Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen Anders Johansson. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 9 juni 2014

Döda dagars hetta och ytputsande

Foto: Anders Johansson
Jag har inte mer än precis påbörjat serien av döda dagar. Gjorde ett litet utbrytningsförsök, tog mig med krycka ombord på bussen till centrum, men det gick inte, så när jag stigit av bussen fick jag gå till närmaste hållplats för hemresa igen. Jag såpatvättar mattor, skurar och fixar. Men det är med en död mans blick jag går runt i det som måste göras. Normalt sett är riktig sommarvärme det bästa jag vet. Men jag vill känna den vid en sjö eller ett hav, inte inomhus i stiltje.

Fortsätter med det jag redan inlett i läsningsväg. Tiominuterspass och sedan sluts ögonen. Tvättmaskinen centrifugerar mig tillbaka till vakenheten. Vet att det sitter en människa i Rom som jag saknar. Hon sitter, flanerar och befinner sig i det som erbjuder goda, lätta måltider vid uteserveringar där vinet är både vitt och kallt.

Sakta, sakta tar jag mig tillbaka till något som kunde verka normalt, efter de överhettade och övertygade - men alls inte övertygande - politiska utbrotten vid EU-valet. Jag konstaterar att talibanernas dödskult frodas och att deras senaste attack skördade många offer. Spiralen fortsätter - neråt. Inte bara bland talibaner utan också här i Europa, där den ena dåren försöker övertrumfa den andra. Vår egen Reinfeldt ror runt på Harpsund och tror att han kan fylla forna tiders kläder. Det kan han inte, allt pekar på att han får ta taxi hem i september.

Det är inte utan intresse som jag noterar att gamle Le Pen släppt ur sig ännu en  replik som gjort dottern Marine upprörd. Hon vill ju blir Frankrikes president, så hon önskar säkert att fadern snart lämnar in eller i varje fall lämna partiet och politiken. Att putsa ytor är mycket svårare än att formulera det som tål dagsljuset. Hela Europa putsar just nu ytor; politiska, ekonomiska och kulturella ytor.


torsdag 24 april 2014

Putins skepnader. En fotosvit av Anders Johansson

Poeten och fotografen Anders Johansson:

I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:







lördag 22 mars 2014

Anders Johansson: Ett år i Småland (Ängö bok och bild)

När Anders Johansson kommer med en ny bok vet man alltid att ett förnämligt bildmaterial väntar. Bilden ovan utgör omslagsbild på den helt färska, tjocka och inbjudande boken Ett år i Småland.

Också i denna bok inväntar Johansson de rätta ögonblicken för sina studier av skogens växter och varelser. De bilder ur boken jag visar här är förstklassiga exempel på det. Enskildheter liksom större miljöer blir alltid porträtterade med poetens blick.


Det finns i den här boken ett mycket omfattande textmaterial, som bygger både på naturiakttagelserna och på samtal med skogsbygdens människor. Om den vita näckrosen skriver han:
"Den är en avglans av solen och ett svar på en fråga som ställts från himlen till det mörkaste djupet."
"Allt är förlorat, allt är återfunnet..." skriver Anders Johansson i en av sina skogsbetraktelser. Och så tillägger han:
"Friden är momentan, på lång sikt är det som sker ett drama eller kanske snarare ett skoningslöst utnyttjande och en på förhand avgjord kamp."
I sin skogsdagbok skriver Johansson:
"Så vackra de är, alla mossbelupna stenar och lavaklädda grenar! Den friska grönskan hos en gran kan göra mig nästan lycklig där den står och rör sina skimrande barr."
Det är ett privilegium att få följa med Anders Johansson på tur i det småländska landskapet - det är ömsom mystiskt i de skuggade granskogarna, ömsom skimrande ljust som under björkarna. Ett år i Småland rymmer hela den palett som landskapet är målat i.
"Den som träder in i en skog ska finna att något hålls tillbaka. Men där finns en berättelse för den som vill höra den."

tisdag 31 december 2013

Anders Johansson: Nyårsdikt

I år vill jag önska läsarna ett riktigt gott 2014 med en nyskriven dikt från Anders Johansson, poeten och fotografen från Kalmar. Läs och fundera inför det nya året som är här alldeles strax.


