Erik Wijk: Ljus i mörkret. Ett försök att närma sig jämlikhet (Celanders förlag)

 

”Diskrimineringarna överlappar varandra.

Undantagen haglar.

Motsägelserna stockar sig.”

Ur boken

 

Erik Wijks nya bok – den första på sju år – är mycket vacker. Redan skyddsomslagets målning av Jean-Léon Geròme, föreställande Diogenes är förtrollande fin.

 

Wijk skriver om flera av de stora tänkarna, som Voltaire och Rousseau, men också om samtida med oss, mindre betydande men avgjort viktiga för honom. Det borde vara en självklarhet, detta att röra sig mellan det stora och det lilla. Här möter vi Per Svensson, Lena Andersson och redan klassikeförklarade Astrid Lindgren och Tove Jansson. Dock känns texten om Jimmie Åkesson, mot bakgrund av valresultatet, en smula förlegad, även om den har sina poäng.

 

Ämnena är dock genomgående betydelsefulla. Texten om systern Katarinas död i barnsäng är gripande. Men den är också politiskt het. Hur kan en kvinna dö i barnsäng i det moderna Sverige? Wijk har bestämda tankar om det.  Glöm därför inte det övergripande jämlikhetstemat.

 

Mellan de längre textavsnitten finns det som jag betraktar som bokens stora behållning i form av kortare texter. De är sällan längre än en sida, men de är aldrig korta som aforismer. Här handlar det om kreativitetens styrka, om människan som social varelse eller som tävlare. Han talar om ”individualismens dominans” och skolbetygens förbannelse, om jämlikheten som ledstjärna och de svåra frågor pacifismen ställer oss inför.

 

Ljus i mörkret är en riktig höstbok. Den kan läsas många gånger, också slumpartat, och den stimulerar läsaren till vidareläsning. Inte alla böcker - eller ens essäer - gör det.