Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

fredag 13 april 2012

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

lördag 21 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fyra





                                                                                      Bön

Skratt är en slags bön, säger Kierkegaard. Ja, nog kan bönen se ut på många olika sätt. Är inte fåglarnas sång i maj en bön? 

                                                                                   Ekologi

Nej, inte förneka det mänskliga, dess överlevnad. Men många konventionella distinktioner kring vad vi betecknar som det mänskliga finns det förvisso skäl att begrunda. För att göra människans plats tydligare måste vår roll ifrågasättas och med långt större kraft kopplas till det som i högtidliga sammanhang kallas natur. Jag märker att jag blir varm om hjärtat när jag läser något som handlar om försök att föreställa sig den kunskap eller den förmåga eller medvetenhet som finns hos andra djur än människan. Är inte detta ekologins verkliga kärna?

                                                                         Att välja sitt förflutna

Konformitet är inte sällan den enda tillåtna formen av individualitet, inte minst i den demokrati som vi mot bättre vetande betecknar Sverige som. Ett fritt folk står det fritt att välja sitt förflutna, att vid varje tidpunkt välja de traditioner det vill föra med sig till framtiden.  


   
                                                                                 Lycka

Det finns platser tänker jag mig där vi stiger ut ur tiden och kan försjunka i ett tillstånd av, ja, lycka. Kanske är det platser där man får vara vuxen och ändå behålla sin barndom.

                                                                              Lögnerna

Att lära sig extrahera lögnerna tar mycket tid. Jag märker hur välgörande det är att gå hela dagen under tystnad i sällskap med en hund. Det orediga sorteras, får proportioner, medan bisatser skiljs från huvudsatser.


                                                                          Telefonnumret

Jag återvänder gång på gång till mina platser och betraktar dem så som en målare betraktar sitt verk. Jag ser mina egna, ständigt föränderliga motiv med mitt eget, ständigt föränderliga medvetande. Hur förhåller sig barmhärtighet till rättvisa? Vilket var först? Är tillväxt bara en metafor som kryddar den sura tanken på förändring? Jag ringer det mest ursprungliga telefonnummer jag känner, det till mitt föräldrahem på Knektgatan 5 F i Västerås. Jag ringer det och blir upplyst av en anonym inspelad röst att numret har upphört och att hänvisning saknas. Är det verkligen möjligt? Det är ändå detta telefonnummer jag ringt sedan min tidigaste barndom och framåt genom alla år till den januaridag då också min mamma var borta. Nu ser jag rummen genom min barndoms fönster, när huset är tomt och rummen ekar av det som varit. Jag lägger mörker till tomheten, och uttalar orden mamma och pappa och ingen svarar. Nu, de här höstmånaderna när jag är 66 år gammal, sorterar jag mina papper som inför en lång resa. Visst är det en lång resa jag planerar, på lite sikt. 

                                                                                 Böckerna

När jag var i femårsåldern kunde jag ur minnet läsa upp långa stycken som jag memorerat ur böcker. Fast läsa kunde jag inte, vilket jag lögnaktigt gjorde sken av. Läsning har sedan alltid gett mig hemmahörighet i de rum där jag vistats. På samma sätt tyckte jag om det stora Stifts- och landsbiblioteket i Västerås och dess rader av böcker. Där smög jag omkring, satte mig i ett hörn och kände mig djupt hemmastadd, som om både ord och tankar sipprade ut från alla böcker. Nu undrar jag vilka tankar som är viktiga, nu när jag med stormsteg närmar mig ålderdomen?
 





söndag 22 april 2012

Söndag kväll.

 Wolverhamptons centrum. Foto: Astrid Nydahl

Helgen är snart över. Jag har färdigställt ett tredje kapitel till boken om Black Country, den här gången med utgångspunkt i Enoch Powells minst sagt kontroversiella tal från Birmingham 1968. Jag jämför bland annat hans framtidsprognos med David Camerons och Angela Merkels dödförklaring av "multikulturalismen" vintern 2011-2012 och resonerar utifrån detta vad som egentligen har hänt i brittiska West Midlands under de dryga fyrtio år som gått sedan dess. Historien bjuder oss alltid på ironier, en av dem är att Powell själv som minister 1961 var ansvarig för värvningen av immigranter som arbetskraft från olika samväldesländer.


Foto: Anders Johansson.


