Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Anders Johansson. Sortera efter datum Visa alla inlägg

torsdag 8 november 2012

Gästbloggare. Anders Johansson: Källaren


Det höga huset har gaveln vänd mot sjön.
Jag gick nerför källartrappan
så som man närmar sig en länge övergiven lada,
där skärvor av ord och frågor
flyter i ljus som silar mellan springorna.
Efter två veckor var källaren tömd i den dödes hus,
hem för tre generationer under ett sekel;
åtta vagnslaster förda till antikbodar och loppis,
Ett ton och 963 kilo invägda på en container vid Moskogstippen,
däribland nio gamla resväskor, 23 oljemålningar av tvivelaktig beskaffenhet
tusentals fotografier av båthamnar, solnedgångar
och folk församlade vid  middagsbord.
 

Sa jag nio resväskor? Jag menade fjorton.
Dessutom 38 mindre väskor av olika material och beskaffenhet.
Inte ens de centimeterlånga pennstumparna hade kastats.
När de inte längre kunde användas i pennskaft;
hade de lagts ner i skrivbordslådor; papperskorg saknades.
Nu återstod få föremål:
några  jagande hundar, en glasvas och något mer.
De stod där nästan självlysande,
och ropade på uppmärksamhet
som om det förflutna ett ögonblick fördunklat nuet
och upplöst all kronologi
så att det mycket nära avlägsnat sig
och det avlägsna fanns tätt intill.
Jag tänkte, att här finns rum och tid för allt:
för misstag, tal i egen sak, illusioner, pladder.
Allt jag kunde önska mig fanns här;
Allt jag någonsin kunde frukta eller begära.
Ja, tid och plats för allt.
En plats där det äntligen gavs tid
att stjälpa alla hierarkier över ända.
Vi börjar med begrepp, med ideologi,
men till sist måste vi visa våra kort.
 

Ett hem? Rörelsen mot ett hem,
den längtan som kallas hem
med sina minnen, föreställningar, önskningar och tvivel;
de regniga eftermiddagarnas melankoli
och de glittrande stjärnorna i vinternatten.
Mönster mer än fasta former,
en kör av röster och skuggor,
en spänning mellan historia och personligt minne;
kvarlevor av en decimerad stam
som kom ur skogarna
för att berätta sin historia
i det svaga ljuset från ett källarfönster;
medförande souvenirer från ett främmande land, ett land i krig,
Och kanske ett hopp om att något skulle följa,
vars namn stavades försoning,
som om någon var beredd att säga:
försök lista ut vem du är,
innan du dör.
Eftermiddagen tog ett fast grepp om rummen
Jag öppnade källardörren ut mot gatan
såg några tunna moln
på det som ibland högtidligt kallas himmel;
den spegel där vi betraktar oss i det icke-mänskliga.
Huset var tyst som ett segelfartyg i bleke.
På gården bar det gamla gravensteinerträdet frukt,
det som blommar varje år som ett födelsedagskort
i den värld som är den enda.
Men varför förvandla medvetande till landskap;
när vi rör oss bort från något?
Det meningslösa i att vinna
när så mycket går förlorat
Inget blev dock sagt;
det är svårt att säga något av vikt som angår många
och man bör inte vissla bland de döda.
Ändå lyssnade jag efter en närvaro;
Uttalade någon mitt namn
som om det betydde något?
Ville någon säga något till mig, som ännu fanns i rummen?
Om sorg och förlust;
Kort sagt, om människans villkor?
Jag upprepade några besvärjelser:
Ingen plats är som hemmet!
Livet är vackert och dyrbart!
Och med Doris Day sade jag;
What will be will be!
Jag väntade på en vänlig röst
från något hörn av rummet;
något som blöder fram ur tystnaden.
Är livets möjligheter oändliga?
Vad ska man tro, när alla verkligt visa män
säger sig ingenting veta.
Hur ska den berättas, historien om våra liv?
Finns det en tråd som binder samman,
som hela historien beror av?
Finns det ett val mellan flera vägar,
guld och rost?
Är det försvinnandet eller avbrotten vi fruktar?
Men om det bara är på måfå
-   när något blänker tar vi det,
som skator?
Vi ser mot himlen,
sedan mot jorden
i ett försök att förstå
Vad blev det kvar?
ögonblicken kanske;
de som betydde mest;
som smultronen trädda på strået;
ett sista andetag när vi navigerar
genom misstag och lögner;
när en skräck driver bort en  annan.
Den som vill ha lyckliga slut bör läsa kokböcker,
eller deckare, av livet får vi dem inte.
Den gamla asken av trä som en gång innehållit proviant
för sjöfärder i Kalmarsund förhöll sig tyst,
som om den erinrat sig ett avlägset träd.
