Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 26 mars 2012

Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.

måndag 27 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Nu har den kommit från trycket, Anders Johanssons nya bok. Du kan läsa utdrag ur den här och här. Om du är intresserad av boken, skicka ett mail direkt till författaren: anders@andersikalmar.se

Foto: Anders Johansson.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

torsdag 16 februari 2012

Mellan skapandet och smärtan.

Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.

*

Fjärde veckans cellgifter idag. Nog börjar de göra nytta. De extrema svullnaderna i knäna ger med sig, smärtan minskar. Och ändå behöver jag inte längre rikta tankeverksamheten åt sjukdom. Tänker mer på nära och kära som lider. Tänker på deras långvariga och plågsamma tillstånd och försöker, in i mig själv och aldrig ut i något himmelskt, fråga mig vad jag kan göra. Hittills har jag inte hittat några svar.

Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.

Duvfoto: Anders Johansson.

onsdag 15 februari 2012

Fem nya betraktelser av Anders Johansson.

Gräsmattan

En granne går omkring och plockar ogräset ur sin hela natten bevattnade gräsmatta för att få den ”perfekt”. Det slår mig plötsligt att perfektion, i mänskliga termer, är ett annat begrepp för destruktion.

*

My Way

I datorn kan jag betrakta alla de rockband och musiker jag endast hörde som ung. Jag kan bokstavligt talat blicka ner i min ungdoms musik och uppleva det jag inte upplevde då trots att jag alltid lyssnat mycket på musik. På så vis tillförs retroaktivt en ny dimension till min bild av både musiken och min ungdom. Mycket är bra, bättre än jag väntat mig. En kväll lyssnade jag på Elvis, som jag uppskattar mer nu än när det begav sig. Jailhouse rock var för mycket för den drömmande tolvåring som var jag i slutet av 50-talet. Nu vandrade jag allt längre ut i gränsmarkerna av hans musik och plötsligt såg jag en full eller drogad Elvis som fånigt halvskrattar sig genom en sång. Men när jag på nytt tittade på sekvensen såg jag något annat. Det fanns något på samma gång rörande och distanserat i hans sätt att sjunga; som om han ville säga till sin publik: tyck om mig ändå för nu driver jag både med mig själv och med min roll som rockens största stjärna. Och publikens ansikten, som speglades i en panorerande kamera, vittnade om att man såg med mer än ögonen. Man såg en skyddslös man som plötslig stigit ner från sin roll som ikon.

Varför skulle inte Elvis få vara full på några konserter, liksom här hemma Lundell, och Evert Taube? Det förminskar inte deras storhet och den glädje de gett så många människor. Tvärtom visar det dem just så sårbara som vi alla är. De är inga offer.

Men, och det är en annan sak; musiker, författare och konstnärer bör inse att deras talang inte varar i evighet, att den inte är förnyelsebar. Det är bara Dylan som får sjunga som en kråka kraxar, i kraft av sin oöverträffade förmåga som kompositör och lyriker.

Vad jag gillade hos den berusade Elvis var den mänskliga tonen. Se här, jag är äldre nu, jag har druckit, jag är rädd, jag har panik och jag är inte precis stolt över allt jag gör men jag gör det ändå därför att det här är vad som händer i den fas av mitt liv där jag befinner mig.

Till sist lyssnar jag på Elvis när han sjunger My Way och jag tror verkligen på varje ord.

*

Stenarna

Jag vaknar i det bleka ljuset av andra liv. Jag har gått så länge bland träden och stenarna att jag blivit en smula bekant med dem. Jag förstår allt bättre den lilla öländska pigan som min vän Lage Nilsson en gång berättade om, hon som gick i vall med korna och hälsade på stenarna och hälsade från andra stenar och människor, berättade för dem vad hon hade för sig. Nu vill jag dröja vid en särskild sten när ljuset faller på den mot eftermiddagen.

*

Mina motståndare

Uppvaknandet och den timme jag ligger kvar i sängen har alltmer blivit ett slagfält där jag måste försöka passa ihop mina drömmar och önskningar med verkligheten. Ofta går mina tankar, trots att jag försöker bekämpa detta, till mina tillkortakommanden. I de ”krig” jag utkämpar vill jag att mina motståndare ska lida. Men när något är tabubelagt tvingas jag kämpa en hopplös kamp – mot mig själv. Här är jag själv vedersakare. Det är den största av frustrationer, att vara sin egen motståndare.

*

Sången i mitt liv

En decembermorgon, 41 år senare, spelar jag den igen, på min dator. Det är Early morning rain jag talar om, med Rank Strangers. Den låten gick rakt in i min själ när jag första gången hörde den i ett vintrigt Umeå, i en studentlägenhet. Nu lyssnar jag igen och förstår att det är steelguitaren som i första hand står för det smäktande och översinnliga. Sången är välgjord, Mats Rådberg sjunger nästan som en amerikan. Men, som sagt, det är steelguitaren som måste ha fångat in mig när jag hörde denna sång som sägs ha fått fart på countryvågen i Sverige. Tio år senare flög jag för första gången i ett av de jumboplan om vilket det talas om i Early morning rain och skulle så småningom få mitt lystmäte av den här sortens countrymusik.

Vid ett tillfälle såg och hörde jag Gordon Lightfoot som har skrivit sången i Seattles operahouse. Jag hade bokat tågbiljett för att resa över den amerikanska kontinenten men lyckades boka om biljetten när jag fick veta att Mr Lightfoot was in town. Han var min absoluta favorit vid den tiden och jag väntade på honom vid utgången och när han dök upp bad jag att få ta några bilder på honom. Han stod vid ett element men jag var blyg och kom mig inte för att säga något särskilt. Efteråt förbannade jag min oförmåga. Naturligtvis borde jag ha sagt något i stil med ”I have come all the way from Sweden to listen to you”. Det var om inte alldeles sant ändå en utsaga med mycket substans i. Jag hade gärna hört honom berätta något om sina sånger.

Han stod där dröjande vid elementet och undrade kanske vad jag ville. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom och jag borde förstås ha frågat om vi kunde gå och ta en öl och tala lite om hans musik. Han var en stor stjärna som fyllde konsertsalen men det var ingen larmande rockpublik utan en huvudsakligen medelålders sådan som knappast gallskriker framför sina idoler. Jag minns att Gordon Lightfoot bad om ursäkt för att han varit berusad vid sitt förra framträdande i Seattle. Publiken förlät honom så gärna. Och så spelade han och sjöng Early morning rain.

Nu lyssnar jag till Early morning rain med Rank Strangers. Sedan lyssnar jag till den med Gordon Lightfoot. Jo, det är nog ändå sången i mitt liv. Jämsides med John Lennons Across the Universe förstås.

*

Avsnitten är hämtade ur Anders Johanssons nya bok som släpps inom kort. Så fort den finns tillgänglig lägger jag ut information om den i bloggen. Bilden är också Anders Johanssons. En tidigare blogg med avsnitt ur boken finner du här. Annat om och av Anders Johansson här, här, här, och här.

tisdag 14 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.

Här ett par av bokens betraktelser med bilder, av Anders Johansson också de, förstås. Jag återkommer med fler bilder och betraktelser de närmaste dagarna.

*

Barnet

”Jag försvinner”, säger den ungerske poeten Attila Jozsef, ”men en vild darrning av liv går genom världen, och den kalla himlen kan ses genom den”. Det tror jag inte ett ögonblick.

Örkullegölen, och alla andra småländska skogssjöar, skulle inte bry sig om ifall jag föll ner i den och för alltid blev borta bland sjögräs och näckrosor.

De stora tallarna runt gölen skulle inte ens ge ifrån sig en suck om jag försvann i skogen. Koltrasten skulle fortsätta som förr att strö sitt silver från en grantopp.

Det är bara inbilska poeter som tror att de gör ett sådant avtryck.

Jag kan ändå känna sympati för poeterna eftersom vi delar vår egocentricitet med det skrämda barn vi förblivit.

*

Förundran

Poesi, precis som filosofi, har sitt ursprung i en känsla av förundran – det är Platon som säger så och jag ber, i all enkelhet, att få instämma i detta den här morgonen.

När jag betraktar naturen, närmare bestämt från en väldig sandbank vid Ölands sydspets, är det med förundran; allt jag ser är i någon mening gåtfullt.

Jag står vid den smala kanalen till nästa sandbank som försvinner ännu längre ut i havet. Som ett minne svävar morgonen där ute, sjunker och höjer sig som om den förde upp sanden ur vattnet, där livet först uppenbarade sig.

Och djupt under sanden, på havets botten, där strömmarna är snabba över kalkstensgolvet, finns det vi kallar skapelse inskrivet i fossil, nu överspolat av klart, kallt vatten. Det är, kunde man säga, mineraliska strategier som försöker närma sig evigheten.