När måndagen bländar mig imorgon bitti är det bara att ta vid där det slutade idag. Det skrivande flödet är den avgjort bästa känsla jag kan uppnå. Den erbjuder en märkvärdig kombination av njutning och pliktuppfyllelse. För en plikt är det, att nu äntligen bli färdig med denna bok som jag av och till återvänt till sedan 1998 då vi bodde i Birmingham och för första gången konfronterades med ideologier och religionsuppfattningar vi inte visste särskilt mycket om, men vars allvar blev understruket den 11 september 2001. Black Country har jag återvänt till både 2006 och 2008, men egentligen aldrig känt mig mogen att formulera mig om. Jag tänker på allt det jag sett, hört och samlat material om de gångna 14 åren, som nu slutligen ska bli en sammanhållen boktext.

Min avsikt är att gå långt tillbaka, eftersom Black Country är platsen för industrialismens födelse.Det som växte fram och blev en modern industrination har i princip stängts och övergivits. Av gruvorna, textilfabrikerna, bil- och motorcykeltillverkningen och annan produktion finns bara dammet och asbesten kvar.

I min nya bok, Sextio år senare, har jag med ett förarbete som är en rejält utvidgad version av ett reportage jag tidigare publicerat i tidskriften Axess. Imorgon fortsätter jag med Wolverhamptonspåret. Med denna helt ombyggda blogg, som ska ge bildmaterialet större rättvisa, hälsar jag er alla välkomna till en ny vecka.

onsdag 28 mars 2012

Från sjukbädden

Sedan igår är jag sängliggande. Sover, dricker lite vatten, läser en halv sida och sover igen. Jag återkommer när jag tillfrisknat.

Foto: Anders Johansson.

söndag 22 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fem





                                                                Så gott det går

Jag trevar efter någon slags livsprincip som delas av alla varelser och försöker se på naturen och världen med oförvillade blickar, så gott det går.

                                                                     Vinden

En zenpoet skulle säga att vinden blåser genom oss, att vi alltid befinner oss på samma plats och att någon tid inte existerar. På ett gåtfullt vis tycker jag att det ligger något i detta. Möjligen vill jag säga att den vind som blåser även rör sig i riktning mot min början och kanske mot ett ändlöst förflutet. Zen-poeten skulle kanske invända: Lyssna noga, du har hört allt.

                                                               En sträng uppgift

Att vara sig själv i en värld med få hasselnötter är en sträng uppgift. För en ekorre   

                                                               Subtil balans

När jag ser på naturens medborgare måste jag säga mig att balansen mellan de korta ögonblicken av kroppslig glädje och den stora bakgrunden av kroppslig sorg utgör en subtil balans.

                                                                       Ekologi

                                  Andedräkten från alla levande varelser blandas.

                                                                        Smärtan

Finns det en smärta i förlusten så finns det även en smärta vid tanken på olika möjligheter. Inte heller den smärta som följer på glädjen ska glömmas.  

                                                                           Kunskap

Var ska jag söka kunskap om mänskliga förhållanden? I den västerländska tradition där jag vuxit upp? I en tradition från öst, eller kanske, i naturen?


                                                                               Historien

Jag visste inte att platsen existerade förrän jag kom dit. Här hade historien utspelat sig; den blev verklig för mig, höjde sig över legenden och blev en faktisk verklighet där ett val hade gjorts.



                                                                    Molnen och träden

Jag kan lita på molnen, träden och åarna därför att de existerar utanför det mänskliga.

                                                                              Konsten

Konst är aldrig självtillräcklig: dess enda berättigande är i människans liv, psyke och hjärta, och dess påverkan sker hos individen, i ett förändrat jag.

                                                                            En kort tid

Vi värderar, mer eller mindre omedvetet, vår relation till naturen utifrån vår egen korta tid på jorden. Det är en djupt antropocentrisk tanke att jorden är till för oss, nota bene för oss som vandrar här just nu. Det är psykologiskt svårt att föreställa sig något utanför sin egen tid, den som avslutas med döden. Vi vill så innerligt gärna tro att vi finns här och föreställa oss detta som en självklarhet bortom tid och rum. Naturens eget förlopp har en annan kronologi. Den hör sammans med klimat och geologiska förändringar, ytterst med inlandsisens avsmältande och en vikande isrand. Naturen är en annan värld och en annan tillvaro som försiggår bortom, men strax intill vår värld. Den är ouppnåelig men i korta glimtar kan den bli vår.

                                                                                 Ögat

Påfågelögats "ögon" liknar sparvugglans, musens största fiende. Med sina falska ögon skrämmer fjärilen många fiender.

                                                                               Ångest

Kierkegaard hävdar att endast i eller i närheten av ångest kan vi förverkliga det specifikt mänskliga. Vi bör därför leva med den och erkänna den. Jag erkänner den, men kan inte acceptera den. Att se djupt in i naturen är mitt botemedel. Återstår att se hur långt det räcker.