byn Albrunna var att det är lika långt till havet som till lunden. Han sade sig föredra lunden där det alltid är lugnt. Redan som barn när han följde med sin mamma som tyckte om att gå där greps han av stämningen."
Smålandsboken är representativ för en nyare inriktning i Anders Johanssons författarskap. Från de fria vidderna Alvarsmark och stränderna på Öland har han sökt sig in i storskogens myller av liv. Han trivs där inne. I ensamheten möter han både de allra minsta och de allra största djuren. I den nya boken finns det fantastiska bilder på såväl älgar som små fjärilar. En stor skönhet strålar också från bokens alla blombilder. Och människorna i de små samhällena inte att förglömma. Det här är såväl Astrid Lindgrens som Vilhelm Mobergs trakter, här finns berättelserna och minnena också impregnerade i de små torpens trä. Ur boken citerar jag:
"4 april. En fantastisk vårkväll, men bara två plusgrader. Jag har suttit vid Bruddesjön i den varma solen, sett rådjur och älg och hört rödhakens glittrande sång medan lommen ropade som en människa i nöd. Min hund Noah reagerade på ett sätt han aldrig annars gör inför naturens egna ljud. En gammal råbock skäller ilsket över min närvaro. Jag färdas långsamt längs Alsterån och passerar broarna vid Flasgölerum och Ekenäs. Vi åker hemåt i det sista ljuset."
Den som är intresserad av böckerna kan sända Anders Johansson ett mail direkt: anders@andersikalmar.se


fredag 28 december 2012

Nationalismen. Ännu en gång redovisar jag mitt ställningstagande

Ack Sverige! Foto: Anders Johansson
Två böcker utgivna sent i höst har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska.

Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på Avpixlat (SD-lierad) och Realisten (som är knuten till Svenskarnas Parti)."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med två:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.

Jag skulle kunna sammanfatta med de ord jag skriver i textutdraget om John Lukacs näst längst ner:
"Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare."

*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:
”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”
Den 20 augusti 2009 skrev jag:
 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”
Och så vill jag visa vad jag i oktober 2010 skrev om en bok i ämnet:
”Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering. En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv gett oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen. Om vi inte ens förmår det kan vi lika gärna mötas i en kollektiv självförintelse.”
Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:
”Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”



fredag 14 december 2012

Fredagsgalleriet: Anders Johansson på vandring i småländska skogen

Författaren och fotografen Anders Johansson har mer eller mindre lämnat den offentlighet som styrs av den mediala och politiska maktens väg mot socialt, kulturellt och politiskt ingenmans-land. Ändå var det han som skrev några av de viktigaste texterna, både i artikel- och bokform, om vart Sverige var och alltjämt är på väg. Nu hittar man honom främst i naturen. Från de många åren på Ölands alvarsmarker har han alltmer förflyttat sig till skogarna. Han bor i Kalmar, och därifrån utgår turerna till ett underskönt vinterlandskap. Här får ni fyra nya bilder. Betrakta dem som vilopunkter för både ögat och själen.


 
Mer om Anders Johansson hittar du här, här och här och på många fler platser i bloggen.


torsdag 15 november 2012

De kommunistiska åren

De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.




torsdag 8 november 2012

Gästbloggare. Anders Johansson: Källaren


Det höga huset har gaveln vänd mot sjön.
Jag gick nerför källartrappan
så som man närmar sig en länge övergiven lada,
där skärvor av ord och frågor
flyter i ljus som silar mellan springorna.
Efter två veckor var källaren tömd i den dödes hus,
hem för tre generationer under ett sekel;
åtta vagnslaster förda till antikbodar och loppis,
Ett ton och 963 kilo invägda på en container vid Moskogstippen,
däribland nio gamla resväskor, 23 oljemålningar av tvivelaktig beskaffenhet
tusentals fotografier av båthamnar, solnedgångar
och folk församlade vid  middagsbord.
 

