Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

fredag 22 juni 2012

Midsommaraftonens pöl.

Foto: Anders Johansson.
I de minsta pölar kan en värld speglas. Just så känns det idag. Jag behöver inte se Atlanten för att få kunskap. Jag behöver bara en enda liten vattenpöl för att påminnas om vem jag är.

Igår ett samtal från Washington. Att samtala så långt är i sig ett mirakel. Idag nöjer jag mig med resan till Åhus. Och lyxen att fram emot natten åka taxi hem till tystnaden och ensamheten i huset.

Imorgon börjar ett nytt liv. Vitt som ett oskrivet ark. Nytt men annars så välbekant.

Igår fick jag en lyckad intervju med Chris Chilvers från vänsterpartiet Respect i England. Jag har föresatt mig att intervjua samtliga de viktiga småpartierna, både till "vänster" och "höger". Vad som är vilket är svårt nog att veta, särskilt om man som jag har svårt för den gamla indelningen från franska revolutionens dagar.

Före resan i maj skrev jag till de tre stora brittiska partierna, men fick inga svar alls. Nu efteråt så tänker jag att det faktiskt inte gör något, eftersom det är de små partierna, som utifrån en eller annan världsbild befinner sig i opposition mot makten, som är de verkligt intressanta att intervjua. Med partiet Respect är det dessutom så, att de har sin starkaste sociala bas i Sparkhill, Birmingham! Det ska jag berätta mer om senare.

Jag önskar er alla en fridfull midsommarafton. Låt inte regnen förstöra gemenskapen. Dansa hellre runt en fiktiv majstång i vardagsrummet.

söndag 22 april 2012

Söndag kväll.

 Wolverhamptons centrum. Foto: Astrid Nydahl

Helgen är snart över. Jag har färdigställt ett tredje kapitel till boken om Black Country, den här gången med utgångspunkt i Enoch Powells minst sagt kontroversiella tal från Birmingham 1968. Jag jämför bland annat hans framtidsprognos med David Camerons och Angela Merkels dödförklaring av "multikulturalismen" vintern 2011-2012 och resonerar utifrån detta vad som egentligen har hänt i brittiska West Midlands under de dryga fyrtio år som gått sedan dess. Historien bjuder oss alltid på ironier, en av dem är att Powell själv som minister 1961 var ansvarig för värvningen av immigranter som arbetskraft från olika samväldesländer.


Foto: Anders Johansson.


När måndagen bländar mig imorgon bitti är det bara att ta vid där det slutade idag. Det skrivande flödet är den avgjort bästa känsla jag kan uppnå. Den erbjuder en märkvärdig kombination av njutning och pliktuppfyllelse. För en plikt är det, att nu äntligen bli färdig med denna bok som jag av och till återvänt till sedan 1998 då vi bodde i Birmingham och för första gången konfronterades med ideologier och religionsuppfattningar vi inte visste särskilt mycket om, men vars allvar blev understruket den 11 september 2001. Black Country har jag återvänt till både 2006 och 2008, men egentligen aldrig känt mig mogen att formulera mig om. Jag tänker på allt det jag sett, hört och samlat material om de gångna 14 åren, som nu slutligen ska bli en sammanhållen boktext.

Min avsikt är att gå långt tillbaka, eftersom Black Country är platsen för industrialismens födelse.Det som växte fram och blev en modern industrination har i princip stängts och övergivits. Av gruvorna, textilfabrikerna, bil- och motorcykeltillverkningen och annan produktion finns bara dammet och asbesten kvar.

I min nya bok, Sextio år senare, har jag med ett förarbete som är en rejält utvidgad version av ett reportage jag tidigare publicerat i tidskriften Axess. Imorgon fortsätter jag med Wolverhamptonspåret. Med denna helt ombyggda blogg, som ska ge bildmaterialet större rättvisa, hälsar jag er alla välkomna till en ny vecka.

torsdag 19 april 2012

Korta aprilläsningar.

Simon Fruelund: Borgerlig skymning (Lethe, översättning av Jonas Rasmussen).