Den blå askkoppen av glas,
tillverkad i något av Smålands glasbruk
hade gjort sig bättre på en rökig bar
där eftermiddagssolen fått färgen att skimra.
Jag kastade den.
Det är så här världen krackelerar inifrån.
Man förlorar när man vill ha mer,
när ingen är någon
när det svaret ges gång på gång
att ingen är här
och hålet i molnen som öppnas
avslöjar en ännu djupare tomhet:
där sånger om land sjungs långt ute till havs
och de kläder som är staplade i ett hörn
sjunger sitt ingenting, ingenting.
En 40-wattslampa i ett hörn;
månen ute på gården
flyter genom persiennens springor
och kastar ett zebramönster på golvet.
Detta tror jag mig veta om världen:
Den är verklig, den finns inte,
varje dag har ett provisoriskt slut,
allt har en historia,
som är värd att berätta.
Detta motsägs av fotografierna
med sina bestämda ögonblick,
samlade under ett sekel;
i lådor, album, inom glas och ram;
de äldre noggrant förtecknade av faster Karin,
lärarinnan, som försökte ordna berättelserna,
(Det var hon som planterade äppelträdet på gården).
Jag ser på bilderna: unga mödrar
som röker cigaretter på en veranda,
skrattande i den varma julidagen, rent av lyckliga.
Ett barn som bott i huset badar i en kopparbalja.
Lotsen, som ritade sjökort över den svåra farleden genom sundet
blickar med allvar mot oss,
Den siste ägaren är iförd
en tröja med kräftor på.
 

Äldst är ett fotografi av "farmor" som ung,
kopierad efter en glasplåt
i f.d. Hedbergska Ateliern, Östra Nygatan No 37
Hon håller en hundvalp mellan sina händer,
som för att visa att världen är ung.
Det förflutna skickar ut ett klänge till oss,
en stillhet som vi förlorat.
Men vad händer sedan?
Kanske är de vackraste ögonblicken
också de mest sorgsna;
det är ögonblickets natur
att lämna allt som det var.
Jag ser på nytt på bilderna;
fotografierna är skurna ur mörkret;
de flyter fritt som minnet av det okända;
framtiden kan bara förstås när den är genomlevd,
när det är för sent.
Sedan kom natten
och vände sig mot alla
med sitt undervattensjag.
Tre generationer i rakt nedstigande led
levde i huset; alla dog de där
eller högst några hundra meter från det;
som om en vagn över prärien stannat just här
och  utstakat platsen.
Lotsen gick i land och slog sig på affärer;
han köpte ägg av artisten Per Ekströms bror i Segerstad på Öland
och av andra på landsbygden runt Kalmar,
lät frakta dem till Stockholm för försäljning
 

Han dog ung.
Hans son tvingades avbryta sin skolgång, gick i faderns fotspår
köpte glas och sålde, från Smålands nu nedlagda glasbruk.
Slutligen flyttade hans son till huset.
Det är efter honom jag röjer.
Han slöt cirkeln genom att dö i det rum där han föddes.
Det droppar vatten i pannrummet,
i hörnen lyser gammal målarfärg.
Människorna som bott i huset har avsatt spår
medan ett århundrade passerat utanför;
förlupna molekyler, strålning från fotoner, partiklar av hår och skinn.
De döda hade sin tid innan de gjorde sig osynliga.
I den första skymningen
satte jag mig på bänken utanför
och lyssnade till stadens ljud,
som blev allt svagare,
allt mer ekon av varandra.
 

Jag såg konturerna av Öland bortom sundet,
tonande i ett grått dis, som för att undgå berättelsen.
Jag kunde ha rest här förbi
utan att veta vilka som levt vid gatan
och värjer mig vid varje tanke på
att de levande har rätt till sista ordet.



onsdag 20 januari 2016

OVE ALLANSSONS LÅNGTIDSVERKANDE BÖCKER

För en dryg vecka sedan avled författaren Ove Allansson, 83 år gammal. Jag publicerar därför den intervju med honom som jag gjorde till min bok Kön, klass och kultur (2005).
Ett essäsamtal om autodidaktens väg och arbetarlitteraturen, traditionen och samtiden
I den utomparlamentariska vänster jag tillhörde på sjuttiotalet fanns det en litterär tradition som hade särskilt hög status: arbetarlitteraturen. Det fanns en oreflekterad självklarhet i vår syn på författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Josef Kjellgren i en tidigare generation och sådana som Ove Allansson i en yngre. Som blott tjugoåringar förstod vi inte det unika i denna svenska tradition,som inte bara fostrat en hel generation berättare ur statarnas, jordproletärernas och industriarbetarnas led, än mindre tycktes vi förstå det anmärkningsvärda i att det fanns författare jämnåriga med våra föräldrar och i vissa fall med oss själva, som både ville och förmådde föra denna tradition vidare.
