Vaka över ensamheten

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

2012-01-31T00:01:00.004+01:00

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

2012-01-30T22:06:00.006+01:00

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.

Orhan Veli: Havet.

2012-01-30T00:00:00.000+01:00

Från mitt rum har jag utsikt mot havet
Jag ser inte ut, ändå vet jag
när båtar passerar lastade
med vattenmeloner

Precis som jag lekt som barn en gång
låter havet sin solkatt studsa
runt taket och roa sig
med att förarga mig

Doften från tången på stranden
och de uppdragna fisknäten
väcker inga minnen hos barnen
som lever vid havet

Orhan Veli: Havet (ur Jag lyssnar till Istanbul, Ellerströms förlag, i översättning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg). Foto: A. Nydahl.

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

2012-01-29T12:18:00.004+01:00

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans nya bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

2012-01-29T09:59:00.003+01:00

Ack, jag läser ännu en gång Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften.

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine.

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare.

Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han:

”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ”

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

Om islam och islamism i muslimska länder och i Europa.

2012-01-28T00:01:00.006+01:00

Jag funderar ofta på varför jag blir upprörd. Mot bakgrund av alla de miljöer jag rest, arbetat och träffat människor i vågar jag påstå att jag också vet en del om islam och muslimska miljöer. Det finns skäl betona att jag aldrig mött kvinnor som täckt hela sina kroppar i tyg, eller män som påstått att så ska kvinnor se ut. På 1980-talet såg man inte ens en vanlig sjal på muslimska kvinnor i Libyen eller på Västbanken, om de inte var gamla. Tro inte att de frimodiga unga kvinnorna i Jerusalem/ al-Quds, Jeriko, Ramallah, Bir Zeit (byn där universitetet ligger), Hebron, Tripoli eller Benghazi gjorde det. Å nej, de var stolta över den inre frihet de kände, de var trotsiga och modiga. Inte ens i Malmö mötte jag unga muslimska kvinnor i någon form av sjal eller slöja, oavsett om de var från de ockuperade palestinska områdena, något annat arabiskt land, Turkiet, muslimska delar av Jugoslavien som Bosnien eller Kosovo, eller från Albanien. Det fanns alltså ingen självklar koppling mellan de invandrare jag lärde känna och en muslimsk tro som tog sig sådana uttryck. Inte ens de få flyktingar jag mötte från Afghanistan, som anlänt till Malmö under den sovjetiska ockupationen bar sådana religiöst/politiskt laddade plagg.

Med islamisk väckelse och med islamismen förändrades allt. Plötsligt skulle en europé betrakta det som självklart att olika typer av slöja, niqab och burka skulle fungera i hans eller hennes land. Varför i hela friden skulle vi kunna se varandra i ögonen, när nu helt andra moralregler förespråkades av de militanta män som förklarat krig mot allt vad individuell och/eller inre frihet hette. Jag har aldrig och kommer aldrig att godta det. Ingenting hindrar mig, än så länge, att uttrycka kritik mot den sortens tänkande som leder till att människor tvingas och, mer eller mindre frivilligt, föses in i andens och kroppens fängelser.

När jag ser den lilla videon från Holland här ovan tänker jag på sådant och undrar hur det alls ska bli möjligt för våra barnbarn att leva i ett samhälle där en ideologi byggd av medeltida sociala och religiösa värderingar, och som sätter likhetstecken mellan moral och förtryck, mellan tro och underkastelse, ska vara förhärskande eller anses likvärdig med det moderna, öppna samhället.

På samma sätt anser jag det vara en självklarhet att stödja de unga araber - män och kvinnor - som revolterar inte bara mot det förflutnas despoter utan också, och framför allt, mot de nya härskare som vill vrida klockan tillbaka till Muslimska Brödraskapets ideal, till wahhabism och salafism som, om den vinner hela makten framför allt kommer att driva unga, sekulära kvinnor som Lina Ben Mhenni, hon som skrev Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren, tillbaka till mycket strikt reglerade liv utan vare sig inre eller yttre frihet. Jag tycker att det räcker att se henne i ögonen och läsa vad hon skriver, för att förstå att det är en omöjlig ekvation.

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

2012-01-27T11:04:00.010+01:00

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans nya bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

”För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans nya bok är så uppfriskande och inspirerande.

Nelly Sachs: O dessa skorstenar.

2012-01-27T00:00:00.001+01:00

Nelly Sachs, ur Flykt och förvandling (FIB:s Lyrikklubb, O die Schornsteine, i översättning av Moses Pergament).

Och när denna min hud är söndersliten skall jag skåda Gud utan min kropp (Job)

O dessa skorstenar
på Dödens sinnrikt byggda boningar,
då Israels kropp, upplöst i rök,
gled genom luften –
Som skorstensfejare den upptogs av en stjärna,
som blev svart.
Eller var det en solstråle?

O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft –
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst –
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knivsegg mellan liv och död –

O ni skorstenar
O ni fingrar –
Och Israels kropp i rök genom luften!

Filmtips: Hoppets hamn

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn.

2012-01-26T10:56:00.003+01:00

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

Sonallah Ibrahim: Warda. En läsning i ljuset av utvecklingen i Egypten.

2012-01-26T00:00:00.000+01:00

Sonallah Ibrahim

Sonallah Ibrahim: Warda (Leopard Förlag, översättning av Marina Stagh)

Verksam i hemlandet Egypten hade Sonallah Ibrahim länge en mäktig och reaktionär regims regler och lagar emot sig, Mubaraks. Egypten plågades av maktmissbruk, korruption och ökande inflytande från de islamister som sist och slutligen vill göra upp med landets yttrande- och tryckfrihet (för uppdatering, se slutet av denna bloggtext).

Ibrahim föddes 1937, är Kairobo och har varit verksam som författare sedan 1950-talet. För sina ord har han suttit bakom lås och bom många gånger, sammanlagt fem år under Nassers styre på 1950- och 1960-talen. Två av hans tidigare romaner, Augustistjärnan (1990) och Kommittén (1994) finns också på svenska. Vid sidan av dessa har han utgivit ytterligare en handfull romaner, en novellsamling samt den självbiografiska boken Memoarer från ökenfängelset.

Romanen Warda är ett mäktigt storverk, både till omfång och innehåll. Den är en i grunden regimkritisk roman, förvisso i sitt konkreta uttryck mot guldstaten Omans härskare men i sin kontext också riktad mot den typ av regimer som låter arabvärlden falla ner i social, politisk och kulturell stagnation.

Romanens centrala karaktär är Shala, student i Beirut som ger upp allt vad framtiden burit i sitt sköte av karriär och civilt liv. Hon tar sig namnet Warda (det betyder ros) och beger sig till södra Oman, där hon i bergen skapar en gerillagrupp. Hennes stora förebild i livet är Che Guevara, men också Fidel Castro och Nasser figurerar.

"Jag klippte håret och naglarna. Farväl till målade naglar. Framtiden tillhör oss". När hon säger detta gör hon det som "revolutionär" på vänsterkanten, men för mig ekar orden kusligt av ett ideal som inte minst delas av de nya härskarna i landet. Kanske finns det en självklar bro mellan Che, Fidel och mullorna, men att vi västerlänningar inte tycks ha förstått det tidigare?

På klassiskt revolutionsromantiskt maner ger hon sig "kampen" i våld. Romanen är byggd som en dagbok skriven av Warda, en dagbok som ger hela texten dess dokumentära känsla, dess febriga närvaro i den del av tillvaron vi brukar kalla verkligheten. Ibrahim är känd för att använda sig av denna stil, ett slags dokumentärroman, och genom Wardas dagbok leds läsaren in i en förståelse av utvecklingen i arabvärlden från 1950-talet fram till 1975. Runt dagboken bygger Ibrahim den fiktiva berättelse som leder till att texten kan friläggas. Den handlar om en man som kommer till Oman efter en lång bortovaro, han är hängiven kommunist och letar efter en gammal vän (och det är vännens syster som är romanens huvudperson). De har alla ett gemensamt förflutet i 1950-talets Kairo. Wardas dotter Waad sitter på dagböckerna. Med henne inleder mannen en erotisk relation.

Man kan självklart läsa denna roman som skildringen av mycket fria, självständiga och radikalt annorlunda kvinnor. De stämmer inte med klichébilden av den arabiska kvinnan. De vandrar en annan väg. För dem är friheten inte ett tomt ord. Men att de väljer just denna väg säger också något om författarens föreställningsvärld, där kommunismen ännu tycks vara hopplöst länkad till frihetsrörelser. Kring denna roman har det understrukits att den behandlar ämnen som är högst brännbara: homosexualitet, sexuella relationer över huvud taget, en radikal och tydligt uttalad kritik av Omans politiska liv.

Bokens dokumentära prägel understryks av att den slutar med en lista över källor, både böcker, tidskrifter och annat. Sådant brukar inte förekomma i romaner. Här ter det sig alldeles självklart. Att Sonallah Ibrahim verkligen vårdar sin frihet och sitt oberoende kan kanske belysas av det faktum att han vägrade ta emot ett stort pris från Egyptens kulturministerium.

PS: Tänk så mycket som hänt sedan den här boken utkom. Idag öppnades det nyvalda Egyptiska parlamentet . 1% av ledamöterna är kvinnor, kraftigt beslöjade. 75% av ledamöterna är islamister. Vad är ni förvånade över? Trodde ni att det var ”demokrati” och ”frihet” som föddes på det där torget i Kairo?

Det som föddes var shariastaten, den islamistiska förtrycksapparaten som på lång sikt kommer att få Mubaraks regim att se ut som en dans på rosor (förvisso också på rostaggar). Se på bilden från dagens ceremoni, de där salafisterna och wahhabiterna som de frihetslängtande tydligen ville ha som sina representanter, har inte ens vett att hålla sig vakna. Kanske behöver de inte heller göra det, eftersom moskéns makt så småningom blir hela landets.

Döden.

2012-01-25T17:25:00.007+01:00

Tidigare idag fick vi veta att Stig Sæterbakken var död. 45 år gammal valde han att lämna denna jämmerdal. I Vertigomannens blogg får vi de vackraste orden och de sorgligaste av hans svenske vän och förläggare, C-M Edenborg. Läs orden och minns denne säregne författare.

I min bok Inre frihet (2007) skrev jag:

"I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen".

Hon tycks mena att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Stig Sæterbakken tar tag i ämnet i tidskriften Res Publica, där han i en essä om Emmanuel Boves reportage från den franska förorten Bécon-les-Bruyères skriver:

"... en gripande antiberättelse om samhörighetens problem, om det omöjliga i att finna sig tillrätta i en gemenskap."

Bove hävdade för övrigt att han uppfunnit en ny litterär genre, som han kallade "utarmad ensamhet".

Sæterbakken säger, att det kanske inte finns fog för att säga att han uppfunnet den, men väl att "säga att han skrev den, och att han skrev den på ett sätt som ingen före honom hade gjort och som många efter honom skulle komma att göra, vare sig de hade klart för sig eller ej att det fanns en författare i Paris på 20- och 30-talen vid namn Emmanuel Bove som ägnade hela sitt liv åt att skriva och som i grund och botten bara skrev om detta enda..."

Barndomen i nuets spegel.

2012-01-25T11:24:00.008+01:00

Jag med mamma, Köpenhamn 1955.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen.

Jag och min bror med pappa, Bulltofta 1955.

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar. Tack och lov skulle vi inte bo där länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

(Ur manuset Barndomen i nuets spegel, en bok under arbete)

Oksana Zabuzjko: Fältstudier i ukrainskt sex (Norstedts, översättning av Irina Voltjanskaja och Mikael Nydahl)

2012-01-25T00:01:00.001+01:00

Nej, det är ingen ny bok, Oksana Zabu zjkos Fältstudier i ukrainskt sex, jag här skriver om. Vem har sagt att böcker måste vara nya?

Av titeln skulle man kunna tro att detta är en bok om sex. Och det är det. Men knappast den lustfyllda. En tes, som uttrycks på de sista sidorna men genomsyrar hela boken, är att ukrainska kvinnor blir knullade av ukrainska män på samma sätt som dessa män i sin tur genom de senaste hundra åren blivit knullade av omvärlden – utnyttjade och förnedrade.

Berättarrösten tillhör en kvinna vid namn Oksana. Men hon berättar ingen handling, historien framträder i stället indirekt, i ett maniskt, intensivt och expressivt textsvall, en flödande prosa som hela tiden strävar mot poesi. Det slår också ofta över i diktstrofer, och blir än mer metafor- sprakande. Oksana föreläser, grubblar, utbrister, gnäller, skäller, skrockar, sitter på en collegebar och sörplar Cabernet Sauvignon och återger sin "romantic love story" med "slavic charm" för Lisa och Dave.

Oksana liknar sin namne författaren: Hon är en hyllad ukrainsk filosof, författare och poet som reser till USA på stipendium och föreläser på några universitet vid mitten av nittiotalet (boken kom ut i Ukraina för tio år sedan). Hon är en pretentiös och äregirig poet som vill förskonas från helvetet Ukraina, "från att levande tvingas gå under/ utan hopp, utan handlingar, utan tid/ i tomhet och obemärkthet". Men hon dras med sitt arv av klassisk ukrainsk desperation och depression, och ett uppslitande förhållande med en excentrisk och egocentrisk ukrainsk konstnär.

Kulturkrocken mellan amerikansk självgod naivitet och ukrainsk desperation är ofta rolig, men kan ibland bli lite irriterande. Allt i Amerika är så över- drivet artificiellt och ytligt, medan Oksana, hon struntar i den goda smaken, i att man inte får säga kuk och fitta och knulla, i att man inte får överlasta med metaforer, peppra med kursivt och VERSALT eller vara oförskämd mot snälla människor.

Hon är en riktig bitch, med andra ord, när hon häcklar och begråter livets jävlighet. Orättvisorna och beroendeförhållandena – mellan män och kvinnor liksom mellan fattiga och rika länder – ter sig för henne naturlagsbundna och ofrånkomliga, men inte desto mindre, eller kanske just därför, som rättmätiga objekt för svidande sarkasmer.

Som över hur vi gärna vill vara upphovsmän till saker och ting, skapa, göra anspråk på Guds ensamrätt. Vi "inbillar oss att vi är skapare när det egentligen bara är en liten flik av den ursprungliga huvudplanen som vi lyckats få en glimt av genom springan. Vi sitter mest snällt och lydigt och lägger om pusselbitarna i nya och värdelösa kombinationer: ordnar Campbell-burkar i rader, ställer ut gummistolar försedda med damskor på biennalen… Och gåsflocken av kritiker och litteraturvetare kacklar och nickar bra, interesting.”

Jag kommer att tänka på andra postkommunistiska författare, som ryssen Vladimir Sorokin (Blått fett, Is) med sin våldsamma kroppslighet, och polacken Andrzej Stasiuk (Världen bortom Dukla, Nio) med sin lyriskt upphöjda socialrealism. Men också den danska poeten Pia Tafdrup och hennes sinnliga prosadebut Ge sig hän, där finns samma slags prosa som vill bli poesi, och samma fatalistiska syn på kvinnans drift att underkasta sig en dominant hane.

Det är en bekännelseroman, totalt självutlämnande, och utlämnande alla omkring sig. Det är en djup suck över manlig dominans över kvinnan, över hur ekonomiska och historiska förutsättningar till synes ofrånkomligt formar människor och hela tillvaron. Det är uppfordrande och irriterande på samma gång, en del megalomaniskt, annat bara maniskt.

Ändå – så länge det finns självironi finns det hopp. Och litanian slutar faktiskt i ett durackord.

Bilderna från författarens hemsida.

Adam Zagajewski: Snöyra.

2012-01-24T11:30:00.006+01:00

Vi lyssnade länge på musik -
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.

Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.

De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

(Dikten Snöyra ur Adam Zagajewski: Törst, Norstedts förlag 2003, urval, översättning och efterord av Anders Bodegård)

Snöbilderna tagna i Västra Nyland, Finland i helgen av Ulrika W.

Proletärer i alla länder...

2012-01-24T10:34:00.005+01:00

Albanien, 1964. En tio-lekësedel
fick man mycket för på den tiden.

Det fanns en tid då de också prydde sedlar. När kommer den svenska hundralappen med Saab-arbetare? Allt som tillhör det förflutna är välkommet. Kanske rentav en sedel som påminner oss om forna tiders socialdemokrati? Vi går mot undergången/framtiden med sång.

Försök till Europaresa, från Lissabon och norrut, 1985.

2012-01-23T00:00:00.004+01:00

Kanske var det tredje resan till Lissabon, jag skulle göra den med kollegan och vännen Per. Vi hade fått lite kläm på staden och hade bestämt oss för att förena nytta med nöje. Först en vecka där med fado och litteratur. Sedan skulle vi ta oss norrut och bland annat göra ett stopp i Porto för intervju med Eugénio de Andrade, och vidare in i Spanien och norrut i Europa, med stopp i såväl Frankrike och Österrike, som Tjeckoslovakien och (Väst-)Tyskland. Sydsvenskan nappade på idén att göra en reportageserie om resan och de europeiska miljöer vi ville skriva om. Vi fick också ett anständigt förskott.

Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.

Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.

Jodå, vi hann med en hel del ändå. Inte bara
den portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.

Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.

I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.

Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.

De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985, i hela 27 år snart.

Rasmusgatan i Malmö, 1955.

2012-01-22T17:05:00.008+01:00

Som ett litet ps till den föregående bloggen nedan, om 1950-talet, tidningen Se och mina föräldrar, här två bilder tagna sommaren 1955 som visar de två enkla fordon, så kallade "hossebannsmopeder" (hossebann var det skånska ordet för strumpeband, namnet kom sig av remmen från motorn till bakhjulet), som alltid förde mamma, pappa, min yngre bror Ingemar och mig ut i det skånska landskapet. Att de kunde köra från Malmö till Sätofta vid Ringsjön förundrar mig än idag. En lång resa var det med ett sådant enkelt fordon, som rent tekniskt liknade den tidiga danska knallerten (cykel med hjælpemotor). Fördelen var att man kunde fortsätta cykla med den om man fick soppatorsk.

Just där vi stod denna sommar, på Rasmusgatan, utspelar sig idag några av de värsta spektaklen i Malmö, de som handlar om hot, våld, narkotika, vapen och en mycket handgriplig gettomakt utanför det svenska samhället. Blir förstås rörd när jag hittar bilder som denna, men inser att vare sig tiden eller livet låter sig skruvas tillbaka, och just därför blir också mitt perspektiv på framtiden så mörk.

Jag som föddes och växte upp här skulle inte ens våga återvända för att visa mina barn och barnbarn denna tämligen oförändrade miljö - för bara tio år sedan kunde jag det utan minsta rädsla.

Det är snart sextio år sedan.

