Flygplatsen som kulmen på nihilismen

Genrebild

 

När människor frågar mig varför jag inte vill resa mer kan jag numera hänvisa till sjukdom. Ändå är det inte helt ärligt.

När vi 2018 flög från Kastrup till Manchester var det med den bestämda avsikten att tillsammans göra en sista reportagebok (det blev Från All My Loving till Allahu Akbar). Redan på ditresan var jag bestämd med att det inte skulle upprepas. När vi skulle flyga hem blev jag ännu mer övertygad, ty Manchesters flygplats är ett klaustrofobiskt helvete.

Så kom pandemin. Det blev nästan tyst och tomt på himlavalvet. En liten smula hopp tändes, men det var förstås illusoriskt. Nu är allt tillbaka till det som betecknas som normalt. Men hur kan det någonsin vara normalt att utsätta sig själv och andra för detta inferno? Vad tvingar människan till ett sätt att resa som mest påminner om dödslängtan och konsumistiskt vansinne? Nihilismens seger behöver inte utropas på 10.000 meters höjd, det kan göras redan i avgångshallen.

Genrebild