Eftersom det är högvatten kommer jag inte över till nästa sandbank. Ett ögonblick griper skräcken tag i mig vid vetskapen om att jag är fullständigt omgiven av vatten – vatten under jorden och på sidorna, som den mytologiska svarta flod grekerna trodde att de kunde passera för att nå den eftervärld där de sedan kunde fortsätta att existera, men bara som skuggor.

Där jag står den här höstdagen med tranropen ringande i mina öron minns jag vårens solljus då vattnet steg i alla bäckar fyllda med blont solljus och rann mot havet. Det var den tid då Kore, dotter till Demeter, åter fick stiga upp i ljuset från helvetes mörker. Nu måste hon tyvärr inom kort åter nedstiga i detta hemska dödsrike. Och jag som står kvar på stranden gör det med – förundran.

*

Örkullegölen

Allt hör ihop

När jag ser in i mitt eget skrivande märker jag att jag skriver mot ett fokus i mitt eget liv genom att försöka föra samman tid och plats i dess olika skepnader. Världen måste komma till mig, smältas ner i mitt medvetande och tolkas av mig och jag vill ogärna lämna det jag redan sagt om det fortsätter att vara betydelsefullt för mig, trots att det innebär en upprepning.

Jaget föreställer jag mig som en helhet som innehåller inte bara alla känslor utan också all tid och alla platser som alstrat dessa känslor. Jag drömmer om ett möte där jaget, platsen och språket slutligen ska vara tillfreds med varandra, var och en finna sitt uttryck, i sällskap med de andra. Språket rör sig i överensstämmelse med jagets begrundande av platsen. Att låta det förflutna hända på nytt kräver mycket av alla inblandade. Det kräver en plats där nuet är laddat med allt som varit, där det förflutna och nuet är så djupt sammanslingrade att det ena är det andra.

Några gånger har jag återfunnit mig på platser där hela livet en stund lägger sig till ro, där jaget, platsen och språket inte kan åtskiljas. Två av dem vill jag omtala därför att redan detta är lustfyllt: Albrunna lund och Örkullegölen.

tisdag 31 januari 2012

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



måndag 3 oktober 2011

Höstens teckenspråk.

När jag steg upp idag bekräftades det som jag redan visste. Den täta dimman låg kvar och löven droppade i snabb takt ner från träden mot den våta, svarta asfalten på vägen. Jag hörde morgonens ljud in i det knappt vakna tillståndet. Mörkret tyngde mig kvar mot kudden.

Hösten har sitt eget teckenspråk. Hösten har sin egen doft. Alldeles nära mitt sovrum ligger nu åkrarna svarta. Den tunga skånska jorden har vänts och lyser med tjocka drivor emot mig i sin svärta. Detta är en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film.

Går jag alls hemifrån en sådan dag blir det inte till andra människors samlingspunkter. Går jag alls hemifrån blir det längre ut i det människotomma, det öde, det tysta. Bara fåglarna över mitt huvud talar med varandra, själv tänker jag på orden jag läste till morgonkaffet, orden som jämförde hösten med livets ålder.

Foton av Anders Johansson.

söndag 2 oktober 2011

Surdeg, söndag, korrektur.

Huggorm på en grusväg i Småland.
Foto: Anders Johansson.

Surdegsbrödbak är en av de bästa metoderna att motstå tidens press med. Jag satte en ny surdeg i förrgår. Idag stod den puttrande och syrligt doftande i skålen. Jag gjorde sista tillsatsen som ska stå till ikväll. Lite ljummet vatten, grovt rågmjöl och honung, så föds detta mirakel som ger bröd resten av vintern.

Igår använde jag Bachs cellosonater. Idag surdegen. Varje dag finner sin metod. Jag försöker, misslyckas för det mesta, men försöker igen. Att stå emot det mediala bruset, kraven på underhållning, kraven på ständigt ny information - allt detta och mer därtill måste jag motstå.

Korrekturläsningen av nya boken är ljuva stunder vid bordet, med pennan i beredskap. Att föda en ny bok är lika fascinerande varje gång.

Idag ska jag, i väntan på kvällens brödbak, skriva vidare och i vilostunderna vandra ut i landskapet med kameran. Det är en alldeles stilla söndag. Byvägen är tom, bara någon enstaka bil kör förbi.

Om huggormen säger Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"

söndag 18 september 2011

Anders Johansson: Småland. Skogar och vatten, en gästgivargård och en kungsgård (Ängö bok och bild, Kalmar 2011)

I en essä om poeten och naturskildraren Anders Johansson skrev jag:

”När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter.

Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons Ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.”

”Jag kan inte låta bli att läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna.”