2012-01-22T00:00:00.005+01:00

Två nummer av tidningen Se från 1952. Det är märkligt att stiga ner i en sådan tidning från det året. Se fanns på pappas ateljé, den var en del av min uppväxt. Båda dessa förstasidor skvallrar om två ämnen som väl i tryckkonstens historia alltid betraktats som "säljande"; vackra kvinnor och döden i ord och bild.

Det illustreras väl så bra, av att det är abortdiskussionen under rubriken "Måste fostret dödas?" som är rödmarkerdt i det ena numret och ett "Dödsdrama i Malmöfängelse" som i det andra står i centrum för intresset.

Sommaren 1952 föddes jag, i Malmö för sextio år sedan, ungefär när dessa två nummer av Se utkom. Mamma och pappa hade flyttat ner till mormor från Tyringe, där pappa arbetat som leksakssnickare. Vad som föranledde flytten är jag inte helt säker på. En historia berättar om ett nerbrunnet hus efter blixtnedslag. Men det finns andra berättelser. I Tyringe blev jag i alla fall till.

Mamma och pappa hade sedan fått lägenheten på Rasmusgatan, en etta med kök, och där föddes jag och levde mina sex första år. Pappa började på Solidar alldeles bredvid Folkets Park (Sveriges och världens äldsta) och mamma Ylva var hemma hos oss barn, för att längre fram arbeta i en plastfabrik i Lomma som ägdes av den enda kapitalisten i släkten, min morbror, gift med en av mammas systrar, ha dagbarn och/eller göra sömmerskejobb hemma.

Redan 1957 kom vi till nybyggda Lorensborg . Pappa Gösta hade då slutat på Solidar som blev Konsum, som blev Coop, och han fortsatte, vid sidan av sitt konstnärskap att arbeta som dekoratör på Malmströms Herrekipering vid Södra Förstadsgatan (där det än idag ligger, förvandlat till en tredje klassens klädbutik som delas med en Camilla-butik för damekipering och med en tandläkarmottagning som drivs av en man med det osannolika namnet Bob Stalin). Pappa hade också ansvar för skyltning och annan dekoration i Malmströms Limhamnsbutik.

I tidningen Se hade man Sveriges bästa fotografer. Se bara på omslaget till julinumret här ovan, bilden tagen av Kary H. Lasch. Chefredaktör var legendariske Rune Moberg. Till sin hjälp hade han Rolf Blomquist.

Kvinnan fotograferad på detta omslag är 1952 års Miss Universum från Finland, Armi Kuusela, som var den första någonsin.

Till sommaren ska jag, om jag fortfarande lever, träda in i den ålder som inleds med 60-årsdagen. För mig innebär den vila över hela linjen. En blygsam pension. Några få uppdrag för Astra Nova i Finland och för Bibliotekstjänst i Lund. Skriva mina egna böcker (ja, det ingår också i det vilsamma), läsa, sitta vid havet, cykla de varma dagarna och resten av året se bra film, äta gott och umgås så mycket som möjligt med mina barn och barnbarn. Något alternativ gives inte, och det är inte heller efterfrågat.

De två gamla numren av Se fick jag från Finland. Tack Ulrika!

Vinterrean fortsätter.

2012-01-21T11:23:00.001+01:00

Realisation: tillfällighetsförsäljning, utförsäljning, bortslumpande, prisnedsättning, avyttring, rea, rallis.

Realisera: bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).

De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.

Beställer gör du på följande sätt:

Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com

När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.

Böckerna i denna rea-period är:

Alla de andra som också skrev. (Tusculum förlag, danskt band med linnetrådsbindning, 255 sidor, omslagsakvarell av Jacob Collins, New York).

” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.

""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.

"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.

Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt

Inre frihet. (Occident förlag, 200 sidor, tryckt på exklusivt papper med linnetrådsbindning, omslag av Astrid och Mikael Nydahl).

”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.

Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Kön, klass och kultur. (h:ström förlag, 219 sidor, danskt band med linnetrådsbindning, omslag av Hideo Matsumoto).

” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com

Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:

2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.

Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.

Trädbilden är tagen av A. Nydahl.

Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad).

2012-01-21T00:34:00.002+01:00

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

God helg till er alla.

2012-01-20T14:32:00.009+01:00

Den gångna veckan har min blogg slagit nya besöksrekord. Med rekord menar jag det helt vardagliga. I september 2010 hade jag över tusentalet läsare nästan varje dag, men så var det också riksdagsval, och jag har insett att det finns människor som tycker att de är viktiga. Kanske gör de rentav det också nästa gång?

Idag tar min näst yngsta dotter sin lärarexamen. Helt frivilligt ska hon arbeta i den svenska skolan. Nåväl, det blir en fin fest i kväll, som jag ska besöka helt kort.

Idag är dessutom allt som har med cellgifter och annan behandling klart, och när proverna inkommer på tisdag vet jag om mina värden är bra nog för att komma igång. Det brukar de vara.

Dessutom lyser solen över Skåne. Högst ovanligt denna regnvinter men mycket välkommet. Ett milt gult sken lyser på björkstammarna och
gårdsplanen.

Jag är inne i Christopher Hitchens självbiografiska Hitch 22 nu, och inte minst hans minnen från Portugal och Polen är gripande. Jag lär återkomma till hans bok längre fram.

Imorgon kanske det blir kusten igen. Eller så sätter jag mig var som helst och bara glor på landskapet, nu när benen inte bär mig. Smärtan och den groteska svullnaden i knäna lär gå bort i ett tidigt skede av behandlingen. Men till dess får jag sitta ner eller bara röra mig korta sträckor.

Som alltid när det är helg försöker jag träda in i denna stämning (idag är det Carminho som förmedlar den):

Foto: A. Nydahl

Ingrid Elam. Jag. En fiktion.

2012-01-20T00:00:00.001+01:00

Vissa böcker får man av en händelse i sin hand just när de behövs. Jag fick Ingrid Elams studie av jaget i litteraturen, Jag. En fiktion (Bonniers), redan tidigt i vintras av BTJ för ett lektörsomdöme. När så allt hallå om Felicia försvann började tog jag fram den igen, och läste den omsorgsfullt. Den griper direkt in i de diskussioner som förts. Diskussioner som yrvaket konstaterat att det finns en självbiografisk genre där jaget är själva berättelsens fäste.

Litteraturvetaren Ingrid Elam har en bakgrund som kulturchef på flera stora svenska dagstidningar och är numera, vid sidan av verksamheten vid Malmö högskola, också kritiker i SVT:s kulturnyheter.

Hennes nya bok är en spännande, lustfylld resa in i litteraturhistoriens olika jag-betraktelser och relationer till det egna jaget. Hon går långt tillbaka och visar att det litterära jaget finns i klassikerna. Hon exemplifierar med Sapfo, Catullus, Augustinus, men också med sådana som Rousseau och Charlotte Brontë. I modern tid hämtar hon exempel och resonerar utifrån nordiska författare som Edith Södergran och Victoria Benedictson.

Hennes stil är här närmast krönikörens. Det blir täta, korta kapitel som spänner över tid och verk, alltid genomförda med stor konsekvens och skrivet på ett lättillgängligt sätt som gör att man läser ungefär som man annars läser en begåvad tidskriftstext. Det fina är att hon får mig att se samband och linjer, och tydliggör hur traditioner växer fram, både i svensk litteratur och långt utanför den.

Hon visar också på paradoxer och väsensskilda attityder, allt från Majakovskijs ”Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” (ur debutboken Ett moln i byxor från 1915) till Emily Dickinsons ”Jag är ingen”. Samtidigt visar hon hur Edith Södergran kunde dela känslan av ”att befinna sig i en värld i brand” med Majakovskij. Hon skrev i debutboken Dikter (1916) att ”skönhet är att föra krig och söka lycka.”

De avslutande kapitlen i boken analyserar samtida jag-berättande verk. Här figurerar såväl Jan Myrdal som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist som Kerstin Ekman. När hon tar sig an Carina Rydbergs och Maja Lundgrens omtalade verk visar hon på förekomsten av ”det kränkta jaget” i litteraturen.

Om Myrdals Barndom skriver hon bland annat: ”Barndom gjorde skandal. Varken Jan Myrdals systrar eller hans åldrande föräldrar kände igen sig i hans version av livet i familjen. Det är i och för sig inte ovanligt att två personer minns samma händelse på olika sätt, men familjen Myrdal var inte vilken familj som helst (…) Än viktigare var kanske att föräldrarna var världsberömda för sina idéer om samhällsingenjörskap, familjepolitik och barnuppfostran.”

Just här ser man den uppenbara parallellen när Felicia försvann blir en direkt kommentar till, och ett avvisande av Barnaboken, som Felicias mamma skrev. Experter på barnuppfostran kanske måste godta att barnen själva tar till orda och korrigerar eller avvisar den tidigare bilden?

Barndomsminnena är subjektiva, de reflekterar endast och uteslutande bilden hos den person som skriver ner dem. Och det är gott nog. En självbiografisk bok kan aldrig jämföras med journalistik. Varför skulle den det? Den är en litterär text född i den människa som väljer att sätta ord på barndomen, och i dessa ord blandar sig konkreta minnen med frambesvärjda bilder som fötts ur dofter, känslor, aningar. Svårare än så borde det inte vara, just för att det är svårt nog. I bästa fall blir det litteratur av det.

Lars Gustafsson: Mot noll.

2012-01-19T22:38:00.003+01:00

Lars Gustafsson: Mot noll (Art Factory, med förord av Lars Gustaf Andersson)

Oavsett vad poeten, prosaisten och filosofen Lars Gustafsson publicerar är det genomgående intressant. Också när ämnet för hans bok skiljer sig väsentligt från det man är van vid läser man honom med stor nyfikenhet och glädje.

Den bok som har underrubriken ”Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet” är sannerligen inget undantag. Gustafsson skriver: ”Här råder ju ingen brist på teorier” när han diskuterar ett av bokens ämnen.

I ett senare kapitel ställer han sig frågan, om ens frågan om livets mening är meningsfull, och alldeles mot slutet säger han: ”Vad som är så pinsamt med fysiken är att några av de mest grundläggande begreppen, rum, tid och massa, är i stort sett ouppklarade.”

Bågen spänns från individuell erfarenhet till de stora ödesfrågorna. Vi bjuds alltså på hisnande resonemang i skilda ämnen, och som alltid lyckas Gustafsson framkalla den sällsynta kittlingen i magen hos läsaren.

Foto: A. Nydahl

Fem spanska noveller (Astor)

2012-01-19T12:09:00.011+01:00

Natten till idag läste jag fem noveller. Nej, inte i Hemmets Veckotidning och inte i någon glassig samtidspublikation. Jag läste novellerna i fem små läckra häften. Böcker? Ja, varför inte. De fem novellerna inleder förlaget Astors satsning på genren, och de första fem är spanska. En enda av författarna, Andrés Barba, har jag läst förut, förlaget utgav ju också hans fina roman Augusti, oktober (som jag rec enserad e här).

De fyra första är översatta av Annakarin Thorburn, den femte av Karin Sjöstrand. De säljs som samlat p a ket här.

Serien börjar magnifikt med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. En sönderopererad porrfilmstjärna tyngs av sina silikonbröst men drömmer fortfarande om den ultimata implantat-operationen. Men den är mycket dyr att göra och hon börjar sälja sin kropp för att spara pengar. Det som Mónica vill göra har ingen annan gjort förut. I själva verket handlar det om att skapa en helt ny kroppsdel. Novellen övertygar från första sidan.

Nummer två, Slippa se regnet av Nuria Labari är den enda som jag förblir ganska oberörd av. Kanske är det bara stilen i berättandet som ställer sig i vägen? Hela novellen tycks byggd på en serie uppmaningar och påståenden, som tagna var för sig kan vara slående bilder ur livet, det verkliga som speglas i litteraturen. Som ”Promenera hem från skolan. Gå ensam.”, ”Sänk blicken till fötterna och när du ser hålet på den högra strumpan, håll upp tummen för att uppskatta hur stor öppningen är.”, ”Gå in i en tom lägenhet. Leta efter din mamma och inse att hon inte är där.” – alltihop sammanställt till ett slags meditation över mänskliga relationer och de tillkortakommanden som varje möte färgas av.

Då är trean så oerhört mycket bättre, som magiskt framrullande berättelse, Leken av Elvira Navarro. Åter är sexualiteten i centrum. Navarro skapar skickligt en kuslig och mycket farlig situation för de två tolvåriga flickorna Silvia och Sandra, som med sina ”artistnamn” Vanesa och Clara börjar ringa upp män slumpmässigt valda. De vill hetsa upp dem och sedan lämna dem i sticket. Men så visar det sig att de själva, förpubertala och oerfarna, blir upphetsade. De går så långt att de bestämmer möte med en man, därför att hans röst övertygar dem. Mannen är förstås en helt annan än de tror och allt går mycket illa. Naturligtvis.

Blanca Riestras novell La Noche Sucks är som en film. Jag kan se den bara jag blundar. Här finns alla de stämningsskapande miljöerna, de fragmentariska bilderna av människorna. De stiger in i och ut ur manuset. Här är allt drömmar och hot. En kort men mycket tät och övertygande novell.

Den sista heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Mannen i berättelsen har råkat ut för en olycka som rimligen borde ha dödat honom. Han har fått sex bonus-år. Och han försöker leva som om de givit honom något extra, något som verkligen varit värt att leva för. Han anstränger sig till det yttersta. Han vet att han är ”lyckligt lottad” – men frågan är om det är det han vill vara. Novellkonst på mycket hög nivå.

De fem författarna presenteras så här av förlaget Astor:

Andrés Barba (f. 1975, Madrid) är en av den spanska samtidsprosans viktigaste författare. Han slog igenom med romanen La hermana de Katia (2001) och hans verk har översatts till flera språk. Augusti, oktober (2010) är hans första roman på svenska. Hans novell Efter oss syndafloden (2010) gavs nyligen ut i Astor förlags nya novellserie.

Nuria Labari (f. 1979) debuterade som författare och slog igenom med novellsamlingen Los borachos de mi vida 2009. Novellen Slippa se regnet är en av alla berättelser i denna samling. Hon har tidigare arbetat som journalist och skrivit i flera tidningar. Los borachos de mi vida är hennes första publicerade verk.

Elvira Navarro (f. 1978) debuterade med den kritikerrosade La ciuadad en invierno 2007. Hon har mottagit en stor mängd litterära priser för sina texter och verk. Hennes andra bok, La ciudad feliz(2009), mottogs varmt av läsarna och valdes ut som en av årets viktigaste romaner av tidningen Público. Leken är en berättelse ur La ciudad en invierno. Elvira Navarraos författarskap är banbrytande inom den spanska samtidsprosan.

Blanca Riestra (f. 1970) har skrivit flera romaner varav den senaste, La noche sucks (2010), fick mycket god kritik. Novellen med samma namn återfinns nu på svenska! Hon har varit professor i litteratur vid Universitá della Sapienza i Rom och Saint Louis University i Madrid. Utöver skönlitteratur skriver Riestra också krönikor och litteraturkritik.

Sònia Hernández (f. 1976) har skrivit diktsamlingarna La casa del mar (2006) och Los nombres del tiempo (2010). Hon är verksam som litteraturkritiker och hennes novell Överlevaren är hämtad från novellsamlingen Los enfermos erróneos (2008). Överlevaren (2008) är hennes första verk som har översatts till svenska.

Hisham Matar: Analys av ett försvinnande.

2012-01-19T00:01:00.007+01:00

Hisham Matar är tillbaka med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.

Recension av förra romanen som utgavs 2007.

Hisham Matar: Ingen i världen (Forum, översättning av Marianne Öjerskog).

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För ett år sedan kom Hisham Matars roman In the Country of Men ut där och den nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln Ingen i världen, och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. När jag läste boken slog det mig att den börjar utspela sig bara något år innan jag själv hade privilegiet att få besöka Libyen. Jag var där i samband med en konferens kring Kaddafis Gröna boken 1983, en bisarr tillställning med dignitärer, ministrar, gerillaledare, husockupanter, sandinister, iranska mullor och politiska vildar från hela världen under överinseende av den solglasögonprydde diktatorn själv. Jag fick under fjorton dagar i Benghazi och Tripoli inblick i en politisk diktatur mer skrämmande än dem jag sett i Östeuropa.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas Revolutionskommittén rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän. Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slemmig figur från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om. Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

Det vemodiga och trösterika.

2012-01-18T18:28:00.008+01:00

När vintermörkret förenas med det inre mörkret kan det vara svårt att se vardagen som något annat än en transportsträcka. Men så tänker jag på barnbarnen, den stora skaran av härliga tjejer och killar från tre år upp till fjorton. Idag fick jag tre av dem på bild, det är systrarna Alma-Lee, Vera och Lykke som njuter av en sällsynt gäst, en hund.

Deras storebror Alfons skulle ha fyllt tio år till sommaren. Så blev det inte. Hans grav nere i byn är välbesökt, inte minst av familjen, och av dagiset mitt emot där han gick ända in i det sista. Alma-Lee hälsade på hos honom i Allhelgona.

Och när jag ser Alma-Lee på väg till en kompis på kalas häpnar jag, flickan är ju på väg att bli stor. Och ja, där lyser det ju av liv och glädje. Och vips så är det inre mörkret plötsligt en aning mindre. När jag tänker på de tre tänker jag alltid på alla fyra, Alfons finns också i sina systrar, för alltid en del av familjen, i bästa mening närvarande, trots den tunga gravstenen. Åter igen ser jag det som föder tacksamheten. Kanske själva meningen?

Joan Didion och Felicia Feldt. Två sorgeberättelser. Del två.

2012-01-18T00:00:00.003+01:00

Joan Didion: Blå skymning (Atlas, översättning av Ulla Danielsson).

Joan Didions nya bok, Blå skymning är en självbiografisk meditation över dotterns död och det egna åldrandet. Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år. Det finns ingen som överträffar Didion i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst hennes sorgebok över den döda maken, Ett år av magiskt tänkande, vet det.

Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning börjar med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:

”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn!Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.”

Det jag tycker allra mest om hos Didion är hennes förmåga att blanda trivialiteter med de avgörande händelserna. Här finns husinteriörer, bilfärder i dimma, vardagar med vännerna – med samma självklarhet som dotterns bröllop, med tillbakablickar på hennes barndom, blandas med hennes sjukdom och död, och nya återblickar på mannen, som också dog ifrån Didion och som hon skildrat så egensinnigt och vackert i förra boken. När hon sitter med foton från det förflutna återkommer dottern alldeles levande i minnena från hennes barndom.

När jag slog ihop boken tänkte jag det jag tänkt många gånger förut, nämligen att Didions böcker alltid börjar med en form av litterär uppförsbacke. Den ska man inte låta sig hindras av, för redan i andra kapitlet har berättelsen fått sin form, sitt tempo och sin ton. Och då blir det svårt att sluta innan man läst färdigt.