I den socialistiska världsbilden intog dessa författare en alldeles egen hedrande plats: det var bland annat med deras berättelser vi anade en möjlig samhällsförändring.Så som Ivar Lo-Johanssons böcker bidragit till att en gång för alla avskaffa statsystemet, skulle de samtida författarskapen ingå i den politiska rörelse som ville se klassamhället försvinna,eller allra minst reforme- ras. Där klingade Folke Fridells ord, om att arbetaren ville ”vara med och bestämma” med stor tyngd, och oavsett gruppering som formulerade denna vänsterns mest långtgående drömmar, så fanns arbetarförfattarna med i sam- manhanget.
När jag själv vid nitton års ålder började skriva i rökrummen på den färgfabrik där jag arbetade, hade jag några av dem som mina favoriter: Josef Kjellgren för sina kollektivtexter (om brobyggen i prosan eller om fabriks- vardagen i sina dikter), Ivar Lo-Johansson för att han så starkt tryckte på autodidaktens bildningsväg och för att han berättade om det Sverige som format våra föräldrar, Stig Sjödin för att han skildrade fabriken så att jag kände igen mitt eget liv och sporrades att skriva om det, och sist men inte minst Ove Allansson, därför att hans författarskap på ett så konsekvent och medvetet sätt var både en konstnärlig gestaltning av sjöfolkets liv, och ett politiskt vapen som på det sätt som Ivar Lo-Johanssons bidrog till konkreta samhällsförändringar (Ombordarna).
Ove Allanssons författarskap hyllades med ett särskilt temanummer av tidningen Sjömannen. Redan på omslaget kallas han ”Sjöfolkets författare” och hyllas som en sådan. Allansson har ju mer än någon annan författare i modern tid förknippats så intimt med en yrkesgren. Sjöfolket är ständigt närvarande i hans värld. Och ändå är det inte hela sanningen. Ove Allansson reser ju i världen inte bara som anställd på ett fartyg. Han reser också som den nyfikne, vetgirige frie skribenten: samlar intryck, talar med människor, gör undersökningar av politiska och kulturella förhål- landen, och smälter sedan ner det han har med hem i bagaget. Det kan bli skrönor som pendlar mellan fantasiernas storslagenhet och faktiska omständigheter beskrivna med pregnans och noggrannhet. Ove Allanssons förfat- tarskap är ju också så omfattande. När min generation författare debuterade på sjuttiotalet hade han redan ett helt årtiondes försprång, sedan debuten. I min egen läsning av honom var det kanske inte minst den politiskt radikale samhällskritikern som framstod som viktigast.Eftersom jag var ingift i en familj av gamla sjömän, där berättelserna, minnena och de urgamla skrönorna stod i centrum för varje släktträff, ja för varje liten kaffestund tillsammans, hade jag också en gratis inkörsport till Allanssons universum.Visst kunde jag bli osäker när min svärfar och hans bröder bredde på, men av glimten i ögat förstod jag ofta vad som var sant och vad som var skröna. När han gav ut praktverket Sjömän tillsammans med fotografen Stefan F Lindberg, var han så generös att han sände ett extra, broderligt och vackert dedicerat exemplar till mig att ge till en av min svärfars bröder, som blev sittande en hel eftermiddag med tårar i ögonen och en kaffekask framför sig medan han förtjust utropade gång efter annan: Jamen titta, den där skutan har jag också seglat med.
Ove Allanssons bok Styckegods köpte jag när den kom ut. Inte minst genom den växte min insikt om, att arbetarlitteraturen aldrig kunde reduceras till ett slags socialpolitiska manualer, utan att man måste skilja den rent politiska sakdebatten från den litterära texten, och att de flesta försök att sammanlänka de två slutar i programmatiska misstag. När Ove Allansson i slutet av sjuttiotalet skulle besöka Kirsebergs bibliotek i Malmö, inbjuden av Folket i Bild/Kulturfront för att läsa ur sina verk, fanns jag självklart på plats. Då hade jag själv givit ut ett par böcker och såg i Allansson en stor inspira- tionskälla. Min nyfikenhet på Allansson var mycket stor. Jag ville höra honom läsa. Jag ville gärna träffa honom.Vid sidan av Lennart Sjögren, som just de tidiga åren kom att bli ett slags mentor för mig, blev Allansson med sina böcker en mycket konkret förebild: jag läste dem om och om igen: Resan till Honduras, Ombordarna, Svarvarns första sommar (som jag minns att jag gladdes över för den saltstänkta, friska erotiska tonen), och så småningom också de böcker där humorn utgör en så viktig ingrediens: NewYork Blues,En sjöman åkerVasaloppet och Gud är amerikan. Den kontakt vi skulle komma att etablera under dessa år, blev sedan ett livslångt utbyte av böcker och erfarenheter mellan oss, och det pågår den dag som idag är.
