Ölands södra udde, flyttfågelplats. Foto: Astrid Nydahl |
Med anledning av att Pia Tafdrups bok nu utkommer i svensk översättning av Jan Henrik Swahn, repriserar jag min recension från 2010 av bokens originalutgivning.
***
I sin nya diktsamling om människor som ett slags flyttfåglar kretsar Pia Tafdrup kring platsens och resans betydelse. Den beskriver en rörelse som sträcker sig två generationer bakåt och till den egna barndomen med mor och far, fram mot ett nu där poeten reser världen runt för att delta i poetiska arrangemang.
Trækfuglens kompas (Gyldendal) betyder alltså Flyttfågelns kompass. Poeten är här både bevingad och har en förmåga att resa fysiskt såväl som i fantasin. Hon tar sin utgångspunkt i barndomens böcker, med vilkas hjälp hon gick i land på främmande kuster ”i bøgerne, jeg lånte/ i bogbussen,/ hvor aftenlyset faldt in,/ så de forgyldte bogstaver/ på bogryggene strålede/ og den trygge, gode lugt/ af forhænværende læsere,/ der klæbede til siderne, / slog mig i møde”.
Vid flera tillfällen har Tafdrup återvänt till sin judiska barndom, som var ovanlig i den meningen att den föregick på landsbygden. Hennes far var bonde och fick med sin fru, liksom den äldre generationen fly i en fiskebåt till Höganäs i Skåne då nazisterna ockuperade landet: ”En vej over vandet hjemkomst/ uden hjem/ til hvilken fremtid?/ Ikke flygte fra sig selv,/ men for at få lov at være sig selv.” Här finner man kärnan i Tafdrups författarskap: det ständiga uppbrottet för att finna sig själv. Språket blir redskapet, uppbrottet och resan blir metoden.
Det finns något djupt melankoliskt i denna vackra samling, just för att den också släpper fram tvivel och ifrågasättande av den metoden. När hon kommer hem efter ännu en resa har man målat om trapphuset, nya grannar har flyttat in, ”mine børn er rejst hjemmefra,/ min elskede/ har fundet en anden./ Jeg vender tilbage/ med eksotiske gaver,/ men til hvem?/Jeg kommer fuld af eventyr,/ nu uden værdi/ for nogen.”
Tafdrups diktsamling är också en mycket lågmäld reflektion och meditation över människans relation till det främmande, det exotiska och nya. Hon räknar upp alla materiella ting hon får med sig hem från resorna, ett slags personliga souvenirer som minner henne om poetiska sammankomster världen över.
Men det viktiga är de spår mötena med främmande kulturer satt i hennes livsstil: ”Jeg bor i et andet land, men forlader/ alligevel ikke mit hjem” skriver hon i dikten Ordene rejser, och fortsätter: ”Uanset hvor på kloden/ jeg slår mig ned,/ bor jeg i sproget,/ jeg er født ind i./ Ingen storm af andre sprog/ vælter mit ommkuld./ Jeg er jeg/ i mit eget sprog.”
Trots allt resande, trots alla möten, dikter och läsare konstaterar hon att hon är ensam i världen. Poeten är alltid ensam. Det är förutsättningen för skrivandet. Pia Tafdrup övertygar mig mer än någonsin om värdet i det hon då skapar, hennes nya diktsamling är kanske något av det vackraste hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.