Foto: Alfred Eisenstaedt 1942 |
Hela samlingen Ismail Kadare, Kafkas samlade verk, liksom
Lars Gustafssons, Suzanne Brøggers, Peter Handbergs, Paul Austers, H.C. Andersens, Villy Sørensens, Ulf Peter Hallbergs m.fl. borta. Därtill varje bekant samtida europeisk författare, från tjeckiska till rumänska, från norska till bulgariska, från danska till tyska, från belgiska till spanska, från portugisiska till holländska... allt jag köpt, fått och på annat inskaffat till just biblioteket.
Men förlusten är oändligt mycket större. All poesi från klassisk till helt samtida, inklusive vännerna sedan 1970-talet och framåt. Hela biblioteket facklitteratur åkte med som i en åskknall, inklusive judaican med unika titlar från Malmö till Lissabon, och Balkanlitteraturen med tyngdpunkten på albanskt.
Förlusten är så stor att det vi räddade och fick med oss ter sig som en droppe i oceanen. Eller måste man alltid lära sig att förlust också är en prövning, ett sätt att lära sig leva om igen...
Varför
denna förlust? För att vi efter 21 år tvingades lämna det hus vi hyrde.
Vi levde i illusionen att biblioteket, cinemateket och musikrummet var
för evigt. Det var de inte. De var alla som damm och dömda att dö. Det
lilla vi fick med oss är förstås viktigt på sitt sätt men bara en
bråkdel av det vi höll högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar