Dritero Agolli 1980. Foto: Per Helge. Ur min bok Skanderbegs ättlingar. |
ULLMAR QVICK: POETEN DRITERO AGOLLI
Dritëro Agolli föddes 1931 i en albansk bondefamilj i byn Menkulas i närheten
av Korça, men fick sin skolgång 1948–52 i Gjirokastra. Han har berättat om hur
han svalt dessa år.
Agollis tidiga alster publicerades i tidningar 1947. 1952–57 studerade han
litteraturvetenskap vid Leningrads universitet. Vid återvändandet arbetade han
som journalist vid tidningen Zëri i Popullit under en femtonårsperiod. Tidiga
författarframgångar uppnådde Agolli som poet. Han debuterade med Në rrugë dolla
('Jag gick ut på gatan', 1958), som tillsammans med de efterföljande
diktsamlingarna Hapat e mija në asfalt ('Mina steg på asfalten', 1961) och
Shtigje malesh dhe trotuare ('Bergsstigar och trottoarer', 1965) etablerade
Agolli som en av de mest begåvade diktarna inom den unga albanska lyriken.
Från 1973 till 1992 var Agolli ordförande för Albaniens författarförbund. Han
var också ledamot av Albaniens parlament mellan åren 1974 och 1998 och besökte
i officiella sammanhang både Kina och Kongo-Brazzaville.
Efter ha uppnått berömmelse som diktare under 1960-talet ägnade Agolli alltmer
möda åt prosa på 1970-talet. Han förskaffade sig ett namn som prosaist med
romanen Komisari Memo ('Kommissarie Memo', 1970), ett verk I socialrealistisk
anda men med individuell, psykologisk personskildring. Hans andra
prosaverk var Njeriu me top ('Mannen med kanonen', 1975), en konformistisk
roman om partisanheroism, som inte förtjänar eftervärldens intresse.
Agollis tredje verk, den satiriska romanen Shkëlqimi dhe rënja e shokut Zylo ('
Kamrat Zylos uppgång och fall', 1973), uppnådde större popularitet och gav
honom anspråk på berömdhet. Romanens huvudperson Zylo är anställd i ett
statligt departement, men som yrkesman och människa är han flärdfull,
donquijotisk och grotesk, vilket leder till hans undergång.
Eftersom pompösa bluffmakare var vanliga under diktaturens år, kunde läsaren
snabbt referera Zylo till typer i verkligheten.
Dritero Agolli avled 2017.
Den dikt jag valt kunde vara min egen. Jag älskar den.Tänk på den när jag är
borta.
NÄR DU ÄR VÄLDIGT LEDSEN
Jag kommer inte att vara här, jag kommer att gå bort;
Upplöst av jorden, likt de andra,
På mitt favoritkafé kommer inte längre
servitriserna att få se mig.
Och längs vägarna där jag har vandrat, kommer min torrhosta inte mer att höras.
Vid min grav kommer att stå tyst
en cypress lik en mager munk.
Då blir du ledsen,
för du har mig inte mer levande i vardagsrummet,
Och, när vinden blåser mot rutan,
kommer du att stilla gråta med den.
Men när du är väldigt ledsen
sök mig då i bokhyllan,
för där finns jag dold,
I någon vers eller någon text.
Det räcker att du tar ner boken ett tag
för då kommer jag fram och följer efter dig;
Du kommer att skratta så där längtansfullt som förr,
likt grönskan när den slår ut efter en häftig skur.
***
Så vackert!
SvaraRaderaDu fick mig att ta fram fotoböckerna av vännen Hannu Hautala som dog nyss. Saknade honom men han lever i sina bilder. Som du med dina texter, fast den tiden är långt borta hoppas jag. Än är du dagsfärsk.
Tack Elina,
SvaraRaderaDu gör mig mycket glad! Två timmar på Kliniken i dag (ingenting jämfört med akuten). Nu vet jag också hur det är att dö (om än bara fyra minuter)
Du gör mig förresten glad väldigt ofta Elina. Tack!
Hannu Hautala har jag läst på om, hans bilder är mycket fina!
Gripande och vacker text.
SvaraRaderaTack Anders! Nu blev både jag och Ullmar glada
Radera