Del ett av denna artikel hittar du här. Och Bernur skrev mycket fint om originalutgåvan.

Kan man begära mer?

2012-01-17T17:53:00.008+01:00

Ny vecka, nya lösningar. På fredag, som veckans final, börjar jag åter med cellgifter och ljusbehandling parallellt, för både den psoriasis som finns utvändigt och den vidriga baksidan, kroniska inflammationer i lederna, som heter artrit. Men idag är det bara tisdag och jag har gjort mig redo för det som väntar. Sex veckor behövs med denna behandling innan man ens kan ana en effekt, fungerar den inte (nu heller) så väntar det riktigt tunga artilleriet, med biologiska läkemedel (där man bokstavligt talat agerar laboratoriemus, eftersom allt ännu är på experimentstadiet).

Nytt nummer av TLS från London med intressanta essäer, krönikor och recensioner, och två tegelstenar med essäer, reportage och memoarer av Christopher Hitchens. Den läsningen lär ta sin tid. Och så kommer det förstås annat också.

Det finns inte fog för något hopp, varken om den egna hälsan eller om annat som just nu händer i min intimsfär, men också hopplösheten måste man fylla med meningsbärande motkrafter. Jag gör det så här.

Aleksandar Hemon: Love and Obstacles (Picador).

2012-01-17T10:26:00.006+01:00

Aleksandar Hemon, född i Sarajevo, bosatt i USA och en författare som skriver på engelska, har jag många gånger skrivit om.

Han delar öde med en vän till mig. Hon också född i Sarajevo, vars flykt från kriget ledde till Sverige. Av henne fick jag Hemons nya bok i julklapp. Så sluts livets cirklar. Hon delar min fascination inför Hemons märkvärdiga och unika författarskap.

Jag har skrivit om de böcker som finns utgivna till svenska, bland annat om hans stora roman Lazarusproje ktet, här.

Den nya boken heter Love and Obstacles, vilket också är titeln på en av de dikter Hemon skrev som ung i Sarajevo. Om den berättar han i den långa och dråpliga texten The Conductor, där han ser tillbaka på ungdomsåren i Bosniens huvudstad. Där flockas kretsen av missförstådda genier och ännu inte upptäckta diktare. I centrum står bland andra diktaren Muhamed D. – ”den största nu levande bosniske poeten”.

Hemon anser förstås att omdömet är felaktigt – det är han, och ingen annan, som är den store, ”a far better, more soulful poet”. Här berättar nu Hemon om sitt livsöde. Det är bekant för de flesta, men förtjänar att upprepas. Han befann sig på stipendium i USA när det bosniska kriget började. Han fick se sin stad förstöras, på tv. Men hans vän Dedo finns kvar i Sarajevo, och det blir också han som skriver dikten med stadens namn. ”So I struggled to make a living, while Dedo struggled to stay alive” skriver han.

Här blir det självbiografiska stoffet mycket tydligt. Boken sorteras under ”fiction”, ändå skulle jag säga att det är självbiografiska berättelser jag läser. Inte noveller, inte fiktion, utan livsberättelser. Den innehåller så mycket av livets sorger och glädjeämnen, och det som kanske gör starkast intryck på mig är de avsnitt där han skildrar sin egen väg in i det amerikanska samhället.

Riktigt rolig är texten om hur han går runt i Chicago och försöker sälja amerikanska tidskriftsprenumerationer. Det blir ett tröstlöst knackande på dörrar, fram till dess han träffar en gammal alkoholiserad präst som allra helst bara vill sitta och dricka whisky och berätta anekdoter ur det egna livet. Men Hemon lyckas sälja två prenumerationer till honom, och det gör allting så mycket lättare. Vid varje dörr efter det börjar han med att berätta om vilka tidskrifter präster prenumererat på, och så öppnar sig också möjligheten att nya presumtiva köpare står i dörröppningarna.

Aleksandar Hemons författarskap är stort, konstnärligt sett, och mänskligt sett. Han angår mig mer än de flesta, kanske just för att hans bakgrund knyter ihop 1990-talets folkmord med dagens situation, full av nya europeiska turbulenser och frågetecken inför framtiden.

Tack till Aleksandra.

Klas Grinell: Islam och jag.

2012-01-17T00:00:00.003+01:00

Fethullah Gülen

Klas Grinell är idéhistoriker, anställd som intendent vid Världskulturmuseet i Göteborg. Han har ägnat studier åt Turkiet, dess kultur, historia och ett särskilt intresse åt den muslimske predikanten Fethullah Gülen.

Grinells bok Islam och jag (Sekel förlag) resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkiskt, mild form av islam.

Den första kritiska fråga jag ställer mig är, hur en sådan skulle se ut? Har det inte historiskt visat sig att just de rörelser som beskrivs som ”milda” kan vara farliga just för att de invaggar oss i trygghet, och ändå leda in i just det totalitäras återvändsgränd?

Det problematiska med Grinells bok är inte bara att den lider brist på fokus. Ett kapitel kan börja med att sätta en person eller en ideologi i centrum, för att sedan snabbt leda över i anekdotiska texter som mer handlar om Grinells egen erfarenhet av vardag och arbete i Turkiet. Det anekdotiska får mig dessutom att tycka att jag snuvas på väsentlig information. Kanske gömmer det sig bakom anekdoterna och rena resetexter också sådan information som inte passar in i Grinells syn på fenomenet Gülen.

Ändå bidrar den med kunskap om fenomen som är föga kända i Sverige. Läser man den kritiskt kan man förstås använda denna kunskap. Varje ny pusselbit till förståelsen av islam som religion och islamismen som politisk rörelse grundad på denna religion, blir i varje fall för mig viktig. Hur skulle vi kunna försvara det öppna samhället och ett demokratiskt sinnelag - yttrandefriheten, tryckfriheten - om vi inte känner dess fiender? I en tid när ordet "fascism" reducerats till ett tomt och meningslöst skällsord är det kanske viktigare än någonsin att analysera och förstå innebörden av just fascismen. Jag räknar islamismen dit, på grund av dess våldsutövning både på mikro- och makroplanen, dess sanningsanspråk och totalitära ideologi som syftar till att likforma och underkuva människor. Skillnaden mellan de svarta och de gröna fanorna är försvinnande liten.

Boken innehåller dessvärre endast en sparsam notapparat. Jag hade velat se utförligare källhänvisningar och förklarande noter.

VINTERREA I BLOGGEN.

2012-01-16T14:26:00.003+01:00

Johannes Anyuru: En civilisation utan båtar (Glänta).

2012-01-16T00:00:00.002+01:00

Johannes Anyuru, svensk poet med ugandisk far, född 1979, var en av flera svenskar som i fjol skulle resa med den andra ”Ship to Gaza”- flottan.

Resan skulle börja i Grekland, där båtar från många länder samlades. Som bekant seglade den aldrig iväg mot Gaza, det satte både grekiska myndigheter och okända sabotörer stopp för, vilket ledde till att de människor som uppehöll sig i Aten återvände hem.

Johannes Anyurus bok består dels av en inledande - litterärt mycket vacker och genomtänkt - text som beskriver omständigheterna och motiven, medan huvuddelen av boken består av de bloggtexter som han lade ut medan allt pågick. Hans texter är välformulerade, även om också bloggens vardagliga omedelbart ibland lyser igenom, de går framför allt bortom det politiska och berättar framför allt om mellanmänskliga möten. Han redovisar också sina egna bevekelsegrunder till att tacka ja och delta i projektet. I de avsnitten handlar mycket också om gripande möten med den äldre, sjuka pappan, som oroar sig för att ingen ska kunna hjälpa honom, när sonen ger sig in i denna politiska aktivitet.

Jag är väl medveten om hur varje ord, varje text och bok läggs in i ett förutsägbart pussel. Oavsett vem som uttalat eller skrivit orden passar de alltid in i den enas eller andras pussel och världsbild.

Det finns bitvis en ton av självöverskattning som kanske delades av kollektivet. Och det är just mot bakgrund av det förutsägbara som jag reagerar på denna ton. Bokens titel anspelar på ett citat från Michel Foucault: ”I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.”

Jag undrar om inte dessa passager kommer sig av ett slags massbeteende som kanske är särskilt vanligt när man förenas av ett politiskt mål, särskilt ett som rimligen inte är möjligt att genomföra. Jag syftar då på målet att med dessa idealistiska "flottmanövrer" bryta blockaden av Gaza.

Johannes Anyuru är ändå en av de minst verklighetsfrämmande, mest diskuterande och balanserande rösterna jag sett i dessa sammanhang. Hans eget inre tvivel lägger trots allt grunden för en nyanserad och mindre banderollvänlig diskussion. Ämnen för en sådan diskussion kunde med fördel handla om vilka möjliga vägar det finns till ett Israel och ett Palestina i ömsesidig respekt och därmed fredligt samförstånd.

Just nu är det motsatsen vi ser: en israelisk regering som spelar med falska kort, som har ministrar vars mörka ideologier också är ett hot mot den israeliska demokratin, som bygger ut vägnät, militära posteringar och bosättningar på Västbanken, så att det av den håliga osten snart bara återstår hålen, och ett Hamas-styre i Gaza som med oförsonlig hatpropaganda presenterar sig i utlandet, senast i Tunisien, och som samtidigt terroriserar den egna befolkningen och i synnerhet kvinnorna. Den "israelvän" som tror att Israel kommer att överleva denna hopplöst kortsiktiga politik, tror fel.

Det finns väl bara en rimlig framtid, som gäller palestinierna i lika hög grad som den gäller andra folk, nämligen den nationella friheten, möjligheten att själv styra sina liv. Med en framtida palestinsk stat - hur omöjlig den än ter sig - kanske det också skulle ljusna något över den israeliska horisont som just nu är mycket, mycket mörk (och den får mig att minnas vad veteranen Kalle Berman sa till mig många gånger, att det han fruktade och förutspådde var ett inbördeskrig där Israel gick under på grund av dåraktiga politiska beslut, som ställde jude mot jude).

Så jag kan säga, att Johannes Anyurus bok är läsvärd, om man vet vad det handlar om. ”Ship to Gaza” är ingen söndagsskoleutflykt. Men i Anyurus bok finner jag till min glädje tankefrön som kan leda till något annat än den hopplöst beundrade våldsspiral som finns på båda sidor i detta ställningskrig om mark och rätt.

Foto: A. Nydahl.

Två sorgeberättelser. Felicia Feldt och Joan Didion. Del ett.

2012-01-15T16:13:00.015+01:00

Två sorgeberättelser, Felicia Feldt och Joan Didion. Del ett.

Den självbiografiskt förankrade berättelsen är ingen nyhet. Och den blir inte annorlunda för att kvällspress och bloggosfär hetsar upp sig över familjeanknytningar eller tendenser i berättelsen. Den självbiografiska berättelsen existerar i egen rätt.

Nog har vi blivit varse det nu i januari, då Barnabokens författare Anna Wahlgren skildrats som en mindre lämplig person att härska över ett stort barnkollektiv av just dottern Felicia, tredje barnet i den riksbekanta "flocken". Nu är ju inte själva texten/ berättelsen uppknuten till verklighetens mamma. Hennes namn nämns över huvud taget inte i Felicia Feldts fragmentariska berättelse. Felicia försvann är en djupt sorgsen och drabbande bok. Den rör sig framåt och bakåt i det att den blandar olika tidsskikt och låter händelser i vart och ett av dem färga de texter som omger händelsen.

Felicia Feldt. Bild från Weyeler förlag.

Med fragmentmetoden visar Feldt att man kan belysa sitt liv både utifrån minnesfragment från barndomen, ungdomsåren och det nuvarande livets beståndsdelar. De senare verkar i mycket hög grad präglade av barndomen.

Man kan visst ha synpunkter på de moraliska markörer som Feldt använder sig av – måste till exempel en kaotisk och bedrövlig uppväxt med automatik leda till en kategorisk vägran till försoning? – men som läsare är man inte satt att döma dessa moraliska, privata beslut. Man kan däremot under läsningen försöka förhålla sig till dem. Det kanske märkvärdigaste av allt med denna bok är att varje fragment i sig lyser genom sitt starkt personliga och estetiskt medvetna språk.

Som litteratur betraktad – och hur skulle den förresten annars betraktas? – är boken av hög kvalitet och kan mäta sig med många av det förflutnas fina och övertygande svenska barndomsskildringar, som Susanna Alakoskis Svinalängorna, Bertil Malmgrens Åke och hans värld, Anderz Harnings Stålbadet eller för den delen danska Tove Ditlevsens Man har gjort ett barn illa.

När jag säger det markerar jag också en från min sida självklar distans till alla viktigpettrar som förfasat sig över boken. De tycks resonera utifrån löpsedelns falska logik och oförmögna att läsa Felicia försvann utifrån dess egna förutsättningar och otvetydiga kvaliteter. Man måste sky löpsedeln som pesten för att med empati ta del av andra människors erfarenhet. Är det inte just empati som skiljer litteraturens fördjupning från löpsedelstänkandet?

Del två, om Joan Didions bok, kommer inom kort.

Lördag eftermiddag... himmel, hav och svart kaffe.

2012-01-14T16:05:00.002+01:00

När jag började vandra ut mot den långa träbryggan vid Östersjön var det som om både himmel och hav öppnade en vänlig och välkomnande famn för mig. Solen lyste från en klarblå himmel, den kalla luften gjorde att allt var klart och extremt lätthanterligt. I lä befann jag mig. Jag gick ganska raskt, i en förhoppning om att de förbannade cementklumparna i knäna skulle mjukas upp. När jag kom ut på bryggan slog mig ishavsluften i ansiktet. Plötsligt befann jag mig i sanningen. Jag gick allra längst ut, såg mot horisonten och följde fraktfartyget som från att ha varit en prick förvandlades till ett skepp i naturlig storlek på väg in i Åhus hamn.

Jag hällde upp det svarta, varma kaffet - det blev snabbt kallt. Och jag fick gå med nästan försiktigt balanserade ben tillbaka in till stranden. Inte hade vandringen hjälpt på smärtan. Men inne i bröstet sjöng en helt annan fågel än den olyckskorp som vaknade där i morse.

Det är så det går varje gång jag lämnar hemmet och befinner mig vid havet. Idag nästan ensam. Bara en polsk-svensk tvåbarnsfamilj som talade polska med barnen och svenska när jag hälsade. Jag förundrades över största flickans fina växlingar mellan polskan och skånskan.

Foto: A. Nydahl

... och stapplande gång.

2012-01-14T00:14:00.005+01:00

Sándor Márai skriver i sin Dagbok 1984-1989 (i översättning av Ervin Rosenberg):

”Trötthet, svaghet, stapplande gång. Det är som när batteriet är urladdat: ficklampan ger bara ett glimmande, ostadigt ljus.”

Nog känner man igen det, också den stapplande gången. Det får bli en lördag vid havet, när julgranen är söndersågad och utkastad, och pyntet är undanställt.

Där ute, under vinterns allt märkligare himmel, tar jag ett djupt andetag och funderar på vad jag sysslar med just nu, nämligen den nya boken, som sida för sida växer fram mellan matlagning, städning, familjesamtal, läsning och det helt vanliga vardagsgloendet. Kanske kommer det att gå, trots den stapplande gången med de artritsvullna benen.

Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren.

2012-01-13T00:00:00.012+01:00

Får jag börja med en generalisering skulle jag säga, att det väl knappast gick någon förbi att den arabiska våren svept och fortfarande sveper fram över arabvärlden. Nå, då tar jag en generalisering till och säger, att det är ytterst få som i bloggar, tidningar eller bokform ställt kritiska frågor om innebörden av denna vår. Nog är det nu alltmer uppenbart att våren blivit höst, i och med att de totalitära islamisterna - Muslimska Brödraskapet och andra - griper makten, i så kallade “fria val” eller genom inbördeskrig och kupper. Det som började som en frihetsdröm i Tunisien och Egypten blev snabbt en krigets mardröm i Libyen och Syrien.

Sekwa förlag, alltid på alerten, ger imorgon lördag ut den tunisiska, sekulära bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översatt av Alexandra Dumas från franskan). Trots den tunna volymen på knappt sextio sidor en mycket tänkvärd och intressant bok.

Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är alltså här bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna.

Men hon har framför allt inte varit en “tyckande” bloggare, dessa som det går tretton på dussinet av. Hon har ägnat sig åt dokumenterande, medveten bloggverksamhet, som fungerat både som informationskälla och som samlingspunkt. Och hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed i bloggen kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens repressiva arbete såg ut.

Lina Ben Mhenni i Saint-Malo, Brittany,
vid litteraturfestivalen ‘Etonnants Voyageurs’.
AFP foto/Cyrill Folliot.

Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Och: “Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det.” Den kaxigheten gör henne både trovärdig och speciell. Frihetskravet är totalt. Ingen kan få dem att tala i kör eller kollektiv. Så är det därför att friheten aldrig kan växa fram ens i de nya politiska grupperingarna, vars enda och största mål är makten.

Lina Ben Mhenni i sitt rätta element.

Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit. Ändå skulle jag säga att man måste söka vidare om man vill förstå vilka krafter som är i rörelse, såväl i Tunisien som i de övriga länderna vi talar om. Det är till exempel fortfarande ytterst oklart vilka NATO:s motiv var att bomba Libyen sönder och samman. Britterna under Blair och USA hade länge haft Kaddafi som kelgris och allt såg ut att leda till bättre relationer (för oljans skull?) - men plötsligt, sedan Benghazis klaner revolterat mot centralstyret i Tripoli ställde sig Europa och USA på deras sida, och länder som inte ens är NATO-medlemmar, som Sverige, deltog i bombkriget. Varför? Oljan räckte inte som förklaring i inledningsskedet, även om den kanske gör det nu. En kanske ännu viktigare fråga att ställa är hur det kunde komma sig att västalliansen i detta krig hamnade på samma barrikader som välkända gamla al-Qaidaveteraner. Det finns, som jag antytt, en rad frågor som borde ställas. Och det är viktigt att ställa dem, just för att utvecklingen i Libyen efter Kaddafi knappast pekar mot stabilitet, fred och försoning.

Och frågetecknen kring Syrien hopar sig. Vem utför de så kallade självmordbombningarna i Syriens huvudstad? Vem skjuter från taken? Dessa frågor - och tusen andra - hoppas jag att forskning och oberoende undersökningar kan finna svar på. Är det meningen att kretsen kring Assad ska fördrivas med samma medel som Kaddafis gjorde det i Libyen?

Kaddafi skändades och mördades av en pöbel som kallade sig “rebeller” - men det de har att erbjuda Libyens folk, vad är det? En shariastyrd stat eller bara anarki? Vad innebär islamisternas valsegrar i Tunisien och Egypten?

