Mörkret har sänkt sig. Är det hela sanningen?

Foto: Astrid Nydahl

 

Sedan insjuknandet har jag - som på ett radband - fått höra att "det blir bättre", att jag måste förstå att det finns "ett ljus i tunneln".

Jag skulle aldrig säga emot människorna som vill mig väl, varken här hemma eller någon annanstans. Men det finns stunder då jag måste hänge mig åt tårarna och uppgivenheten. Varför? För att en del av processen innehåller just det!

Mörkret är en väsentlig del av sanningen. Men inte hela.

Mörkret har följt mig hela livet, från barndomens BUP och "vilohem" i Malmö och Tormestorp, över ungdomsårens flykt in i tomma gester av musik, s.k. "kärlek" och rus. I vuxenlivet fick jag en brutal knytnäve i magen och flögs från Lissabon till hemkommunen och psykiatrin. Det var första vuxenmötet med psykofarmakan som med stor säkerhet spelat en så förödande roll för hjärtstoppet.

Nu är jag vilsen, orolig, rädd och vet inte om jag vågar lita på morgondagen. I själva verket har jag inget val när jag tackat nej till benzo, sömntabletter och SSRI med alla biverkningarna. De två förstnämnda har jag kvar i förrådet. Om jag tillgriper dem vet jag att det väntar ett beroende som på 1980-talet, ett som är nästan omöjligt att bli fri från (jag vet vad jag gör, min försiktighet är lika stor som min rädsla). Alkoholen är inget alternativ längre. Den står också orörd.

Jag hoppas att ni läsare har överseende med mig. Enda sättet att hantera ett helvete har för mig alltid varit att skriva om det, att sätta ord på det! Det gör jag bäst här.