När Anders Johansson nu utkommer med sin stora – i alla betydelser stora – Smålandsbok finns det skäl att återkomma till detta. Boken är ett verkligt praktverk – 22,5 x 32 cm mäter det – tryckt i fyrfärg med hårda pärmar och ett vackert, läsvänligt papper.

Det första man gör är, som alltid med verk som detta, att bläddra sig igenom det och betrakta de fantastiska bilderna. De som återges här i bloggen gör ju inte boken någon rättvisa, men de ger en fingervisning om vad för slags natur- och djurfotograf vi har att göra med. När man försjunkit i enskildheterna – blicken från en räv, en älg eller en ekorre, stillheten i ett skogslandskap eller den speglade himlen på sjöns yta – ger man sig in i texterna.

Det kan då se ut så här: ”Den tredje april, när gulsparven börjat sjunga, sköljer gölen. Endast i södra hörnet där den bildar en liten vik finns en del is kvar. Det är ett stort ögonblick även om det sker utan all dramatik.”

eller så här: ”I skogarnas stillhet söker jag mina första upplevelser. Då existerade inte ögonblicken som tid, snarare som förvåning: ljud, kanske ett ord, senare som färger som hänger ihop med morgon och kväll. Än minns jag den första solnedgång jag såg. Det var i farfars skog i Segelsberga i Västmanland. Solen gick ner mellan lärkträden bakom hans hus och himlen bortom träden färgades röd som blod. Aldrig hade jag sett något så vackert.”

eller, slutligen, så här: ”När Långemåla kyrka byggdes 1828-1832 och det största stenblocket, som skulle ingå i den östra gavelns översta lager, ovanför predikstolen, skulle bäras upp vägrade de sexton starkaste karlarna att bära den tunga stenen uppför den höga, branta landgången. I karlarnas ställe anmälde sig då sexton kvinnor. Byggmästaren förlitade sig på kvinnornas styrka och gick under stenbördan medan han ’sjöng gångtakten’.”

Så pendlar Johanssons bok mellan det poetiska och det sakliga. Det gör den också till att äventyr att läsa. I lugn takt, en text och ett kapitel i taget. Som om man satt på en av de mossiga stenarna och hörde pinnar knaka bakom sig medan man läste.

Anders Johansson har i många år dokumenterat Öland på detta sätt. Han är djupt förtrogen med öns miljöer och människor, han känner dess historia. I utforskandet av Småland visar han samma sak. Han förenar poetens blick för det äkta med fotografens förmåga att fånga det, också om det skulle vara kärvt och av tiden paginerat. Det kan ta sig uttryck som muntligt traderade berättelser och skrönor, eller som djupdykningar i den enskilda byns historia. Här stiger människorna fram mellan granarna och mossorna.

Här sitter man till bords på en traditionsrik gästgivargård. Här läser man Vilhelm Mobergs böcker som om han fortfarande satt och skrev dem på trakten. Människor berättar. Minnen lyfts fram. Det är så fascinerande och så givande att man vid varje besök i boken förflyttas dit, till skogarna, sjöarna, människorna. Tungt väger landskapets historia. Få dokumenterar det så personligt som Anders Johansson.

*

Förlagets adress: Ängö Bok och Bild, Öhnellsgatan 31, 392 30 Kalmar.

Samtliga Smålandsbilder är, med författarens tillstånd, hämtade ur boken.

söndag 31 juli 2011

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot.




Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

För detta inlägg har jag stängt kommentarfunktionen. Skälen är två: jag vill inte höra fler “synpunkter” från de politiskt korrekta, och jag vill inte få klappar på huvudet från de oskuldsfulla. De ställningstaganden jag gör är väl genomtänkta.

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Foto: Ulrika W.

lördag 30 juli 2011

Anders Johansson: Vid Stensjön.

Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.

Text och bild: Anders Johansson

fredag 13 maj 2011

Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap

För mig är författaren Anders Johansson främst förknippad med fantastiska naturskildringar av Öland och Småland. Hans många böcker i ämnena är vackra av det enkla skälet att de rymmer ett stort antal fina foton av natur, djur och människor.

Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.

Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )

Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.

Så här skriver Anders Johansson:


”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”

Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.

Anders Johansson igen:

”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.

Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.

”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”

Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.

Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.

Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.

tisdag 19 april 2011

Carl-Erik af Geijerstam och Marina Tsvetajeva.

Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som nu tillsammans skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.

Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

Den fantastiska bilden överst är tagen av Anders Johansson. Klicka på den för helskärmsformat.

onsdag 19 januari 2011

En bild och minnena den väcker.