Den danske författaren Simon Fruelund (född 1966 i Helsingör), med en handfull böcker bakom sig, introduceras på svenska med Borgerlig skymning. Detta är en bok som genom ett fiktivt samhälle utanför Köpenhamn speglar olika människoöden. De bor alla på Dantes Allé. Det är en bok att både drabbas av, le och skratta åt, och inte minst att reflektera utifrån, kring hur vi människor förhåller oss till varandra. Fruelund har en skarp blick inte bara för det avvikande utan särskilt för det alldeles vardagliga och ”normala”. Det är i den blicken vi också som läsare kan lära oss något om detta fiktiva samhälle som naturligtvis kunde vara alldeles äkta, var som helst i västerlandet. Bokens namn kräver en förklaring. Den borgerliga skymningen råder när solen befinner sig 0-6 grader under horisonten, och innebär att man där finner gränsen för att läsning utan belysning ska vara möjlig.

*

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers).

I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.

*

Wael Ghonim: Revolution 2.0 – folkets makt är större än människorna vid makten (Natur & Kultur, översättning av Örjan Sjögren).

Egyptiern Wael Ghonim är Google-anställd i Kairo och har erfarenhet av hur den egyptiska säkerhetstjänsten arbetar. Han har vid flera tillfällen gripits och hållits fången. Wael Ghonim är i 30-årsåldern och han startade våren 2011 en Facebook-sida som samlade protester och i första hand då mot den säkerhetstjänst som mördat en ung landsman. Facebook-sidan leder så småningom fram till de uppmaningar som får människor att samlas på Tahrir-torget, platsen som utlöste Mubarak-regimens fall. Resten är historia. Till årsdagen av den egyptiska revolutionen, den 25 januari 2012, utkom hans bok både på engelska och i svensk översättning. Boken ger en överskådlig bild av skeendet med konkreta, personliga vittnesbörd från såväl Ghonim själv som människorna i kretsen kring upproret. Ghonim är gift med en amerikansk kvinna och hans ställning hos Google möjliggjorde mycket som annars varit omöjligt. Hans sätt att berätta är medryckande och vackert på samma gång.

*

Åsa Stenwall: Att jag vill nånting mer (Schildts förlag, Helsingfors)

Litteraturhistorikern Åsa Stenwall är forskare och kritiker i Helsingfors, hon driver bland annat skrivarkurser och har tidigare publicerat fem verk om litteratur. Hennes nya bok är en samling spännande sociala och politiska analyser av fyra länders moderna litteratur. Med exempel från Sverige, Danmark, Norge och Finland ställer hon frågor om innehållsmässiga tendenser och ämnesområden i det senaste årtiondets litteratur. Hennes analyser är öppna och resonerande.

Stenwall skriver rakt och enkelt men aldrig banaliserat, när hon tar sig an välkända författarskap som t.ex. Jerker Virdborgs, Johanna Nilssons och Naja Marie Aidts. Men också i Sverige relativt okända som Carl Frode Tiller från Norge, och Kaj Korkea-Ahos, Johanna Holmström och Miika Nousiainens i Finland. Sammanlagt rör det sig om tolv författarskap som närläses, analyseras och diskuteras. Stenwall lyckas tydliggöra några särskilt brännbara tendenser och visar framför allt att modern skandinavisk litteratur är allt annat än inåtvänd och svårtillgänglig.

Foto: Anders Johansson.

lördag 14 april 2012

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

fredag 13 april 2012

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

söndag 8 april 2012

Bortom ideologierna.

Njuter av tystnaden och ledigheten. Utanför fönstren spirar våren och bortom ideologierna växer och/eller multnar det precis som det ska. Det eviga kretsloppet skänker oss varje år en påskhelg, men också en påminnelse om villkoren. Livet tar vi inte lätt på. Ändå är det ofta alldeles för svårt att hantera.

Foto: Anders Johansson

onsdag 4 april 2012

...dussinvis med upplagor

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.

tisdag 3 april 2012

Delfiner i Hammarsjön

Dröm i natt: i en tunn bäckliknande sträng invid Hammarsjön får jag och barnbarnen syn på två delfiner. Jag blir häpen, böjer mig ner och sträcker fram handen, varpå den ena delfinen hoppar upp mot mig och börjar kela med min arm. Jag säger till barnen: ”De gör verkligen så som man sagt. Men inte trodde jag det fanns delfiner i Kristianstad.” Ett av barnen vänder sig om och pekar ut mot Hammarsjön och säger: ”Men Thomas, där kommer två ännu större fiskar”. Jag ser dem genast, det är två blåvalar. Nu förstår jag att något är konstigt och vi hjälper både valarna och delfinerna att komma ut på öppet hav, vi följer dem från Hammarsjön hela vägen mot Åhus där de simmar ut i Östersjön.

