 |
Nej, man kan förstås inte recensera en cancer-dagbok. Jag har inte för ett ögonblick tänkt göra det.
När jag läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.
Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.
Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.
Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv:
När jag läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.
Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.
Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.
Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv:
"As with my cancer diagnosis, it´s hard to avoid thundering clichés when writing about the start of my relationship with Doris, and hard not to make it sound either Dickensian or uncannely close to the fairy tales we have in the back of our minds. 'It´s like something out of a fairy story' was a phrase people often said to me when learned how I got to live with Doris."
Inte för att romantisera ett sådant liv, utan för att berätta hur det verkligen var, tycks Jenny Diski ha tagit sig an Lessings gärning samtidigt som hon i cancerns våld också berättar om alla förändringar, plågsamma undersökningar, behandlingar och om hur det bara kan sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.