Bilden är nu 35 år gammal. Den togs på en bakgård till ett hus i Stockholm där hela SKP:s verksamhet fanns inrymd: partiexpedition, Gnistan-redaktionen och Oktoberförlaget. SKP var den svenska maoismens största organisation. Centralen där Jan Myrdal-gänget styrde och ställde bakom kulisserna i Folket i Bild och minst hundra andra organisationer.

Jo, det är jag på bilden, 24 år gammal. Det är Robert Aschberg som tagit den. Jag skulle prosadebutera på Oktoberförlaget med en bok som hette Fabrik, ett taffligt försök att skriva så att det passade "revolutionära syften" utifrån min erfarenhet som fabriksarbetare på Nordsjö färg i Malmö. Där lärde jag känna de andra på förlaget: Kalle Hägglund (som gav ut Stalin på den tiden och sedan fortsatte med Hitler av bara farten), Kicki Askelin, Anders Johansson (som var en fin musikproducent, med bland annat Peps Perssons Fyra tunnland bedor om dan) och Aschberg. Både skönlitteraturen (från Kadaré till Fogelbäck, från Ivar Lo till Tor Obrestad) och populärmusiken utgavs som ett slags blomster i den rabatt som annars bara bestod av politiskt ogräs: Mao, Enver Hoxha, Kim il-Sung, Pol Pot, Stalin, Lenin och "den stora polemiken" kring brytningen mellan det sovjetiska och det kinesiska kommunistpartiet. Här fanns också allt det som importerats från norska AKP(m-l) med flaggskeppen Solstad och Haavardsholm.

Vad tänker jag när jag ser den bilden? Jag tänker: ung var jag men redan tvåbarnsfar. Ung och mycket naiv. Det skulle dröja fyra år till innan jag med högt huvud lämnade den sekten. Jag var förvisso bara medlem några månader (fanns med i kretsen som "sympatisör" - vilket var det högtidliga ord som var i bruk - sedan 1975-76), men invald som medlem från våren 1978 till sensommaren, då maoismen (både som statsbärande ideologi och partiapparat) brutit med albanerna och jag tagit parti för de senare (eftersom jag vid tidpunkten befann mig i Tirana och det hade varit synnerligen oklokt att göra något annat före hemresan - dock behöll jag ståndpunkten att det var den lilla nationen på Balkan, liten som Småland, som blev offret i den striden).

Då blev jag utesluten ur SKP:s Malmöavdelning. Men att jag gav ut boken Fabrik får jag fortsätta leva med. Hade man stigit in i litteraturen från ett annat håll - mindre styrt av politiska klichéer - hade naturligtvis saken sett helt annorlunda ut. Men det förflutna kan man inte ändra på. Man kan bara lära av det, en livslång läxa.

Det var 35 år sedan. Fortfarande lever jag med den bilden på näthinnan: klädd i skinnjacka och med mörk blick mot en sliten bakgårdsmur på Östermalm i Stockholm. Den tiden kommer aldrig tillbaka och tur är det.

torsdag 18 november 2010

Yttrandefriheten, islam och islamismen.

Ayaan Hirsi Ali, en av islams främsta kritiker.

Låt mig börja med ett citat. Orden är skriven av en svensk intellektuell som tidigt i livet konverterade till islam:

"För drygt fem år sedan började jag ifrågasätta min tro på Gud. Det var en smärtsam, men nödvändig process. En drivande faktor i denna process har varit mina erfarenheter av islamiskt kvinnoförtryck. Som muslim hävdade jag att det inte var islam det var fel på, utan muslimerna (...) Efter min "avislamisering" har jag insett att det förhåller sig precis tvärtom: det är inte muslimerna det är fel på, det är islam. Jag menar att många troende muslimer blir låsta av islam till vissa åsikter och praktiker. Att hävda att det inte finns objektiva kriterier för förtryck klingar falskt."(Pernilla Ouis i tidskriften Humanisten, november 2009).

Det som här följer är några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Texten ingick i min bok Stormar och vilopunkter som utkom 2006.

Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005).
Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005)
Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000)
Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).

”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det.

Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.

Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort. Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är "världens knäppaste religion", Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci (" Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”.

För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131). Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47)

I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit? Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga.

I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.

Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad.

Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är det fria ordet.

Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten.

Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: ”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.”

Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse” (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?

Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?
Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.

Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning.

När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?

När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.

tisdag 19 oktober 2010

Ung kommunist, blivande författare. Irrvägar och återvändsgränder på 1970-talet.

Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.

Bilden: Drumsö, Finland. Foto: U.W.