Sa jag nio resväskor? Jag menade fjorton.
Dessutom 38 mindre väskor av olika material och beskaffenhet.
Inte ens de centimeterlånga pennstumparna hade kastats.
När de inte längre kunde användas i pennskaft;
hade de lagts ner i skrivbordslådor; papperskorg saknades.
Nu återstod få föremål:
några  jagande hundar, en glasvas och något mer.
De stod där nästan självlysande,
och ropade på uppmärksamhet
som om det förflutna ett ögonblick fördunklat nuet
och upplöst all kronologi
så att det mycket nära avlägsnat sig
och det avlägsna fanns tätt intill.
Jag tänkte, att här finns rum och tid för allt:
för misstag, tal i egen sak, illusioner, pladder.
Allt jag kunde önska mig fanns här;
Allt jag någonsin kunde frukta eller begära.
Ja, tid och plats för allt.
En plats där det äntligen gavs tid
att stjälpa alla hierarkier över ända.
Vi börjar med begrepp, med ideologi,
men till sist måste vi visa våra kort.
 

Ett hem? Rörelsen mot ett hem,
den längtan som kallas hem
med sina minnen, föreställningar, önskningar och tvivel;
de regniga eftermiddagarnas melankoli
och de glittrande stjärnorna i vinternatten.
Mönster mer än fasta former,
en kör av röster och skuggor,
en spänning mellan historia och personligt minne;
kvarlevor av en decimerad stam
som kom ur skogarna
för att berätta sin historia
i det svaga ljuset från ett källarfönster;
medförande souvenirer från ett främmande land, ett land i krig,
Och kanske ett hopp om att något skulle följa,
vars namn stavades försoning,
som om någon var beredd att säga:
försök lista ut vem du är,
innan du dör.
Eftermiddagen tog ett fast grepp om rummen
Jag öppnade källardörren ut mot gatan
såg några tunna moln
på det som ibland högtidligt kallas himmel;
den spegel där vi betraktar oss i det icke-mänskliga.
Huset var tyst som ett segelfartyg i bleke.
På gården bar det gamla gravensteinerträdet frukt,
det som blommar varje år som ett födelsedagskort
i den värld som är den enda.
Men varför förvandla medvetande till landskap;
när vi rör oss bort från något?
Det meningslösa i att vinna
när så mycket går förlorat
Inget blev dock sagt;
det är svårt att säga något av vikt som angår många
och man bör inte vissla bland de döda.
Ändå lyssnade jag efter en närvaro;
Uttalade någon mitt namn
som om det betydde något?
Ville någon säga något till mig, som ännu fanns i rummen?
Om sorg och förlust;
Kort sagt, om människans villkor?
Jag upprepade några besvärjelser:
Ingen plats är som hemmet!
Livet är vackert och dyrbart!
Och med Doris Day sade jag;
What will be will be!
Jag väntade på en vänlig röst
från något hörn av rummet;
något som blöder fram ur tystnaden.
Är livets möjligheter oändliga?
Vad ska man tro, när alla verkligt visa män
säger sig ingenting veta.
Hur ska den berättas, historien om våra liv?
Finns det en tråd som binder samman,
som hela historien beror av?
Finns det ett val mellan flera vägar,
guld och rost?
Är det försvinnandet eller avbrotten vi fruktar?
Men om det bara är på måfå
-   när något blänker tar vi det,
som skator?
Vi ser mot himlen,
sedan mot jorden
i ett försök att förstå
Vad blev det kvar?
ögonblicken kanske;
de som betydde mest;
som smultronen trädda på strået;
ett sista andetag när vi navigerar
genom misstag och lögner;
när en skräck driver bort en  annan.
Den som vill ha lyckliga slut bör läsa kokböcker,
eller deckare, av livet får vi dem inte.
Den gamla asken av trä som en gång innehållit proviant
för sjöfärder i Kalmarsund förhöll sig tyst,
som om den erinrat sig ett avlägset träd.
Den blå askkoppen av glas,
tillverkad i något av Smålands glasbruk
hade gjort sig bättre på en rökig bar
där eftermiddagssolen fått färgen att skimra.
Jag kastade den.
Det är så här världen krackelerar inifrån.
Man förlorar när man vill ha mer,
när ingen är någon
när det svaret ges gång på gång
att ingen är här
och hålet i molnen som öppnas
avslöjar en ännu djupare tomhet:
där sånger om land sjungs långt ute till havs
och de kläder som är staplade i ett hörn
sjunger sitt ingenting, ingenting.
En 40-wattslampa i ett hörn;
månen ute på gården
flyter genom persiennens springor
och kastar ett zebramönster på golvet.
Detta tror jag mig veta om världen:
Den är verklig, den finns inte,
varje dag har ett provisoriskt slut,
allt har en historia,
som är värd att berätta.
Detta motsägs av fotografierna
med sina bestämda ögonblick,
samlade under ett sekel;
i lådor, album, inom glas och ram;
de äldre noggrant förtecknade av faster Karin,
lärarinnan, som försökte ordna berättelserna,
(Det var hon som planterade äppelträdet på gården).
Jag ser på bilderna: unga mödrar
som röker cigaretter på en veranda,
skrattande i den varma julidagen, rent av lyckliga.
Ett barn som bott i huset badar i en kopparbalja.
Lotsen, som ritade sjökort över den svåra farleden genom sundet
blickar med allvar mot oss,
Den siste ägaren är iförd
en tröja med kräftor på.
 

