Suzanne Brøgger: DRAMA (Gyldendal)

 

Suzanne Brøgger har nu samlat åtta dramatiska verk i en volym.

 

Brøgger själv karaktäriserar dem som ”læsedramaer”. Det är en träffande beteckning, då de så bra fungerar som läsning i avskildhet, ”hvor den enkelte læser får muligheden for selv at skabe sin egen indre scene.”

 

Boken inleds med klassikern Efter orgiet (Efter orgien på svenska), pjäsen som har AIDS-epidemin som metafor och utgångspunkt. Det är den enda som tidigare publicerats som bok, den har underrubriken En tragedi och utkom 1991. I Stockholms sattes den upp i regi av Bibi Andersson med Ingmar Bergman som assistent. 

 

På ett effektivt sätt avslutas volymen med en kort drama-text, Verdens vendepunkt, spunnen kring de gångna årens pandemi, och invävd i det också allt som sker i den naturliga världen med chockerande inslag av extrema väderfenomen och för globen i sin helhet mycket snabba förändringar.

”Jeg nyder coronadagene, så er det sagt.

Mitt i verdens ufattelige lidelser nyder jeg coronadagene.

Jeg ser civilisationens fernis krakelere,

mens ligene af nogens kære smides i skralspande

i New York og kølevogne kører rundt med de døde.”

(Ur Verdens vendepunkt)

 

De sex verk som ligger mellan dem är Den blå stemme. Et drama-skrig, LOU. Min søster, min brud, Baumann, Leonie de Thuras længsler. En monolog, FACE IT och DARK.

Särskilt fäster jag mig vid pjäsen LOU. Min søster, min brud. I den uppträder Lou Andreas Salomé, här kallad ”den første frie kvinde i moderne tid” och en barnmorska åt de största talangerna, ”såsom overmenneskets filosof Friedrich Nietzsche og englenes digter Rainer Maria Rilke”, och väninna med psykoanalysens fader Sigmund Freud. Här viner historiens vindar genom dialogerna.

Lou Andreas-Salomé piskar på uppdrag av
Friedrich Nietzsche både honom och Paul Rée (1882).

Jag läser och läser om. Som alltid med ett verk av Suzanne Brøgger fascineras jag både av ärendet och språket i sig. Hon har en enastående förmåga att trollbinda och förmedla något väsentligt. Därför rekommenderar jag gärna DRAMA som höstlig läsning, medan ett avskyvärt militärt angrepp pågår i Ukraina. I ett Europa som nu präglas av Putins fascistiska regim är det starka, originella och väsentliga verk vi behöver. Underhållningen av normalmodell står bara i vägen för våra tankar. Suzanne Brøgger hjälper oss istället att se och förstå.

*

PÅ Nordic Women´s Literature finner man dessa ord om Efter Orgiet:

 

Särskilt Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Nu är det begäret som är sjukt, och med mångudinnan Hekates prolog sätts kniven mot strupen. “Smittan har ersatt fortplantningen”, proklamerar Hekate, och aids blir i pjäsen en ödesdiger metafor för den upplösning som utlöstes med kvinnornas nej. Nejet till mödrarnas villkor framställs nu som den “tid då kvinnorna växte upp som män och sönerna blev kvinnor”, den “tid då kvinnorna var ensamma och männen utkastade efter att ha förgripit sig på sina döttrar” och slutligen den “tid då sönerna måste beväpna sig för att inte duka under för de ensamma mödrarnas begär”. Efter orgiet är en vrångbild, en mardröm och en perversionskatalog över moderna relationer, en skoningslös diagnos av en undergångskultur.