Mitt samtal med honom utgår ifrån en gemensam hjärtefråga, som vi redan för tjugotalet år sedan var inne på: hur litteraturen kan fungera som en motkraft i tider av konsumtionsyra och ljudterror.
Thomas Nydahl: I berättelsen ”Hyttkamraten” ( Sjöklart) skriver du: ”Efter en tid ombord upplevde jag ibland någon som påträngande, ofta var det rösten, orden. Orden förföljde, kröp in i öronen.Aldrig tyckte jag mig få ro för den där rösten, som upprepade samma meningar eller berättelser hundra gånger (...) Fanns de som kunde tiga, stå intill en vid relingen och titta ut i mörkret. De kunde samtiga. I tigandet kände man en trygghet, sympati med kamraten. På så vis var tigandet ett sorts samtal.” Jag tycker om den berättelsen både som konkret skildring av kamratskap ombord, men jag tänker också på den som en allegori för hela skriftkulturens förhållande till dagens allt bullrigare och påträngande underhållningskultur. Du och jag samtalade för tjugo år sedan i tidskriften Rallarros och på Arbetets kultursida om vikten av tystnad och eftertanke. Jag undrar vad detta tigande betyder för dig och ditt arbete. Kan du i den skriftliga traditionen, littera- turen,känna att det ges större utrymme för tankarna än i det ständiga gapandet i radio, tv och på offentliga platser där muzaken idag ersatt tystnaden med en ständig närvaro av rytmer och klanger.
Kan litteraturen i den meningen fungera som en motvikt? Kan litteraturen stå emot underhållningsbranschen eller kommer den så småningom att helt inlemmas i det som bara låter sig sägas som löpsedlar, sensationer och ytlighet (jag tänker inte minst på den växande kriminallitteraturen, där en bildskön författarinna alltid får pryda bokens om- slag och därmed riskera en förväxling mellan det som skulle berättas och personen som gör det)? Arbetarlitteraturen har under nittonhundratalet haft en märkvärdig förmåga att stå helt utanför denna sfär av kändisskap.Vad kan det bero på, annat än att den just tagit fasta på själva texten och litat på att den når sin läsare utan buller och bång?
Ove Allansson:Tystnaden känns allt viktigare i en tid då vi bombarderas av vad jag kallar ljudimperialism.Men hur illa det än är tror jag att litteraturen är en motvikt. Inte minst bland de människor jag redan i Svarvarns första sommar kallade för läsenärer. Böcker har ju långtidsverkan, de ger tid för eftertanke och väcker egna minnen till livs. Eller skapar nyfikenhet på det nya. Tack vare böckerna kan vi leva flera liv, resa in i andra människor, kulturer och länder. För oss läsenärer fungerar böckerna som en motvikt mot mediaskvalet och våldspropagandan. Men jag tror inte att läsarnas antal kommer att öka,snarare tvärtom.Antalet män inom LO-gruppen som läser minskar hela tiden, det är bättre ställt bland kvinnorna.Vid sidan av det ”vanliga” klass- samhället ser vi att det, oberoende av samhällsställning, finns två vitt skilda klasser: de läsande och de icke-läsande.
Arbetarlitteraturen måste vidgas till nyare yrken och kan vara allt ifrån dokumentär till vilt fabulerande, men den ska förtydliga verkligheten, inte gömma undan motsättningarna mellan de människor som satsar kropp och hälsa och de ekonomiska makthavare som tar hem vinsterna.
De stora bokförlagen följer trenderna, och om man inte skriver deckare har man som arbetarskildrare idag svårt att få sina manus publicerade. Och de få som trots allt kommer ut blir sällan recenserade.
TN: Hur såg dina drivkrafter ut från allra första början? Vad var det som utlöste ditt skrivande och fick dig att debutera? Kunde du redan från början formulera en idé med ditt skrivande,att det utöver skildringar av den verklighet du kände också skulle sättas in i ett större politiskt sammanhang? Hur såg och ser i så fall detta sammanhang ut?
Hur ser proportionerna mellan fakta och fiktion ut i dina berättelser? Det är ju uppenbart att det mesta är självupplevt eller återberättat från andra, som du arbetat med eller som hört av sig till dig, men frågan är vilken andel som är ren fiktion? Kan du fundera och resonera lite kring detta?
