Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl

 

Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas, till svenska översatta roman, tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: Afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.