 |
| Coniston Water, Lake District. Foto: Astrid Nydahl |
Vem har inte kastat smörgås ut över öppet vatten. Det gemensamma för kasten är att smörgåsen, dvs stenen, sjunker efter sista studsen.
Också alkoholen har sjunkandet som sista etapp. Att tro sig kunna "gå på vatten", fylld av vin eller sprit, blir snabbt en lektion i hur farlig den leken är.
Alkoholisten blir de stora visionernas man när han är berusade. Nykter blir han en ynklig, klagande varelse som varken vet ut eller in. När pengarna är slut gråter han som ett barn.
Rozalind Dineen skrev i TLS:
In 1967, John Berryman was in Ireland with his wife and child, on a Guggenheim Fellowship. He had won a Pulitzer Prize for the first volume of The Dream Songs, those incantatory stanzas about Henry and Mr Bones, all dialect and scholarship, saturated in drink – “I have a sing to shay”. A journalist from Life magazine met the poet in Dublin and wrote an eight-page profile under the headline “Whiskey and Ink”: “These are the fluids John Berryman needs. He needs them to survive and describe the thing that sets him apart from other men and even from other poets: his uncommonly, almost maddeningly penetrating awareness of the fact of human mortality”. Later that year Berryman was to be found vomiting blood at the Chelsea Hotel in New York. The second volume of The Dream Songs came out in 1968.
 |
| Derwent Water, Lake District. Foto: Astrid Nydahl |
3 kommentarer:
De mest skapande av själar har befunnit sig i alkoholdimmorna. Kanske frigör alkoholen något som inte annars kommit ut. I en intervju med Cornelis V. säger han att spriten räddat honom. Sedan dog han ändå i sviterna av sitt drickande redan som drygt 50 år gammal.
Beklagligtvis för min del har jag enbart bittra erfarenheter av alkoholismen; Gunnar Ekelöf skapade under ruset. En vän till mig som kände Erik Lindegren (!), har berättat att det var tvunget att gå tre dygn efter senaste drickandet innan han kunde skriva igen; tyvärr uppstod dessa 3 dygn alt mer sällan; jfr perioden mellan hans sista samling Vinteroffer o hans död 68.
Jag har personligen en ruggig juli bakom mig; men just det "landningen" blev desto värre...
Tack Stefan, tack Mats!
Skicka en kommentar