OA: Drivkraften var min starka berättarlust, men det muntliga berättandet i fartygen räckte inte till, jag skrev i hemlighet skisser och dikter om havs- upplevelser i storm och stiltje,om det ibland svåra kamratskapet ombord,om mina med- och motseglare, och om min fascination inför främmande länder och kulturer. Sjötiden fick igång mitt skrivande. Och det drev mig mot bokdebuten, Resan till Honduras. Politiken gick inte att undgå, varken i Honduras eller andra centralamerikanska länder. I Guatemala upp- levde jag hur United Fruits legoknektar hade störtat president Arbenz lagligt valda regering därför att han, mot ersättning, ville dela ut den del av frukt- bolagens jord som låg i träda, till fattigbönderna. Ombord och i USA-hamnar utsattes jag och andra för McCartyismens utfrågningar, plus att vi manskap inför amerikanska läkare måste visa klyvarbommen, medan befälet slapp. De kunde inte tänkas ha sådana sjukdomar som vi akterut.
Förhållandet mellan fakta och fiktion är olika från bok till bok, men mycket är självupplevt, till exempel Hyttkamraten som du själv nämner. När det gäller det stoff jag fått av läsande sjömän är det viktigt att jag själv har arbetat till sjöss. Detta utgör så att säga köl, spant och bordläggning och kan fyllas med gåvor, muntliga berättelser. Gud är amerikan bygger på resor jag gjorde under tre månader på tretton östkaribiska öar. Den fiktiva ön St. Joseph har som främsta underlag vildvuxna Dominica och St.Vincent. Av fakta skapade jag St. Joseph för att få svängrum för en utopisk roman och kunna fabulera om en liten ö-nation som ville gå sin egen väg vad gäller ekonomi, basteknologi, politik, jämlikhet och demokrati. Detta utan stora lån och diktat från Världsbanken och i skuggan av en aggressiv stormakt, USA.
För att kunna fabulera friare om min egen uppväxt i det lilla stations- samhället Kvänum på västgötaslätten använder jag namnet Slättum, jaget heter Willy Gustav.Det hindrar inte att romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren till stor del är självbiografiska.
Kortromanen Frysarns värme bygger på min sjöerfarenhet men är i grund och botten frukten av legendariske kylmaskinisten Banan-Johans berättelser. Romanen Oståkaren om den hemligaste agenten – han som inte ens själv vet att han är agent – är ren fiktion, men har sin bas i vistelser i Holland. För- modligen är det den enda romanen i världen som helt utspelas på skridskor. Fiktion är förstås också den talande kackerlackan Mortimer i NewYork Blues, men trots det: jag mötte denna välvuxna kackerlacka nere i Grand Central när jag kom från Montreal. Han gick på perrongkanten, med foten knuffade jag ned honom i gruset kring spåren och sa spontant: Stick från perrongen Mortimer, annars blir du ihjältrampad.Varifrån fick jag namnet Mortimer? Ingen aning, men efteråt tycker jag mig ha hört honom säga tack. Fiktionen fordrar fakta, grävande. Huvudpersonen Joseph är kackerlacksutrotare. Un- dersökningar jag gjorde visade att det i New York finns femtiotvå sorters kackerlackor. Men totalt sett, i mitt författarskap, avstår jag ens att gissa hur mycket som är fiktion.
TN: Den av dina böcker som haft mest betydelse i en konkret politisk fråga är väl Ombordarna.Hur påverkade detta ditt fortsatta skrivande?Ville du att denna fram- gång, inte helt olik den Ivar Lo-Johansson fick med sina romaner som medverkade till statsystemets avskaffande i Sverige,skulle följas av nya och blev det i så fall en ledstjärna i ditt skapande?
Med tanke på att du fått båda Ivar Lo-priserna, skulle jag också vilja höra hur du ser på hans konstnärsroll. Hur du ställer dig i relation till den. Ivar Lo hade ju, vid sidan av det konkreta uppdrag han ställt sig själv inför, också ett slags mytiskt förhåll- ningssätt till själva författarskapet. Där ingick det rena rummet, de vita pappersarken, skrivandet för hand, men också åsikten att författarskap inte gick att förena med äkten- skap och föräldraskap. En författare är alltid gift med sitt verk, sa han, och då undrar jag hur du ser på det?