Äldst är ett fotografi av "farmor" som ung,
kopierad efter en glasplåt
i f.d. Hedbergska Ateliern, Östra Nygatan No 37
Hon håller en hundvalp mellan sina händer,
som för att visa att världen är ung.
Det förflutna skickar ut ett klänge till oss,
en stillhet som vi förlorat.
Men vad händer sedan?
Kanske är de vackraste ögonblicken
också de mest sorgsna;
det är ögonblickets natur
att lämna allt som det var.
Jag ser på nytt på bilderna;
fotografierna är skurna ur mörkret;
de flyter fritt som minnet av det okända;
framtiden kan bara förstås när den är genomlevd,
när det är för sent.
Sedan kom natten
och vände sig mot alla
med sitt undervattensjag.
Tre generationer i rakt nedstigande led
levde i huset; alla dog de där
eller högst några hundra meter från det;
som om en vagn över prärien stannat just här
och  utstakat platsen.
Lotsen gick i land och slog sig på affärer;
han köpte ägg av artisten Per Ekströms bror i Segerstad på Öland
och av andra på landsbygden runt Kalmar,
lät frakta dem till Stockholm för försäljning
 

Han dog ung.
Hans son tvingades avbryta sin skolgång, gick i faderns fotspår
köpte glas och sålde, från Smålands nu nedlagda glasbruk.
Slutligen flyttade hans son till huset.
Det är efter honom jag röjer.
Han slöt cirkeln genom att dö i det rum där han föddes.
Det droppar vatten i pannrummet,
i hörnen lyser gammal målarfärg.
Människorna som bott i huset har avsatt spår
medan ett århundrade passerat utanför;
förlupna molekyler, strålning från fotoner, partiklar av hår och skinn.
De döda hade sin tid innan de gjorde sig osynliga.
I den första skymningen
satte jag mig på bänken utanför
och lyssnade till stadens ljud,
som blev allt svagare,
allt mer ekon av varandra.
 

Jag såg konturerna av Öland bortom sundet,
tonande i ett grått dis, som för att undgå berättelsen.
Jag kunde ha rest här förbi
utan att veta vilka som levt vid gatan
och värjer mig vid varje tanke på
att de levande har rätt till sista ordet.



söndag 28 oktober 2012

Anders Johansson: Verner von Heidenstam, Bengt Lidforss, några tankar kring liv och dikt (Ängö Bok och Bild).

