Anteckningar om Anna Achmatova

Anna Achtmatova 1889-1966

 

Jag återvänder till Lidia Tjukovskajas bok Anteckningar om Anna Achmatova (i översättning från ryskan av Ola Wallin):

"Terrorn som bokstavligt talat hade slukat hela kvarter i staden och bildligt talat alla våra medvetna och omedvetna tankar, terrorn som skrek ut sina klumpiga lögner från varenda tidningsspalt, från varenda radioapparat, krävde samtidigt av oss att vi inte skulle missbruka dess namn ens mellan fyra väggar, på tu man hand."

Och jag tänker på vad de totalitära systemen gör med människan - med individen! - och vad som förvandlar henne till den lydiga, den frivilligt lydiga, trots att det till en början tedde sig omöjligt. Men de var kanske inte lydiga i de verkliga terrorsystemen, Hitlers och Stalins? Det hävdar i alla fall Lidia Tjukovskaja:

"Vi var olydiga och nämnde den ständigt vid dess rätta namn, men det kändes hela tiden som om någon ständigt iakttog oss, eller rättare sagt avlyssnade oss. I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där..."

Vilket är värst, vilken skadar individen mest, denna icke-existens eller den tydligt uttalade och konsekvent praktiserade terrorn i vardagen? Eller är de två en och samma sak?