I nästa scen står jag och talar med min vän Per och säger till honom: ”Du kanske tror att jag ljuger, men det är dagens sanning: ”Monica Zetterlund är inte alls död, hon ska sjunga med en trio på jazzfestivalen i Kristianstad.” Per svarar: ”Klart hon inte är död, det är bara ett exempel på hur kvällspressen jagar nyheter när de påstår det”.

Ur min bok Inre frihet (2007). Foto: Anders Johansson.

måndag 2 april 2012

Aprilvardag

Jag får rådet att vara ute i naturen istället för att brytas ner av de politiska, ideologiska och kulturella stridsämnena. Det är ett nog så klokt råd. När jag ändå såg andra och avslutande delen av den franska serien om krigen i guds namn igår kväll, så slog det mig att den verklighet vi alla stiger upp till varje dag är så beskaffad att man omöjligen kan blunda. Oavsett var i naturen jag befinner mig tänker jag på det faktum att mina barnbarn ska bli vuxna i ett land och en värld där de groteska vanföreställningarna styr tillvaron.

Två saker kan man göra en sådan dag. Man kan läsa om en av de modiga i Ryssland och inse att det finns uppfordrande exempel. Eller så kan man, som ofta i stämningslägen som detta, gå till tröstaren Eugénio de Andrade:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk,
i brådska eller med all tid att slösa bort,
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo,
detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om,
på väg ned för trappan.


(översättningen gjord av Marianne Sandels)

Foto: Anders Johansson.

onsdag 28 mars 2012

Från sjukbädden

Sedan igår är jag sängliggande. Sover, dricker lite vatten, läser en halv sida och sover igen. Jag återkommer när jag tillfrisknat.

Foto: Anders Johansson.

måndag 26 mars 2012

Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.

måndag 27 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Nu har den kommit från trycket, Anders Johanssons nya bok. Du kan läsa utdrag ur den här och här. Om du är intresserad av boken, skicka ett mail direkt till författaren: anders@andersikalmar.se

Foto: Anders Johansson.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

torsdag 16 februari 2012

Mellan skapandet och smärtan.

Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.

*

Fjärde veckans cellgifter idag. Nog börjar de göra nytta. De extrema svullnaderna i knäna ger med sig, smärtan minskar. Och ändå behöver jag inte längre rikta tankeverksamheten åt sjukdom. Tänker mer på nära och kära som lider. Tänker på deras långvariga och plågsamma tillstånd och försöker, in i mig själv och aldrig ut i något himmelskt, fråga mig vad jag kan göra. Hittills har jag inte hittat några svar.

Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.

Duvfoto: Anders Johansson.

onsdag 15 februari 2012

Fem nya betraktelser av Anders Johansson.

Gräsmattan

En granne går omkring och plockar ogräset ur sin hela natten bevattnade gräsmatta för att få den ”perfekt”. Det slår mig plötsligt att perfektion, i mänskliga termer, är ett annat begrepp för destruktion.

*

My Way

I datorn kan jag betrakta alla de rockband och musiker jag endast hörde som ung. Jag kan bokstavligt talat blicka ner i min ungdoms musik och uppleva det jag inte upplevde då trots att jag alltid lyssnat mycket på musik. På så vis tillförs retroaktivt en ny dimension till min bild av både musiken och min ungdom. Mycket är bra, bättre än jag väntat mig. En kväll lyssnade jag på Elvis, som jag uppskattar mer nu än när det begav sig. Jailhouse rock var för mycket för den drömmande tolvåring som var jag i slutet av 50-talet. Nu vandrade jag allt längre ut i gränsmarkerna av hans musik och plötsligt såg jag en full eller drogad Elvis som fånigt halvskrattar sig genom en sång. Men när jag på nytt tittade på sekvensen såg jag något annat. Det fanns något på samma gång rörande och distanserat i hans sätt att sjunga; som om han ville säga till sin publik: tyck om mig ändå för nu driver jag både med mig själv och med min roll som rockens största stjärna. Och publikens ansikten, som speglades i en panorerande kamera, vittnade om att man såg med mer än ögonen. Man såg en skyddslös man som plötslig stigit ner från sin roll som ikon.