Verner von Heidenstam. Teckning: Fredrik Ogden
Anders Johansson är författaren som spänner från politisk debatt, över litterära och filosofiska texter, till naturskildringar i text och foto av mycket hög klass. Han har utgivit ett stort antal fotoböcker som skildrar djur och natur, mest på Öland men också från Småland och Blekinge. Johansson är bosatt i Kalmar, och därifrån gör han sina resor ut i skogar och Alvarsmarker.

Hans nya bok är en betraktelse över två viktiga men idag sällan diskuterade intellektuella giganter i svensk historia: Verner von Heidenstam (1859-1940) och Bengt Lidforss (1868-1913).

Som alltid när Johansson skriver om viktiga föregångare gör han det utifrån originella och personliga läsningar och funderingar. Om von Heidenstam:
”Lantjunkaren Verner von Heidenstam är ingen Vergilius, som med ekologens öga anlägger synpunkter på till exempel ett uthålligt jordbruk och förordar rotation av grödor framför monokultur. Men i de biologiska processer och de nästan mytiska organiska behov vi delar med andra varelser har vi en biologi som sammanfaller; det påståendet kan jag med gott samvete tillvita både Vergilius och Heidenstam (…) Heidenstam tyckte om djur, stannade och talade vänligt med dem medan Strindberg gick med revolver i fickan för att skydda sig mot hundar och upprördes över den motsatta inställningen.”
Bengt Lidforss. "C.W. Hormuth", Tyskland 1910
Nu är Johansson förstås inte ute efter att tvinga in det förflutnas gestalter i vår tids politiska korrekthet och dess normsystem. Alls inte. Men han rör sig fritt mellan då och nu. För honom är Vergilius och Heidenstam samtida, i det att de är levande i texterna som förs från generation till generation.

Om Lidforss skriver han:
”Striden gällde främst de kristna dogmerna, mindre det centrala i religionen. Lidforss fann dogmerna vara i högsta grad oförenliga med den kunskap man ägde om naturen. Han bekämpade således den officiella kristendomen, avvisade möjligheten av en personlig Gud och tron på själens odödlighet. Detta ansåg han vara vidskepelse. Men han var ingen hädare. Trons plats tar vid där vetandet upphör, teologernas anspråk på att ensamma få hantera tillvarons stora frågor var oförenliga med naturvetenskaplig och intellektuell heder.”
När jag läser dessa rader tänker jag att det inte är en tillfällighet att Anders Johansson var en av de första i Sverige att skriva både om och mot islamismen. Han fick betala ett högt pris för sin klarsynthet. Kanske är därför hans böcker idag än viktigare. Denna lilla skrift är inget undantag. Tvärtom är den en befriande frisk läsning i en tid när det växer mossa på varje kultursida.

Boken kan beställas med ett mail till anders@andersikalmar.se (130 kronor inklusive frakt).

Här kan du läsa om en tidigare bok av Johansson, om Vilhelm Moberg.


torsdag 2 augusti 2012

Införlivad - röster om Anders Johansson

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige.

Nu är det tid för Pride och ska man vara en anständig människa ska man förstås instämma i allt som sägs och görs där. Det vägrar jag. Min egen livshållning förbjuder mig att stämma in i denna kör, som egentligen bara är en inverterad version av konsumtionstanken. Den skriker, gastar och dunkar. Jag bryr mig inte det minsta om vem människor går till sängs med, eller vad de gör i sängen eller på köksbordet. Jag har bara inget behov av att veta det.

Som om sexualiteten var en underhållningsbransch, som om varje liten avvikelse från den heterosexuella vardagen skulle intressera alla människor och göra dem gladare. Jag tackar nej till de rosa bakelserna. Liksom jag tackar nej till vänstern, högern, liberalismen, islamismen, nationalismen och andra ismer som förlöjligar, förminskar, förnedrar, förföljer, förtrycker och mördar. I min bröstkorg finns ingen sådan plats. Den har ett enda utrymme kvar och det är frihetens.

Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, författaren, naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.