Den avgörande skillnaden mellan Tunisien och Libyen/Syrien är att det är fredliga och civila gatuprotester som leder fram till diktatorns avgång i det första fallet, och i det andra fallet regelrätta militära angrepp, först från illa beväpnade “rebeller” men sedan i allt högre grad av högteknologisk västerländsk militär utrustning. Kan man ens jämföra dessa två parallella skeenden?

Låt mig sluta med att citera Lina Ben Mhenni. Så här skriver hon mot slutet av sin bok:

“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

Boken egen hemsida.
Förlagets hemsida.

Stephan Skougaard: Malme som jag ser det (Kira förlag).

2012-01-12T14:30:00.006+01:00

Malmö är en stad, men i lika hög grad ett tillstånd, en mentalitet. Att säga att Malmö är ”typiskt skånsk” ger en vrångbild eftersom staden inte kan jämföras med några andra. Malmö är en mentalitet präglad av industrialismen, en attityd som innebär noll respekt för skrytpellar och fint folk.

Jag föddes i Malmö, växte upp i Malmö, bildade familj i Malmö. Men när jag och familjen lämnade staden fanns det starka skäl. Man skulle kunna säga att skälen blivit så mycket starkare idag, och att Malmös negativa sidor befinner sig i full blomning.

Malmö är, det vet alla numera, staden där maffiagrupperingar med dödligt våld styr sina affärsimperier. De handlar med narkotika, vapen och människor. De kräver just ”respekt” av de gamla malmöborna. Så uttrycktes det i dagarna då ett mandeiskt begravningståg gick genom stadens centrum. Den starke och/eller den som är mest benägen att använda våld kan tala så utan några konsekvenser.

Men, Malmö är så mycket mer och så mycket annat. Kanske är detta, det andra Malmö, en stad som hotas av den så kallade ”utvecklingen”. Det kan ingen Sydsvenskan-redaktör ändra på, hur käcka reportage man än gör om staden. Det är inte bara det dödliga våldet som hotar det andra, det genuint folkliga och historiskt förankrade, Malmö. Det är också alla de dagliga bedrövelserna: rånen, skolornas förfall, sjukvårdens haltande, våldtäkterna, misshandeln på gator och torg. Det är den gigantiska arbetslösheten, där hela stadsdelar går i ett slags väntan och sysslolöshet.

Stephan Skougaard är en äkta malmöit av den gamla stammen. Han känner sin stads själ och mentalitet, är en självklar del av den, och han bär den vidare in i framtiden. Hans debutbok är inte skriven på Malmödialekt, men den är kryddad med fina ord och uttryck som bara finns i Malmö.

Redan sättet han skriver stadens namn – Malme – ger mig fröjdefulla rysningar. För visst saknar man sin födelsestad, visst kan man längta tillbaka till det som var präglande.

Skougaard gör det på bästa tänkbara sätt, när han ska ringa in staden för läsaren: han är konkret. Hans adresser, miljöer och människor är handfast verkliga och han berättar om dem med stor kärlek. Mycket har till exempel skrivits om ungraren Zoltan som drev restaurangen Hungaria på Davidshallsgatan. Men jag vet ingen som gjort det med så mycket värme och humor som Skougaard. Har någon, å andra sidan, så många udda och sära människor att berätta om som han? Taxichauffören Arne som på ålderns höst dagligen tittar in på Pizzeria Rex på Nobelvägen för en öl och timmar av anekdoter, gänget på kafé i gamla EPA-huset på Södergatan, Lufs som kom och försvann men hann med att skriva sina favoritparoller - "Hata data" - högt upp på det vattentorn som i folkmun heter ”Pitten” – de är bara några av alla dessa människor som man njuter av att bekanta sig med.

Och så miljöerna. Bara kapitlet om varuautomaterna på Amiralsgatan, fyllda av livsmedel och – inte att förglömma – de preventivmedel man i smyg tryckte ut, ”kaddongorna”, räcker som argument för den här boken. Berättelsen rymmer också ett människoöde att fascineras av, tonårsflickan Maria som skickas ut av föräldrarna för att trycka bröd i automaten, men som hamnar i Amerika. Det är en Malmöskröna som höjer sig över de flesta.

Nå, detta är en bok att rekommendera. Är man nostalgiker får man den dos man behöver. Men man kan ju också läsa boken som ett minne av en stad som dels för länge sedan dött och som i andra avseenden hotas av något helt annat, i modernitetens och migrationens tidevarv, då inte minst den kulturella relativismen gör vad den kan för att sätta punkt för det som en gång kallades Folkhemmet.

Jag har bara en anmärkning på denna bok: bildtexterna är satta med sådan miniatyrgrad att de också med läsglasögonen på förblir oläsliga.

En dikt för torsdagen.

2012-01-12T00:02:00.001+01:00

Torsdagen får bli en tyst dag för mig. Jag ska helt ägna mig åt skrivandet. Därför vill jag bjuda er på en dikt av Nordirländaren Paul Muldoon, född 1951 och en av de där märkvärdiga poeterna som kan få ett helt landskap att framträda samtidigt som en stark känsla, ett minne, fortplantas i läsaren.

Paul Muldoon
KLI

När han ser in i ögonen på kvinnor
som låtit sig hänryckas
och suckar och stönar
av renaste lycka

Sörjer han pojken på den lilla gården
som sluter en havremjölsvit labrador
i sin famn,
som vet allt man kan veta om extas

(ur Att möta britterna,
övers. av Lars Håkan Svensson)

Förbannade tystnad. I skuggan av Felicia Feldts bok.

2012-01-11T18:15:00.004+01:00

Den här boken, Förbannade tystnad, gav jag ut 1988. Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture som gav ut den. Jag var stolt som en tupp, inte minst för att det förlaget fr.a. gav ut fransk litteratur i översättning, och det var inga lättviktare precis: Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Julien Bigras, Henri Michaux och Julien Gracq, bland många andra.

Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Jag tänker på Felicia Feldt som just utgivit Felicia försvann. Jag tänker på Kerstin Ekman och andra som skrivit självbiografiskt. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som naturligtvis slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.

Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag. Och så tänker jag på Felicia Feldt igen. Hennes bok lämnar mig ingen ro. Den är ett öppet sår, gestaltat på ett språk som har både litterära och mänskliga kvaliteter bortom det vanliga.

Ensamhet och vänskap. En krönika i repris.

2012-01-11T17:26:00.011+01:00

Eftersom människor hört av sig och undrat varför jag tagit bort en krönika om vän- och bekantskaper kommer den här igen. Jag har reviderat och försökt göra den så komplett som möjligt för att ingen ska känna sig sårad. Kanske är den ändå ett misslyckande. Den får ligga här ett par dagar, så får vi se.

Vad är innebörden av bloggens namn?

Människor frågar mig: vad betyder det konkret att vaka över ensamheten? Jag får ibland sådana frågor om namnet på min blogg. För det första vill jag berätta att citatet kommer från den rumänsk-franske författaren E.M. Cioran.

Ensamheten är det grundtillstånd jag måste ha för att överleva som människa i en tid och i en kultur som i första hand premierar egoism, konsumtion och ytlighet. Jag skulle inte leva ens en vecka om jag vore anställd på ett företag i mediavärlden. Jag överlevde inte ens som frilansare. Det är snart två år sedan jag lämnade efter 35 års skrivande för olika dagstidningar. Som av ett tvång gick jag frivilligt ut i ovissheten, utan inkomst, utan det dagliga flödet av arbetsuppgifter. Så tyst det blev! Så underbart tyst och stilla det blev.

Men ensamheten handlar inte bara om ett yrkesliv. Det handlar mer och framför allt om vilka människor man omger sig med. Min rent fysiska vänkrets är liten men mycket stabil. Min äldsta och bästa vän Per har jag känt i trettio år. Andra har jag känt kortare tid men har ett grundmurat förtroende för. De är ytterst få. Till det kommer kollegor och brevvänner – på papper eller digitalt.

Det var för övrigt en av dessa, Anne-Marie, som berättade om sin bortgångne makes metod att varje år stryka namn och telefonnummer ur sin adressbok. Hon menade att det är enda vägen. Jag började tillämpa den metoden för drygt tio år sedan. Då strök jag de sista ideologiproducerande kontakterna i tidskriftsvärlden. Att jag sedan drog på mig ett par nya – som Axess – var förstås ett misstag som jag snabbt korrigerade. Ideologiproduktionen i dagspressen försvann våren 2010.

Min absolut äldsta brevvän är Carl-Erik i Göteborg, som jag lärde känna redan 1975.

Nå, mina barn, fosterbarn, barnbarn och deras respektive fruar och män, liksom min familj på hustruns sida, det är människor jag vårdar så gott jag kan och orkar. Vi har ständig och regelbunden kontakt. Det är så att säga kontakter på livstid, varken mer eller mindre.

Men så finns de där riktigt gamla bekantskaperna som fortfarande hörs av ibland. Som Ullmar, mannen jag lärde känna i Albanien 1977. Han är en gammal man nu, men vi utväxlar ofta erfarenheter av utvecklingen både i Albanien och i Kosova. Eller den gamle sjömansförfattaren Ove, också han mycket gammal men en trogen vän. Det kanske mirakulösa är att min mentor i unga år, den nu drygt 80-årige Ölandspoeten Lennart finns kvar i kretsen av skrivande vänner som betyder mycket för mig. Agneta, Gabriela och Madeleine finns också i min krets, även om vi bara har sporadisk kontakt.

Översättaren Ervin i Stockholm är, tack vare litteraturen och en samsyn när det gäller samhälleliga frågor, en av de viktigaste vännerna för mig. Hans erfarenheter av centraleuropeisk judenhet och nazism är ovärderliga, också för navigationen i dagens turbulenta Europa.

Och i förlagsvärlden har jag en mycket god vän i Elisabeth som berikar allt det som annars bara hade varit grå dagar och nätter, med sin utgivning.

I Finland har jag några av mina allra bästa brev- och mailvänner. Några av dem har jag mycket tät kontakt med, några andra mer sporadiskt. Ett par av dem är författare, Zinaida, Birgitta, Mary-Ann, Janna, och jag uppskattar mycket det utbyte av tankar och erfarenheter det innebär. Ett par av dem är bildade kultur- och litteraturmänniskor, som Maria, Ulrika och Anders. Våra kontakter – inte minst i brevlådan – handlar om allt från finlandssvensk litteratur till femtiotalets stora jazz eller klassiska musik.

I Danmark har jag en handfull vänner, sådana jag fysiskt är bekant med, poeten Niels och hans fru, klassiska pianisten Christina, och trubaduren Erik inte minst, och andra som jag lärt känna på nätet, som Steen och hans krets. Några av mina allra äldsta danska vänner har dött under de senaste åren, som poeten Erik Stinus, medan andra försvunnit främst av politiska skäl (inte orkar man höra den danska varianten av godhetsindustrin heller).

I Kristianstad har jag också en vän, Ann. En eller två gånger om året ses vi för en god middag, ett gott vin, musik och samtal. Hon betyder mycket för mig. Liksom den unge frilansare, Peter, jag lärde känna under åren för lokaltidningens kultursida. Han flyttade till Tormestorp och det är länge sedan vi sågs, men kontakt har vi.

Om jag summerar detta, så förstår man kanske bättre vad jag menar med att vaka över ensamheten. Det innebär, kort sagt, att själv välja sina kontakter och att avsluta dem när det är nödvändigt. Som ni ser är den värld jag lever i varken trång eller liten. Men den tillåter mig alltid att dra mig tillbaka. Den insisterar inte på att göra snabba spontanbesök eller telefonsamtal. Tvärtom. Den möter mig med samma respekt som jag möter den.

Några av de gamla vännerna saknar jag. Men jag inser att vår vänskap antingen runnit ut i sanden eller falnat av andra skäl.

Och glöm inte att jag har en stor läsekrets i bloggen. Under den senaste veckan slog den nya besöksrekord med nästan 800 besökare under 24 timmar.

En annan sak är att den fysiska och nära kretsen krymper. Men det är livets själva rytm. Med åldern krymper det mesta. Och det innebär bland annat att ett par för mig mycket viktiga personer har dött, som Alvar Alsterdal och Gunilla Landin. Jag både sörjer och saknar dem.

Det finns förstås också en rad människor jag hellre skulle karaktärisera som bekantskaper, inte minst alla de albaner jag lärt känna under åren, både här i Kristianstad och på andra orter.

Och med den portugisiska kultursfären är det likadant, en rad bekantskaper under årens lopp. Där finns dessutom sådana verkligt gamla vänner som förläggaren och översättaren Marianne och ungdomskamraten Carlos från Lissabon. Särskilt roligt tycker jag att kontakten med skånsk-portugisiska Anna är. Hon bloggar från Oporto.

I brev- och musikkontakterna finns jazzsaxofonisten Stefan och forskaren Sven-Erik i Finland. I den litterära världen fransk-svenska paret Dany och Jan, liksom skånska Jacques, svensk-kroatiska Bodil och Julia. I mailkontaktvärlden finns Håkan, Marika, Frederick, Hanne och Kenneth, och i Lund, i den skånsk-danska sfären också Barbro.

I den värld som inskränker sig till mina egna böcker finns förläggaren Helena och medförfattaren Ulf. Och nej, inte glömmer jag att det finns fler, sådana som reseskildraren och öknens berättare Göran, Kaj och Joanna i Helsingborg (som förläggare har jag utgivit tre av Kajs diktsamlingar en gång i tiden), Smålands- och Ölandsskildraren Anders i Kalmar, som tidigt blev en samtalspartner om de svåra frågorna kring islam och islamism, Kate på Öland, granne och vän när vi hyr huset där, Inkan i Stockholm, Tell i Ystad, Tina i Småland och Aleksandra i Göteborg (fadon och Sarajevo skapade vår vänskap) och Helena någonstans i västra Frankrike.

Ack ja, kretsen har tillkommit inte minst genom internet. Hade jag kommit i kontakt med dessa människor på den gamla tiden? Ja, några av dem, men absolut inte alla.

När jag nu berättat om så pass privata ting vill jag tillägga: nio dagar av tio är jag ensam vid mitt skrivbord. Jag skriver och läser i ensamhet. Jag vandrar och cyklar i ensamhet. Men ibland är vi två som sitter vid Östersjökusten och njuter av vidderna, vindarna och tystnaden. Det viktiga med en solitär tillvaro är förmågan att säga nej, och att också våga visa sin svaghet och oförmåga. Allt det andra är vind.

PS: Det är möjligt att jag glömt någon eller några. Om så skett är det inte medvetet och avsiktligt.

PPS: När jag läser igenom min egen text förstår jag att någon tänker: "Han borde byta bloggnamn till Vaka över gemenskapen". Det tar jag i så fall med en ganska stor nypa humor - det vill säga självironi.

Foto: A. Nydahl

E-nummer i naturen och Sándor Márai om lättjan inför kunskapen.

2012-01-11T00:02:00.001+01:00

I en liten serie om tre program från BBC berättar man om livsmedlens E-nummer (se hela programmet via länken).

Så effektivt har ingen krossat ett antal av mina fördomar. Vi har fostrats av godhetens profeter att sätta likhetstecken mellan E-nummer och gifter, framställda i laboratorium. Så är det alltså inte alltid, många av dessa nummer betecknar helt naturliga ämnen. I programmet gjordes ett experiment: programledaren åt under ett dygn det värsta skräp man kan tänka sig. Endast två av de e-nummermedel, av dryga femtiotalet, han åt hade någon som helst negativ effekt. Det farliga var istället allt fett, socker och salt han satte i sig (via godis, sylter, pizzor, drycker och annat).

De flesta vi får i oss med maten eller vinet är helt ofarliga och därtill naturliga och viktiga. Inte heller sulfiterna i vin (som många ryggar tillbaka till i systembolagshyllan) är främmande eller skadliga för oss, vi har dem naturligt i våra kroppar (och de utvecklas naturligt när vin jäser. Sulfiten förhindrar att vinet surnar vid kontakt med luften. Utan sulfiterna skulle vinet smaka som ruttna äpplen).

Och när jag såg i programmet vad vanlig hästskit i kombination med mänsklig urin kan framställa såg jag också, inte utan rodnad, hur mina egna fördomar ser ut.

Från dagens E-nummerfixering till den större frågan om vad kunskap är, hämtar jag ännu ett litet citat från den kommande dagboken av Sándor Márai, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok). Foto från den östra Ölandskusten av Astrid Nydahl.

Det dagliga kraftprovet att leva.

2012-01-10T00:00:00.002+01:00

"Skillnaden mellan offentligt och privat, mellan masken och den levande människan, är den punkt där vårt historiska tillstånd blir tydligt." Lars Gustafsson, ur Herr Gustafsson själv, 1971.

Åldrandet, ja nog märker man av det, varje dag men på olika ställen i kroppen. Nu finns det vetenskapliga bevis för att den mentala utförsbacken är i full gång vid 45 års ålder, minnet och slutledningsförmågan blir allt sämre. Jag märker det som sagt. När jag vaknar kan jag ibland känna en lätt men otäck förvirring och undra var jag är. Under dagen händer det mer än en gång att jag med raska steg går för att hämta något. Och plötsligt har jag inte en aning om vad, eller var. Så ser den väl ut, den första påminnelsen om det som dödade både min mamma och flera av hennes syskon. Herr Alzheimer har inte kommit än, men ibland känns det som om han på lätta steg svepte förbi.

Just därför vill jag idag citera en stor ungersk författare, Sándor Márai som skriver om just ”det dagliga kraftprovet att leva” och andra existentiella ämnen. Han får mig att tänka ett varv till. När jag fördjupar mig i dessa dagböcker - de finns på danska men är ännu inte publicerade på svenska - märker jag att de ger mig mer än vilken roman som helst. Här talas det direkt ur livets allvar:

Sándor Márai (1900-1989)

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.

Första sommardag. Luften är tung, luktar bly. Jag går, skriver och läser med möda. Men jag går, skriver och läser ännu. Nietzsche har sagt: ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”, men det är inte säkert. Ibland blir man bara svagare av det som inte gör slut på en. Men det dagliga kraftprovet att leva, att tänka, att vara medveten ger på något sätt egenvikt, om också bara för ett ögonblick.

Ungerska tidskrifter. Den cyniska, apatiska, på allting besvikna hopplösheten hos folk över sexti. Unga människor utan chans att få tag på en bostad, vuxna män bor hopträngda i sina hålor, med fru, älskarinna, i yrken som inte sporrar ambitionen eller ger välstånd, den kompletta utsiktslöshetens håriga, rastlöst drivande, lealösa hippielivsföring. Till allt detta skuldsättningen, inflationen, de stigande priserna, vanmakten.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).

Foto av finsk vinter- och månskenskväll: Ulrika W.

Europas halvrealistiska sagor.

