Vem vill tvingas till umgänge, vem vill våldgästas? Och några ord om krypandet för Erdogan

Foto: Astrid Nydahl

Frivilligt eller påtvingat umgänge? Det frivilliga är jag öppen för, oavsett om det är på bussen eller i hemmiljö. Det påtvingade får mig att dra för gardinerna, låsa ytterdörren och låtsas bortrest. Sker försöken på bussen eller på stan drar jag mig snabbt undan.

Det finns exempel på misslyckanden. Jag ska inte gå alltför nära inpå det, men jag kan säga att de plågar mig svårt. Ångesten stiger, känslan av att vara under angrepp blir påtaglig.

Den så kallade författaren Jan Mårtenson (inte deckarförfattaren utan den andre) ringde en gång upp Folke Dahlberg (se här i bloggen), och ville samtala med honom för en intervju. Inledde med smicker om att han var både konstnär och författare, varpå Dahlberg replikerade: "Ja, och just nu är han full redaktörn, adjö".

Om att våldgästas skrev jag en gång denna krönika utifrån Sandemose och Bengt Anderberg.

***

Som bekant vill Erdogan att vi ska krypa för honom och hans islamistparti. De flesta i den svenska politikerklassen gör det - frivilligt och med entusiasm. Men det finns avvikande röster, ser jag i tidningen:

Johan Pehrson (L), däremot, försvarar rätten att protestera. 

– Vi har yttrandefrihet i Sverige, man får säga vad man vill...

Och då passar det ju bra att påminna om Charlie Hebdo, tidningen som fick betala ett mycket högt pris för sitt mod.