Varför skulle inte Elvis få vara full på några konserter, liksom här hemma Lundell, och Evert Taube? Det förminskar inte deras storhet och den glädje de gett så många människor. Tvärtom visar det dem just så sårbara som vi alla är. De är inga offer.

Men, och det är en annan sak; musiker, författare och konstnärer bör inse att deras talang inte varar i evighet, att den inte är förnyelsebar. Det är bara Dylan som får sjunga som en kråka kraxar, i kraft av sin oöverträffade förmåga som kompositör och lyriker.

Vad jag gillade hos den berusade Elvis var den mänskliga tonen. Se här, jag är äldre nu, jag har druckit, jag är rädd, jag har panik och jag är inte precis stolt över allt jag gör men jag gör det ändå därför att det här är vad som händer i den fas av mitt liv där jag befinner mig.

Till sist lyssnar jag på Elvis när han sjunger My Way och jag tror verkligen på varje ord.

*

Stenarna

Jag vaknar i det bleka ljuset av andra liv. Jag har gått så länge bland träden och stenarna att jag blivit en smula bekant med dem. Jag förstår allt bättre den lilla öländska pigan som min vän Lage Nilsson en gång berättade om, hon som gick i vall med korna och hälsade på stenarna och hälsade från andra stenar och människor, berättade för dem vad hon hade för sig. Nu vill jag dröja vid en särskild sten när ljuset faller på den mot eftermiddagen.

*

Mina motståndare

Uppvaknandet och den timme jag ligger kvar i sängen har alltmer blivit ett slagfält där jag måste försöka passa ihop mina drömmar och önskningar med verkligheten. Ofta går mina tankar, trots att jag försöker bekämpa detta, till mina tillkortakommanden. I de ”krig” jag utkämpar vill jag att mina motståndare ska lida. Men när något är tabubelagt tvingas jag kämpa en hopplös kamp – mot mig själv. Här är jag själv vedersakare. Det är den största av frustrationer, att vara sin egen motståndare.

*

Sången i mitt liv

En decembermorgon, 41 år senare, spelar jag den igen, på min dator. Det är Early morning rain jag talar om, med Rank Strangers. Den låten gick rakt in i min själ när jag första gången hörde den i ett vintrigt Umeå, i en studentlägenhet. Nu lyssnar jag igen och förstår att det är steelguitaren som i första hand står för det smäktande och översinnliga. Sången är välgjord, Mats Rådberg sjunger nästan som en amerikan. Men, som sagt, det är steelguitaren som måste ha fångat in mig när jag hörde denna sång som sägs ha fått fart på countryvågen i Sverige. Tio år senare flög jag för första gången i ett av de jumboplan om vilket det talas om i Early morning rain och skulle så småningom få mitt lystmäte av den här sortens countrymusik.

Vid ett tillfälle såg och hörde jag Gordon Lightfoot som har skrivit sången i Seattles operahouse. Jag hade bokat tågbiljett för att resa över den amerikanska kontinenten men lyckades boka om biljetten när jag fick veta att Mr Lightfoot was in town. Han var min absoluta favorit vid den tiden och jag väntade på honom vid utgången och när han dök upp bad jag att få ta några bilder på honom. Han stod vid ett element men jag var blyg och kom mig inte för att säga något särskilt. Efteråt förbannade jag min oförmåga. Naturligtvis borde jag ha sagt något i stil med ”I have come all the way from Sweden to listen to you”. Det var om inte alldeles sant ändå en utsaga med mycket substans i. Jag hade gärna hört honom berätta något om sina sånger.

Han stod där dröjande vid elementet och undrade kanske vad jag ville. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom och jag borde förstås ha frågat om vi kunde gå och ta en öl och tala lite om hans musik. Han var en stor stjärna som fyllde konsertsalen men det var ingen larmande rockpublik utan en huvudsakligen medelålders sådan som knappast gallskriker framför sina idoler. Jag minns att Gordon Lightfoot bad om ursäkt för att han varit berusad vid sitt förra framträdande i Seattle. Publiken förlät honom så gärna. Och så spelade han och sjöng Early morning rain.

Nu lyssnar jag till Early morning rain med Rank Strangers. Sedan lyssnar jag till den med Gordon Lightfoot. Jo, det är nog ändå sången i mitt liv. Jämsides med John Lennons Across the Universe förstås.

