Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 11 oktober 2010

Anders Johansson, hembygden och konsten. Avsnitt ett: poeten.

Det har hänt mer än en gång att Anders Johansson påpekat för mig, att det är som poet han i första hand betraktar sig själv. Han gör alldeles rätt i det, eftersom poesin finns närvarande i det mesta han gör, inte minst i de ömsinta natur- och djurbetraktelserna skenbart skrivna på prosa, och i den inte sällan svindlande vackra fotokonsten.

Men med poet menar han här något specifikt. Han syftar på diktningen, den litterära källa han öst ur sedan tidiga år. Genom hela Anders Johanssons författarskap löper ju denna diktning, i samling efter samling, som oftast mötts med stor respekt av litteraturkritikerna och som gjort honom självklart närvarande i den krets av lyriker som lyckats fästa samtiden på pränt, ge den gestalt, göra den begriplig eller mindre obegriplig.

Anders Johanssons poesi rör sig så obesvärat mellan det konkret vardagliga och det upphöjt filosofiska:

Genom fönstret möter jag
kråkans öga
en undran blir hängade mellan oss.

När orden försvunnit in i
natten är vi
i samma mörker

(Frågan, ur samlingen Dikter om djur och människa, 1997)

eller som här:

Stå med mig, stilla
en minut
medan natten klättrar uppför
vår kulle.
Viska några hemligheter
du minns från livet.

(Natten, ur samlingen I kometens tid, 1998)

Det är ofta natt i Anders Johanssons poesi, och det är ofta både människor och djur som befolkar den. Nattens tystnad och mörker är förutsättningar för eftertanke i en kultur och en tid som vår, där allt mullrar och spränger sig fram, som om människan fruktade både det långsamma och det lågmälda. I Johanssons poetiska natt finner jag ofta vila. Jag stiger in i dessa dikter som i mina egna mörka rum om natten, jag ser hur iakttagelser och frågor formuleras med samma ödmjukhet, jag kan göra dem till mina. Kanske kunde man säga att trådarna löper samman här:

En häger ropar i höstnatten
Och jag vaknar i tron
Att det är min egen röst
Som försöker undfly drömmen.

Månen står över viken,
Orangefärgad.

Räkna mig till djuren,
De levande, som skriker
När hugget träffar dem.

Och för varje år,
En starkare önskan:
Att få leva i denna värld.

(Ropet, ur samlingen Stränderna 2006).

I mitt sätt att umgås med poesin är det här jag själv blir större än vid diskbänken eller med strykjärnet. Från det mycket vardagliga, det som ter sig banalt för att det måste göras, når jag här, genom dikten, fram till det som är existensens själva fundament. Det är vad verklig poesi gör med oss.

Foto: A. Nydahl.

Anders Johansson, hembygden och konsten.

Att publicera en hel essä i bloggen är kanske rena vansinnet. Men jag gör ett försök när jag nu lägger ut min essä om författaren och fotografen Anders Johansson. Jag gör det i fyra bloggtexter/ avsnitt, så blir de lättare att hantera och skilja från varandra. Utöver denna prolog blir det ett avsnitt om hans poesi, ett om hans naturskildringar i ord och bild, och ett om hans samhällskritiska texter.

*

Prolog.

För Anders Johansson som poet, naturskildrare och samhällskritiker förefaller ordet hembygd vara av central betydelse. Hade han fötts i Tyskland är jag övertygad om att han med självklarhet använt det fina gamla begreppet Heimat, alldeles obekymrad om vad dagens politiska elit skulle tycka om den saken.

Så här kan han skriva i en prosatext:

”Medeltidens målare trodde att själarna bröt sig loss och steg som ånga från nybakat bröd. Mer intresserar mig kropparna. Vi behöver övertygas om att de verkligen tillhörde dem som gick på jorden.” (Vid varje träd gör skuggan en paus, 2001),

eller som här i Huset:

”Ofta välvde sig en mjölkvit himmel över slätten som om den ville beröva huset all dess mening, tömma det. De som senare har bott där tror att deras företrädare råkat ut för olyckor som har med huset att göra. Därför fortsätter de att med händerna treva efter välkända föremål, som darrar vid beröring, pulserande av sitt gamla liv.” (ur Klockan, 1996).

Det finns andra texter där hembygdstemat är mycket tydligare, men jag har ändå valt dessa två exempel där det lyser fram i nyckelbegrepp som ”kropparna”, ”jorden”, ”välkända föremål.” Det är så våra liv ser ut. Vi rör oss på en punkt där vi känner oss hemma, ja faktiskt är hemma, i våra kroppar finns det förflutna inskrivet, från en generation till en annan överflyttas inte bara genetiska koder utan också välkända föremål. Det kunde ha varit en definition på heimat.

Varje människa har ett ursprung, en tillhörighet som sträcker sig både bakåt i historien och djupt ner i nuet, dess förutsättningar och villkor. Men i vår tid är människan hemlös och ett rö för vinden. Som högsta ideal framstår den ständige charterturisten som hellre ser flygplatsen, flygplanskroppen och solstranden som det högst eftersträvansvärda, ett slags platsens konsument snarare än en rotfast människa med språk, släkt och identitet. Charterturistens idealvilla är husvagnen eller flygkabinen och ändå vet han med sig att det inte är alla människor förunnat att leva som han eller hon gör.

Och då kommer jag till den andra punkten i Johanssons författarskap som länge varit så tydligt: hans medvetenhet både om tiden och platsen, hans ovilja att godta vad som helst av allt det som eliten vill pracka på oss, hans oförställt naturliga oppositionslusta och fastnaglande av hyckleriet, oavsett om det handlar om politik och ekonomi eller om kultur och religion.

I dessa avseenden är Anders Johansson en vår tids Vilhelm Moberg. Lustigt nog har han också sina bopålar i det landskap vi inte minst förknippar med ett slags vresigt och avigt allvar. Från Småland har han dock aldrig släppt blicken på Öland där ute i Östersjön. Och såväl öns alvarsmarker som fastlandets skog har fått vara fond för det han skrivit i många år.

Foto: U.W.