2012-01-09T14:56:00.009+01:00

"När ett främlingsfientligt mörker sänker sig över Europa behöver vi halvrealistiska sagor som låter oss se verkligheten i ett annat ljus."

Så skriver idag en filmkritiker i Aftonbladet. Jag har inte sett filmen och har själv förstås ingen uppfattning om den (att diskutera osedda filmer eller icke utgivna eller olästa böcker överlåter jag åt andra). Det jag fäster mig vid är själva påståendet, att vi behöver "halvrealistiska sagor" för att på ett korrekt sätt betrakta situationen i Europa.

Det är ett häpnadsväckande påstående. Mannen tycks mena att den numera riksbekanta "främlingsfientligheten" kräver sagor av oss. Vem skulle vara betjänt av det? Är det inte precis tvärtom, att det är nu - mer än på mycket länge - som nyktra, sakliga och opartiska undersökningar behövs, och därtill ett klarspråk om slutsatserna? Sagorna sparar jag till några av barnbarnen, som fortfarande tack och lov är för unga för att ha någon uppfattning om tillståndet i Europa.

Den europeiska vänstern - och dit räknar jag Aftonbladets kultursida - tycks hellre leva i en drömvärld. Kanske är det där den outsinliga "godheten" föds, den som varken behöver analys eller förnuft för att härska över oss?

Fransyskan har för övrigt skrivit en intressant text om själva filmen. Den bör man läsa. Inte minst för att den ger en annan bild än AB:s.

Foto: A. Nydahl

Adam Michnik: In Search of Lost Meaning.

2012-01-09T11:00:00.007+01:00

Michnik och Havel. Michnik tar emot
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.

Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks nya, till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt.

Vad var det som hände på Gustav i Malmö i fredags?

2012-01-08T16:34:00.007+01:00

Vad var det som hände på Gustav i Malmö, när den irakiska familj vars 15-årige son skjutits till döds på Rosengård, anlände och började sin egen demonstration? Jag har en trovärdig rapport från en man som var närvarande. Jag frågade honom om stämningen blev upprörd eller irriterad. En del av hans svar kommer här:

”Jag tycker gott de kunde valt att hålla en egen manifestation på en annan tid och en annan plats (vilket de tydligen gjorde igår lördag. Kunde de då inte väntat en dag?). Detta tedde sig nästan som om de försökte kapa den värdiga, stillsamma manifestationen. De unga männen skrek och var aggressiva, det lät även som om man hade "gråterskor" med sig (som brukar finnas med vid sorgetider i den arabiska kulturen).

Dessutom började de inte skrika förrän arrangörerna till den utlysta manifestationen började tala i mikrofonen. Detta tyckte jag var mycket dåligt eftersom det framstod som att man ville avbryta manifestationen. Man märkte att folk blev illa till mods och jag hörde flera som uttryckte irritation över deras ingrepp i manifestationen.

De som stod längst fram gick därifrån när dessa aggressiva män trängde sig fram. Tyckte allt blev olustigt. Detta i kombination med en polishelikopter ovanför torget accentuerade snarare Malmös problem. Det framstod också tydligt att en del av samhällsproblematiken är just kulturkrockar/kulturskillnader - t ex detta sätt att uttrycka sorg och vrede. Det kändes som man skapade sprickor där det inte fanns några.

Det bisarra är att media rapporterar ungefär som om detta var en del eller ett inslag i en annars värdig demonstration. Det var det inte. Det var uppjagat och kuppartat, och man märkte att folk blev rädda, undrande, muttrade och gick därifrån.”

Det jag här återger har inte kommit till uttryck i rapporteringen, även om man både i Sydsvenskan och Kvällsposten publicerat bilder som antydde att det handlade om aggressivitet. Titta till exempel här, i Sydsvenskan, där de unga männen visar tydlig aggressivitet.

Foto: Anders W.

Inställt redan nu? Eller senare?

2012-01-08T12:45:00.007+01:00

Här - i kväkarnas Woodbrooke - skulle jag bo och arbeta till sommaren, från slutet av juli och framåt. Det går naturligtvis inte. Varför? London-OS börjar den 27 juli och utspelar sig också i Midlands. Miljoner människor från hela världen. Bussar, tåg, hotell, restauranger fulla. Och så jag. Nix. Inte en chans.

Här, i Gandhis rum, skulle
jag bo, som förra gången.

Åka tidigare? Åka senare? Ställa in? The answer my friend, is blowin´in the wind.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart (Natur och Kultur)

2012-01-08T00:00:00.001+01:00

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad - och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:

"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner." Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.

Det är för övrigt om denna mentalitet - bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande - som Lena Andersson skriver om i DN:

"Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter."

Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.

Lyssna till Hitchens.

2012-01-07T17:55:00.006+01:00

Christopher Hitchens (1949-2011) i ett mycket fint samtal, på The New York Public Library

Ett sådant samtal kan möjligen ingjuta en smula hopp. För egen del ser jag det gärna ännu en gång. Det handlar om allt mellan himmel och jord, om allvarliga saker och spirituella saker, om livet, döden, islamismen, judendomen, litteraturen, familjelivet, begreppet konträr, det egna föräldraskapet, Fats Waller, omskärelse...

Krig som närmar sig?

2012-01-07T16:00:00.005+01:00

Iranska soldater, på väg till Israel?

Vi vet förvisso hur ömtålig situationen i Mellanöstern är, men sedan Iran haft en tio dagar lång marin övning i Persiska viken har det börjat hända saker som alltmer liknar krigsförberedelser. Läste idag ett telegram och igår ett annat, som båda pekar i den riktningen:

"The Royal Navy is sending its most advanced warship to the Persian Gulf, in a deployment intended to send a message to Iran following its threats to close the Strait of Hormuz, the Daily Telegraph reported. According to the report, the HMS Daring, a Type 45 destroyer, will depart Portsmouth next Wednesday and has been equipped with new technology that will enable it to intercept any Iranian missile. It also reportedly possesses the world's most sophisticated naval radar." sk rev Ha´aretz.

Här finns hela artikeln i Telegraph.

Israeliska soldater - redo att möta ett anfall?

Och för några dagar sedan skrev Jerusalem Post:

"Israel is moving forward with plans to hold the largest-ever missile defense exercise in its history this spring amid Iranian efforts to obtain nuclear weapons. Last week, Lt.-Gen. Frank Gorenc, commander of the US’s Third Air Force based in Germany, visited Israel to finalize plans for the upcoming drill, expected to see the deployment of several thousand American soldiers in Israel. The drill, which is unprecedented in its size, will include the establishment of US command posts in Israel and IDF command posts at EUCOM headquarters in Germany – with the ultimate goal of establishing joint task forces in the event of a large-scale conflict in the Middle East."

Nå, britterna skickar alltså sitt modernaste krigsskepp till regionen och USA skickar hög militär och "flera tusen soldater" till Israel. Varför, om inte för att vara redo för ett storkrig? Den yttersta frågan är, om Iran kommer att angripa Israel, eller om Israel i samarbete med britterna och amerikanarna tänker sig ett preventivt angrepp på de iranska kärnanläggningarna. Oavsett vilket finns det skäl för oro.

Magnus Linton: De hatade. Om radikalhögerns måltavlor (Atlas reportage)

2012-01-07T11:25:00.008+01:00

Magnus Linton är en journalist som vet hur man bygger en trovärdig historia. Det har han inte minst visat i sina två böcker Cocaina och Americanos.

Han visar det också i sin nya bok, De hatade, som innehåller tre reportage som tillsammans sägs handla om ”radikalhögerns måltavlor”. Redan här vill jag reservera mig mot hans terminologi. Är det ”högerradikalt” att vara religionskritiker? Är det högerradikalt att stå emot totalitära ideologier?

Mitt svar på dessa frågor är naturligtvis nej. I själva verket ter sig vänster-högerterminologin meningslös i sammanhanget.

De tre reportagen handlar om situationen i Ungern (Parasiterna), Holland (Ockupanterna) och naturligtvis och oundvikligen Norge efter terroristen Breiviks massmord (Förrädarna). Låt mig återkomma till Ungern och Norge, för att börja med reportaget om Holland. Det är nämligen här jag menar att Lintons ideologiska filter visar hans oförmåga att se mer än ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Muslimerna i reportaget skildras som offer. Nej, de är inte offer för sharia-inspirerad moral, inte heller för familjestrukturer eller klädtvång. De är offer för holländarnas ”hat mot muslimer”. Det är en kliché som inte duger om man menar allvar med att skildra de motsättningar och sammandrabbningar som präglar ett samhälle med frihetliga traditioner, och dess strategier när islams särkrav framförs, fredligt eller våldsamt.

Vi vet att just i Holland har ett antal spektakulära hatbrott utförts, fördrivningen av Aayan Hirsi Ali är ett, det bestialiska och närmast rituella mordet på Theo van Gogh ett annat. I Lintons ideologiska teckenvärld finns inga hatbrott – annat än de som riktas mot muslimer. Samtalet med 27-åriga Shaista Khan ger därför en mytologisk och falsk bild av verkliga problem. Att hon har problem att fungera med sin niqab – ansiktstäckande slöja – skylls hela tiden på omgivningen. Själv ser hon sig som ett offer som måste fly Holland. Felet är holländarnas. Hon ser tv-mediet som orsaken till att ”Holland blivit islamofobins centrum i Europa.”

Den förklaringen blir minst lika tragikomisk som tidigare debatter om film, video och tv: problemen orsakas av att de skildras eller gestaltas, i ett evigt kretslopp av obegripliga uttryck. Ordet ”islamofobi” är i sig en förolämpning eftersom det stämplar en sjukdom – en fobi – i pannan på kritikerna. Extrem islam finns inte i den beskrivning som Khan ger av Holland. Och i vanlig ordning innehåller den frasen ”jag bär niqab av egen fri vilja”. Diskussionen om traditioner, moralregler, kulturmönster och den fria viljan uteblir helt.

Däremot menar jag att Linton i just de avseendena har skrivit ett lysande reportage från Ungern. Där ser vi en helt annan typ av motsättning, som både har historiska rötter och ger uttryck för kulturmönster där samförstånd tycks uteslutet. Därför dödas också människor, och den våta filt som läggs över samhällsutvecklingen visar sig också innehålla fascistiska mönster och traditioner. Vem ”parasiterna” är står klart redan från början, nämligen landets romska befolkning.

Men under denna huvudsakliga konfrontation finns också en urgammal politiskt färgad antisemitism. Hatet mot romerna, zigenarna, är inget nytt, varken i Europa i stort eller konkret i Ungern. Men skillnaden mellan Ungern och andra länder är att man där har en organiserad politisk kraft som insett att de kan vinna omfattande stöd genom att använda antiziganismen. Ingen förnekar problemen i det romska samhället, flera generationer i rad har levt utan arbete och inkomst, befunnit sig i den gråzon där brottsligheten blir en del av vardagen och därtill fått den att ärvas från generation till generation. Linton beskriver detta lågmält och sakligt. Hatet tar sig dock helt nya och mycket brutala uttryck i det Fidesz-styrda landet, där det extrema Jobbik har sådant inflytande.

Den mobb som kommer till de romska samhällena kommer av flera skäl, kanske först och främst för att skrämma, men också för att bränna ner, misshandla och mörda. Lintons berättelser om detta är skakande. Även om jag sedan tidigare hade konkret information från ungerska vänner, ger hans berättelser från Gyöngyöspata och Tatárszentgyörgy konkret innehåll åt en berättelse som borde vara utesluten i ett EU-land. Dessvärre finns det inget som pekar mot någon ljusning. Landets nya författning och regeringens agerande tyder på att Ungern i rasande fart utvecklas baklänges, mot ett nygammalt totalitärt system, frammanat av en nationalchauvinism utan motstycke i det moderna Europa.

Norge så. Vad finns att tillägga efter allt som skrivits om terroristen Anders Behring-Breiviks massmord? Att Linton skriver in hans groteska handlingar och skrifter i detta sammanhang kan vara både en tillgång och en brist. Jag är övertygad om att Breivik inte låter sig beskrivas som ”högerradikal”, hans fall är betydligt mer komplext, vilket inte minst hans elefantias-manifest visade. Mannen har under en lång period, kanske hela tio år, sjunkit allt djupare ner i en grandios fantasivärld av korsriddare, renande krig och synen på sig själv som en härskare. I denna vanföreställning växte också tanken fram, att mörda inte bara gårdagens och dagens politiker, utan också de kommande, de som han såg som förrädarna, vår tids quislingar. I Breiviks värld hade det fria valet helt bortrationaliserats. Människor var goda eller onda. Och han ensam skulle döda de onda. Ungefär så uppfattar jag hans sjuka fantasi.

I sitt manifest citerade Breivik förvisso många tongivande islamkritiker. Detta har man tagit fasta på, Linton gör det också. Men det är ju så att manifestet är ett misch-masch av idéer, förebilder, läsningar, slutsatser och galenskaper att man samtidigt borde påpeka att han citerar Shakespeare, Churchill och många, många andra.

Breivik ville förstås tillhöra en krets. Han har ju hela tiden hävdat att han ingår i ett globalt nät av anti-kommunistiskt motstånd, en riddarkrets konsoliderad i London 2002. Den norska säkerhetspolisen har nyligen avfärdat detta som uttryck för hans groteska vanföreställningar. Han var, och förblir, ensam i sin dårskap.

Vem av Europas islamkritiker förespråkar våld? Jag kan inte se att en enda av dem gör det, och jag läser dem dagligen på nätet, och jag läser sedan 1998 all litteratur i ämnet, skriven på eller översatt till något av de språk jag behärskar. Tvärtom finns det hos tongivande islamkritiker en ödmjukhet och ett resonemang som snarare vill visa på hur islam och islamism konkret kränker och förnedrar människor. Både avhoppare som Ibn Warraq och tongivande kritiker som Ayaan Hirsi Ali vet med sin egen fysiska erfarenhet vad detta innebär. De talar inifrån islams miljöer. Det gör också syriskfödda Wafa Sultan.

Även om jag sätter frågetecken för viktiga delar av resonemangen i Magnus Lintons nya bok menar jag att den är värdefull, eftersom den i ordets rätta bemärkelse är ett tidsdokument. Resorna, reportagen och tryckningen av boken har gjorts på tre månader. Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns något svårare än att reportageresa och skriva på så kort tid.

Mikael Jalving: "Mord i Malmø, storm over Sundet."

2012-01-06T15:47:00.007+01:00

Den danske journalisten Mikael Jalving bloggar i Jyllands-Posten. Du kan följa honom här.

Jalving skrev som bekant den uppmärksammade boken Absolut Sverige. Inte sällan återkommer han till den svenska sidan, och den här gången med en intressant text om mord i Malmö (det senaste finns inte med, man kan ju inte begära att alla texter ska vara så uppdaterade, med tanke på hur ofta de sker) om storm på Sundet, och något om konstnärlig skönhet. Jag är tacksam att jag idag får ge ordet till Jalving:

Mord i Malmø, storm over Sundet

Hope, hed det for fire år siden. I dag er det snarere frygt, vold, sorg og økonomisk deroute, og her hentydes der såmænd ikke til den amerikanske præsidentkamp eller de stakkels vælgere i Iowa, men til verden sådan rundt betragtet og vores del i særdeleshed.

Da de begyndte at myrde hinanden i Malmø i det nye år, drog jeg til Helsingborg. Ikke for at se blod, men for at se passion på Dunkers Kulturhus.

Naturen viste sig fra sin mest lidenskabelige side, samme sekund jeg gik fra borde af det gode skib “Tycho Brahe”, og stormen “Emil” var på vej fra Danmark. En “atmosfærisk bombe”, lovede B.T. med vindstød op til orkanstyrke, og jeg begyndte at spekulere på, om jeg overhovedet ville komme hjem igen.

Bølgerne rejste sig som et pigtrådshegn mellem Sjælland og Skåne, og jeg skelede over mod kysten ved Humlebæk, hvor en 18-årig Karl XII gik i land med 2.500 mand i 1700 efter at have ventet i tre dage på grund af storm. To uger senere havde han slået danskerne og var med 10.000 mand inklusiv kavaleri på vej mod Polen og Sachsen, før han med hele 45.000 tropper gik ind i Rusland for at tabe slaget ved Poltava i 1709 med et brag.

Indenfor er udstillingens farve rød som i hjertets inderste, det pulserende kammer, Röda rummet, som i August Strindbergs roman af samme navn, og det er her, vi møder Fortuna, fru Skæbne, der deler sit bytte ud, nymfer i skoven, de fire evangelier og selveste Syndefaldet malet af Frans Floris i 1560: Bare et lille æble, bare en lille bid…

Vi smager på passionsfrugten, den er hvinende sød som menneskets stærkeste følelse. Derpå: Jesus på korset, pietà, lidelse som ind i helvede, men så pludselig en pik og en kusse og søreme én mere efterfulgt af David Edströms lidelsesfulde skrig i bronze fra 1903, så man forstår, at vi har lidt i snart 100 år, mindst.

Udstillingen rummer også nogle klatmalerier af Claes Eklundh plus gips, jern, voks, der vi få ethvert vinterlys til at smelte af misundelse samt tegninger af Carl Fredrik Hill og til sidst Barbro Bäckströms mund i oxideret aluminium, som man får lyst til at kysse.

Der er ikke langt fra passion til patos. Måske er det derfor, udstillingskataloget kalder passion for dekadencens søster og i det hele taget sværmer for det erotiske som f.eks. her:

Lyst, passion og erotik er planeter i et og samme solsystem. Dér findes varmen. Hvis kvinden afstår fra mandens sæd fra i dag og 60 år frem, uddør menneskeheden. Overalt på kloden kysser og ligger mænd og kvinder med hinanden hvert øjeblik, men alligevel høres eller synes denne sandhed sjældent eller aldrig, når historien og dagens store nyhed skrives. Det regnes ikke med til bruttonationalproduktet.

Tja, nogle vil måske endda gå så langt, som til at sige at vi i den moderne civilisation kæmper en daglig kamp mod følelserne. Her må den nederlandske rationalist Baruch Spinoza (1632-1677) holdes ansvarlig, fastslår katalogteksten. Ifølge Spinoza forstyrrer følelserne den logiske sans og vores bydende behov for sikker information. Følelser isolerer mennesket, mente Spinoza, hvilket forekommer at være en bizar tanke i dag, hvor følelserne til trods for vores civilisation har taget magten, men til gengæld bragt os tættere sammen, lige lovlig tæt, kan det synes.

At følelser bør holdes ud i strakt arm mente også den ærkesvenske statsmand Axel Oxenstierna (1583-1654), der ligeledes omtales i kataloget. Jeg kan i skrivende stund ikke komme på en mere typisk svensker end ham. Administrativt geni, krigerisk ordensduks, kanonkonge og formentlig den mest magtfulde embedsmand i svensk historie overhovedet. Medlem af rigsrådet i 1608, udnævnt til rigskansler i 1612 og nærmeste rådgiver for hele tre regenter, lige til han faldt død om.

