Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademien)

 

Per Wästberg är en av Sveriges absolut främsta författare. I många avseenden – språkligt, estetiskt, kulturellt – höjer han sig över den jämngråa massa av tv-”personligheter” som i tid och otid är standardgäster i folkhemmets medier.

 

Per Wästberg är dessutom en trovärdig vägrare. Han varken vill eller förmår delta i det mediala spelet. Just därför är det en sådan glädje att läsa en ny bok av honom.

 

Först halvan av Tidvatten är porträtt, minnestexter och annat om personer som varit framträdande i vårt land och vår kultur. Där finns t.ex. hans nära vänner och kollegor med, som Kristina Lugn, Kjell Espmark, Sverker Åström och PO Enquist för att nämna några. Men där finns också lysande texter om Doris Lessing, E.M. Forster och Isaiah Berlin i ett internationellt porträttgalleri. I alla blandas en kärv saklighet med drastisk humor och djupt personliga infallsvinklar. I Lessing- och André Brink-porträtten framträder hans eget livslånga Afrika-engagemang med övertygande tydlighet.

 

Bokens andra halva innehåller bland annat barndomsminnen, alla samlade under rubriken Brottstycken. Skildringen av livet på Sigtunastiftelsen hör där till de allra bästa.

 

Det är bokens avslutande text om kärleken och livet med unga hustrun Sofia, Om den sena kärleken, som är ett litterärt och erfarenhetsmässigt vitaminpiller som säkert kunnat väcka den slumrande från vilken uppgivenhet som helst. Den fick mig att runda av läsningen med en suck och en önskan att jag hade kvar boken oläst. Så sällan man bjuds något som detta i den svenska litteraturen.

 

Tack till P.H.