Alltmer en djup misstro
mot tvärsäkra omdömen
och namngivande.
Men att bara hänge
sig åt ögonblicken
är varken rätt eller lätt.
Svårt att igenkänna lyckan
när den visar sig.
Jag tänker mig andra slut
på romaner jag läser
och bannar gudarna
för alla dumma påhitt,
Syndafloden till exempel.
Sådant ger de trosvissa
rätt att visa sitt förakt och säga:
Vad var det vi sa!
Hur många Sodom
borde inte brännas ner i dag
Om gudarna var på det humöret?.
Vem kan vara lycklig
när man är hungrig?
Och allt tal om tålmodighet
som ska få sin belöning.
Min katt biter mig i foten
när han vill mig något.
Och det gör han
alldeles rätt i.
Nej, jag tror inte allt mänskligt beteende
härstammar från trauman.
Och hur såg hästarna
på krigen de tvingades delta i?
Att söka skydd
i en grotta i skogen.
Vacker musik
i vinden.
Allt hör inte ihop,
allra minst i dikten.
Några hemligheter finns inte
i vår tid.
Många stränder uppsöker vi
bara i fantasin.
Inte ens arton olika tv-program,
körda samtidigt
kan hålla mörkret borta.
Och just därför:
Gott Nytt År!


Dikt och bild: Anders Johansson



onsdag 25 december 2013

Jag är livrädd och saknar varje form av svar

Foto: Anders Johansson
Jag har svårt att föreställa mig en dag efter julafton. På frågan "Vad är det du sysslar med från morgon till kväll?" svarar E.M. Cioran: "Jag uthärdar mig själv”. Den ensamt verkande konstnären måste, för att stå ut med sig själv och inte drabbas av leda, ha ett antal rutiner som han följer varje dag. Dessa rutiner är i själva verket grunden för allt det andra. När dricka sitt morgonkaffe, och vad läsa till det? När ta promenaden, eller cykelturen, oavsett väder? När lämna skrivbordet för att laga middag och när återvända till arbetet efter tuppluren? Hur göra kvällen till en kombination av vila och glädjeämnen  

E.M. Cioran menade att om vi trots allt härdar ut, så är det därför att "våra defekter är så många och så motsägelsefulla att de upphäver varandra." Inte minst postmodernismens fixering vid kroppsliga ting gör att jag instämmer i Ciorans ord. På vilket sätt skulle det bli lättare att härda ut för att vi göder en livsstilsindustri som ständigt har synpunkter på vår vikt, våra kläder, våra vanor och frisyrer? Låt defekterna upphäva varandra! Kan jag gå vidare efter detta? Jag är livrädd och saknar varje form av svar. 



tisdag 24 december 2013

En riktigt god jul och ett gott 2014.



Foto: Anders Johansson

Julafton blev det i år också. Det har varit en alldeles ovanligt spektakelbefriad julmånad för min del. Jag har inte befunnit mig i miljöer där julshoppandet pågår. Istället har jag valt att vistas vid havet, hemma och framför i min egen symboliska öken av vila, tystnad och avskildhet. Befriande och nödvändigt året runt, och de få gånger jag besökt min egen eller andra städer har det berott på konkreta ärenden. Malmö besökte jag två gånger i år, min födelsestad som ter sig alltmer som en arabisk främling. Den ena gången var för att besöka Lars Vilks utställning på Gamla Väster, vilket jag är glad att jag gjorde. I de vanliga sommarresorna ingick dagsturen till Simrishamn, där jag fick återse en mycket gammal vän efter många år. Men inga utlandsresor annat än till Köpenhamn då gamle vännen Erik Grip firade femtio år som scenartist.

Det har varit ett i flera avseenden tungt år med många hälsokrascher. Men jag ser nu ett ljus i tunneln, då jag utlovats den första knäprotesoperationen redan i februari. På det nya årets första vardag börjar jag i artrosskola, vilket innebär gymnastik inför operationen.

Ljuspunkterna har varit privilegiet att få skriva, sammanställa och utge två böcker. Också det faktum att jag fick ett ettårigt, skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond bidrog till ljuset och arbetsmoralen. Men inget lyser ljusare än barnbarnens närvaro, som det gångna året varit särskilt stark. När de kommer hit händer något alldeles särskilt inom mig. Det är en glädje som inte går att beskriva med ord. Tacksam tar jag emot den och delar tiden med dem.

Nu önskar jag bloggens alla läsare – ni är många – en fin och fridfull jul. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt. Men just idag finns det skäl att sända denna hälsning. Med tacksamhet för att ni finns, läser, skriver, kommenterar och visar uppskattning över mitt arbete. Allt detta motiverar mig att fortsätta. 

En riktigt god jul och ett gott 2014.


måndag 23 december 2013

Måndagen den 23 december 2013

Foto: Anders Johansson
Det är förvisso bara den 23:e december idag, men jag konstaterar att allt är färdigt för julfirande. Det hemlagade julgodiset, maten som gjorts, de få men angelägna julklapparna, julkort och böcker som skickats - allt kan summeras.

Till bords satt jag idag med en sista vardagsrätt: rårakor med stekt lax. Men jag drack julbrygd till. Nu är det den som gäller. Fram till och med 1 januari 2014 blir det julbrygd, dansk snaps, och så förstås en champagnestund vid midnatt då det nya året rings in. Sedan börjar det allvar som kulminerar med första knäoperationen i mitten av februari.

Min identitär-bok är färdigskriven. Vad som återstår är bara några mindre kompletteringar. Jag har fått bra hjälp av människor från olika kretsar, både här i Sverige och utomlands. Men när boken kan färdigsställas för tryckning vågar inte säga något om nu. Det handlar om en enda sak som jag inte har: pengar.

Idag körde vi en runda med några små vardagligheter: kastade skräp vid sopstationen, pantade alla tomburkar och flaskor, postade de sista beställda böckerna för året. Vad som var så påtagligt - trots att vi inte ens var i närheten av stadskärnan - var den iver och hets med vilket människor tog sig mellan de stora butikerna och annat. Som om de måsten julen tycks bestå av hade tornat upp sig sista dagen före julafton.

De mycket små och symboliska julklapparna jag skaffat till barnbarnen fanns här hemma redan i oktober. Mina vuxna barn får sådant som jag inte ens behövde ge mig iväg hemifrån för att skaffa - som ni förstår handlar det främst om litteratur, men också musik.

Snart är det kväll den 23:e december. Då sitter jag ner med första skivan vörtbröd med julskinkan jag gjort idag. Till den självklart också julbrygd. Men ingen snaps. Premiär för den är det först imorgon.

Världens - och Sveriges - politiska dårskap plågar mig alltid, också idag och i julhelgen. Men jag orkar inte kommentera de senaste händelserna här och nu. De finns ju till allmän beskådan.


Anders Johansson: En bro i universum, del sex



                                                                               

                                                                            Hoppet

Vad är det som bestämmer "hoppet" vid varje tidpunkt i historien om inte möjligheten av alternativa strukturer hos tanken, språket och medvetandet, strukturer som tillåter oss att förstå oss själva på ett nytt sätt och frigöra oss från en upprepande och tvingande förtvivlan. Är det inte till sist konstens yttersta uppgift att ge oss dessa alternativ?

                                                                             Småvägar

Allt oftare undrar jag hur långt mitt liv ska bli. Längre än min farfars, min morfars eller min fars? Redan faller mörkret i sena eftermiddagen nu i november. Jag kör hem från skogarna norröver där isen ligger över sjöar och ljuden är få. Jag vet åtskilligt om hur småvägar ringlar genom landskapet men inte mycket om var de till sist slutar. Som en transistorradio som avlägsnar sig medan den spelar en välkänd sång.

                                                                           Allt levande 

Svarta silkessjöar, där gult pollen samlas. Allt levande rör sig genom ett grönt, lätt skimrande dis som när det kalla blå försvinner bort i koncentriska cirklar över skogen en vinterdag. 

