Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 19 april 2011

Carl-Erik af Geijerstam och Marina Tsvetajeva.

Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.

Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson. Klicka på den för helskärmsformat.

fredag 28 juni 2013

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot

Foto: Ulrika W.
Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

torsdag 22 december 2011

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

måndag 8 juli 2013

Sammanhangsfunderingar.

Foto: Anders Johansson
Lite omtumlad av några händelser i centrum denna eftermiddag. Efter besök hos min frisör - han som alltid klipper mitt hår och rakar mitt skägg och som jag kan diskutera utvecklingen i arabvärlden med (han är själv syrier) - gick jag med A. upp till gågatan för att ta en kopp kaffe. Utanför Trefaldighetskyrkan står en trasig man vi aldrig sett förr. Han är mycket smutsig och i vänster hand har han ett antal halvfyllda kassar. Han lutar sig mot två kryckor och höger ben håller han upp från marken. Foten är bandagerad och det droppar gult var från den.

När vi återvänder tre kvart senare står han kvar. Jag bestämmer mig för att ringa efter hjälp. Får låna en telefon och ringer 112. De kopplar mig till en sjuksköterska som insisterar på att jag ska tala med mannen (som jag i det skedet fortfarande tar för kvinna). Jag gör så. Han svarar på brittisk engelska. Han vill inte ha någon hjälp, och han står så där för att han "gör något". Foten, säger han, har sett ut så i femton år och det kan han inte göra något åt. Eftersom han avböjer läkarhjälp får jag ingen ambulans att komma dit (körsträckan är så kort att det hade tagit dem 3 minuter). De uppmanar mig att ringa polisen direkt och be dem skicka en patrull. Det gör jag. Långt samtal, många frågor. Polisen säger: "Jag hade helst velat skicka en patrull, men jag måste först tala med mitt befäl och tror mig veta vad hans svar blir". Mycket riktigt. De kommer inte. De kan inget göra.

Jag får en klapp på axeln. Men ingen hjälp. Enda alternativet hade varit att ta mannen med hem på bussen och själv lägga om hans fot. Det har jag varken psykisk eller fysisk kraft att göra. Och jag vet ju inte ens om han velat det. Men jag blev lite tagen och bedrövad av detta och det kommer att dröja innan hans gestalt försvinner från näthinnan. Hur långt är vi andra från det yttersta förfallet? När är det min tur att stå där, hjälplös och utan förstånd? Och viktigast av allt: finns det någon sammanhangskraft kvar i ett samhälle som vårt, eller är varje individ och varje sammanhang separerat från allt och alla andra?


onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



söndag 22 december 2013

Down and out...

Foto: Anders Johansson
Just som jag börjat räkna ner för julhelgen blev jag själv uträknad igår. Febern fick mig tidigt i säng för en lång, mardrömsfylld natt.

I sängen funderar jag över språkligheter.

I tv-nyheterna hörde jag i veckan om en ny rymdraket som skjutits upp. Till bilderna av den vackra farkosten sade en helt ung reporter: "Raketen avfärdade i morse". I gårdagens nyhetssändning talades det om något annat europeiskt och en annan lika ung reporter sa: "Alla kontinenter i den världsdelen". Är det den senaste PISA-undersökningen som illustreras på detta eleganta sätt?

Är det bara feberhallucinationer? Jag sätter mig bredvid A. i bilen, och hon kör oss båda till sju av mina barnbarn i eftermiddag. Lite små julklappar och en helt kort julfika och sedan tillbaka till febersängen.


lördag 14 april 2012

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

torsdag 19 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del två



                                                                       

                                                                       Ögonblicket

Ett ögonblick händer ibland; när träden längs stranden håller andan. Eller när ett rådjur kommer till stranden för att dricka. Vi igenkänner varandra som medlemmar i olika stammar vilka sällan kommer till samma oas. I forntidens gravar fick de döda en färjpenning att lämna vid färden över dödens flod. Arkeologerna har funnit denna nyckel till ett kommande rike krampaktigt kvarhållen i de dödas händer. Slutsatsen är obönhörlig: det fanns inget annat rike.

                                                                     Den första snön

Den första snön, som jag kunde betrakta under timmar. Sjöarna som blev mina under vintern. Över de djup som annars var oåtkomliga var det möjligt att åka skridsko. Björkstammarna skar ut ljus mot den mörka barrskogen.


