måndag 11 juli 2022

Den röda fläcken och de tryckta gömställena

Bokens omslag utgörs av Diego Velázquez mästerverk "Hovdamerna"
 

Det finns böcker som egentligen är hela bibliotek. Mikael van Reis nya bok, Den röda fläcken utgiven av Daidalos förlag, är en sådan. Den har underrubriken Essäer om konst, litteratur och andra gömställen. Den formuleringen tilltalar mig omedelbart. För visst är konsten och litteraturen verkligen gömställen. Att jag läst ett helt liv beror inte minst på att jag kunnat gömma mig för både miljöer och människor. När det var som värst i Malmö (1952-1982) hade jag två metoder, som förvisso inte alltid fungerade. Dels satte jag på någon klassisk musik för att slippa höra grannarnas brölanden och dunkanden, dels försvann jag in i litteraturens värld.

Sedan jag lämnade Malmö via Ystad och kom till byar runt Kristianstad (1982 - 2022) har livet mer tillåtit gömställena att vara olika former av vardag. Visst har jag också här varit nära sammanbrottet när grannarnas hundar ylat och skällt. Men sedan jag kom till den här lilla plätten på jorden för tjugo år sedan har det mesta varit ett gömställe. När jag skriver detta lyssnar jag till P2 och hör inga andra ljud. Bara framåt morgnarna sjunger fåglarna ibland så intensivt att jag vaknar. Men det gör jag med ett leende.

Så vad är det då Den röda fläcken erbjuder (och som kommer att räcka hela denna sommar)?

Förlagets egen text säger det på ett ypperligt sätt:

Om konstens, diktens väsentliga förmåga är att uppenbara kan den inte sällan kretsa kring en röd fläck – eller andra röda former. Den röda fläcken kan dansa på näthinnan som en påminnelse om både hjärtslag och blodförlust, Eros och Död.

Det röda lyser till i språkliga vändningar – den röda tråden, den röda rosen, den röda hatten… I Carl Jonas Love Almqvists roman "Drottningens juvelsmycke" glimmar den röda rubinen på Tintomaras huvud under maskeradbalen och den förhäxade Gustav III dröjer kvar i salen varpå han skjuts av konspiratörerna. Kungens blod spills på Operans golv men Tintomara försvinner från de makter som åtrår henne.

Mikael van Reis essäsamling "Den röda fläcken" följer detta röda motiv men också några andra tankelinjer i konst och litteratur. Vad betyder inte fysiska händer för konstens skapelser? Vad ryms inom en ”framtida förflutenhet”? Är inte det ett tempus för fiktionens tidsrymd? Och vidare en upplevelse – vi läser eller betraktar ett verk, men upptäcker plötsligt att det även läser eller betraktar oss.

Boken tar sin början i äldre bildkonst och fördjupar sig sedan i romaner av bland andra Proust, Joyce, Kafka och Mann och når fram till prosan hos Péter Nádas och Lars Norén. Däremellan finns utförliga essäer om litteraturfilosofer som Michail Bachtin, Walter Benjamin och Roland Barthes.

Grundläggande är emellertid titelessän om Diego Velázquez mästerverk "Hovdamerna" från 1656 – en bok i boken. Målningen synas från vinkel efter vinkel tills dess sinnrika koder träder fram. Verket visar oss hur sann konst är försändelser i tiden.

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.