“Gack cauté” (træd varsomt) var et af hans yndede slagord og udover en stærk evne til at personificere Sveriges statsnytte og til at planlægge krig forstod han nødvendigheden af at tiltrække udenlandske købmænd, finansfolk og håndværkere til Sverige. Produktiv og positiv indvandring, altså. Men følelser, de skulle håndteres varsomt efter et armslængdeprincip.

Gad vide, hvad en mand som Oxenstierna ville sige til mordene i Malmø?

At de skyldes nærheden til Danmark, sådan som en svensk kriminolog fik sagt?

Nej, nok ikke. Oxenstierna var en stor tilhænger af at se virkeligheden i øjnene, ikke undvige den, velvidende, at virkeligheden er en boomerang. Som i det konkrete tilfælde fortæller os, at Malmø er en langt farligere by end selv København, inklusiv Tingbjerg, indre og ydre Nørrebro samt de talrige kommunale væresteder og våbenlagre.

Nyt år, nyt mord, som Sydsvenskan skrev i sin leder i går, der udkom før det allerseneste mord på åben gade fandt sted, men gentog med en søvngængers dedikation, at det multikulturelle ved Sverige sandelig er en styrke. Som et amen i kirken.

Ak, ja. Nytårsnat var det en kun 15-årig knægt, der måtte lade livet på Ramels väg i Rosengård, brutalt skudt ned, mens vidner så på, og måske, måske ikke på grund af lidt nytårsløjer. Til Kvällsposten udtalte faren, at han var bange for, at ingen tør vidne.

Drengen kom med sine kristne, irakiske forældre til Malmø som lille i den tro, at familien kunne være i fred i Sverige. Det kunne de ikke, trods drengens flytning fra en skole i Malmø til en anden skole i Malmø, ny omgangskreds og et skattet fritidsjob hos McDonald’s ved Trianglen. Ikke at han selv var nogen engel; som mindreårig havde han allerede været i karambolage med politi og myndigheder. Den fortvivlede far ledte efter en forklaring på mordet:

Måske hader nogen os for vores religion. Eller måske troede vedkommende, at Ardiwan havde penge på sig. Eller også har de bare taget fejl af ham.

Uanset hvad er mordet på den 15-årige dreng endnu en overskrift i historien om undergrundsbander, undergrundsklubber, sorte taxaer og sort økonomi. Hverdag i Malmø, hvor den kreative klasse med ekspresfart udkonkurreres af den kriminelle klasse, og hvor våben efterhånden er mere populære end iPhones, kaffebarer og kanelkringler.

Seneste opdatering ifølge BRÅ, den officielle statistik: fem uopklarede mord siden 24. november 2011. 13 af de seneste 16 mord i Malmø er uopklarede.

Angående 2010: 48 anmeldte drabsforsøg, 115 anmeldte grove tyverier og 276 anmeldte overtrædelser af våbenloven mod henholdsvis 16, 59 og 152 i 2007. Set over et tiår er volden så godt som fordoblet i Skåne. Den dødelige vold er steget med 125 pct., antallet af mordforsøg med 85 pct. og groft tyveri med 70 pct.

Problemet er, som forfatteren Lars Åberg skrev i en kommentar i Sydsvenskan i går, at man vænner sig til voldens triumf. Man skal jo leve og sukker træt, når unge kvinder kaldes ludere på gaden, og når skoler degenererer til investeringsobjekter, skriver han. Men når Åberg skal nærme sig en forklaring, der langt hen ad vejen har med indvandring fra ikke-vestlige lande og kulturer at gøre, slår han karakteristisk bremsen i og begynder at snakke om den skadelige virkning af voldelige computerspil. Som om hovedproblemet ligger dér, og ikke i den seneste generations galopperende indvandring fra ikke-vestlige lande og problemerne med at integrere alle disse nye svenskere i Sverige.

Lars Åberg er ligesom så mange svenskere utvivlsomt en klog og dannet mand, jeg har endda været så heldig at træffe ham. Men det er som om, at forklaringen bliver fjenden, fordi den er tabu. Som Henrik Gade Jensen skriver i JP i dag, skulle man gerne blive mere klog på et universitet end i en skurvogn, men med hensyn til indvandring er det omvendt.

Udstillingen Passion løber frem til den 15. januar 2012 på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Foto: Astrid Nydahl.

Det viktigaste av allt.

2012-01-06T10:44:00.007+01:00

Skönheten är det ingen som rår på. Jag hade den hos mig i natt. Skönheten som får människans fula och groteska drag att blekna.

Jag har den hos mig idag, på väg ut till kusten igen. Mina ben är så stela och orörliga av artrit att jag räknar stegen, sakta, sakta. Det blir ingen vandring, det blir en stilla blick ut över Östersjön. Sjönheten. Skönheten. Schönheten.

Foto från Cohens Malmökonsert 2010: A. Nydahl.

Om jag får skjuts...

2012-01-06T00:02:00.009+01:00

... sitter jag gärna på passagerarplats vid havet och dricker kaffe, medan regnet vräker ner, måsarna skriker och bilradion spelar en Beethoven-symfoni.

Och ändå är det i hemstaden mina tankar finns denna Trettonhelg. Allt fler uppgifter sipprar fram om de senaste dödsskjutningarna. När jag samlade familjen 1982 och drog norrut hade det gått för långt. Barnen vågade inte gå ut och leka. Pundarna satt i sandlådan med sina schäferhundar. Knivslagsmål i trapphuset kunde vi se genom dörrögat. Malmö var redan då en omöjlig stad att leva i för en människa som saknade pengar att köpa bostad i ett medelklasslugnt område, en lägenhet eller ett hus. Vi levde alla åren på Lindängen, Nydala och Bellevuegården - förorter som nu sjunkit ner i gettoskräcken.

Vid tappningsstationen, Nordsjö
färgfabrik, där jag jobbade 1970-1973.

Född på Sevedsplan 1952 - med pappa som Solidaranställd och mamma som hemmafru - fick jag så småningom lära mig villkoren för livet: att arbeta, oavsett med vad, och se till att familjen hade mat på bordet, hela och rena kläder, litteratur, var sin cykel och kanske ett månadskort för lokaltrafiken. Åren 1959-1969 levde jag i föräldrahemmet på Lorensborg. Första egna bostaden hade jag med nära vänner på Jöns Filsgatan bakom Lilla torg. I Motettenhuset, trettonde våningen med utsikt över hela Lindängen, fanns mitt första hem med egen familj, en nybyggd tvårummare i MKB-havet av förorter.

När jag för några år sedan återvände till alla mina gamla adresser för att se vad som hänt dem drog jag en lättnadens suck. Jag behövde inte leva där mer. Ändå gör det ont i magen när jag följer det som sker.

Promenad med mamma och lillebror i vagnen,
Rasmusgatan, Sevedsplan, 1956.

Det kan aldrig inflyttade, överbetalda publicister i Sydsvenskan-huset förstå, så spelar det ingen roll hur många år de åker taxi mellan "våningen" och redaktionen. Förvisso har de bostadsadress i Malmö, men det kunde lika gärna stå "Högt upp i det blå" på deras visitkort.

De står i redaktionslokalerna och analyserar kyligt och distanserat. Det är vad de har betalt för att göra. Just därför är nu klyftan så djup mellan den ideologi-producerande överheten i medier och kommunalpolitik å ena sidan, och vardagens människor å den andra.

Den finns ingen gräns för sorgen. Det finns ingen gräns för vreden. Att förlora sin barndoms- och hemstad är som att förlora en bit av sin identitet.

Hamas: Gaza är inte ockuperat.

2012-01-05T14:39:00.009+01:00

"Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory."

Hamas säger ifrån. Kan den mäktiga islamistiska organisationen släppa ett meddelande som detta utan att det får vittgående konsekvenser i regionen? Jag tror inte det. Det är en markering inåt - riktad till inte bara palestinierna i Gaza utan också i exilen och på Västbanken.

Ändå är Hamas-uttalandet helt i linje med vad som borde ha varit uppenbart för flera år sedan. Den israeliska ockupationen upphörde 2005 (blockaden är en helt annan sak). U.N. Watch Briefing, Latest News from United Nation skriver:

"GENEVA, Jan. 3 - The UN’s continued labeling of the Gaza Strip as “occupied” was directly contradicted today by a top leader of Hamas, the vehemently anti-Israel Palestinian terror group that controls the territory. Noting the Hamas statement reflects the reality since Israel's full withdrawal in 2005, the Geneva-based monitoring group UN Watch called on the UN to encourage Palestinians to take responsibility for areas they control, and to cease referring to Gaza, in reports and through officials and spokespeople, as “occupied territory.”

“"Now that the Palestinians running Gaza publicly recognize that it's not occupied -- which has been the reality since Israel's disengagement removed every soldier, civilian and settlement in 2005 -- the UN's refusal to do the same will only hinder Palestinians from developing a healthy culture of self-rule," said Hillel Neuer, UN Watch executive director.”

Alltså: “Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory.”

Att läsa svenska böcker i regnet som faller och faller...

2012-01-05T14:13:00.008+01:00

Jag läser två nya, mycket svenska, fackböcker. När jag säger det, menar jag att de i klassisk svensk tradition går som katten kring het gröt. Den ena är Niklas Orrenius Sverige forever in my heart, den andra är Magnus Lintons De hatade (båda böckerna kommer jag att skriva om på resp. recensionsdatum, 12 och 19 januari).

Detta är två viktiga böcker. Låt det inte råda någon tvekan om det. Men... ja, det finns ett stort men, möjligen två.

För det första är det så att ingen av författarna tycks ha tänkt tanken att friheten kan hotas från mer än ett håll.

För det andra tycks de båda blunda med ett öga medan de kritiskt blickar ner på vår turbulenta samtid med det andra.

Jag tycker att detta är klassiskt. Inte för inte brukar vi säga att den svenska debatten bara orkar med en fråga i taget. Så till Orrenius går denna tanke: skulle man inte kunna tänka sig att skildra nationalistiska framgångar också utifrån verkliga problem, kanske människors rädsla och känsla av marginalisering? Och till Linton: är det möjligen så att det hat som muslimer säger sig möta i Holland, också kan ha något att göra med erfarenheter och lärdomar utifrån konkreta händelser?

Orrenius är en slipad journalist, han skriver rappt och bra. Linton är det med, även om han slarvar en hel del (första kapitlets samhälle kallas omväxlande by, mindre stad och stad, vilket gör att jag som läsare undrar vad det är för slags ort som dessa ungerska romer lever i, och varför Jobbiks hot drabbar dem så hårt - är det en liten by måste hotet vara betydligt värre än om det är en stad).

Nå, jag läser ju två svenska böcker. Det är som det är, och som det kanske alltid har varit. Återkommer.

Foto: A. Nydahl

Mellan Norrköping och Budapest. Skillnaden mellan en mörkrets man och en mörkerman.

2012-01-05T00:02:00.007+01:00

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man", sjöng Plura ikväll på sitt 40-årsjubileum. Och man vill bara sjunga med, som om det vore en allsångskväll i sommarnatten.

Vem bryr sig om vad som händer i Ungern? Som i Putins Ryssland har nu herr Orbán total kontroll över landets etermedier.

Den sista fria radiokanalen har fråntagits sin sändningsfrekvens. Vad är det makten fruktar mest av allt, vad är det herrar som Putin och Orbán fruktar?

Den totalitära tanken föll inte när muren föll. Den vilade, den bidade sin tid. Vi ser det i forna sovjetrepubliker, vi ser det i själva Ryssland, vi ser det i Centraleuropa, i ett EU-land. Finns det någon bortre gräns för att tala om en "europeisk gemenskap"? För mig är den gränsen passerad för länge sedan.

Jag, som den europé jag är, känner sannerligen inte den minsta gemenskap med den ungerska härskarklassen, där Orbán från Fidesz bara är ett ansikte. Vi vet att ännu fulare ansikten döljer sig där bakom. Gardet som marscherar på Budapests gator kanske alldeles snart finner bröder i politiken, eller religionen, som marscherar i unionens andra huvudstäder, som en påminnelse om att det som varit snart kan återvända.

Förvisso med andra förtecken, nationalistiska eller islamistiska, men med samma totalitära anspråk och metodik. Vi vet att ungerska Jobbik och brittiska BNP redan har djupt förtroliga band med islamistiska Hamas i Gaza ("Vi har samma fiende" säger man i Ungern, och ingen missförstår det budskapet).*

Det som i ett land bär nationella emblem på sina fanor kan i ett annat välja en grön färg med korantext, en svart fana igår behöver inte vara svart idag för att hota det vi håller kärt. Fascismen kan bäras fram av både politiska och religiösa krafter. Och inte bara den makt som sitter i regeringskansliet kan förstöra demokratins grunder. Det kan också den makt som härskar på gator och torg göra. Lärdomen från vårt senaste århundrade borde räcka.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man."

Det är så sant. Bara sedan solen gått ner kan jag slappna av. Varje ljusstråle får mig att skämmas. Jag gömmer mig bakom gardiner, filmer och litteratur. Jag gömmer mig bakom en hud så sargad att den ensam kan berätta om hur det står till.

* I sin nya bok, In Search of Lost Meaning skriver Adam Michnik: "The liquidation of democratic institutions and customs cannot make it possible to prevaile over the terrorist, fundamentalist Islam that has declared war on the values of our world."

Foto: A. Nydahl.

Att inte passa in.

2012-01-04T15:58:00.004+01:00

Var går gränsen? Vad är måttligt respektive hetlevrat? Jag minns ett samtal med en av systrarna på ett skånskt kloster som manade mig att stanna mitt på vägen, för att undvika risken att ramla i diket. Många gånger har jag tänkt på att det rådet strider mot allt det som är jag. Att befinna sig i mittfåran, att vara "lagom", att varken ta ställning eller hävda en ståndpunkt är i själva verket det svenskaste som finns. Knyta näven i fickan om man är arg. Tiga still om man är oense. Gråta i en garderob om man förtvivlar av fel skäl.

Nej, det är inte jag. För att alls fortsätta skriva måste jag hävda rätten till avvikelse och egensinnighet. Ingenting är förstås ett självändamål. Man ska inte söka avvikelsen. Man ska inte posera som egensinnig. Men om man hamnar i en sådan situation ska man inte tveka att stiga fram.

Redan i grundskolans första årskurser, då jag kommit från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg i Malmö, visste jag att jag inte passade in. När pojkarna lekte eller spelade boll ville jag helst hoppa långrep med flickorna. Jag tror att jag är kvar där, i en värld mycket långt bort också från vår samtids ideal. Att inte passa in kan också vara utgångspunkten för det solitära. Man väljer inte bort sällskap för att man älskar ensamhet. Man gör det därför att inget alternativ är synligt eller tänkbart.

Bilderna är tagna i Finland under jul- och nyårshelgen. Foto: Ulrika W.

Röda fanor ska mot seger gå. Eller hur var det egentligen?

2012-01-04T11:30:00.004+01:00

Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:

"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."

Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".

Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.

Jelena Guro: Himlens kamelföl. Jelena Guro: Himmelens kamelføll.

2012-01-04T00:01:00.001+01:00

Nu också på norska!

Så här skrev bloggaren Bernur om den svenska översättningen av Jelena Guros bok Himlens kamelföl:

”Den som följer ellerströms lilla serie får stifta bekantskap med de förbigångna och åsidosatta poeterna. De som du till nöds kan ha hört talas om – de nämns just i förbigående i översikter, och du kan hitta någon enstaka dikt i en tidskrift eller antologi, inte stort mer. Nu har turen kommit till Jelena Guro, den ryska pre-modernisten, som debuterade 1909, och dog fyra år senare. Himlens kamelföl är den första boken på svenska sedan det lilla urvalet Barfota från 80-talet. Mikael Nydahl har översatt, och skrivit ett fint förord, där han visar hur svårt det är att placera Guro i en tradition, och få henne att trivas i ett sådant sällskap. I någon mån liknar dikterna det som på ryska kallas för záum, som i sin tur bär spår av en likhet med dadaismen: lekfullheten, riktningen som förvränger orden 180°, för att de ska bli mindre förvrängda. Och Nydahl väljer i översättningen ibland arkaismer, som sätter sig förvånansvärt bra i dikterna, låter dem vila i stillsamhet och lugn, även när de söker sig mot hetsighet och extas, och rimmen är taktfulla och timida.”

Hela recensionen finns här.

Eftersom det är min äldste son som gjort översättningen kan jag förstås inte säga något om den. Men citera Bernur kan jag göra.

Däremot kan jag visa er den norska utgåvan av samma bok. Också den är översatt av Mikael Nydahl i samarbete med kollegan, poeten Gunnar Wærness. Den har utkommit på det förlag de båda driver i Norge, Den grønne malen.

Jag fäster mig särskilt vid att den norska utgåvan har mängder med teckningar och vinjetter gjorda av Guro. Ett uppslag ur boken kan du se här, med dikten Finland. Om du klickar på omslag och uppslag kan du läsa texterna.

Dagens mördade

2012-01-03T13:08:00.009+01:00

Så var det dags igen. I det bostadsområde i Malmö där jag själv bildade familj för 39 år sedan, på Kantatgatan, har just en man skjutits till döds. Det var förvisso mycket bus redan på 1970-talet, men aldrig något verkligt allvarligt, även om jag helst stannade i lägenheten sedan jag kommit hem från arbetsdagen på Nordsjö färg. Jag frågar mig också om dödsbranden på samma adress i morse har något samband med mordet (polisen säger att de "inte kan se" ett samband).

Man kan bara instämma i den Kalle Anka-logik som Malmöpolisen igår gav uttryck för, när de meddelade att de var "oroliga över alla vapen" i staden. Tänk om det också kan ha något att göra med människorna som håller i vapnen?! Tänk om dessa människor har en avsikt, som kräver mod att konfrontera, både med ögonen och med hjärnan?

En av mina läsare, F. i Malmö, föreslog i förra veckan att man borde verka för en oberoende medborgarkommission som fick i uppdrag att rota fram de verkliga orsakerna till skjutandet. Det är ingen dum idé. Därför kommer den förstås aldrig att genomföras. Det kanske döljer sig faktauppgifter som ytterligare skulle vidga klyftan mellan makten och människorna i Malmö, de som inte vill leva i en stad förvandlad till en dödlig kompott av kriminella och totalitära anspråk.

Foto: Anders Wikström, Finland.

Trösterikt från Adam Michnik.

