 |
| Knott Rigg. Foto: Astrid Nydahl |
Om
jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta
hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska
vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna och benen
fulla av tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig
besökt, och jag möter 55-åriga män med reklamparader på fula kepsar, mjukisbyxor
och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer
med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.
Jag möter
pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag
möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för
stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i
halsbanden (sina egna, inte hundarnas) och jag möter mig själv i skyltfönstren. Behöver vi sända dagliga rapporter
från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av
förruttnelsen.
Och jag möter bara pensionärer, de svenskar som byggde landet och nu har flyttat långt från stan där det inte längre går att leva. Några unga familjer som flyr på helgerna och förbättrar stugan för året runt boende.Inte en bråkmakare, de hittar inte hit till slutet på vägen.
SvaraRaderaJag är i en stuga vid havet, men snart går flyget hem tillbaka till verkligheten.