                                                                             Tiden

Hur har tidsbegreppet förändrats i vår tid när informationen flödar blixtsnabbt och fyller hela cyberrymden? Vad dröjer sig kvar? Vad fortsätter att existera bortom ögonblicket? Är historia i dag en kategori värd att begrunda eller har den dimensionen förlorat sin mening? Jag vill föreställa mig att det som överlever sitt ögonblick i en given tid och plats förvandlas till ett skiftande kaleidoskop av perceptioner, var och en av dem i sin tur tillfällig och föremål för tidens förändringar, och naturligtvis främmande för de horisonter i den mänskliga historien som skapade de ursprungliga bilderna och referenserna.


fredag 13 april 2012

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

lördag 21 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fyra





                                                                                      Bön

Skratt är en slags bön, säger Kierkegaard. Ja, nog kan bönen se ut på många olika sätt. Är inte fåglarnas sång i maj en bön? 

                                                                                   Ekologi

Nej, inte förneka det mänskliga, dess överlevnad. Men många konventionella distinktioner kring vad vi betecknar som det mänskliga finns det förvisso skäl att begrunda. För att göra människans plats tydligare måste vår roll ifrågasättas och med långt större kraft kopplas till det som i högtidliga sammanhang kallas natur. Jag märker att jag blir varm om hjärtat när jag läser något som handlar om försök att föreställa sig den kunskap eller den förmåga eller medvetenhet som finns hos andra djur än människan. Är inte detta ekologins verkliga kärna?

                                                                         Att välja sitt förflutna

Konformitet är inte sällan den enda tillåtna formen av individualitet, inte minst i den demokrati som vi mot bättre vetande betecknar Sverige som. Ett fritt folk står det fritt att välja sitt förflutna, att vid varje tidpunkt välja de traditioner det vill föra med sig till framtiden.  


   
                                                                                 Lycka

Det finns platser tänker jag mig där vi stiger ut ur tiden och kan försjunka i ett tillstånd av, ja, lycka. Kanske är det platser där man får vara vuxen och ändå behålla sin barndom.

                                                                              Lögnerna

Att lära sig extrahera lögnerna tar mycket tid. Jag märker hur välgörande det är att gå hela dagen under tystnad i sällskap med en hund. Det orediga sorteras, får proportioner, medan bisatser skiljs från huvudsatser.


                                                                          Telefonnumret

Jag återvänder gång på gång till mina platser och betraktar dem så som en målare betraktar sitt verk. Jag ser mina egna, ständigt föränderliga motiv med mitt eget, ständigt föränderliga medvetande. Hur förhåller sig barmhärtighet till rättvisa? Vilket var först? Är tillväxt bara en metafor som kryddar den sura tanken på förändring? Jag ringer det mest ursprungliga telefonnummer jag känner, det till mitt föräldrahem på Knektgatan 5 F i Västerås. Jag ringer det och blir upplyst av en anonym inspelad röst att numret har upphört och att hänvisning saknas. Är det verkligen möjligt? Det är ändå detta telefonnummer jag ringt sedan min tidigaste barndom och framåt genom alla år till den januaridag då också min mamma var borta. Nu ser jag rummen genom min barndoms fönster, när huset är tomt och rummen ekar av det som varit. Jag lägger mörker till tomheten, och uttalar orden mamma och pappa och ingen svarar. Nu, de här höstmånaderna när jag är 66 år gammal, sorterar jag mina papper som inför en lång resa. Visst är det en lång resa jag planerar, på lite sikt. 

                                                                                 Böckerna

När jag var i femårsåldern kunde jag ur minnet läsa upp långa stycken som jag memorerat ur böcker. Fast läsa kunde jag inte, vilket jag lögnaktigt gjorde sken av. Läsning har sedan alltid gett mig hemmahörighet i de rum där jag vistats. På samma sätt tyckte jag om det stora Stifts- och landsbiblioteket i Västerås och dess rader av böcker. Där smög jag omkring, satte mig i ett hörn och kände mig djupt hemmastadd, som om både ord och tankar sipprade ut från alla böcker. Nu undrar jag vilka tankar som är viktiga, nu när jag med stormsteg närmar mig ålderdomen?