2012-01-03T12:29:00.005+01:00

Före jul läste jag i TLS att en ny, till engelska översatt, bok av Adam Michnik utkommit. Jag beställde förstås, och idag anlände den. In Search of Lost Meaning heter den. Vaclav Havel har skrivit förordet. Det är trösterikt att veta, att man fortfarande kan läsa förnuftiga människors texter. Michnik hörde till det civila samhällets mur av motstånd, då den militära och kommunistiska maktapparaten försökte underkuva polackerna. De lyckades inte med det. Jag återkommer förstås med recension när jag läst.

Kieran Williams avslutar sin recension i TLS med orden:

"In his effort to be a model of good faith and good will, Michnik confesses his own lapses of judgement or poor choice of words, and gives credit where deserved to men he would otherwise oppose. Seeking truth in this fair-minded way is much harder than hunting witches; and when writing of the double bind in which the great poet Czeslaw Milosz found himself, denounced by Communists and anti-Communist émigrés alike, Adam Michnik is saying something about his own predicament."

Gustaf Munch-Petersen: solen finns (Makadam)

2012-01-03T10:32:00.006+01:00

Säger namnet Gustaf Munch-Petersen er något? Förmodligen inte. Möjligen är han ihågkommen som en av tusentals okända soldater som stupade i det spanska inbördeskriget.

För att påminna om hans konstnärskap finns det all anledning att ta en titt på hans alldeles nyutgivna, postuma diktsamling solen finns (Makadam i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Kommentarer och efterord av Martine Cardel Gertsen och Anders Palm).

Han var dansk. Men diktsamlingen är skriven direkt på svenska och har alltså ingen översättare. Den unge Gustaf Munch-Petersen kunde också sin mammas modersmål och var således en tvåspråkig författare. Och inte bara det, han var också en mycket fin bildkonstnär, vilket utgivarna här tar fasta på. Det är en ovanligt vacker diktsamling med många av diktarens målningar som illustrationer.

Gustaf Munch-Petersen var en av tusentals unga europeiska och amerikanska män som såg spanska inbördeskriget som en kamp mellan demokrati och fascism. Men det finns andra sätt att se det, inte minst George Orwell redovisade det. Historien lär understryka att Spanien snarare blev en upptakt till andra världskriget och därmed ett slags övningsfält för två totalitära krafter: fascismen och nazismen å ena sidan och kommunismen/stalinismen å den andra. Däremot kan man förstås inte annat än hedra alla de unga som stupade. Gustaf Munch-Petersen blev bara 26 år gammal.

Ny dansk nättidning.

2012-01-02T21:47:00.010+01:00

Ralf Pittelkow och Karen Jespersen.
Bild från nättidningen Dinby.dk

Nu startar de ny gratis dagstidning på nätet, danska paret Ralf Pittelkow och Karen Jespersen. Båda två har gedigen mediaerfarenhet, och har länge tillhört den krets kring vilken mycket av den danska samtidsdebatten rör sig, inte minst den som handlar om invandringspolitik och sociala motsättningar och spänningar. Pittelkow har skrivit några av de allra viktigaste skandinaviska böckerna om tiden efter 11 september 2001, bl.a. Efter 11 september. Vesten og Islam. Faktiskt var det honom jag läste allra först i ämnet.

Han har en bakgrund som litteraturvetare och har länge – mellan 1973 och 1992 - varit lektor och adjunkt på litteraturvetenskapliga institutet vid Köpenhamns universitet, samt arbetat som rådgivare till den förre socialdemokratiske partiledaren och statsministern Poul Nyrup Rasmussen.

Karen Jespersen var minister i den danska regeringen 2000-2001, fortsatte som socialdemokratisk parlamentariker fram till 2006, då hon gick över till Venstre, och har i den egenskapen också varit välfärdsminister och inrikesminister i Anders Fogh Rasmussens tre regeringar.

Tillsammans med Pittelkow har hon skrivit böcker som De lykkelige danskere (2005), Islamister og naivister (2006) och Islams magt. Europas ny virkelighed ( 2010) – den senare skrev jag om här i bloggen.

Paret har nu bestämt sig för att ta farväl av sina tidigare sysslor – Pittelkow var till exempel mångårig politisk kommentator vid Jyllands-Posten – och startar redan om någon veckas tid en ny gratis dagstidning på nätet. Den ska utkomma fem dagar i veckan och heter Den Korte Avis. Den kan läsas på hemsidan www.denkorteavis.dk men går också att få som mail om man anmäler sig till redaktion@denkorteavis.dk

Tidningen kommer att innehålla rent nyhetsmaterial men också analyser samt kommentarer och intervjuer om politik, ekonomi, näringsliv, värderingar, lag och rättsväsende, utbildning, integration, kultur, vardagsliv och människoöden.

Knuten till tidningen kommer det att finnas en mindre redaktion och utöver det en bredare krets av medarbetare som bidrar i varierande grad. De fem utgivningsdagarna blir söndag – torsdag.

Här en tv-intervju med de två redaktörerna.

Redan dag två.

2012-01-02T00:00:00.003+01:00

Igår steg vi upp till det nya året. Det var inte tidigt, snarare sent på förmiddagen, ändå var det mörkt utanför fönstret och regnet öste ner. Denna januarimånad skiljer sig inte vädermässigt från december, det liknar mest av allt en vanlig höst med mycket regn, blåst och plusgrader.

Det nya året innebär många nya och uppfordrande saker. Jag ser ofta en anledning att tala positivt om den digitala kulturen, inte minst för välskrivna och angelägna bloggar och hemsidor. På nyårsafton såg jag ett inslag om gamla Radio Nord: för att kunna läsa upp nyheter där ute till havs fick man morgontidningarna utflugna med helikopter, varpå de noga lästes och ett nyhetsmaterial valdes ut.

Idag behövs varken båten, helikoptern och morgontidningen. Det jag behöver veta finner jag varje morgon på nätet. Flödet låter sig förstås inte begränsas av svenska nyhetsförmedlare. Varje morgon läser jag brittiska, danska, norska, finlanssvenska och israeliska press- och hemsidor. Och strax därefter den handfull bloggar jag varje dag läser. Det ger ett underlag och en förståelse. Man kan möjligen fråga sig vad som händer om www en dag kollapsar.

Det första jag ska ägna perioden januari-maj åt är att redigera och färdigställa två bokmanus, som påbörjats under 2010-2011. Det ena är en berättelse om barndomen i Malmö, som inleds i juni 1952 på Rasmusgatan på Sevedsplan och som speglas mot nuets miljöer. Det andra är en svit kortare texter i samma tradition som några av mina tidigare böcker (tänker främst på Den tysta zonen, Inre frihet och Långsamhetens nej).

Sedan väntar en sommar i brittiska West Midlands. Tack vare det stipendium jag fick i december kan jag bo och arbeta en tid i Birmingham. Jag har för avsikt att möta och intervjua människor ur de mest skilda miljöer, från moskéer, kyrkor och synagogor till kommunalpolitiker, polismyndigheter och English Defence League, från politikens till religions och kulturens domäner, och jag ska inte låta Birmingham som stad stå i vägen för det jag vill fördjupa mig i ute i regionen, från gamla gruvsamhällen och de människor som vårdar dess kulturhistoria, till dagens moderna gettomiljöer. Det här började jag med redan 1998, då vi bodde i Birmingham en hel termin. Då skrev jag mycket i olika dagstidningar därifrån.

När vi återvände 2006 och 2008 fick jag privilegiet att fördjupa mig i ämnena och jag skrev bland annat en längre text för tidskriften Axess. Nu sitter jag på ett ansenligt material som behöver följas upp. Om inte min vanliga motvilja mot resandet och masskonsumtionens flygplatser fäller ett negativ avgörande, hoppas jag kunna vara där några sommarveckor, för att sedan under hösten 2012 arbeta med och kanske färdigställa boken Black Country. Kanske firar jag också min 60-årsdag där, någonstans mellan Dudley och Wolverhampton.

Så ser årets första arbetsdag, måndagen den 2 januari 2012, ut från min horisont.

Nu recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J.

Foto: Ulrika W.

Dag ett 2012.

2012-01-01T00:00:00.007+01:00

Hur börjar man om? Måste man börja om? Jag tror det. Och jag tror att det finns några grundläggande saker man kan börja med. Jag gör det starkt symboliskt, efter att vid midnatt, till ljudet av stadens och byarnas pyrotekniska oljud, ha druckit ett sista glas vitt vin. Idag börjar en vandring som förvisso inte leder till hälsa, men som möjligen kan lindra några av ohälsans värsta yttringar. Nog pratat om det. Inget gör mig på sämre humör än de perioder då jag framför allt är en patient, en människa som är summan av sina krämpor. Dag ett alltså: med en något ansträngd och konstlad, men uppriktigt menad väg.

Allt det andra då? Det som varken är ett privat bekymmer eller ett av individer begränsat perspektiv? Jag tänker på mullret från Iran och andra diktaturer (behöver jag säga Syrien? behöver jag säga Nordkorea?). Jag tänker på hur de imperiebyggande nationerna agerar. Jag tänker på hur den kinesiska giganten tar över allt mer av det som betraktades som självklart USA-relaterat, både när det gäller ekonomisk, politisk och militär makt. Jag tänker på hur Ryssland under Putin sakta förvandlas till en nygammal diktatur. Jag tänker på islamismens dödsbringande budskap på vår jord. Jag tänker på hur Sveriges regering skickar ekonomiskt bistånd till stater som både fördriver och mördar, och som med öppna armar slussar människor från Afrikas horn till svenska småsamhällen, som varken har arbete eller sammanhang för dem. Den sista lilla notis jag läste i nyår, handlade om ett sådant samhälle i Sverige där man med ett kommunalt klubbslag beslutade stänga fritidsgårdarna, samtidigt som man renoverar lokaler vilka med stor personaltäthet ska hysa de människor som med 2011 års värsta eufemism kallas ”ensamkommande”. Vi har sett alltför mycket av den sortens förnedring de senaste åren.

Denna politiska väg innebär inte minst ett stöd för den globala gangsterekonomi som i maffiastyrda organisationer (vars profiter kommer från narkotika- och vapenhandel, och från trafficking och människosmuggling) lurar skjortan av de människor som fraktas från Afrikas horn, den arabiska världen och Afghanistan – om de väl kommer dit de ämnat sig är de uppbundna för resten av livet med smugglarkontrakt värda hundratusentals kronor. Varför ska ett litet nordeuropeiskt land spela med i detta spel? Och vad är det som gör att inte minst Afrikas horn prioriteras av Reinfeldt och hans ja-sägare?

Erfarenheten i just vårt land visar att dessa ”familjeåterföreningar” bara leder till att kvinnorna, hunsade under sina svarta, bruna eller grå tyginpackningar, könsstympade och stenhårt kontrollerade, får stå ut med kat-tuggande män, arbetslöshet och ett liv i förorterna, fjärran varje förbindelse med det svenska samhället. Vad de möjligen gör, är att pendla mellan SFI-kursen och centrum, alltid uppfyllda av en ickespråklighet som ändå aldrig förväxlar orden ”plikt” och ”förmån”.

En annan populär eufemism brukar beteckna det som ”utanförskap” – själv menar jag att det är ett falskt begrepp som lägger skulden på mig. Men handen på hjärtat – vad i hela friden skulle jag kunna göra för att somalier, män och kvinnor, skulle kunna bli en del av det svenska samhället? Det finns undantagsfall, jag vet det, men för den stora majoriteten är det bara förorten, bidragsberoendet, kattuggandet och moskén som gäller.

Vi vet hur illa människor behandlas av Försäkringskassan (dit de sjuka normalt sett ska vända sig) och Arbetsförmedlingen (dit de arbetssökande förr vände sig, men där nu alla de sjuka tar sig in genom nålsögat till något fas1, fas2 eller fas3-program för att regeringen Reinfeldt ska kunna redovisa låga sjukskrivnings- och arbetslöshetssiffror), vi vet hur dessa människor slussas från det ena fattigvårdsprogrammet (fyratusen svenska kronor i månaden) till det andra, samtidigt som regeringsföreträdare slår sig själva för bröstet och skryter om Europas öppnaste dörrar (fyratusen? åh nej, det ger mycket mer om man kastat bort pass och id-handlingar).

Om maktens organ tror att detta kommer att bidra till läkningen av blödande sociala sår tror de fel. Tvärtom kommer varje sådant beslut att fördjupa klyftor, motsättningar, rentav orsaka våldsamma sammandrabbningar mellan människor. Det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ett lågintensivt inbördeskrig tar sig just sådana uttryck. Frågan är bara hur länge det förblir lågintensivt. Sverige är ett nygammalt klassamhälle, där överheten – inom såväl politik som industri – skor sig alldeles ogenerat, samtidigt som det forna folket numera utgör städpatruller åt medelklassen, med egen rätt att göra skatteavdrag.

Vi vet vem som får betala priset. Är det någon enskildhet som oroar mig med barnbarnens framtid för ögonen, så är det dessa gigantiska miljardbluffar som påverkar allt från daghem och skolor till sjukhus och ålderdomshem. Jag tänker på en av mina gamla grannar i byn där jag bodde förr. Han menade att vi båda skulle använda hans jaktgevär när vi inte längre trodde oss kunna stå emot det som väntade på hemmet (och det var ändå 15 år före blöjvägningarnas privatiserade hem, som till fromma för de snabba klippens män och kvinnor drog ner på allt utom förnedring och skändande av de gamla människor som byggt det forna Folkhemmet).

Jag har också under det gångna året noterat hur den ena kriminologen efter den andra försäkrat att brottsligheten sjunker. Jag tror lika lite på det som på jultomten. I den här delen av landet ser vi dagligen vad den innebär: rån, misshandel, mord, inbrott, mordbränder, dödsskjutningar. Polisen vill få oss att tro att allt detta utspelar sig mellan olika kriminella, enskilda individer eller grupper. Det är dumt att påstå. Vi vet hur många som i den här staden fick påhälsningar av de ligor som specialiserat sig på att ta sig in till försvarslösa åldringar för att stjäla och förnedra dem. Vi vet att yrkesverksamma människor rånats i sina hem.

Det senaste rånet, där både mannen och kvinna i familjen bands och misshandlades till dess de avslöjade var pengarna fanns, ägde rum just i denna by. Så sent som den 30 december vädjade polisen genom lokaltidningen, än en gång att vittnen skulle höra av sig. Det drabbade paret hade bevakats i timmar innan gangstergänget slog till. Jag skrev själv om ett sådant brott för några år sedan för lokalpressen, och jag vet att de drabbade blir sjuka för lång tid framöver. Såren försvinner inte för att vi vänder blad i almanackan. Skåne är också platsen där flest människor i landet blir svårt misshandlade eller rentav mördade.

Ja, det är ett nytt år vi börjar idag. Men så mycket av det som präglar mitt land idag formades under en lång tid av tokiga och ansvarslösa beslut i de politiska församlingarna. Idag ser jag inte att det finns något hopp om en förändring. Jag är som bekant inte så naiv att jag inbillar mig att nationalismen är en väg framåt. De som påstår det blundar i själva verket för hur djupgående förändringarna i Sverige är. Nationalismen har hittills inte löst några problem. Däremot har den utlöst ett antal större eller mindre europeiska katastrofer. Vårt nittonhundratal är en dyrköpt lärdom inför framtiden. De som gastade högst om blodet och nationen kom också att bli de största skurkarna.

Hur skulle den nationalism se ut som fick skutan att vända? Nej, det är ingen retorisk fråga. Den är viktig att ställa för varje människa som inte vill sjunka ner i det apatiska tillstånd där man sätter sin lit till överbetalda medlemmar av de politiska församlingarna och i de beslutande organen. En av de få saker som kunnat utlösa någon form av självrannsakan, hade möjligen varit en massiv valbojkott – fast å andra sidan, varför skulle en sådan folklig protest förändra en nation som alltid tycks vända vreden inåt och ge makten fritt spelrum.

Själv vill jag först och främst vårda min närmaste krets (den är stor, med många barn och barnbarn och därför är mitt ansvar stort). Eller som Voltaire skrev: odla min trädgård. Jag har ingen trädgård. Men jag har en symbolisk sådan. Den finns i litteraturen, den finns i vandringarna vid kusten, den finns i umgänget och samtalen med de människor som finns närmast, också de som finns i brevform och som kommit att bli nära vänner, inte bara i Sverige.

Oavsett vad som sker på sociala, politiska eller kulturella arenor tänker jag använda min yttrande- och tryckfrihet och säga mitt hjärtas mening. Det finns egentligen inget tabubelagt ämne för mig. Sedan länge är jag immun mot ord som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Om man vet var man själv står måste man också tala fritt om det som i Sveriges tycks vara allra svårast. Att problematisera politiska mytologier - ”jämlikhet”, ”välfärdsstat”, ”mångkultur”, ”integration” - innebär inte att man ansluter sig till något slags rännstenskultur av självgodhet. Jag ser världen. Jag vet hur världen ser ut. Jag betraktar med smärta världens lidande. Och jag vet, inte minst genom egna resor och studier, hur islamismen ser ut, både som religiöst och politiskt maktsystem. Att tala är att göra motstånd. Att skriva är att formulera den problematisering jag anser nödvändig. Vi får se vad det kommer att innebära. Det återstår många dagar på detta nya år.

PS: Idag recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J. Bland annat skriver han:

"Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att såväl underblåsa fanatisk glöd som fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism."

Foto: Ulrika W.

Tack till er alla. Gott nytt år!

2011-12-29T16:58:00.010+01:00

Tack för det gångna året. Jag är djupt tacksam, och det menar jag helt oreserverat.

Gott nytt år! Det är lätt sagt. Och det har jag förstås också önskat mina barn, barnbarn och andra anhöriga. Men det kanske ändå väger lätt? Att önska är inte detsamma som att inse och förstå. Jag har tunga saker framför mig det kommande året.

Men privatlivet infiltreras ju också av den globala, pågående katastrofen. Ni som läser min blogg vet ju ganska väl vad jag tänker på, så jag ska inte gå in i detalj på det. Men för att kunna möta det nya året tar jag alltid fram några av de djupt realistiska författare som inte inbillar sig att pessimism och svartsyn är en dålig sak. De hjälper mig med det nödvändiga ljuset. Här får ni några små korn att fundera på:

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt.”

”En enda sak betyder något: att lära sig vara en förlorare.”

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

”Tillvaron har förvandlats till en osammanhängande följd av chocker…”

”Det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden.”

Theodor W. Adorno: Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman).

”Trotset: i strid med allt.”

”Traditionens betydelse. Det räcker inte att inte höra hemma någonstans, man ska helst också veta exakt var man inte hör hemma.”

Imre Kertész: Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg).

”Tummen pekade i alla fall spikrakt neråt.”

Thomas Bernhard: Mina priser (översättning av Jan Erik Bornlid). Foto: Ulrika W. Finland.