OA: Ombordarna skrev jag utifrån mina erfarenheter som reparatör i tankfar- tyg och som sjöfarande journalist. Boken debatterades i många år och resul- terade i tre riksdagsmotioner om förhållandena ombord och om sjö- lagstiftningen. Ombordarna väger tungt i vad den åstadkom, men också en bok som den dokumentära Sjömän, som jag gjorde med fotografen Stefan F. Lindberg har sin betydelse. Mina reportage i Sjöfolksförbundets tidning Sjö- mannen,i den av mig startade serien ”Människan ombord”,medförde debatter, inte minst när det gällde manskapets bostäder ombord. I färjorna förväntades man kunna sova inklämd under vattenlinjen mellan tre bullercentra; maskin- rummet under, bildäcket över och propelleroljudet akterut. Mässen i en av Gotlandsbolagets färjor påminde ljudmässigt om en stenkross. Det var en triumf för facket och mig som frilansare när en av Gotlandsbolagets direktörer i Visby visade mig en ritning till ett nybygge där även manskapet hade hytter ovan vattenlinjen. Ombordarna och Sjömän blev ingen ledstjärna i mitt fortsatta skrivande, därför att fabuleringsdriften är en pockande inneboende. Och realismen har som bekant ingen given form. Fantasteri och humor behöver inte skymma samhällskritik eller berättelsen om ett människoliv.
Utan andra jämförelser är min likhet med Ivar Lo att jag har länge har skildrat ett yrke, i mitt fall sjömannens. Mina relationer till Ivar Lo är i övrigt läsenärens och den respekt jag känner för hans livsverk, att orka med allt. Och liksom andra autodidakter och arbetarförfattare inspirerade han mig att våga skriva böcker. Jag delar inte Ivar Los åsikter om författandet och äkten- skapet. För egen del har jag haft ett fantastiskt stöd av min hustru och livs- kamrat, Ia, yrkeskvinna och kemiingenjör. Hon kan vara en hård kritiker men är också förstående och uppmuntrande. Föräldraskapet och det dagliga ansvaret för de två pojkarna när de var små, gav rika erfarenheter jag inte vill vara utan.
TN: Du nämner ofta hur sjömän hör av sig till dig och berättar. Din rika samling skrönor och berättelser är väl en av frukterna av dessa kontakter.Men hur ser du på din egen roll som författare och kulturellt aktiv människa inne i dessa miljöer?Vad kan den enskilde arbetaren, i det här fallet sjömannen, göra för att höja den kulturella och politiska nivån på en konkret arbetsplats? Har individen idag en chans mot de allt större företagen, dessa väldiga monopol som styr så många människors, företags och nationers öde? Och hur förhålla sig i relationen mellan den fackliga rörelsen och den kulturella nivån? Litteratur, fackligt arbete, kan man tala om det på samma gång?
OA: Får jag bara först påminna om, att jag även har skrivit mycket om arbe- tare i land också, i romaner som Svarvarns första sommar, Det kommer alltid en måndag. I de tidigare nämnda böckerna om min uppväxt i Kvänum/Slättum har jag dessutom skildrat bromsare, banvakter, stationskarlar, elektriker, plåt- slagare och skräddare. Håller vi oss till sjöarbetslivet så har mina böcker gett mig många vänner bland sjöfolk, men jag har också mötts av ointresse och i några fall fiendskap. Hur som helst dominerar det positiva, inte minst upp- skattades de containerepokens sjömansvisor som jag skrev tillsammans med Anders Wällhed, tonsatta av musikgruppen KAL och andra. Men kan man agitera för läsande? Jag vet att det i fartygen finns ombordare som i kraft av sitt eget läsintresse verkar för de goda böckerna och för konst, film och musik. De har ofta hand om Sjömansbibliotekens bokväskor, ser till att de blir utbytta och sänder in önskelistor. Sjömansbiblioteket ingår numera i HKF, Handelsflottans kultur- och fritidsråd.HKF utger sjökulturladdade tidskriften Utkik och har också hand om video- och filmutbudet. Läsfrämjande är de novelltävlingar som anordnas av sjöfacken i samarbete med HKF och Sjöfartsforum, varifrån kulturen nu har flyttats till Sjöfartens kultursällskap. Novellerna har publicerats i sjöfackens tidningar, dessutom har två novellantologier utgivits.
Tänkbart snack ombord: ”Jamen titta här, Jörn Hammarstrand har skrivit en novell,den måste jag läsa,jag for ihop med honom i Servus! Och här finns en drapa av Karin Poulsen, i vilken balja var det jag for ihop med henne?”. Vid flera tillfällen har jag ingått i juryn och även medverkat vid skrivarkurser för sjöfolk. Därmed inte sagt att jag tror att man kan lära folk skriva, men man kan berätta om sina misstag, knep och erfarenheter. Sett i stort vill jag inte överdriva sjömännens kulturella intressen, men som framgått finns det eldsjälar. Fackligt och politiskt blir mitt omdöme detsamma: eldsjälar! Påverka rederierna är svårt, de lockar gärna med fadersfamnen, vi sitter alla i samma båt. Med hurtig familjeanda försöker man dölja rågången mellan att vara ägare, delägare och anställd.Vi lever i en tid då de i riksdagen som utger sig för att vara arbetarnas företrädare, begår det ena förräderiet efter det andra. Arbetarskildrare behövs mer än någonsin, det självupplevda ger en styrka att beskriva förrädarna.