*

Avsnitten är hämtade ur Anders Johanssons nya bok som släpps inom kort. Så fort den finns tillgänglig lägger jag ut information om den i bloggen. Bilden är också Anders Johanssons. En tidigare blogg med avsnitt ur boken finner du här. Annat om och av Anders Johansson här, här, här, och här.

tisdag 14 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.

Här ett par av bokens betraktelser med bilder, av Anders Johansson också de, förstås. Jag återkommer med fler bilder och betraktelser de närmaste dagarna.

*

Barnet

”Jag försvinner”, säger den ungerske poeten Attila Jozsef, ”men en vild darrning av liv går genom världen, och den kalla himlen kan ses genom den”. Det tror jag inte ett ögonblick.

Örkullegölen, och alla andra småländska skogssjöar, skulle inte bry sig om ifall jag föll ner i den och för alltid blev borta bland sjögräs och näckrosor.

De stora tallarna runt gölen skulle inte ens ge ifrån sig en suck om jag försvann i skogen. Koltrasten skulle fortsätta som förr att strö sitt silver från en grantopp.

Det är bara inbilska poeter som tror att de gör ett sådant avtryck.

Jag kan ändå känna sympati för poeterna eftersom vi delar vår egocentricitet med det skrämda barn vi förblivit.

*

Förundran

Poesi, precis som filosofi, har sitt ursprung i en känsla av förundran – det är Platon som säger så och jag ber, i all enkelhet, att få instämma i detta den här morgonen.

När jag betraktar naturen, närmare bestämt från en väldig sandbank vid Ölands sydspets, är det med förundran; allt jag ser är i någon mening gåtfullt.

Jag står vid den smala kanalen till nästa sandbank som försvinner ännu längre ut i havet. Som ett minne svävar morgonen där ute, sjunker och höjer sig som om den förde upp sanden ur vattnet, där livet först uppenbarade sig.

Och djupt under sanden, på havets botten, där strömmarna är snabba över kalkstensgolvet, finns det vi kallar skapelse inskrivet i fossil, nu överspolat av klart, kallt vatten. Det är, kunde man säga, mineraliska strategier som försöker närma sig evigheten.

Eftersom det är högvatten kommer jag inte över till nästa sandbank. Ett ögonblick griper skräcken tag i mig vid vetskapen om att jag är fullständigt omgiven av vatten – vatten under jorden och på sidorna, som den mytologiska svarta flod grekerna trodde att de kunde passera för att nå den eftervärld där de sedan kunde fortsätta att existera, men bara som skuggor.

Där jag står den här höstdagen med tranropen ringande i mina öron minns jag vårens solljus då vattnet steg i alla bäckar fyllda med blont solljus och rann mot havet. Det var den tid då Kore, dotter till Demeter, åter fick stiga upp i ljuset från helvetes mörker. Nu måste hon tyvärr inom kort åter nedstiga i detta hemska dödsrike. Och jag som står kvar på stranden gör det med – förundran.

*

Örkullegölen

Allt hör ihop

När jag ser in i mitt eget skrivande märker jag att jag skriver mot ett fokus i mitt eget liv genom att försöka föra samman tid och plats i dess olika skepnader. Världen måste komma till mig, smältas ner i mitt medvetande och tolkas av mig och jag vill ogärna lämna det jag redan sagt om det fortsätter att vara betydelsefullt för mig, trots att det innebär en upprepning.

Jaget föreställer jag mig som en helhet som innehåller inte bara alla känslor utan också all tid och alla platser som alstrat dessa känslor. Jag drömmer om ett möte där jaget, platsen och språket slutligen ska vara tillfreds med varandra, var och en finna sitt uttryck, i sällskap med de andra. Språket rör sig i överensstämmelse med jagets begrundande av platsen. Att låta det förflutna hända på nytt kräver mycket av alla inblandade. Det kräver en plats där nuet är laddat med allt som varit, där det förflutna och nuet är så djupt sammanslingrade att det ena är det andra.

Några gånger har jag återfunnit mig på platser där hela livet en stund lägger sig till ro, där jaget, platsen och språket inte kan åtskiljas. Två av dem vill jag omtala därför att redan detta är lustfyllt: Albrunna lund och Örkullegölen.

tisdag 31 januari 2012

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.