                                                                      Att få återvända

Det är vad man tror som räknas. Att en sommar få återvända till jorden. Som Kore, från underjorden. Eller som Odysseus, till Ithaka. Eller som berättaren och hans följeslagare Vergilius i Dantes Den gudomliga komedin med dess resa genom helvetet. Vi läsare av denna pilgrimsresa kastas rakt ner i helvetets frusna djup i jordens mitt och letar oss fram genom en annan födelse för att så småningom få skymta stjärnorna igen. Vi står på en strand och ser det första ljuset före gryningen glimma på himlen och vi ser morgonstjärnan - och tröstas efter alla hemskheter i den undre världen. Vi ser himlen, vår himmel, den himmel vi vaknar till i våra dagar. I helvetet finns ingen himmel, inga stjärnor, inget dagsljus, ingen färg hos sky och hav. 

Här hade jag tänkt placera in min egen, något enklare person i det stora sammanhanget. Jag biter därför huvudet av skammen och tillägger: Eller att få återvända, som Sörta från Västerås, till en berghäll med isräfflor vid Mälaren, en av mina ursprungliga platser. 

Inget förblir i den rytm av stillastående som ger oss jämvikt. Över Kore, Odysseus, Dante, Vergilius och Sörta rullar ödets stora hjul.


                                                                           Vårbilder

Jag bombarderas av purpurfärgade skuggor, så långa att de inte längre ryms på de snabbt igenväxande åkerlyckorna. Ett rådjur glider fram ur skogen. I tystnad ser vi på varandra. Månen vandrar genom trädgrenarna, som när en båt ros på en spegelblank sjö. Metafysiken är en tomhet som jag fyller med bilder. Ingen tanke utan känsla. Vilket kommer först? Är ett konstverk bäst när det närmar sig det absurda? Mitt öga fotograferar samtidigt som min kamera gör det och jag undrar var bilden bevaras längst?



                                                                    Makaonfjärilen

Makaonfjärilen, Papilio Machaon, flyger över skogarna, snabb som en fågel, en idealbild av sig själv, av något jag sett för länge sedan. Jag tar ordet makaonfjäril i min mun. Det smakar sommar, tidig sommar, när årstiden föds ur våren. Där jag sett den stora fjärilen landa har jag funnit en plats, dit jag kan gå och erfara något av livets mening.

                                                                      Som alla andra

Vi är förvisso komna från naturen och bestämda att återgå till den precis som alla andra levande varelser, medvetna eller inte. Vid vårt medvetandes slut återvänder vi till det ingenting som också är allt, helheten, den råmassa som naturen knådar och bygger nytt av.

                                                                              Orden

Hur betvingade man naturen? Hur förhöll man sig till den? Långt in i våra dagar var föreställningen om människans förmåga att med olika konstgrepp och trollmedel behärska naturen så djupt rotad att dessa bruk levde vid sidan av kristendomen. De som ristade våra första skrivna ord, runorna, måste ha varit djupt medvetna om betydelsen av ord som slungas ut i ett tomrum. Vad betyder orden i dag, i den cyberrymd som är så full av dem?

                                                                             Kyrkan

Föremål från kyrkor ansågs vara av särskilt värde. År 1596 åtalades fyra bönder från Ryssby socken i Norra Möre för att de hade stulit järn på kyrkdörren och därav gjort krokar för att få god fiskelycka. De skyllde på att de lärt detta av sina föräldrar. Här erinrar jag mig att när den gamla träkyrkan i grannsocknen Bäckebo revs vid 1800-talets början spreds brädor, dörrar och trappstenar till gårdarna i trakten där de infogades i befintliga byggnader och nybyggen. En robust madonna, som förr blickade ut över församlingen, målad med limfärg på grovt timmer, har fått en ny och mera anspråkslös plats på en vind i en av byarna.   

                                                                   När livet är ungt

Många är de säkert som har hyllat naturen i en slags uppblossande livsglädje när livet är ungt och brusande, men sedan dragit sig tillbaka in i de mänskliga myternas värld när livet blivit kallare. Jag kommer i all hast att tänka på Strindberg och Wordsworth, som båda på äldre dar hängav sig åt kristna tankar och förklarade naturen som en styvmor. Fegisar! Jag undrar nu om min egen kärlek till skogar, sjöar, berg och träd ska rädda mig undan sorg och mörka tankar. Ska jag undgå att gripas av den föreställningen att allt detta bara finns där för sin egen skull, av en händelse, utan minsta samband med mitt liv? Det återstår att se. Eller ska jag fortsätta min resa in i naturen och allt starkare erkänna min släktskap med den?