Sjöfolksförbundet, nu SEKO Sjöfolk, med tidningen Sjömannen sätter av god tradition kulturfrågorna högt. Under Anders Lindströms tid som ord- förande skapades en Kulturstipendiefond.Varje år delas fondens avkastning ut som stipendier till konstnärer, musiker och författare.
Tyvärr är mitt intryck att i andra fackförbunds ledningar, och även bland många medlemmar, finns ett ringa intresse för kulturfrågor. Litteratur ses inte som viktigt för fackens medlemmar. I det tal jag höll när jag fick Ivar Lo:s personliga pris, sa jag bland annat att LO antagit ett kulturpolitiskt program, där det hette att ”Kulturen utvecklar den fackliga organisationen,skapar bilder av vardagens vedermödor och ger utrymme för gemensamma drömmar och visioner att växa sig starka”. Lever LO upp till de vackra orden? Knappast. Och hur är det med fackförbundspressen? Den har så stor betydelse, och därför skrämmer det mig med alla nedläggningar och sammanslagningar. Allt går inte att skylla på ekonomin. Det finns ett fackligt tänkande som har med elefantiasis att göra. Fackliga kolosser och färre tid- ningar ger mindre plats för olika ståndpunkter, för kritiska insändare och kulturinslag. Dessutom tycks vissa förbundstidningars redaktörer anse att kulturfrågor och fackliga frågor inte hör ihop. Detta i en tid då antalet bokläsande män inom LO-kollektivet kraftigt minskar! Jag anser att en bra novell eller dikt i en förbundstidning kan göra lika mycket för medlemmarnas självförtroende och kampen, som andra texter. Utesluts berättelserna motarbetar arbetarrörelsen framtidens arbetarskildrare. Skrivande fackmedlemmar får inte en chans att publicera sig i sina egna tidningar.Till de tidningar som dock upprätthåller en god tradition hör Sjömannen, SIA, Mål och medel samt Dagens Arbete. Jag hade själv förmånen att debutera med dikter i Sjö- mannen och liksom Aino Trosell med en novell i Metallarbetaren. Jag har fått många bevis för att samarbetet med Sjömannen – reportage, noveller, dikter, debatt- och kulturartiklar – har varit uppskattat.
TN: De socialistiska rörelserna, partierna och länderna är inte minst kända för sina starka krav på konstnärerna. Författarnas program kunde efter Lenin och Gorkij sam- manfattas i begreppet socialrealism. Hur förhåller du dig själv till dessa teser? Hade ditt fabulerande – författarens rätt att ljuga trovärdigt – haft en chans i en sådan rörelse?Tror du att en uppgörelse med socialrealismen är nödvändig på samma sätt som den politiska uppgörelsen med totalitära läror är det? Eller saknar frågan helt relevans för dig?
OA: Socialrealismen, påbjuden av en regim, ser jag som en konstnärlig tvångs- tröja.Annorlunda är det med en realism framsprungen ur författarens egna upplevelser och ärliga vilja att redovisa dessa och i bästa fall få igång en debatt. När jag arbetade med Ombordarna och Sjömän och med noveller i samma anda, hade jag inga litteraturteoretiska grubblerier över vad jag höll på med. Jag bara skrev, ofta i ilska och emellanåt också med hat mot de orättvisor sjöfolket utsattes för. Jag har inget behov av en uppgörelse med socialrealismen som sådan, där den förekommer fritt. Däremot vill jag kritisera ett grått och fattigt språk, avsaknaden av humor. Hypotetiskt: i en av kommunistiska makt- havare påbjuden socialrealism tror jag inte att mitt ofta fritt fabulerande för- fattarskap, i sin helhet, hade accepterats. I till exempel den starkt USA-kritiska Gud är amerikan finns också kritik mot en auktoritär socialism. Och likadant är det i Sadiks vånda i novellsamlingen Den sorgsne trubaduren från Fogo.
TN: Som du vet fäster jag alltid stor vikt vid en författares bakgrund.Vill du berätta om din bakgrund, var du föddes, i vilken familj, hur din uppväxt och utbildning såg ut, var och när du fick dina första jobb och hur vägen därifrån till den litterära debuten såg ut? Jag tror ju fortfarande på den mossiga tanken att en människa i mycket hög grad formas av sitt sociala vara, och att varje författarskap då, på gott och ont, bär med sig en del av den sociala, kulturella och politiska bakgrunden.