Och inför det nya året vill jag bjuda er på en av fado-kulturens finaste sånger, Trago Fado Nos Sentidos (som handlar om nederlag och motgångar, men ändå låter fadons viktigaste känsla dominera, den som handlar om just fatum, ödet). I denna portugisiska kultur hanterar man också de personliga nederlagen med en sådan värdighet.

Charles Bukowski: Cunt 69.

2011-12-29T09:56:00.001+01:00

I novellerna brukade han köra för fullt. Inga detaljer slapp man undan. Charles Bukowski gick till litteraturhistorien som snuskgubbe. Det är sannerligen inte ett begrepp jag vill använda, trots att jag förstår hur och varför man bygger en mytologi.

Med Lindelöws förlag har vi ju också fått massor av noveller publicerade på nytt, i svenska översättningar. Det kan man bara tacka för.

Men jag plockade fram en minimalistisk diktsamling av honom: Cunt 69, publicerad på Firework Editions i Stockholm 2001. Ett originalverk på amerikansk engelska. Ordrikedom ska man inte tala om. Tvärtom. Det är några meningar - eller bara ord - på varje sida.

Ni ser ett uppslag här. På sidan 30 orden:

“Vaginal sounds. Pssss/vaginal sounds in the queens hallway/ moisture/drippling”

och på motstående sida, fem ord:

“Living on the ground floor.”

Jag fick boken i julklapp av vännen Anne-Marie B. 2002. Vårdar den ömt. Tar fram den och tänker: det här var en man som menade allt han skrev, fult eller vackert.

Boken är ett manus, som Bukowski själv ska ha överlämnat till en tysk man med orden: “Detta är mina sista dikter och det är du som ska publicera dem.” Leif Elggren och Thomas Liljenberg fick dem i Kassel 1996. Och publicerade dem.

Låt mig bara avsluta med en annan liten text:

“Alcohol and pussies/ masturbating in front of the television.”

Så banalt är det. Livet är också så banalt. Och ändå är det allt som gör att vi lever kvar i kedjan som fortsätter med barnen och barnbarnen. Människans banalitet håller henne kvar på jorden. Och idag är det tre dagar kvar till vi måste lära oss att skriva 2012.

Hur många nya barn kommer det att födas? Och varför?

Låt henne berätta. Lyssna på hela berättelsen. Den är mer än lärorik, för oss inte minst.

2011-12-28T19:44:00.001+01:00

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen.

2011-12-28T13:01:00.006+01:00

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen. Halvautomatiska skisser från nattåg (Magnus Grehn förlag).

I Tranås driver Magnus Grehn sitt lilla förlag, som har samma namn som han själv. Han har utgivit New York-poeten John Bennett och Irving Stettner (1922-2004). Utgåvorna är små och anspråkslösa häften som ändå har den poetiska tyngden.

Den nya boken är skriven av Kalmarfödde skåningen Jonas Bengt Svensson (f. 1970) som har bakom sig både egna böcker och översättningar, t.ex. den ovan nämnde Stettner. Nya boken är inte en diktsamling, utan just det författaren själv valt att kalla Halvautomatiska skisser från nattåg.

Bokens skisser rör sig mellan Malmö och Storlien. Inte sällan glimmar det till av vardagens egen ton. Som här:

"Mjölby. Hela den här glatta glidningen över silverblanka skenor. En oundviklig närvaro, intimiteten i kupén, svettdoften, de förlorade blickarna. Och, naturligtvis, avsmaken. Det är den uråldriga krampen, den svenska sammandragningen. Här. I Mjölby. Vem kunde någonsin ana?"

och ett kort citat ur en annan text:

"Undsåker. En tyst plats, en gles förklaring utan någon bortre parentes."

Ibland slår det mig, att det mesta som skrivs när en människa är i rörelse, också blir en både värdefull och intressant rapport. Reseskildring är det ju inte här, utan mer en rapport om hur man inifrån det temporärt stillastående tåget betraktar ortsnamnet och förbinder det med kupéns mini-värld. Och det kan också få mig att med avsmak minnas alla hemska resor man gjort i sitt liv. Jag tackar Svensson för skisserna och är glad att jag slapp sitta på tåget.

Gangsterromantiken.

2011-12-28T10:29:00.008+01:00

Som den malmöpåg jag är fann jag det intressant att läsa Zlatans bok. Det finns mycket jag känner igen mig i, även om fotbollsindustrins miljardrullning bara gör mig uttråkad. Det finns dock en detalj som både fascinerat och upprört mig. Så vitt jag kunnat se har ingen av de hurraropande recensenterna berört den aspekten. De har förvisso citerat Zlatan då han sagt att om fotbollen inte tagit över hans liv, så skulle han förmodligen ha blivit kriminell.

Men saken är ju den att han långt in i fotbollskarriären också ägnar sig åt kriminalitet. Att han stjäl en massa cyklar i Malmö - inklusive en brevbärarcykel med väskorna fulla av post - tycks inte ha varit ett ämne för diskussion. Inte heller att han kör i 320 km fart på skånska vägar med sina sportbilar. Och naturligtvis inte att han medger att han sprängt en brevlåda till en korvkiosk i luften, och får det att låta som ännu ett malmöitiskt pojkstreck: "Det bara dånade till och den gick i sju miljoner bitar..."

När han kommer med i MFF:s A-lag skriver han: "Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan."

Längre fram i karriären i Italien blir han inkallad till tränaren, och skriver: "Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille?"

Det jag läser får mig att förstå att allt detta sker när han redan är en internationellt firad idrottsman. Han måste få "trigga" sig själv, säger han. Om han inte spelar datorspel nätterna igenom måste det ske med utagerande på gator och torg.

Nå, gangsterromantiken hänger väl samman med tidsandan. Men själv lägger jag denna kunskap i det arkiv som alltid öppnas nästa gång man höjer (den före detta?) gangstern själv till skyarna.

Foto: A. Nydahl

Romersk poesi under granen.

2011-12-27T13:49:00.010+01:00

Under granen låg i år två klassiker. Den ena av Rilke som skickats från Västmanland, den andra av en trio redaktörer i översättningar gjorda av olika människor, av Catullus, Vergilius, Horatius och andra, skickad från Billnäs, Västra Nyland i Finland.

I antologin fann jag att redaktörerna heter Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm. Varken mer eller mindre! Boken ingår i Bonniers serie Världslitteraturen. De stora mästerverken, utgiven 1929. Varför skulle jag stressa runt i stimmiga butiker och köpa "böcker" när sådana gåvor väntat? Lätt snubblar man numera över det sämsta - i morse spärrade Liza Marklund vägen för mig när jag skulle köpa bröd - medan man själv får finna vägen till klassikerna. Eller som Horatius säger: "Den som åter begär blott det strängt nödvändiga, öser dymängt vatten ej upp, ej livet i vågorna mister."

Klickar du på bokuppslaget kan du läsa texten.

Tack till Anders.

Så blev vårt liv blott fragment...

2011-12-27T10:31:00.004+01:00

"Så blev vårt liv blott fragment, blev minnet kanhända
av ett träd över avgrunden lutat, av gårdagens gata,
eller en vana av okänt ursprung som fann sig
tyst tillrätta hos oss och blev oss förtrogen.
O - och natten, natten, som mättad av vindar och världsrum
tär på vårt ansikte, natten som överallt åtrådd
fyller med ljuv besvikelse ensamma hjärtat."

Ur Rilke: Duinoelegier, första elegin, i översättning av Arnold Ljungdal, Norsteds förlag 1951. Tack Per! Foto: A. Nydahl

En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat.

2011-12-26T21:35:00.014+01:00

Att gå på café i Malmö kan leda till döden. Caféskotten – en populär artikelrubrik. Är det en vecka sedan sist? En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat. Ikväll var det dags igen.

Varför skjuts människor på café? Svaret skulle kunna vara svårt, men är förmodligen mycket enkelt: människors skjuts där man förväntas hitta dem. Det som pågår i Malmö är nämligen det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ”det lågintensiva inbördeskriget”.

En död och två sårade. De tre offren är kända av polis sedan tidigare. "De är mycket kända av oss" säger vakthavande befäl Hans Nilsson, enligt Sydsvenskan.

Detta krig pågår förstås mellan kriminella och därför tror man att det inte angår oss. Men det angår oss i allra högsta grad. Skjutandet i Malmö är inte synonymt med gamla eller nya ensamdårar som bestämt sig för att döda. Skjutandet i Malmö är framför allt uttryck för det etniskt och kollektivt identifierade krig som pågår mellan de olika maffiagrupperna.

Dessa är förvisso ibland kopplade till det som kallades mc-gäng, men i allt högre grad bestäms det av olika ”falanger” inom olika invandrargäng som vill kontrollera vapen-, narkotika-, och trafficking-industrin. Huruvida de kör MC eller BMW ter sig allt ointressantare. Det verkligt intressanta är att människor dödas. Och där människor dödas blir också andra livrädda. En stad som lever i rädsla är inte en stad att leva och bo i. Malmö är en stad där rädslan och våldet har sådan makt, att det bara är den mediala och politiska överheten, i Sydsvenskanhuset och i stadshuset, som tycks ovetande om den. Kvällens mord sätter ännu en tjock stämpel över stadsnamnet. Namnet på min barndoms stad, den för alltid förlorade, Malmö.

Uppdatering tisdag: så mycket till café var det trots allt inte.
Skyttens förklädnad kan man läsa om här.

Foto: A. Nydahl.

Söndagsmåndag.

2011-12-26T11:42:00.008+01:00

Ännu en dag som är röd och därmed som en söndag. De regntunga skyarna förmörkar dagen.

Läser Peter Handbergs kommande roman, en barndomsskildring. Läser bosnisk novellsamling. Läser en fotbollsspelares livsberättelse. Läser varje bokstav i min närmaste omgivning. Samtidigt försöker jag få gjort allt vid spisen, som ska vara färdigt till imorgon, då ett större familjekalas på A:s sida äger rum i hyrd kursgård vid Ivösjöns strand. Att laga maten till gästerna blir min enkla metod för att uppfylla kvoten av medverkan och sympati. Två liter god sås färdig. Köttfärslimpor, 16 stycken, färdiga i kylen, liksom en julskinka och annat.

Den 28:e lättar allt. De sista dagarna för i år leder mig åter ner i tystnad och solitär tillvaro. Ingen skulle få mig att gå på något konsumtionsspektakel. Inte ens de tjocka buntarna av reklamblad som fyller brevlådan. Däremot ser jag fram emot en god restaurangmiddag på nyårsafton. Som traditionen bjuder är vi två som sitter ner tillsammans. Det blir antingen italienskt eller asiatiskt i år. Vi är tillbaka hemma långt innan de uppskjutna raketerna lyser upp natthimlen. Hemma och inställda på ett nytt år. När jag väl lärt mig skriva 2012 börjar arbetet på nästa bok.

2012 kommer landets offentlighet (press, radio, tv, bloggar) att fortsätta mässa om islamismens ofarlighet. Inte ens de fem bombangripna kyrkorna i Nigeria kommer att rubba dem ur den mycket fasta, ja cementerade, uppfattningen. Är man så fräck att man finner denna terrorism vara ett hot mot grundläggande mänskliga värden kommer man också under det nya året att kallas "islamofob". 99% av de rättrogna som använder det begreppet saknar förstås kunskap om att det var Ayatolla Khomeini som myntade det.

En ursäkt till sist: ibland missar jag insända kommentarer. Skälet är alltid detsamma: när g.mail sänder mig nya kommentarer går de in under ett och samma mail. Ibland ser jag inte alla förrän jag flyttat över till papperskorgen. Idag hittade jag två som var skrivna 15 respektive 21 december. Om ni märker att era kommentarer inte kommer in så bara stöt på mig.

Foto: A. Nydahl

Man kan dock även se rakt framåt...

2011-12-25T18:12:00.003+01:00

”Vid havet, under en blyfärgad himmel som varnade om annalkande storm iakttog jag en gammal mås som orörligt bevakade stranden, höll utkik över oändligheten. Tändstickssmala ben höll den tunga, rikt fjäderbeklädda fågelkroppen, den hårda, krokiga näbben, ett för kamp över böljor och land härdat vapen stack, likt en dolk i sin skida ut i luften, och på fågelhuvudets bägge sidor spejade två mörkt lysande ögon samtidigt till höger och vänster.

Framåt ser han inte, horisonten känner han bara som höger och vänster hemisfär. Han är som en ideolog som inte är villig att se människans värld annat än i höger- eller vänsterperspektiv. Man kan dock även se rakt framåt … För det krävs en panna och ögon.”

Ur en kommande bok av Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)

Tunnor och annat är fotograferade av A. Nydahl, Tosteberga hamn, julen 2011.

Juldagen, en riktigt kall vårdag, i Tostberga hamn.

2011-12-25T16:40:00.006+01:00

För att vara en juldag var den mild och vänlig. Men vore den en vårdag så var den alldeles för kall, där ute i havsbandet där vinden tjöt och slet i oss.

Ett mirakel kanske det är, vad vet jag, men allra längst bort vid sidan av den trasiga, sjunkande bryggan där byborna dumpar sitt trädgårdsavfall lyste blomningen mot oss.

Och som om det inte vore nog knoppades det rejält. Med hem följde förstås en vacker bukett.

Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.

Så länge det finns praktiska möjligheter att ta sig ut dit, finns det ingen anledning att avstå. Här inbillar man sig nästan att man sluppit helskinnad undan modernitetens tempel.

Foto: A. Nydahl

Jorden är en syndfull sång.

2011-12-25T12:00:00.005+01:00

Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.

I navelskådandets tid är det nyttigt att påminna om något annat. En realism som varken väjer för det fula och smutsiga, eller för realiteterna mellan sexualitetens uttryck och dödens smärta.

Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.

De flesta medverkande är amatörer, men huvudrollen spelas av mästerliga Maritta Viitamäki(född 1952).

Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.

Tack till Ulrika.

Julafton 2011.

2011-12-24T11:19:00.004+01:00

God jul och gott 2012.

2011-12-22T17:43:00.004+01:00

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

2011-12-22T09:58:00.003+01:00

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

Tvivlaren själv

2011-12-21T10:03:00.006+01:00

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

2011-12-20T11:57:00.007+01:00

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Mitt i den ungerska, nyligen anlända kyssen.

2011-12-20T00:14:00.004+01:00

Det kan se ut som en man vid ett arbetsbord. Men det är det inte. Egentligen. Det är Dezső Kosztolányi, ungersk författare (1885-1936), som just nu fyller mina läsnätter med glädje. Jag kommer inom kort, förmodligen redan imorgon, att berätta om det han gör vid sitt skrivbord. Inte är det något annat än en kärleksakt. En kyss. Nyss - alldeles nyss - fick jag novell- och diktsamlingen Kyssen, från förlaget Brända böcker. Det är en vacker bok. Full av överraskande berättelser. Gammeldags noveller, sådana man gjorde förr. De passar mig utmärkt och jag intar i natt en sista dos. En kyss.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

2011-12-19T11:39:00.005+01:00

Fabrikerna rostar sönder.

Med anledning av den store ledarens död, återpublicerar jag nedanstående artikel. Den är i högsta grad aktuell (och "Den käre efterträdaren" tar nu över, vilket lär leda till ytterligare år av svält, terror och mardrömmar).

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

Ännu en måndag, en av årets sista... som ska återkomma.

2011-12-19T09:29:00.002+01:00

Måndagarna med Aldina är förbi. Nu återstår bara läkarbesöken och de nygamla behandlingarna. Jag går med öppna ögon in i det, och jag försöker inte ens låtsas att jag sörjer. Det som en gång såg lovande ut var alltför bräckligt. Verkligheten hann ifatt oss alla. Också den här gången.

Vaclav Havel, 1936-2011.

2011-12-18T12:43:00.014+01:00

Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.

Havel och Joan Baez, 2009.

Här i bloggen har jag ganska nyligen uppmärksammat honom och Tjeckien, i samband med den skrift som Tjeckiens ambassad i Sverige utgivit.

Havel var en särskild sorts människa, han lät sig inte knäckas av några manövrer från kommunistpartiet och dess statsapparat. Med upphöjt lugn fortsatte han att arbeta med pjäser, essäer, artiklar oavsett om makten fann det för gott att låsa in honom. Också hans arbete med Charta 77 tillsammans med andra intellektuella hade något av detta över sig. Man kunde förvisso trampa på dessa människor, men de fortsatte sin gärning genom åren, utan att misströsta i det offentliga rummet.

Här skriver jag om Jiri Grusas bok Maktens härlighet. Mycket handlar om just det som Havel motarbetade.

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

2011-12-18T10:30:00.004+01:00

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.

Cesaria Evora, 1941-2011

2011-12-17T18:55:00.006+01:00

Cesaria Evora har lämnat oss. Men hennes ljuvliga barfota-morna finns för alltid i den värld som behöver tröst och värme. Cesaria Evora kommer alltid att förbli kvinnan som förenade djup musikalitet med den portugisiska saudade-kulturen som stavas sodade i Kap Verdes karga verklighet.

Kanske är hon mest känd för den här, Besame Mucho:

Längtar till snön.

2011-12-17T00:51:00.005+01:00

Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.

Vinter, kom med mörka eftermiddagar, kom snart! Längtan efter vintern kan också ta fäste i en av bilderna från södra udden. Den öländska snöröken - fåken - är ett inre tillstånd likaväl som ett yttre. När södra udden böjer sig för stormen, just den här dagen är det arton minusgrader, kan människor bara med möda och rätt kläder vistas där. Efter femton minuter är kinderna rödpiskade, näsan bränner av smärta. Inne i huset, med en brasa i kaminen, blir fåken en vacker målning.

Ögat förirrar sig in i den, söker fäste vid de två pinade träden och tankarna kommer i rask takt. De handlar om ensamhet, de handlar om melankoli och de formar sig till en stark längtan efter det slags ljud som är orörda av människan: stormen, grenarna som slår mot något, de skränande fåglarna. Och efter fåken: den stora tystnaden då ingenting, inte ens de egna stegen, hörs. Jag står då i den lilla hamnen och ser ut på de frusna Östersjövågorna.

Vid vågbrytaren har en majestätisk fågel slagit sig ner, helt ensam och som en mörk skugga mot isen, himlen och havet. En storskarv sitter vilande och väntande. Jag går in igen. Oxsvanssoppan kommer att smaka ännu bättre en kväll som denna. Så förflyttades jag till mars och de bitande kalla dagarna på Öland. Minnena arbetar i mig som de ska. Minnena är mitt arkiv av väder, smaker, dofter och ljud.

Foto: A. Nydahl.

Christopher Hitchens,1949–2011.

2011-12-16T09:40:00.004+01:00

Christopher Hitchens, 1949–2011. Läs minnesorden. Och nu i eftermiddag alla länkar till texter om och av honom i TLS.

Märkliga dagar.

2011-12-15T15:55:00.005+01:00

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.