OA: Min morfar kom från jordbruket men blev snickare, trärallare, han byggde järnvägsstationer runt om i Sverige,och blev senare stationskarl iVara köping. Även mormor var lantbrukarbarn, och arbetade som piga. Senare som gift, under min barndom på trettiotalet, skötte hon en eller två kor, någon gris och de höns som hjälpte till att klara hushållet på den ringa lön som var stationskarlens. Farfar var av lanthandlarsläkt, öppnade maskinaffär i Kvänum.Affärerna gick dåligt, farfar tog för många gamla maskiner i utbyte, gården såg ut som ett museum för jordbruksmaskiner. Farmor dog redan när far var nitton. Hon hade bland annat drivit ett litet café med farfar. Far var cyklande agent ute på västgötaslätten och sålde allt från cyklar till underkläder. I en Harley-Davidson med sidovagn, upplärd till elektriker, for han runt och ”upplyste” landsbygden. När tiderna blev sämre jobbade han i järnhandel och blev efter självstudier och handels- skola tjänsteman hos en växande industri för jordbruksmaskiner. Han slet uppoffrande med bokföring, order, kontakter med försäljare och mycket annat, jobbade sena kvällar med broschyrer och annonser utan ersättning. Det gjorde att han inte fick tid till sina uppfinningar. Samtalsämnet var ofta firman. Min far var en man att bygga imperier på. Min mor hade velat studera men mormor och morfar hade inte råd. Så efter hushålls- skola arbetade hon som hembiträde i familjer på olika orter. När hon var hos en mjölnare i Kvänum träffade hon far och de gifte sig. Jag föddes i Lidköping men växte upp i Kvänum. Far lånade till husbygge. För att få ekonomin att gå ihop hade vi fyra hyresgäster på övervåningen. Jag bodde därunder med mina två syskon och mor och far. Jag minns att det alltid var ont om kontanter,men min barndom var ljus och lycklig,jag behövde aldrig gå hungrig, eller sakna kläder eftersom mor sydde, hade hemarbete åt en trikåfabrik.
Efter fem år i folkskola tvingades jag börja på läroverket i Skara, det var en plåga, och mina föräldrars besvikelse var stor, när jag efter en rad försenade barnsjukdomar, på läkares inrådan äntligen befriades från eländet. När jag var femton kunde jag börja arbeta som elektrikerlärling,mest var det grov- jobb som att för hand slå hål för kabelgenomgångar i murar och väggar. På sommarloven hade jag arbetat som springpojke och i ett plåtslageri. När en elektriker svårt brände sina händer i en olycka återvände jag till plåtslageriet. Och efter något år började jag på mekanisk verkstad.
Redan efter en kort tid var jag i opposition mot fars positiva syn på firman och ägaren.Vilket ofta, till mors förtvivlan, resulterade i att han och jag grälade under middagsrasten. Särskilt när politik kom på tal. De arbetare jag mest beundrade var de fackliga eldsjälarna och de yrkesskickliga vänster- sossarna och kommunisterna.
Hemma fanns ingen skönlitteratur. Jag lånade deckarhäften och Jules Verne Magasinet av äldre grabbar, men köpte också tidningar själv, sådana som Levande Livet och Rekordmagasinet. En äldre fotbollskompis, kallad Groggen för att han var nykterist, i mina böcker Pluntan, förde mig in i den bättre bokvärlden, in i skönlitteraturen. Jag började också köpa Folket i Bild, mötte arbetarskildrarna, men också berömda utländska författare.
Efter lumpen som elektromekaniker i flygvapnet blev det en kort tid industriarbete innan jag gick till sjöss. Ombord arbetade jag som reparatör med att svarva, fräsa, borra, svetsa och med rörmokeri. Jag hade en verkstad i maskinrummet. Förutom att reparera maskindelar var jag fastighetsskötare i flytande lastfabriker.Att arbeta till sjöss innebär att bo ovan fabriken och aldrig komma ifrån verkstadsområdet, med allt vad det innebär av skakningar, buller och ett ofta kringfarande verkstadsgolv.
Resan fram till den litterära debuten gick via sjölivet. Mina första två sjöromaner skrev jag när jag hade gått i land. Jag var mekaniker på dagarna och skrev på kvällar, nätter och helger.
Det stöd jag har från min hustru Ia är ovärderligt. Vi bor i Göteborg och våra två söner är nu i lägre medelåldern.Vi gläder oss åt sex barnbarn, från ett till femton, tre flickor och tre grabbar. Från början har vi och deras föräldrar fört in böckerna i barnens liv, vi har läst högt för dem. Goda böcker är ett vaccin mot nuets förflackning!